Tyska Sydvästafrika

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tyska Sydvästafrika
tyska: Deutsch-Südwestafrika (DSWA)

Flag of None.svg
Flag of None.svg
1884–1915
Flagga Vapen
Deutsch-Sudwestafrika.png
Huvudstad Otjimbingwe (före 1891)
Windhoek (före 1915)
Största stad Windhoek
Språk tyska
Statsskick tysk koloni
Sista guvernör Theodor Seitz
Bildades 7 augusti 1884
 – bildades genom kolonisering
 – bildades ur flera nama-
och hereroriken,
Ovamboland
Upphörde 9 juli 1915
 – upphörde genom Första världskriget
 – uppgick i Sydvästafrika
Areal 835 100 km²
Folkmängd
 – befolkningstäthet
200 000 (1902)
0,24 inv/km²
Valuta tysk sydvästafrikansk mark

Tyska Sydvästafrika var mellan 1884 och 1915 en tysk koloni vars yta motsvarar dagens Namibia, undantaget Walvis Bay, mitt på kolonins kust, som var en brittisk koloni fram till 1910 och därefter tillföll Sydafrika. Tyska Sydvästafrika tillföll Tyskland under Berlinkonferensen. Senare upptäckte tyskarna diamanter vid Skelettkusten.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den tyska kolonialiseringen[redigera | redigera wikitext]

Den tyska kolonialiseringen av Namibia började då Adolf Lüderitz gav i uppdrag att köpa upp bukten Angra Pequena, dagens Lüderitzbucht från namahövdingen Josef Frederick för kostnaden av 100 engelska pund och 200 gevär. 1884 ställdes området under det Tyska rikets beskydd sedan den tyska regeringen övertygats om områdets ekonomiska betydelse. Den första officiella flagghissningen ägde rum 7 augusti 1884. Tyska Sydvästafrika hade aldrig en officiell flagga. Det tyska styret tog fram flaggor men de hann aldrig införas innan man förlorade sina kolonier.

Dr. Gustav Nachtigal blev kejserlig generalkonsul och kommissarie för Tyska Västafrika. Under hans korta tid på posten slöts skyddsavtalet med nama-befolkningen. Nachtigals efterträdare blev 1885 Heinrich Göring, far till Hermann Göring, rikskommissarie och ytterligare skyddsvatal slöts med inhemska stammar.

Hereroupproret[redigera | redigera wikitext]

Den 12 januari 1904 reste hererofolket, under ledning av Samuel Maharero, sig i uppror mot det tyska kolonialstyret. I augusti lyckades den tyska generalen Lothar von Trotha slutgiltigt besegra dem i slaget vid Waterberg, varefter han lät driva ut dem i Omahekeöknen, där de flesta dog av törst. I oktober samma år reste sig även Namaquafolket mot tyskarna, och behandlades på samma sätt. Mellan 1904 och 1907 internerade tyskarna delar av Namaqua- och Hererofolken i ett koncentrationsläger på ön Shark Island. Sammanlagt dog 65 000 (80 procent av hela folkgruppen) Herero och 10 000 Namaqua (50 procent av hela folkgruppen). Svältdöd och förgiftande av brunnar var karaktäristiskt för folkmordet.

Första världskriget[redigera | redigera wikitext]

I samband med första världskrigets utbrott i Europa förväntade sig tyskarna i Tyska Sydvästafrika att Sydafrika, allierat med Storbritannien, skulle gå till anfall och gick till mobiliseringen. Befolkningen vid gränsen mot Sydafrika evakuerades. Den 9 september 1914 beslutade Sydafrikas parlament om att delta i kriget. Fyra dagar senare sköts de första skotten vid polisstationer i Nakop och Ramansdrift och 19 september ockuperade sydafrikanska trupper Lüderitzbukten. Tyska trupper kunde slå tillbaka men Sydafrika kunde gå längre in i landet. Den 19 april 1915 intog Sydafrika Keetmanshoop. Tyskarna tvingades retirera norrut och konstatera att de tyska styrkorna var underlägsna de sydafrikanska sett till mantal och utrustning.

Slutet för den tyska tiden[redigera | redigera wikitext]

Den 21 maj 1915 försökte guvernören Seitz få till ett vapenstillestånd med general Botha men förgävas. Den 9 juli 1915 unterteckande Seitz och överstelöjtnant Franke kapitulationen efter ett avgörande nederlag i Otativi väster om Grootfontein. De tyska skyddstrupperna internerades. Den tyska kolonin övergick till Sydafrikas militär. Hälften av den tyska befolkningen skickades tillbaka till Tyskland innan juli 1919.

Vid Versaillesfreden 1919 beslutades det att Tyskland omedelbart skulle fråntas alla sina kolonier, och då fredsavtalet trädde i kraft den 10 januari 1920 ställdes området under sydafrikansk förvaltning, och fick namnet Sydvästafrika. Självständigheten kom den 21 mars 1990, under namnet Namibia.

Woermann-Haus i Swakopmund

I dagens Nambia kan man hitta flera spår av den tyska tiden i landet. Bostadshus, kyrkor och offentliga byggnader från sekelskiftet 1900 går i tysk stil som Haus Hohenzollern, Woermannhaus (Swakopmund) och Hansa Brewery.

Många ortnamn visar också på det tyska: Lüderitz, Mariental, Königstein och Swakopmund liksom gatunamn (Bismarck Street/Straat/Straße). Under senare år har man döpt om flera gator för att istället minnas betydelsefulla namibier. I Grootfontein har bland annat Kaiser Wilhelm St, Geothe St och Schiller St ersatts.

Capriviremsan, en enklav nordost bär sitt namn efter Leo von Caprivi. I dagens Namibia finns den enda tyska språkön utanför Europa.

Befolkning[redigera | redigera wikitext]

Innan den tyska kolonialiseringen bodde 80 000 herero, 60 000 owambo, 35 000 damara och 20 000 nama i landet. Tyska Sydvästafrika var den enda av Tysklands kolonier där en målinriktad tyskt bosättande i stora omfattning ägde rum. Det som lockade de tyska kolonisatörerna var förutom diamant- och kopparfyndigheter framförallt möjlighet till boskapsskötsel. År 1902 fanns omkring 200 000 invånare varav 2595 tyskar och fram till 1914 följde ytterligare 9000 tyskar.

Näringsliv och infrastruktur[redigera | redigera wikitext]

De tyska kolonisatörerna ägnade sig i början huvudsakligen med boskapsskötsel. När man hittade koppar i norr och senare diamanter i syd utvecklades en industri i landet. Infrastruktur skapades. 1902 öppnades en smalspårig järnväg mellan Swakopmund och Windhoek. Fram till 1915 byggdes järnvägen ut. Tyska Sydvästafrika hade det mest omfattande järnvägsnätet av Tysklands kolonier.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Putzger, F.W. - Historischer Schulatlas (1954), Velhagen & Klasing