Skandia (biograf)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 59°20′7.72″N 18°3′35.98″Ö / 59.3354778°N 18.0599944°Ö / 59.3354778; 18.0599944

Ej att förväxla med Skandiateatern.
Skandia-Teatern i november 2009.

Skandia-Teatern (ofta kallad Skandiabiografen) är Stockholms mest kända klassiska biograf, belägen i det Warodellska huset vid Drottninggatan 82 i Stockholm. Biografen invigdes den 19 september 1923 och är formgiven av arkitekt Gunnar Asplund och räknas idag till en av de vackraste i Stockholm.[1] Mellan åren 1968 och 1991 hade namnet ändrats till Look. År 2001 återinvigdes Skandia-Teatern i till ursprungligt utseende renoverat skick och är därmed en av de få kvarvarande singelbiograferna i Stockholm.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

År 1918 förvärvade Filmaktiebolaget Skandia Warodellska huset vid Drottninggatan 82. Huset ritades 1851 av Fredrik Wilhelm Scholander på uppdrag av handlanden Lars Johan Warodell och stod klart 1854. År 1919 gick uppdraget att rita biografen till arkitekt Ragnar Hjort. För att kunna rymma en så stor teaterlokal i ett hus som ursprungligen inte vara avsett för det placerade Hjort själva salongen på bakgården.[2]

Skandia-Teatern planerades som premiärbiograf för Filmindustri AB Skandia, men innan biografen stod färdig hade bolaget slagits ihop med Svenska Biografteatern till Svensk Filmindustri (SF). Där blev det sedermera SF-chefen Charles Magnusson som kom att genomföra projektet.

Det nya bolaget fortsatte med bygget men strejk och konflikter stoppade arbetena som först 1922 kunde tas upp igen. Under tiden hade Ragnar Hjort fått nya arbetsuppgifter för bland annat Byggnadsstyrelsen och uppdraget för det fortsatta arbetet gick till Gunnar Asplund. Till sin hjälp hade han arkitekterna Uno Åhrén och Kjell Westin.[3]

Skandias tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Skandia-Teatern gestaltades mellan 1922-1923 av arkitekt Gunnar Asplund i en för honom typisk tjugotalsklassicism under en tid då han samtidigt arbetade med Stockholms stadsbibliotek. Skandias konstnärliga utsmyckning väckte stor uppmärksamhet vid öppningen, med konstverk av idag välkända konstnärer såsom Hilding Linnqvist, Leander Engström, Alf Munthe, Stig Blomberg, Einar Forseth och Ivar Johnsson.

Biografen var en av Stockholms arkitektoniskt mest originella skapelser, där biografsalongen gjordes som en så kallad atmosfärsbiograf, för att ge en känsla av att sitta i en festlig utomhusmiljö.[4] Det Asplund och hans medarbetare hade skapat blev omskriven av ledande konstkritiker och betecknades som ett mästerverk.[5]

Entréhallens väggar var målade i ljusgrått och smyckade med nymfer och sirener, utförda av Stig Blomberg. Trappuppgången var prydd med takmålningar av Leander Engström och salongens textila utsmyckning hade komponerats av Alf Munthe och Hilding Linnqvist. Till höger och vänster om scenen placerades Ivar Johnssons förgyllda träskulpturer "Adam och Eva".[6]

Historiska bilder

Mest genomarbetad blev salongen med sitt välvda, mörkblått målade tak, som förde tanken till ett himlavalv på kvällen. Från taket hängde vita ljusglober (som senare avlägsnades) de skulle ge intrycket av den fria rymden.[7] Salongens övriga inredning hölls i röda färgnyanser, stolarna var klädda i ljusröd plysch. Balkongernas barriärer och ornamentik utfördes i större skala för att optiskt minska volymens mått.[8] I längsidornas balkonger stod salongsdörrarna fram som små husfasader med listverk och kolonner i guld på målade ytor i svart och rött.

Från början hade Skandia plats för 852 besökare (mot 570 sittplatser år 2009). När Skandia byggdes var det en stumfilmsbiograf. År 1926 utrustades teatern med en biograforgel av märket Wurlitzer. Den kunde även härma ljudeffekter, passande till filmens handling. Vid orgeln satt en organist i vit smoking, alltsammans kunde sakta höjas ur golvet. Wurlitzerorgeln användes även som konsertorgel under stumfilmstiden.[7]

Gunnar Asplunds planritningar
Skandiabiografen planer.jpg
Gunnar Asplunds visioner
Gunnar Asplunds interiörskisser av salongen 1922. Vy från bakre logen (t.v.) och vy från scenen. Gunnar Asplunds interiörskisser av salongen 1922. Vy från bakre logen (t.v.) och vy från scenen.
Gunnar Asplunds interiörskisser av salongen 1922. Vy från bakre logen (t.v.) och vy från scenen.

Invigning[redigera | redigera wikitext]

Invigningsprogrammet

Vid invigningen den 20 september 1923 hölls en prolog av Ernst Ahlberg, därefter spelade Skandiaorkesterns 20-mannauppsättning. Som punkt tre framförde Skandiarevyn ett kinematografiskt kåseri med titeln: Äro den svenska filmens kvinnor fula? En teknisk nyhet blev första nummer efter pausen, då spelades en radiokonsert Framförd medelst trådlös telefoni från Sv. Radiobolagets avsändarstation.

Som premiärfilm visades folklustspelet Närkingarna av Gustaf Edgren. Svenska Dagbladet kommenterade dagen därpå: "Det är inte utan, att det gör ett något bissart intryck, att i denna fantastiska miljö den nya Skandiabiografen erbjuder, ses framföra det gamla svenska folklustspelet Närkingarna, med dess trohjärtade gammaldags folklighet och blida naivitet". Däremot fick den då okände amatörskådespelaren Fridolf Rhudin beröm. Inträdesbiljetterna kostade 1:25 kr respektive 1:70 kr.

I sin invigningsskrift skrev Gunnar Asplund: "Det måste vara något festligt, något av glitter och glans, en smula ytligt och liksom för stunden i salongen, som dessutom måste verka inbonad och varm för publiken, som strömmar in från vinterkylan eller höstrusket".[7]

Ombyggnader[redigera | redigera wikitext]

Den första större ombyggnaden av Skandia skedde 1942. Då utrustades entrén med en lång baldakin prydd med neonslingor och ordet "Skandia" skrivet med neon i skrivstil. Interiört genomfördes stora förändringar såsom ett mer sluttande golv i salongen och ommålning av Asplunds natthimmel i vit färg. På läktaren ersattes de halvrunda balkongerna av så kallade "fästmanssoffor" (soffor för två). Resultatet kritiserades hårt i pressen.[5]

År 1962 fick baldakinen en enklare form liksom biografskylten "Skandia". Man visade västern Mannen som sköt Liberty Valance med James Stewart och John Wayne.

I samband med att biografen renoverades 1968 installerades utrustning för 70 mm film och Skandia döptes om till Look. Återigen ommålades salongens tak och väggar.

Från slutet av 1980-talet satsade SF på att kontinuerligt återställa lokalerna i ursprungligt skick. År 1988 plockade man bort baldakinen och ersatte den med tre SF-märken i neon på fasaden. I entréhall och foajé har originalkulören tagits fram och salongen fick nya fåtöljer i ädelträ och röd klädsel. Detta gjordes år 1991 och i samband med detta återfick biografen sitt ursprungliga namn Skandia-Teatern. Den 1 augusti 2000 lades biografverksamheten ner och vestibulen hyrdes ut till ett café.

Ombyggda Skandia

Skandia idag[redigera | redigera wikitext]

Länsstyrelsen i Stockholms län förordnade i maj 2000 om anmälningsplikt enligt kulturminneslagen. Detta innebär att inga förändringar får vidtas som påtagligt minskar biografens kulturhistoriska värde.

Den 19 december 2001 öppnades Skandia igen för allmänheten. SF Bio AB hyr Skandia-Teatern på ett femårigt kontrakt med fastighetsägaren Hufvudstaden. Skandia hålls från och med våren 2002 öppen mestadels som veckoslutsbiograf. Övriga dagar används biografen till uthyrningar, galor, förhandsvisningar och konferenser. Sedan 2005 restaureras biografen antikvariskt av SF Bio, med bidrag från Stockholms Länsstyrelses Antikvariska enhet. Stora delar av original-stuccolustron har tagits fram, salongens textilier har restaurerats, likaså målningar i promenoaren. För närvarande (Januari 2011) pågår renovering av damernas väntrum samt "stjärnrummet" som ligger i anslutning till den över foajén.[9]

Interiörbilder[redigera | redigera wikitext]

Det finns fler interiörbilder på commons

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Takmålning av Leander Engström.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Uppgift enligt Stockholms filmfestival
  2. ^ Stockholms stadsmuseum: Skandiateatern, byggnadshistorisk inventering (2004), s. 10
  3. ^ Stockholms stadsmuseum: Skandiateatern, byggnadshistorisk inventering (2004), s. 13
  4. ^ Filmen i Sverige, sida103
  5. ^ [a b] Stockholms alla biografer, sida 315
  6. ^ Eriksson (2001), s. 269
  7. ^ [a b c] Stockholms alla biografer, sida 77
  8. ^ Asplund, sida 88
  9. ^ Uppgifter enligt Furbergs biografsida

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]