Torbjörn Nilsson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om fotbollsspelaren, född 1954. För andra personer med samma namn, se Torbjörn Nilsson (olika betydelser).
Torbjörn Nilsson
Torbjörn Nilsson.jpg
Personlig information
Fullständigt namn Torbjörn Anders Nilsson
Smeknamn Totte, Tobbe
Födelsedatum 9 juli 1954 (60 år)
Födelseort Sverige Västerås, Sverige
Längd 190 cm
Klubbinformation
Klubb Sverige Kopparbergs/Göteborg FC
Tröjnummer 9
Position fd Anfallare
Tränare
Juniorklubbar
till 1970  Sverige Jonsereds IF
Seniorklubbar*
År
1970–1973
1974–1976
1976–1977
1977–1982
1982–1984
1984–1986
1988–1989
Klubb
Sverige Jonsereds IF
Sverige IFK Göteborg
Nederländerna PSV Eindhoven
Sverige IFK Göteborg
Tyskland FC Kaiserslautern
Sverige IFK Göteborg
Sverige Jonsereds IF
SM (GM)
00? 0(?)
049 (34)
011 0(2)
114 (62)
065 (22)
049 (31)
044 (19)
Landslag
År
1976-1985
Landslag
Sverige Sverige
SM (GM)
28 (9)
Klubbar som tränare
1988–1990
1991–1993
1994–1995
1997–1999
2001
2002–2004
2008–2013
2014-
Sverige Jonsereds IF
Sverige Örgryte IS
Sverige IK Oddevold
Sverige Västra Frölunda IF
Sverige BK Häcken
Sverige Sverige U21
Sverige Kopparbergs/Göteborg FC
Sverige Utsiktens BK
* Antal matcher och mål i seniorklubbar räknas endast för de inhemska ligorna.

Torbjörn Anders Nilsson, född den 9 juli 1954 i Västerås, är en svensk före detta fotbollsspelare (anfallare) och numera tränare för allsvenska Kopparbergs/Göteborg FC:s damlag. Nilsson är IFK Göteborgs bäste målskytt genom tiderna (sammanlagt 332 mål) och känd som den starkast lysande stjärnan i det lag som under 1980-talets första hälft var dominerande i svensk fotboll och även lyckades väl i de europeiska cuperna med bland annat UEFA-cupseger 1982 och semifinalplats i Europacupen 1986. Nilsson, som allmänt anses som en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna[1][2][3], tackade länge nej till spel i det svenska landslaget men gjorde i kvalet till Mexiko-VM 1986 en storstilad comeback med flera starka insatser som så när gav Sverige en plats i slutspelet.

Spelarkarriär[redigera | redigera wikitext]

Genombrott, upp och ner[redigera | redigera wikitext]

Nilsson fick sin fotbollsfostran i Jonsereds IF och tog sedan som 19-åring klivet till IFK Göteborg där han slog igenom ganska omgående. Han fick debutera i det svenska landslaget och värvades 22 år gammal till holländska PSV Eindhoven där det dock bara blev en misslyckad halv säsong (1976/77) innan han redan i augusti, knäckt och helt utan självförtroende, var tillbaka på Kamratgården och gemytligheten i IFK Göteborg[4]. Här fick han nu mogna i lugn och ro i takt med att laget fick en allt tydligare spelidé; mycket beroende på den nye tränaren Sven-Göran Eriksson som förstod sig på och respekterade Torbjörns sårbarhet som människa lika mycket som hans storhet som spelare.[5]

Folkkär stjärna och stor ute i Europa[redigera | redigera wikitext]

Göteborg hade tagit sig tillbaka till Allsvenskan och etablerade sig nu som ett lag med stående topp-3-placeringar. I takt med laget hade Nilsson tålmodigt utvecklat sitt spel och växt med framgångarna. 1981 vann han skytteligan med 20 mål på 26 matcher och både Nilsson och Göteborg verkade nu mogna för något större. Och det "större" kom - i form av långt avancemang i UEFA-cupen. Med de TV-sända matcherna mot de västtyska storheterna FC Kaiserslautern (semifinal) och Hamburger SV klev laget, med Torbjörn i spetsen som den stora stjärnan som gjorde det där lilla extra, rakt in i svenska folkets vardagsrum och hjärtan. I den avgörande finalmatchen på bortaplan mot Hamburg låg Nilsson bakom två mål och gjorde det tredje i 3–0-segern som gav Göteborg UEFAcup-pokalen och honom själv chansen att ånyo pröva på proffslivet utomlands. Nilsson, som samtidigt vunnit skytteligan i turneringen, värvades nu av semifinalmotståndaren FC Kaiserslautern under sommaren. Efter säsongens slut fick han också välförtjänt Guldbollen som Sveriges bäste fotbollsspelare 1982. Någon SM-guldmedalj fick han dock inte då han i och med proffsflytten under våren spelat för få matcher. Efter två väl godkända säsonger i Tyskland var Nilsson ändå tillbaka i Göteborg igen. Igenom hela sin karriär hade han varit beroende av att ha trivsel och ett gott kamratskap omkring sig i den klubb han spelade för. Detta var något han ständigt saknade i klubbarna utomlands.

I landslaget[redigera | redigera wikitext]

Trots succédebut i landslaget med två ordnade straffar och ett mål i en 6–0-seger över Finland 1976 blev landslaget inget återkommande för Torbjörn Nilsson. Det låga antalet landskamper, 28 landskamper på 10 år, berodde på att han under många år valde att avstå – trots att han under flera år skulle varit given i en svensk startelva. Enligt vissa källor berodde detta på en konflikt med förbundskapten Lars "Laban" Arnesson som skulle ha vägrat att spela med de framgångsrika spelsystem som IFK Göteborg och Malmö FF hade skördat Europacupframgångar med[3]. Nilsson själv har snarare pratat om att han inte kände sig hemma i landslaget[3].

I VM i Argentina 1978 var Nilsson, trots vikande form, uttagen som 19:e man. Han fick dock magert med speltid, han spelade en match, och bedömde själv sin insats som "usel".[4]

Tidigt karriärslut för de små gesternas man[redigera | redigera wikitext]

Efter flera bra år tillbaka i Göteborg avslutade Nilsson, inte ens 32 år fyllda, sin karriär sommaren 1986. En Europacupfinal kunde blivit den ultimata slutpunkten men i semifinalen mot FC Barcelona föll man efter straffsparksläggning efter att Torbjörn gjort två mål i den första matchen på hemmaplan i en bejublad skrällseger med 3–0. En försvarad skytteligatitel i Europacupen med 6 mål blev ett knappt plåster på såren för Torbjörn som aldrig satte jaget framför laget under hela sin karriär. En uppsträckt arm och/eller ett leende var den största glädjeyttring han någonsin tog sig för efter ett gjort mål – allt för att inte visa sig större eller bättre än sina lagkamrater.

Nilsson varvade sedan ner några år i moderklubben Jonsereds IF som spelare och påbörjade samtidigt en tränarkarriär som tämligen omgående skulle ta honom till stora, nationella framgångar.

Tränarkarriär[redigera | redigera wikitext]

Märklig prestation med ÖIS[redigera | redigera wikitext]

Nilsson inledde sin tränarkarriär i Jonsereds IF 1988 och förde sedan Örgryte till Allsvenskan i början på 1990-talet. Det märkliga med prestationen är att Nilsson i och med detta, möjliggjort p.g.a. det svenska seriesystemets utformning just detta år, hittills är enda svenske tränaren i historien som fört ett lag till Allsvenskan utan att ha spelat i den näst högsta serien då säsongen startat. Laget hade inlett säsongen i division 2, vunnit "vårupplagan" av densamma, och sedan via en "höstserie" mot division-1-motstånd med senare kvalspel avancerat till en allsvensk plats säsongen 1993. Nilsson lämnade dock ÖIS efter prestationen för att istället ta sig an IK Oddevold.

Nya lag, nya avancemang[redigera | redigera wikitext]

Trots Oddevolds fem raka förluster i inledningen av säsongen 1995 ledde Nilsson ännu en gång ett lag upp i Allsvenskan. Det blev bara ytterligare en förlust efter den skrala inledningen och man vann till sist serien med 6 poängs marginal. Efter avancemanget tog Nilsson ett sabbatsår från fotbollen och istället blev föreläsningar kring motivation och psykologins betydelse något av Nilssons eget varumärke. Väl tillbaka till tränarsysslan förde han sedan sin tredje raka klubb upp till Allsvenskan då han säsongen 1997 tränade Västra Frölunda IF, ett lag som säsongen innan varit endast 1 poäng från negativt kvalspel. Under de två efterföljande säsongerna, med Nilsson för första gången vid rodret i ett Allsvenskt lag, slutade laget på femte respektive sjunde plats i serien.

Första bakslaget som tränare[redigera | redigera wikitext]

Efter ytterligare ett uppehåll från fotbollen var Nilsson 2001 tränare för ännu ett lag i Göteborgsregionen: BK Häcken. Efter 24 poäng på 26 matcher åkte klubben dock ur Allsvenskan och Nilsson fortsatte inte som tränare för laget.

Förbundsuppdrag[redigera | redigera wikitext]

Mellan 2002 och 2004 fick Nilsson uppdraget att leda Sveriges U21-landslag. Laget tog sig via ett lyckat kvalspel till U21-EM 2004 där man till sist slutade på fjärde plats efter förlust mot Serbien i semifinalen och Portugal i matchen om tredje pris. Efter förbundskaptensysslan tog Nilsson nu ännu en timeout från tränarsysslan och ägnade sig mer åt rollen som föreläsare kring fotbollens fysiska och psykiska betingelser.

Tränare för Kopparbergs/Göteborgs FC[redigera | redigera wikitext]

År 2008 tog Nilsson för första gången över tränarrollen i ett damlag då han skrev på för Kopparbergs/Göteborg FC. Det uttalade målet var att bli "världens bästa klubblag för damer". Första året slutade laget på sjätte plats, följt av en fjärdeplats och två andraplatser de följande säsongerna. För sin insats säsongen 2011, då laget slutade tvåa, tilldelades Nilsson på fotbollsgalan utmärkelsen "årets tränare".[6]

Psykets betydelse[redigera | redigera wikitext]

Sviktande självförtroende[redigera | redigera wikitext]

Nilsson storhet på planen är oomtvistad. Lika känd var hans, mest i unga år, sviktande tro på sig själv. Vikande självförtroende är inget märkligt för en fotbollsspelare, men i Nilssons fall gick det ofta djupare än så. Under perioder av sin karriär, när han var på spelhumör, kunde Nilsson göra briljanta matcher och spela skjortan av storstjärnor. Ett exempel var när han efter många års bojkott av landslaget gjorde comeback i den svåra bortamatchen mot Portugal och på egen hand förde Sverige till segern med två mål. En annan match då Nilssons fotbollskonst stod i centrum var i hemmamatchen i Europacup-semifinalmatchen mot FC Barcelona 1986 då han gjorde två mål tillsammans med ett i övrigt bländande spel. I returmatchen var han inte alls lika framträdande och under den avgörande straffsparksläggningen vägrade han, trots all sin rutin, att slå en av straffarna; enligt honom själv beroende på att han helt enkelt inte trodde att han skulle göra mål.

Hjälp via delmål[redigera | redigera wikitext]

Under andra tillfällen i sin spelarkarriär, främst under sin tid som utlandsproffs, var Nilsson under vissa matcher alls ingen tillgång för sitt lag. Ibland ville han inte ens ha bollen och satt hellre på bänken (eller läktaren) än spelade. Det gick så långt att Nilsson sökte och fick psykologhjälp; bl a av norske idrottspsykologen Willi Railo där han utvecklade sin förmåga att vara "bäst när det gäller". Denna hjälp, ihop med en tränare (Sven-Göran Eriksson) som trodde på honom och gav honom tid att lyckas, gjorde att Nilsson lärde sig att "tänka rätt".[5] Nilsson började att bryta ned sina uppgifter i små delmål: "Landskamp" blev i stället "bollmottagning", "dragning" och "skott"[7]. Dessa erfarenheter från karriären som spelare använde/använder Nilsson sig av som tränare och/eller föreläsare kring just psykets och motivationens betydelse för att en idrottsman ska lyckas – och samtidigt må bra.

Meriter[redigera | redigera wikitext]

I klubblag[redigera | redigera wikitext]

Sverige IFK Göteborg
  • Svensk Mästare (2): 1982 (ej medalj, lämnade för Kaiserslautern under sommaren), 1984
  • Svenska Cupen (2): 1978/79, 1981/82
  • UEFA-cupmästare (1): 1982

I landslag[redigera | redigera wikitext]

Sverige Sverige
  • 28 landskamper, 9 mål
  • Uttagen i truppen till VM 1978

Individuellt[redigera | redigera wikitext]

  • Guldbollen som Sveriges bästa fotbollsspelare (1): 1982
  • Allsvensk Skyttekung (1): 1981 (20 mål)
  • Skyttekung i Europacupen för mästarlag (nuvarande Champions League) (2): 1984/85 (7 mål), 1985/86 (6 mål)
  • Skyttekung i UEFA-cupen (1): 1981/82 (9 mål)

Privatlivet[redigera | redigera wikitext]

Nilsson är gift och har tre barn - alla pojkar.Hans yngsta son heter Anton och går på Lerums gymnasium

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Internetomröstning på totalfootball.org
  2. ^ Artikel i svenskfotboll.se. Från jan 2002, läst 10 september 2011
  3. ^ [a b c] Artikel i fotbollsverige.se. Från 22 april 2011, läst 13 september 2011.
  4. ^ [a b] Artikel i Totalfootball.org
  5. ^ [a b] Artikel i Aftonbladet, läst 10 september 2011
  6. ^ ”Årets tränare”. Svenska fotbollsförbundet. http://svenskfotboll.se/svensk-fotboll/historia/fotbollsgalan/tidigare-vinnare/ovriga-utmarkelser/. Läst 2011-11-09. 
  7. ^ Artikel i web4sport.com. Läst 14 september 2011

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Billy Ohlsson
Allsvenskans skyttekung
1981
Efterträdare:
Dan Corneliusson