Solfjäderstjärtar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Solfjäderstjärtar
Grå solfjäderstjärt (Rhipidura albiscapa)
Grå solfjäderstjärt (Rhipidura albiscapa)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Underordning Passeri
Familj Solfjäderstjärtar
Rhipiduridae
Släkte Rhipidura
Horsfield & Vigors, 1827
Arter
Över 40 stycken, se text
Hitta fler artiklar om fåglar med

Solfjäderstjärtar är små insektsätande fåglar som förekommer i södra Asien och Australasien, och som tillhör familjen Rhipiduridae med det enda släktet Rhipidura. Merparten av arterna mäter mellan 15 till 18 cm och är specialiserade på att fånga sin föda i luften. Ärleflugsnapparen, som är en av få arter som inte har ett trivialnamn som innehåller "solfjäderstjärt", är lite större, och trots att den är en expert på att fånga insekter i luften, så födosöker den lika ofta på marken.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Solfjäderstjärtarna har små kroppar (11,5-21 cm långa) med långa stjärtar. Hos vissa arter är till och med stjärten längre än kroppen och hos de flesta är stjärten längre än vingarna.[1] När stjärten är hopslagen är den spatelformad med en rundad avslutning medan den i utspärrat tillstånd, i flykten eller vid dominanshandlingar, har en solfjäderform som givit gruppen sitt trivialnamn.

Stående intar ofta solfjäderstjärtarna en horisontell kroppshållning med lite hängande vingar och stjärten halvt lyft. Det finns undantag, speciellt nordlig solfjäderstjärt (R. rufiventris) på Nya Guinea och vitvingad solfjäderstjärt (R. cockerelli) på Salomonöarna, som har en mer upprätt hållning som påminner om monarkernas (Monarchidae).

De är anpassade för att fånga flygande insekter vilket bland annat innebär att de har avsmalnade vingar vilket gör att de kan genomföra akrobatiska flygmanövrer men att de inte kan flyga så snabbt. Annars är de starka flygare och vissa arter genomför långa flyttningar. Dock är sotsolfjäderstjärt, busksolfjäderstjärt och vitbukad solfjäderstjärt svaga flygare som regelbundet måste rasta. Näbben är typisk för arter som fångar flygande insekter. Den är platt och triangulär och omgiven av två rader med kraftiga borst, likt morrhår, som ofta är lika långa som näbben. Näbben hos merparten av arterna är ganska vek, vilket gör att de bara kan ta mjukare insekter, men den mer markbundna ärleflugsnapparen har en kraftigare näbb.

Fjäderdräkten hos merparten av solfjäderstjärtarna visar små variationer och är oftast ganska enhetligt färgade utan distinkta dräktteckningar.[1] De vanligaste färgerna är grått, svart, vitt och brunt men ett fåtal har gula eller klart blå fjädrar. De flesta arterna uppvisar inte sexuell dimorfism, det vill säga könen är lika. Undantaget är svart solfjäderstjärt (R. atra) där hanen är helsvart medan honan nästan är helt rödbrun. Hos vissa arter förekommer det två morfer, som hos Nya Zeelandsolfjäderstjärt (R. fuliginosa) som förekommer i en svartvit morf och en svart morf, där den senare är mycket ovanligare förutom på Sydön där den är vanligast.[2]

Utbredning och flyttning[redigera | redigera wikitext]

Populationen med rödgumpad solfjäderstjärt som häckar i sydöstra Australien flyttar årligen till norra Queensland och Nya Guinea

Solfjäderstjärtarna är en australasiatisk grupp med fåglar som förekommer från Samoa till Pakistan. I söder sträcker sig den grå solfjäderstjärtens utbredningsområde till Snareöarna utanför Nya Zeelnads kust, åt öster finns ett antal endemiska former i västra Polynesien. Det finns flera arter i Indonesien, Filippinerna och i Sydostasien och familjens utbredningsområde sträcker sig in i södra Kina, Indien och Himalaya. Några arter förekommer över mycket stora områden som ärleflugsnapparen, grå solfjäderstjärt, vitstrupig solfjädersstjärt (R. albicollis) och nordlig solfjäderstjärt. Andra arter har mycket små utbredningsområden och i vissa fall förekommer de bara på en enstaka ö, exempelvis mussausolfjäderstjärt (R. matthiae) som enbart förekommer på en ö i Bismarckarkipelagen och kadavusolfjäderstjärt (R. personata) som har en liknande isolerad utbredning på Kadavuöarna i Fiji.

De flesta solfjäderstjärtar, speciellt de som lever i tropikerna eller isolerade arter, är stannfåglar. Några av de nordligare och sydligare arterna genomför olika former av förflyttningar. Gul solfjäderstjärt (R. hypoxantha) i Himalaya genomför årligen förflyttningar i höjdled då den häckar på 1500-4000 meter och vintertid förekommer på lägre höjder ned till 180 meter. Vissa australiska arter genomför säsongsbundna förflyttningar, men till och med inom en art uppvisar olika populationer stora variationer. Flertalet av populationerna av rödgumpad solfjäderstjärt (R. rufifrons) uppvisar svaga flyttningsbeteenden, medan de populationer som häckar i sydöstra Australien flyttar i stora antal till norra Queensland och Nya Guinea.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Ekologin hos många arter av solfjäderstjärtar har studerats och genomgående är arternas vanor mycket liknande. De är mycket aktiva fåglar och flera av de mindre arterna är ständigt i rörelse. Till och med när de vilar på en gren vickar de på kroppen, byter ständigt position och svänger på stjärten från sida till sida, eller breder ut den gång på gång. I luften är de mycket skickliga flygare och genomför mycket akrobatiska manövrer och intrikata loopar.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Solfjäderstjärtarna förekommer i en rad olika biotoper. Majoriteten lever i regnskog men olika arter förekommer i allt från ökenområden till mangrove och flera arter har anpassat sig väl till människans landskap, och lever i jordbruksmarker eller städer. Flera arter lever i olika habitat. Den art som är mest specialiserad vad gäller biotop är mangrovesolfjäderstjärt (R. phasiana) som nästan uteslutande förekommer i mangrove.[3] Vissa arter lever enbart i ostörd regnskog men flertalet överlever i skog som störs av människan. Ärleflugsnapparen är den art som anpassat sig till flest olika typer av habitat och förekommer i alla typer av biotoper förutom tät regnskog.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Grå solfjäderstjärt i Australien som föder sina ungar med insekter.

Majoriteten av solfjäderstjärtarnas föda består av små insekter och ryggradslösa djur. Den större ärleflugsnapparen kan ta mindre ödlor men detta är exceptionellt för gruppen. Mindre byten dödas ofta lätt men lite större byten slås ibland ihjäl mot en hård yta som en gren eller stubbe, vilket också gör att vingarna lossnar på byten som malar.

Inom familjen finns det generellt två olika tekniker för födosök.[4] Den ena är känd som "statiskt sök"[5] där solfjäderstjärten sitter på en gren och när en flygande insekt kommer tillräckligt nära flyger fågeln upp och fångar bytet för att sedan återvända till samma plats för att äta och fortsätta födosöket. Den andra metoden kallas "progressivt sök"[6] då solfjäderstjärten förflyttar sig genom vegetationen i sin jakt på insekter som den plockar ifrån blad och grenar. Fågelns rörelser skrämmer också upp gömda insekter som den jagar och fångar. Ärleflugsnapparen ägnar sig även åt en form av progressivt sök på marken i öppna biotoper där den pumpar med stjärten från sida till sida och gör snabba utfall för att skrämma upp insekter.

Solfjäderstjärtar förenar sig ofta med andra arter för födosök. Vissa solfjäderstjärtar sitter ofta på ryggen av boskap, som de utnyttjar både som utsiktsplats och för att djuren skrämmer upp insekter. På samma sätt finns det arter som kommer människan mycket nära för att fånga insekter som personen skrämmer upp. Vissa arter återfinns även i flockar med andra födosökande arter av små insektätande fåglar. De befinner sig då oftast i utkanten av flocken och fångar insekter som flocken driver upp.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Boet av en vitbröstad solfjäderstjärt som uppvisar den typiska "svans" som många av familjens bon har.

Solfjäderstjärtar är territoriehävdande och försvarar sitt revir aggressivt gentemot artfränder och andra fåglar.[1] Inom reviret väljer honan platsen för boet vilket ofta är ganska synligt och ligger i närheten av förra årets boplats. Båda föräldrar bygger boet, ruvar och föder ungarna.

Boet är en liten skål av främst gräs som vävs ihop med spindelnät och som tar ungefär tio dagar att bygga. Många arter bygger också en sorts svansliknande form undertill boet. För att kompensera för det ofta lättupptäckta boet försvara föräldrarna äggen och ungarna mycket aggressivt från eventuella predatorer. Honorna kan också distrahera en eventuell predator genom att spela skadad och på så sätt lura iväg hotet från boet. Medan honan spelar skadad fortsätter hanen att attackera hotet. Trots detta är solfjäderstjärtarnas häckningsframgång ofta ganska låg.

Arter i taxonomisk ordning[redigera | redigera wikitext]

Baserad på Clements et al. 2011 (6.6)[7]

Genetiska studier har visat att gul solfjäderstjärt, som tidigare fördes till familjen, istället är mer närbesläktad med ett antal andra arter och dessa placeras därför i den gemensamma familjen feflugsnappare.

Noter[redigera | redigera wikitext]

Artikeln är till stora delar översatt från engelskspråkiga wikipedias artikel Fantail läst 2010-08-05

  1. ^ [a b c] Boles, W.E. (2006). Family Rhipiduridae (Fantails). sid: 200-244 Från: del Hoyo, J., Elliott, A. & Christie, D.A. eds (2006) Handbook of the Birds of the World. Vol. 11. Old World Flycatchers to Old World Warblers. Lynx Edicions, Barcelona. ISBN 978-84-96553-06-4
  2. ^ Craig, J. (1972) "Investigation of the mechanism maintaining polymorphism in the New Zealand fantail, Rhipidura fuliginosa" (Sparrman), Notornis 19(1):42-55 [1]
  3. ^ Noske, R.A. (1996) "Abundance, Zonation and Foraging Ecology of Birds in Mangroves of Darwin Harbour, Northern Territory" Wildlife Research 23(4): 443 - 474
  4. ^ McLean I.G. (1989) "Feeding behaviour of the fantail (Rhipidura fuliginosa)" Notornis 36(2): 99-106 [2]
  5. ^ Skribentens översättning av engelskans Static searching
  6. ^ Skribentens översättning av engelskans Progressive searching
  7. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. (2011) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.6 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2012-06-02

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]