Spermadonation

Från Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök
 Artikeln eller stycket har ansetts innehålla text med låg reell substans. Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information. (2009-07)
Motivering: För mycket detaljer.

Spermadonation innebär frivillig donation av sperma till ett reproduktionscentrum. En spermadonator har inte några skyldigheter gentemot barnet, men har samtidigt inte heller rätt att få veta barnets identitet. Barnet har däremot rätt att få reda på donatorns identitet när det nått "mogen ålder" enligt svensk lag.

Innehåll

[redigera] Krav

De flesta kliniker har följande krav på donatorer:

  • Vara 18-55 år gammal [1]
  • Vara införstådd med vad det innebär att vara donator
  • Vara frisk
  • Ha spermier som tål nedfrysning [2]

Följande är inte strikta krav, men anses dock fördelaktiga:[1]

  • Leva i en parrelation
  • Redan har fått de barn man önskar
  • Har diskuterat igenom detta med sin partner så att båda är överens

Det finns ingen lag som förbjuder att man donerar till ett barnlöst par man känner.[3] Man bör dock vara extra införstådd med vad man håller på med i sådana fall, och vilka konsekvenser som kan uppstå både psykologiskt och socialt. Informationen på denna sida handlar främst om spermiedonationer i kliniker.

[redigera] 18-55 år gammal

Den undre gränsen är 18 år, även om sjukhusen helst vill att donatorerna är minst 25 år gamla. Det är dock upp till ansvarig läkare om en person godtas som donator eller inte. Mogna spermier har män vid det här laget utvecklat för länge sedan, men det är en fråga om personlig mognad som avgör om man godtas eller inte. Även den övre gränsen kan variera från sjukhus till sjukhus. Ju äldre man är, desto sämre spermakvalitet får man dock, och desto mindre är chansen att proven ska kunna användas till befruktning. Detta är dock en gradvis process och inte något som sker helt plötsligt, vilket gör att en definitiv gräns inte kan dras.

[redigera] Vara införstådd

Det som läggs störst vikt vid på sjukhusen är att donatorn inte garanteras anonymitet. Barn som kommit till genom donatorinsemination i Sverige har rätt att få veta vem donatorn är.

[redigera] Frisk

Att vara frisk betyder att inte ha några sjukdomar som kan överföras till antingen den mottagande kvinnan eller till barnet. Bara vissa testas, men man bör även överväga andra sjukdomar innan man går vidare i processen.

Dessutom kan vissa mediciner spela en roll. Har man behövt använda psykofarmaka, tillväxthormon eller blödarpreparat bör man upplysa kliniken om detta. Det kan också vara bra att upplysa kliniken om man har har haft någon större operation.

Dessa sjukdomar, som kan överföras till kvinnan, testas av kliniken:[3]

  1. HIV
  2. HTLV-I
  3. HTLV-II
  4. hepatit B
  5. hepatit C
  6. syfilis
  7. klamydia [2]

Gemensamt för dessa är att de sprids antingen via sexuell kontakt, genom blod eller genom kontaminerade sprutor. För att vara utom riskzonen angående sexuell kontakt bör man ha använt kondom vid sporadiska sexuella kontakter. Dessutom bör man aldrig ha haft sexuell kontakt med en annan man eller med en prostituerad, eftersom risken är mycket högre för smitta med sexuellt överförbara sjukdomar i dessa fall. Man ligger å andra sidan i riskzonen för blodsmitta om man fått blodtransfusion in i sitt blod många gånger eller under okontrollerade former. Kontaminerade sprutor förekommer inom drogmissbruk.

Sjukdomar, besvär eller tillstånd som inte testas, men som man bör informera kliniken om, om man antingen har eller har haft dem, är:

  1. Könsvårtor
  2. Allergi
  3. Astma
  4. Cancer
  5. Njursjukdom
  6. Diabetes
  7. Hepatit
  8. Hudsjukdom
  9. Högt blodtryck
  10. Feberkramper som barn
  11. Epilepsi
  12. Psykiska sjukdomar
  13. Hörselnedsättning
  14. Synproblem
  15. Medfödda missbildningar
  16. Alkoholmissbruk
  17. Användning av hasch, speed, ecstasy, heroin, morfin etc.
  18. Piercing
  19. Tatueringar
  20. Insprutning av icke-läkarordinerat medel.
  21. Annan långvarid sjukdom

Genetiska sjukdomar testas inte, även om de kan påverka barnet. Man får dock fylla i ett formulär där det även ingår om nära släktingar har ärftliga sjukdomar. Vet man om att det ligger en ärftlig sjukdom inom släkten bör man överväga risken att föra sjukdomen vidare till de barn man ger upphov till. Sådana sjukdomar kan vara:

  1. Downs syndrom
  2. Ryggmärgsbråck
  3. Läpp- eller gomspalt
  4. Klumpfot
  5. Hjärtfel
  6. Cystisk fibros
  7. Mag- tarmsjukdom
  8. Njursjukdom
  9. Diabetes (antingen typ 1 eller 2)
  10. Grå starr (före 40-årsåldern)
  11. Nedsatt hörsel (före 5-årsåldern)
  12. Nedsatt muskelstyrka eller muskelkoordination
  13. Schizofreni
  14. Manodepressiv sjukdom
  15. Sjukdom med skakningar
  16. Senilitet före 60-årsåldern
  17. Ett eller flera fall av för tidig död i familjen

[redigera] Ha spermier som tål nedfrysning

Till skillnad från de andra kraven kan det vara svårt att veta om ens spermiekvalitet räcker till för spermiedonation. Även om man har tillräckligt bra kvalitet för att få barn på egen hand, så kanske det inte räcker till för donation. I donation ska nämligen spermierna dessutom frysas ner och tinas upp, och det är inte för alla män som detta går.

Det är dock först efter det första spermaprovet som man kan få besked om hur man ligger till.

[redigera] Procedur

Själva donationen består i sig av flera delar. I det stora hela är det dock en relativt enkel process, om det inte uppstår några problem. I själva donationen ingår:

  1. Kontakt med offentlig klinik
  2. Möte med läkare
  3. Möte med kurator/psykolog
  4. Blod, urin och spermaprov
  5. Inlämnande av spermaprov
  6. Ersättning
  7. Uppföljande blodprov

[redigera] Kontakt med offentlig klinik

Det är bara offentliga kliniker i Sverige som har insamlingsenheter för spermiedonatorer. Dessa är:

Personalen har tystnadsplikt och kommer inte att sprida informationen vidare än till dem som absolut behöver den.

Anmälan kan ske genom att man postar ett ansökningsformulär, som i så fall går att ladda ner på deras respektive hemsidor. Annars kan man ringa eller e-posta. Det kan ta några dagar att få svar. I svaret ingår troligen en kallelse till antingen läkare eller kurator/psykolog.

[redigera] Möte med läkare

Syftet med läkarsamtalet är att läkaren bedömer lämplighet att bli donator. Det är inget regelrätt förhör, utan pågår som ett normalt samtal.

Man får en kallelse en tid innan, där det står tid och plats för samtalet. Ibland kan mötet med kurator/psykolog vara det första, och läkarmötet efteråt. Det som prövas är:

  1. Att man är införstådd med vad det innebär att vara donator
  2. Att man är frisk

Dessutom antecknas personliga egenskaper.

Läkaren frågar om till exempel ens motiv till att bli donator, för att veta att man är införstådd med vad det innebär.

Innan mötet får man även en blankett där man fyller i sitt hälsotillstånd, men även om allvarliga sjukdomar inom släkten. Detta gås sedan igenom tillsammans med läkaren. En enkel kroppslig undersökning ingår också. Det är inget krav att genomgå en genital undersökning, men om läkaren ber om det så är det bara för att se att inga symtom på könssjukdomar föreligger.

Ögon-, hud- och hårfärg, vikt och kroppslängd antecknas. Detta används av personalen för att matcha ihop donator med ett mottagarpar med en make som ser ungefär likadan ut.

[redigera] Möte med kurator/psykolog

Detta möte är till för att sjukhuset vill vara alldeles säker på att man vet vad spermiedonation betyder. Även det är ett samtal med kuratorn eller psykologen.

Efter detta får man fylla i ett medgivande.

[redigera] Ifyllnad av medgivande

Ända tills nu har ingenting varit bindande, och man har utan problem kunnat tacka nej och gå därifrån om det inte känns rätt av någon anledning. Medgivandet man skriver under är kontraktet mellan en själv och sjukhuset att man blir spermadonator till denna. Oftast är det detta dokument som fylls i.

Dock har man i praktiken fortfarande möjligheten att avbryta att barn blir till av ens prov fram till det uppföljande blodprovet 6 månader efter första donationen.

[redigera] Blod, urin och spermaprov

När läkar- och kurator/psykologsamtalen är klara och medgivande inlämnat kan man lämna blod, urin och spermaprov.

Blodprovet: Detta tas genom ett stick i armbågen, vilket tar högst en halv minut. Genom detta kan tester göras för:

  1. HIV
  2. HTLV-I
  3. HTLV-II
  4. hepatit B
  5. hepatit C
  6. syfilis

Dessutom fastställs vilken blodgrupp man har.[2]

Blodprovet: Detta prov tas genom att man får en mugg, går in på toaletten och fyller den till den grad som anvisas av personalen.

Spermaprovet Spermaprovet tas samtidigt som de övriga proven, eller så får man en kallelse till att komma tillbaka några dagar senare, då det behövs förberedas i laboratoriet för provet. Det är nämligen bara en liten del av provet som behövs för undersökningen, medan resten kan frysas ner och bli den första spermadonationen. Provet tas på samma sätt som resten av spermadonationerna som nämns nedan. Detta spermaprov är till för att mäta spermiekvaliteten.

Det tar några dagar för laboratoriet att mäta spermakvaliteten. Man kan be att få resultatet postat, om man vill ha besked. Om det blir godkänt får man dock en kallelse skickad till nästa spermaprov.

[redigera] Inlämning av sperma

Det är bra om man kommer på den tidpunkt som står i kallelsen. Tiden som anges på kallelsen är den tid som provet helst ska lämnas in, vilket betyder att nedanstående moment ska vara genomförda vid det laget. Det behöver dock inte vara helt exakt, vilket är alldeles naturligt, då det varierar hur lång tid det tar för män att få utlösning. Dock är det mycket material i laboratoriet som behövs förberedas för nedfrysning av provet, vilket bör respekteras.

Spermaproven ges i plastbehållare, som man antingen fås av personalen, eller som ligger framme så att man kan ta själv. På dessa skriver man sitt personnummer.

Fyllnaden av behållaren kan ska antingen på valfri plats eller i ett rum på sjukhuset särskilt tillägnat detta.

Hur ett sådant rum ser ut kan variera från plats till plats. Det kan vara ett kodlås på det, och i så fall får man koden från personalen. Om man glömmer bort det går det alltid bra att fråga igen. Inne i rummet finns det sedan lås på dörren, som även signalerar att det är upptaget, t ex genom en röd lampa utanför.

Det kan vara en fördel för donatorer att tvätta av sig innan stimulering, för att undvika att få smuts med i provet. Tvål används helst inte i sådana fall. I rummen tillägnade insamling finns handfat för detta ändamål.

Inne i rummet tillägnat insamling av donatorprov finns även tidningar, ibland även video, som hjälper till i stimuleringen. Det är dock värt att påpeka att egna fantasier i allmänhet fungerar lika effektivt. See även Masturbation. När man känner att stimuleringen är klar kan man i god tid rikta in i bägaren. Det är nämligen särskilt viktigt att de första dropparna inte hamnar utanför, då spermiekoncentrationen är högst i dessa första droppar, medan resten av sperman mestadels består av sekret från t ex sädesblåsan och prostatan. Vet man med sig att man ger en ganska stor spermavolym (ca 5ml eller mer), så kan man till och med föra de sista ejakulationsomgångarna ner i t ex en bunt toalettpapper vid sidan av, eftersom man i så fall inte späder ut koncentrationen av spermier i behållaren mer än nödvändigt.

Behållaren tillsluts med tillhörande lock. Om detta sitter på ordentligt finns det egentligen inget som hindrar att behållaren t ex vänds upp-och-ner. Händer tvättas.

Om man fyller bägaren på valfri plats bör provet vara inlämnat senast en timme från fyllnaden. Annars riskerar man att spermierna degenererar innan de hinner frysas ner. Man ska inte försöka frysa ner provet på egen hand för att vinna tid - det måste frysas ned på rätt sätt för att bli bevarat. Snarare är det rums- eller kroppstemperatur som är bäst för provet från fyllnad till inlämning.

Provet lämnas direkt till personalen i laboratoriet om inget annat anges. Man ska ha med körkort eller annan identifikation, så att de kan vara säkra på att det är en själv.

[redigera] Inför nästa donation

Det är inga andra prov eller tester som behövs göras för varje inlämning.

Sjukhusen rekommenderar ca en veckas väntan innan nästa prov kan doneras. Maximalt spermieantal når dock sitt maximum efter ca 2 dygn, eftersom ungefär lika många spermier degenererar som det nybildas vid det laget.

Vanligtvis lämnar man ca 6 prov, men man kan även lämna upp till 10 prov. Rekommendationerna om max 6 barn per donator gäller allmänt på sjukhusen, men är ingen strikt lag. Siffran 6 barn per donator är uträknat för det område som vart och ett av de offentliga sjukhusen täcker, eftersom ett sjukhus i nuläget bara hjälper behövande par inom sitt eget område.

Å andra sidan behöver man inte lämna in maximalt antal prov. Man skulle kunna lämna enbart det första spermaprovet också om man vill det.

[redigera] Ersättning

Ersättningen ligger mellan 300-500 kr per inlämnat prov plus, i vissa fall, reseersättning, summan kan betalas till ens bankkonto som man uppger till personalen, men det vanligaste är att man får pengarna direkt i handen och får skriva en liten signatur att man mottagit pengarna.

Inget rapporteras till skattemyndigheten.

[redigera] Uppföljande blodprov

Det finns inget pålitligt test för att man skulle kunna ha smittats med HIV strax innan donationerna. Därför behövs ett uppföljande test för HIV 6 månader efter senast inlämnat spermaprov. Tills dess förvaras spermaproverna nedfrysta. I ett sådant förvar finns det nästan ingen gräns för hur länge de kan bevaras.

Provet är ett blodprov, som vanligtvis tas i armbågen. Det behöver dock inte ske just på samma sjukhus som spermaproven lämnades till, utan kan ske på vilket sjukhus eller vårdcentral som helst i Sverige. Blodet testas och svaret skickas till sjukhuset man lämnat till.

Först när sjukhuset där man donerat fått svar, och som inte tyder på HIV, kan spermaproverna användas för insemination åt barnlösa par.

Man kan backa ur här, eftersom inga barn kan bli till av ens prover om inte detta blodprov lämnas in. Dock vore det ett stort slöseri med resurser att ha fryst ner proverna och bevarat dem i onödan. Därför är man ofta mer eller mindre rättsligt förpliktad att lämna in det uppföljande blodprovet genom medgivandet man fyllde i under donationerna.

Även i dessa fall erbjuds å andra sidan möjlighet att backa ur, fram till dess att behandlingen av den mottagande kvinnan sätter igång.[4]

Om man vill kan man få besked från sjukhuset hur många barn man gett upphov till. För detaljer mer detaljerade än så råder dock sträng anonymitet om paren som mottagit sperman.

[redigera] Registrering och bevaring

Spermaproven märks med en kod i stället för med ens personnummer. Att koden leder till en själv antecknas på ett separat dokument, som blir ens "särskilda journal". Denna journal låses in så att den varken kan läsas av obehöriga eller att den skulle kunna gallras ut och slängas under årens lopp. På ett sådant sätt måste den speciella journalen bevaras under minst 70 år .[3]

De enda tillfällena som förvaringsutrymmet skulle kunna låsas upp och journalen användas är när barnet vill söka upp sin biologiske far, samt om det är nödvändigt i faderskapsmål. I det senare fallet har domstolen rätt att begära in uppgifter ur den särskilda journalen. Det kan också bli nödvändigt att man kontaktas senare i livet för blodprovstagning eller, i sällsynta fall, någon annan utredning.[4] Det är dock väldigt osannolikt att en sådan utredning skulle behövas, då den omöjligtvis skulle kunna handla om att man själv skulle dömas att vara pappa till barnet, vilket man är immun mot.[5]

[redigera] Berätta för andra

Det är upp till donatorn själv att berätta för andra om sin verksamhet. Det kan vara en fördel att kunna vara uppriktig mot sina närmaste, och dels kan man få respons och stöd.

[redigera] Anonymitet

Paret är helt anonyma för donatorn, och donatorn är helt anonym för paret.[1] Visserligen paras donator ihop med ett par där maken (vid heterosexuella par) är lik donatorn, utifrån hårfärg, hudfärg, ögonfärg och längd,[1] men detta görs vanligen av ansvarig läkare. Med andra ord får paret vanligtvis inte tillgång till sådan detaljerad information. Dessutom har sjukhusen ofta inte möjlighet att para ihop särskilt exakt,[1] då efterfrågan bland par är större än tillgången på donatorer. I dag saknas det nämligen något uttryck i lagen om att paret själva skulle kunna få ta del av ens egenskaper för att vara med och välja. Dock paren få ta del av informationen vid vissa av universitetssjukhusen.

Rättsligt faderskap till barnet kan genom lag inte påläggas spermiegivare.[5] Å andra sidan, om man absolut själv vill, så kan det genom genetisk undersökning fastställas om man är parets donator. För detta måste dock paret ha hittat en på egen hand, då sjukhusen förmedlar uppgifter till varken en själv eller paret. Om man dessutom inte själv går med på att göra en sådan genetisk undersökning så får den heller inte göras.[6]

[redigera] Kontakt med biologiskt barn

Även om det mottagande paret inte får veta att man är deras donator, så har å andra sidan barnet rätt att få veta sitt biologiska ursprung när det är moget nog. När barnet är moget nog kan dock variera mycket från par till par. Vissa barn får reda på sitt ursprung först efter 18-årsåldern, medan andra får höra det redan när de är små. Även om de är små vid avslöjandet dröjer det kanske ändå lång tid innan de söker upp sin biologiske far, kanske inte förrän de kommer upp i 40-årsåldern, då deras föräldrar börjar gå bort, de har egna familjer och de börjar mer på allvar fundera över sitt ursprung.

Hur barnet får kontaktuppgifterna: När barnet får reda på vilket sjukhus som behandlingen skedde på kan denne kontakta det. Kliniken öppnar då kvinnans motsvarande speciella journal, där det står antecknat vilken kod det stod på spermaprovet som hade befruktat kvinnan. Förvaringsplatsen för spermadonatorernas speciella journaler låses upp och söks igenom efter denna kod tills donatorns egen journal hittas. Barnet får då reda på ens personnummer, med vilket det även går att få reda på namn och folkbokföringsadress. Med hjälp av detta kan barnet sedan kontakta donatorn.

Det är dock långt ifrån alla barn som blir till genom donation som någonsin kontaktar sin biologiske far. I många fall räcker det kanske med vetskapen om att man finns, då barnet oftast redan har en riktig far. I de fall då lesbiska par tar emot donatorinsemination har barnet kanske inte växt upp med en egen far. I dessa fall bör donatorn vara beredd på eventuella föreställningar och förväntningar som barnet kan ha om en riktig far.

[redigera] Se även

[redigera] Referenser

  1. ^ [a b c d e] vardguiden.se --> Spermadonation (spermiedonation) Hämtad 14 juni 2009
  2. ^ [a b c] sahlgrenska --> PATIENTINFORMATION. Reproduktionsmedicinska enheten Version 4. AT/AN 2009-01-20
  3. ^ [a b c] [http://www.sos.se/sosfs/2002_13/2002_13.htm Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om assisterad befruktning; SOSFS 2002:13 (M)]
  4. ^ [a b] [http://www.orebroll.se/upload/USO/KK/Dokument/Info_spermadonator.doc Universitetssjukhuset Örebro, Kvinnokliniken --> Information till spermadonatorer]
  5. ^ [a b] 5§ i Föräldrabalken
  6. ^ Lag (2006:351) om genetisk integritet m.m., kap 2

[redigera] Externa länkar

 Denna artikel om fortplantning är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/Spermadonation"
Personliga verktyg
Skapa en bok