Folkmord

Lik i Nordhausen koncentrationsläger, andra världskriget.

Folkmord, även kallat genocid, är den medvetna och systematiska förstörelsen av en etnisk, religiös eller nationell grupp.

Brottsrubriceringen folkmord togs i bruk inför Nürnbergprocessen i följderna av det andra världskriget. Begreppet genocid introducerades och definierades av den polske juristen Raphaël Lemkin. Den definierades som "mord, utrotande, förslavande, deportation och andra omänskliga handlingar, begångna mot någon civilbefolkning före eller under kriget, eller förföljelser av politiska, rasistiska eller religiösa skäl". 1948 upprättades genom FN:s försorg en konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide). I artikel II definieras som folkmord vissa uppräknade gärningar under förutsättning att de förövats i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan. Gärningarna som räknas upp i konventionen är

1. Att döda medlemmar av gruppen
2. Att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada
3. Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som är avsedda att medföra dess fysiska undergång
4. Att genomföra åtgärder, som är avsedda att förhindra födelser inom gruppen
5. Att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.

Folkmordskonventionen är en del av folkrätten. Förbudet mot folkmord anses förpliktiga även stater som inte ratificerat konventionen. Förbudet är vad man kallar jus cogens.

Sverige har ratificerat konventionen och har härutöver antagit lag (1964:169) om straff för folkmord.

1 § Förövar någon gärning, för vilken enligt lag är stadgat fängelse i fyra år eller däröver, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis, dömes för folkmord till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

2 § För försök, förberedelse eller stämpling till folkmord, så ock för underlåtenhet att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. brottsbalken stadgas.

I och med den svenska lagen har alltså folkrättens anspråk förverkligats i svensk lag.

Folkmordens historia

Olika historiker och folkrättsexperter är oense huruvida folkmord är en relativt "ny" företeelse i historien (drygt 100 år gammal) eller om det är något som förekommit så länge människor krigat mot varann och organiserat sina samhällen i stater.

Ett exempel som talar för den senare uppfattningen är folkmordet på Midjaniterna som beskrivs i Bibelns Fjärde Mosebok kapitel 31 och som utfördes som hämnd av israeliterna på uppdrag av Gud. Mose sände en armé om 12.000 man som brände alla städer och tältläger i Midjan och dödade alla män och barn av mankön samt alla kvinnor som hade haft samlag med en man. Alla flickor som inte varit tillsammans med en man fick dock leva och behölls för erövrarnas egen räkning.

Att frågan splittrar forskarvärlden beror på flera olika faktorer - dels råder ingen enighet om vad folkmord egentligen är. Kritiker menar^{[källa behövs]} till exempel att FN:s definition är allt för snäv. För det första inkluderas bara grupper kategoriserade efter nationalitet, etnisk tillhörighet eller religion och för det andra måste det finnas ett uppsåt, det vill säga målsättning från förövarna att verkligen helt eller delvis fysiskt utplåna en sådan grupp.

Med FN:s definition är naturligtvis förintelsen - det vill säga Nazitysklands försök att utrota Europas judar och romer, turkarnas systematiska utrotning på armenier och assyrier (assyrier/syrianer), samt även greker under första världskriget (folkmordet på armenierna) eller massakrerna på Tutsis i Rwanda (folkmordet i Rwanda) år 1994 glasklara exempel på folkmord. Däremot skulle stora delar av Josef Stalins kampanj jezjovsjtjina 1936-38 och andra liknande aktioner före och efter andra världskriget i Sovjetunionen inte vara folkmord. Miljontals människor avrättades 1936-38 eller förvisades till Gulag (där många avled) där offren inte tillhörde en kategori baserad på nation, etnicitet eller religion. Det drabbade alla (oavsett folkgrupp etcetera) som regimen klassade som "folkfiender" och det inkluderade även många medlemmar i kommunistpartiet. Däremot är enligt nämnda definition Stalinregimens deportationer av vissa folkgrupper före, under och efter andra världskriget att likställa med folkmord. Skulle man utvidga folkmordsbegreppet till att även omfatta social tillhörighet, klasser och politisk åskådning, så var det folkmord liksom kulakutrotningen i slutet av 20- och början av 30-talet och den "röda terrorn" under Lenins ledning.

Dock ägde ett etniskt rensningsförsök rum 23 februari 1944, då tjetjener och ingusjer från norra Kaukasus skickades till Kazakstan och Kirkizstan för att dö av hunger, då Stalins främste bödel ansåg dem som antisovjetiskt inriktade, och även som sympatisörer till nazisterna. Tjetjenerna och de närbesläktade ingusjerna hade, så som tyskarna brukade göra under denna tid, fösts in i tågvagnar utan några personliga tillhörigheter, förutom de kläder de bar, och skickats iväg. Soldater från Röda Armén med etnicitet från Tjetjenien hade dock ingen aning om detta och bland dem fanns även soldater som deltagit i Berlins fall. Även de skickades efter krigets slut till sina familjer. "From the Chechen people"Putins Ryssland; 2004 av: Anna Politkovskaya

Om man förhåller sig till de brott mot mänskligheten som begicks under andra världskriget menar kritikerna^{[källa behövs]} att detta är klara exempel på att FN:s definition inte på långa vägar räcker till för att klassificera många av brotten som folkmord, vilket de enligt kritikerna^{[källa behövs]} egentligen var. Som exempel kan nämnas att Endlösung (förintelsen) inte bara berörde judar, romer, sinti och slaver. Utrotningsprogrammet omfattade även funktionshindrade, homosexuella, fackföreningsmän, frimurare, kommunistsympatisörer, andra politiska motståndare med flera. Ingen av dessa kategorier utgör någon nationalitet, etnisk eller religiös grupp och skulle då, om man tolkar FN:s formulering ordagrant, inte utsatts för folkmord, trots att målet faktiskt var att fysiskt eliminera dessa grupper.

Offer för en massaker begåtts av Organisationen för ukrainska nationalisters (OUN) militära gren UPA i Volynien i dåvarande Polen (nu Ukraina), 1943

Nazityskland utövade dessutom (framförallt i Östeuropa) mord och tortyr mot civilbefolkningen, även om de inte tillhörde ovan nämnda grupper. Uppemot 17 miljoner civila sovjetmedborgare dog under andra världskriget och de allra flesta föll offer för tysk krigsapparat och följderna av dem (till exempel svält). Polen led under kriget större förluster än något annat land i förhållande till folkmängden, ca 6 miljoner döda av 35 milj invånare. Den överväldigande delen av dessa var civila, varav ca hälften var etniska polacker och således inte omfattades av de grupper som fysiskt skulle förintas. Tilläggas kan att även Sovjetunionen begick svåra människorättsbrott mot polacker 1939-40, vilket också var tillfället med Organisationen för ukrainska nationalister, OUN. De har anklagats för folkmord och massiva etniska rensningar under andra världskriget, för att de inför upprättandet av en ukrainsk stat ville att alla icke-ukrainare (främst polacker och judar) i Volynien och Galizien skulle försvinna. I den Oberoende staten Kroatien, närmare sagt koncentrationslägret i Jasenovac dödade den kroatiska fascistiska Ustaša-rörelsen med tyskarnas goda minne hundratusentals serber och judar. Även de axel-allierade länderna Ungern, Bulgarien och Rumänien dödade civila under kriget. Dessa massmord ryms emellertid under gällande definitioner.

Ett annat omdiskuterat fall på folkmord under andra världskriget enligt många är Japans krigföring i Östasien och Stilla havet som präglades av extrem brutalitet mot civilbefolkningen och miserabel behandling av krigsfångar. Kanske så många som 20 milj. civila kineser dukade under för japansk krigskrigföring och dess följder men däremot fanns ingen uttalad målsättning att utrota kineserna som grupp och då blir det svårt att kalla det folkmord, åtminstone enligt FN:s gällande definition.

En del menar att även de allierade under andra världskriget begick folkmord. Man syftar då till exempel på bombingarna mot tyska och japanska städer och röda arméns massakrer och massvåldtäkter på civila tyskar i krigets slutskede. Bombningarna dödade hundratusentals civila i både Japan och Tyskland med atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki som "klimax". Vidare lemlästades ännu fler och miljontals blev hemlösa. Men en avgörande skillnad vad gäller bombningarna och Endlösung är att amerikaner och britter aldrig hade ett uppsåt^{[källa behövs]} att utrota tyskar eller japaner som grupp. När Tyskland och Japan väl kapitulerade upphörde bombningarna och den massdöd som de orsakade. Hade däremot Nazityskland vunnit kriget hade säkerligen massmorden på icke önskvärda grupper fortsatt tills målet var uppnått. Att historierevisionister dessutom framfört liknande resonemang för att relativisera nazisternas förintelsepolitik gör detta till ett känsligt ämne.

Historikerna Kristian Gerner och Hans-Göran Karlsson menar att det utan tvekan finns seriösa skäl att utvidga gällande definition men att det inte är oproblematiskt att dra en "ny" gränslinje för folkmordsbegreppet. Hur många grupper utöver de som nu omfattas ska inkluderas, ska begreppet "uppsåt" slopas och så vidare? Inkluderar man samtliga etniska, nationella, religiösa, politiska och socioekonomiska minoriteter, handikappade, homosexuella etc. riskerar begreppet folkmord att bli urvattnat enligt dem. Samtidigt finns det de som hävdar att alla former av massmord på civila borde jämställas med folkmord. En följdfråga kan då naturligtvis bli vad innebär massmord? 100 dödade, 1000 dödade, 100 000 dödade? Var går gränsen mellan "massaker" och folkmord?

Eftersom det inte finns någon enighet om definition av vad folkmord egentligen är råder ingen enighet om hur länge sådana brott begåtts. En del menar som nämnts att folkmorden är en företeelse som i princip hör hemma i 1900-talet. Andra menar att folkmord begåtts i tusentals år. Exempel på "förmoderna" folkmord skulle till exempel vara korstågen, andra religiöst motiverade krig, häxförföljelserna och den katolska kyrkans hänsynslösa förföljelser av grupper med "fel" kristen tro under medeltiden. Andra (det finns fler) exempel skulle kunna vara mongolernas erövringskrig under 1200-talet, Timur Lenks härjningar i slutet av 1300-talet, utrotningen av indianerna i Nord- och Sydamerika, romarnas erövring av Gallien och krossandet av det judiska upproret 66-70 e kr.

I samtliga fall utövades massvåld mot civila och krigsfångar som ackumulerat av allt att döma krävde många fler dödsoffer än hela andra världskriget. Om man tar Djingis Khan som exempel dödades sannolikt många miljoner (vissa hävdar tiotals miljoner) civila under erövringarna 1206 fram tills hans död 1227. Erövringskrigen fortsatte, med vissa avbrott, med samma brutalitet efter hans död fram till 1294, när barnbarnet Khublai Khan avled. Men våldet riktade sig inte mot specifika grupper. Alla som stod i vägen för Djingis Khans och hans ättlingars erövringskrig och som inte underkastade sig utan strid massakrerades. Det spelade ingen roll om man var kines, turk, pers, ryss eller arab och det finns ingenting som tyder på att Djingis Khan och hans söner och sonsöner hade några som helst planer på att utplåna hela folkgrupper just därför att de var till exempel perser.

Vad gäller utrotningen av indianerna finns det ingen forskare som förnekar att de behandlades fruktansvärt illa av de europeiska stater som erövrade deras land/länder. Resultatet av den förda politiken var många miljoner indianers död och en drastisk minskning av ursprungsbefolkningen. I den karibiska övärlden utplånades urbefolkningen helt. Däremot är det svårare att belägga att kolonialmakterna hade som målsättning att utrota indianerna. Majoriteten anses ha dödats av de sjukdomar som européerna förde med sig, särskilt i Syd- och Mellanamerika. Det finns emellertid en del som tyder på att sjukdomarna åtminstone i vissa fall spreds medvetet, med andra ord primitiv biologisk krigföring. I sådana fall blir det uppenbara fall av folkmord, även enligt gällande definitioner. Andra forskare hävdar att det brittiska styret av Indien under perioden 1765-1947 innebar ´det största folkmordet av alla, åtminstone vad gäller antalet döda offer. Här kan uppemot 1,5 miljarder människor ha offrats för en europeiskt styrd politik som passade indierna illa - och som förstörde deras ursprungliga samhällen.

En del av de forskare som vill hålla fast vid en mer konservativ definition av folkmordsbegreppet och att det är en ung företeelse har introducerat begreppet folkmordsliknande massakrer för att beskriva det massvåld som utövats i tusentals år före 1900-talet mot civila och krigsfångar i samband med kolonialkrig, "övriga" krig, statligt och kolonialt förtryck mm. I den kategorin skulle till exempel mongolernas krig, romarnas krig mot gallerna, förstörelsen av Karthago, massmorden på indianerna etc. enligt dem höra hemma. Vad är då skillnaden mellan "riktiga" folkmord och "folkmordsliknande massakrer"? Oerhört många människor dödades ju i båda fallen. Enligt de forskare som använder sig av begreppet finns det några på ytan kanske luddiga men ändå uppenbara skillnader:

• Till att börja med har vi uppsåtet. Mongolerna med flera försökte som sagt aldrig att utrota hela befolkningsgrupper just för att hela gruppen som sådan ansågs sakna existensberättigande. Korsfararna utrotade aldrig hela muslimska folkgrupper och något påbud från påven att alla muslimer skulle mördas kom aldrig. Däremot dödade korsfararna oerhört många muslimer och även andra människor med icke-kristen tro (eller fel kristen tro) i otaliga massakrer.

• Teknologin, före 1900-talet begränsade teknologin möjligheterna att utrota hela befolkningsgrupper och då handlar det inte bara om vapenteknologi utan i minst lika hög grad om transportsvårigheter, samordning mm. Därmed inte sagt att vissa härskare kanske hade velat utrota vissa grupper.

• Ideologin. Den enligt dessa forskare viktigaste skillnaden. Nazister, ungturkar, Sovjetsocialister och de flesta andra andra massmördarna på 1900-talet byggde upp sina brott runt olika ideologier som enligt dem rättfärdigade brotten. De var "nödvändiga" för att nå slutmålet - någon sorts av utopiskt samhälle. Utan dessa visioner om "idealsamhället" hade massmorden troligen inte skett anser man. Denna typ av välutvecklade ideologier saknade romare, korsfarare, mongoler etc.

Sammantaget gjorde detta menar även många andra historiker som inte motsätter sig en breddning av folkmordsbegreppet att massmördandet under 1900-talet blev av ett annat slag än tidigare. Det var inte längre bara frågan om att till varje pris krossa fienden, skrämma folk till underkastelse eller massakrera och hänsynslöst utnyttja människor i kolonialkrig för att plundra länderna på deras rikedomar. Nu massmördade man folk just för att de hade oturen att tillhöra grupper som ansågs utgöra ett hinder på väg mot idealsamhället eller på något sätt ansågs motarbeta härskarens ambition att nå dit.

Ett annat begrepp som etablerades under krigen på Balkanhalvön på 1990-talet är etnisk rensning vilket i princip betyder att en folkgrupp fördrivs från sina hem bara för att de tillhör just den folkgruppen som förövarna inte anses som önskvärda. Begreppet är närbesläktat med folkmord och åtminstone en del anser att det bara vara ett annat ord för folkmord. Den behandling som USA utsatte indianerna för på 1800-talet kan mycket väl kallas etnisk rensning då hundratusentals indianer fördrevs från sina ursprungliga boplatser och/eller förvisades till reservat med usla levnadsvillkor. Många andra mördades i massakrer och ursprungsbefolkningen decimerades under ett drygt sekel med åtminstone 80 %.

Gerner och Karlsson menar att de första "äkta" folkmorden enligt gällande FN-definition begicks i slutet av 1800- och början av 1900-talet i Afrika under européernas i många fall hänsynslösa erövringar av kontinenten. Det fall som fått mest uppmärksamhet i nutid är belgarnas behandling av ursprungsbefolkningen i Belgiska Kongo. Kolonin var ursprungligen kungen Leopold II:s privata egendom under namnet Fristaten Kongo och våldet mot ursprungsbefolkningen hade sådana proportioner att man inte kan kalla det något annat än folkmord enligt Karlsson/Gerner. Under några decennier runt år 1900 beräknas 10 miljoner människor ha dödats. Även på andra håll i Afrika begick kolonialmalmakter folkmord, till exempel i Tyska Sydvästafrika (nuvarande Namibia). Folkmorden under 1900-talet fortsatte med folkmordet på armenierna (även kallad folkmordet på alla kristna i Turkiet, som till exempel armenier, assyrier/syrianer, greker med mera), sovjetsocialisternas massmord på egna medborgargrupper, förintelsen och en rad folkmord i efterkrigstiden t ex folkmordet i Rwanda och Röda Khmerernas förföljelser i Kambodja (folkmordet i Kambodja). Det finns en rad exempel på påstådda folkmord både före och efter andra världskriget.

Folkmord och folkmord – två forskares problem med fakta och definitioner

Kristian Gerner & Klas-Göran Karlsson kom för några år sedan ut med en intressant bok ”Folkmordens historia”. Den handlar om 1900-talets olika folkmord. Det är en relativt undanskymd del av den historiska litteraturen och forskningen, som delvis går över i ren samhällskunskap, eftersom delar av ämnet ligger nära vår egen tid. Gerner & Karlsson har i sin år 2005 utkomna bok närmast uteslutande ägnat sig åt att förneka de strukturella folkmorden på ganska lösliga premisser, vilket är synd, och som i onödan drager ned betyget på deras annars intressanta forskande kring begreppet folkmord. Orsaken till min låga betygsättning på deras bok beror på att de ideologiskt sett ser sig tvungna till ett försvarar av liberalismen och den ”borgerliga” historieskrivningen. Några meningar och citat får belysa deras utgångspunkter när författarna försöker begränsa folkmorden och massmorden till att bara gälla de ideologier de själva inte anser ligga bakom folkmord och massmord – stater och system de kallar för ”demokratier”. Genom allehanda piruetter försöker de undvika att även stater såsom England, USA, Frankrike, Spanien eller Holland hamnar i samma kategorier som nazister, kommunister och ”ungturkar”. De skriver gällande de strukturella massmorden att … ”Sociala och etniska klyftor är inte vare sig ett nödvändigt eller ett tillräckligt villkor för massmord”.

Varför inte, kan man fråga sig? De svarar själva genom att hävda att andra (än de själva får man förmoda) sammanblandar ”analytiska nivåer. Med detta menar författarna att man inte kan ”utge strukturer som orsak till handlingar och framställa kategorier som aktörer”. De menar att ”kapitalism”, marknadsekonomi” och ”globalisering” inte kan förvandlas till aktörer. De är strukturer, menar författarna. Det är förvisso rätt, men de är strukturer som ger plats för aktörerna; företagare, ledare och indrivare vilka sedan skapar just strukturella folkmord. Däremot kan kommunismen förvandlas till aktör – av någon outgrundlig anledning. Varför denna olikhet förklarar de inte, vilket får ses som en ideologisk låsning hos dem.

Ändå går författarna emot sina egna teser vad gäller just den strukturella ondskan, och det strukturella folkmordet. Genom att citera historikern Hannah Arendt's bok ”Den banala ondskan” motsäger de sig själva, när de skriver följande: ”Därmed blev nazisternas ondska inte en funktion av enstaka individers dåliga karaktär utan resultatet av nazisamhällets själva struktur. Vad Arendt gjorde var att för första gången understryka att förintelsen var ett kollektivt illdåd och inte ett resultat av enskilda individers ondska. I en byråkratisk kultur som den som bredde ut sig i SS och Gestapo, präglad av lydnad utan konsekvenstänkande och av information utan insikt, såg Arendt nyckeln till förintelsen.”

Här är det plötsligt strukturen som är orsaken till folkmorden, tvärt emot vad man tidigare påstår. Även i det brittiska Indien fanns en struktur. Exakt så kunde det brittiska koloniala styret i Indien också ses – och likt det nazistiska tog det också livet av människor som betraktades som ”undermänniskor”. Enda skillnaden var att britterna i Indien tog livet av kanske 15-20 gånger fler människor än vad nazisterna mäktade med – och att Gerner & Karlsson inte tar upp det eftersom det inte passar in i deras historieskrivning. De väljer att här vara tysta – kanske för den (liberala/konservativa?) ”goda sakens” skull? Det går tydligen att se strukturer där folkmord ingår – men bara om det är de ideologiskt rätta strukturerna, kan vi misstänka!

Vidare skriver Gerner & Karlsson att Adolf Hitler inte personligen mördade sex miljoner judar, vilket ju är sant. ”Det var den tyska staten som gjorde det som aktör, genom sina hundratusentals funktionärer.” Vilken skillnad finns egentligen här mellan strukturer där soldater, nybyggare, kolonister, lejda våldsverkare förhindrade människor i Indien, på Java, i Kina eller i Brasilien att behålla sina marker, sitt levebröd, sina traditionella samhällen intakta, men som förstördes av västerlänningarna – och Adolf Hitlers ”funktionärer”? I praktiken ingen skillnad alls – mer än att de liberala, konservativa, koloniala och kapitalistiska folkmorden drabbade så många fler! Dödsoffren var även fler, minst 25 gånger fler – här kan man verkligen tala om att Gerner & Karlsson följer kamrat Stalins ordaföljd när han skrev följande: ”att döda en är ett mord, att döda många är bara statistik”! De tar inte upp offren för de borgerliga folkmorden – därför att de är så ohyggligt många fler, och att de pågår ännu idag!

Gerner & Karlsson skriver att den nazistiska politiken mot judarna inte egentligen reglerades i förordningar och/eller lagar. ”Politiken behandlades som ett faktum, som en praktisk fråga.” – som Gerner & Karlsson skriver, och de fortsätter: ”Det skall i detta sammanhang framhållas att förintelsen av judarna oavsett målsättningen inte var en verksamhet som reglerades i lagar och politiska beslut. Det växte fram som en praktik.” Precis, det växte fram som en praktik – och exakt på samma sätt växte kapitalismen och kolonialismen fram som en praktik, inte heller här reglerades folkmorden och utrotningarna, markstölderna, den påtvingade fattigdomen av några lagar eller politiska beslut. Också här växte det fram som en – praktik! Varför ser inte Gerner & Karlsson det? Eller vill de inte se? Varför i så fall? Har de inte kurage att anklaga sina skyddslingar ”demokratierna” för ohyggliga folkmord och brott som saknar motstycke, åtminstone vad gäller dödsoffer, till och med hos nazisterna – eller kommunisterna?

Gerner och Karlssons syfte med sin bok är att på alla sätt stämpla enbart nazister, kommunister och ungturkar som samhällen sysslandes med folkmord och strukturell utrotningspolitik – av den egna sidans långt värre folkmordspolitik ser man intet. Deras bok är ett försvar för det västerländska samhället – och dess ofelbarhet. I sann egocentrisk och västlig propaganda av närmast sovjetiskt, eller varför inte amerikanskt, nummer! Dessutom driver de tesen att folkmorden är nittonhundratalsprojekt, och att de inte förekommit tidigare. Eftersom det bara under 1900-talet har förekommit att man påtvingat folk olika ideologier. Även om de får problem med korstågens religiösa nit vad gäller utrotande av de otrogna. Likaså skriver de att folkmorden bara kan genomföras med 1900-talets militära och statliga medel – och därmed hamnar de åter i ett dilemma när de skall förklara folkmordet i Rwanda som ju företogs med machetes och knivar samt enklare handeldvapen så sent som år 1994. De erkänner dock att frågan om var man drar gränsen för starten av folkmorden är svårlöst.

Gerner och Karlsson antyder lite här och var att den västerländska kolonialismen faktiskt hade samma drag av folkmordspolitik som de påpekar gällde för nazism, kommunism och ungturkarnas framfart 1915-1918. Forskare de använder sig av i sina försök att förklara folkmordspolitiken i exempelvis tyskarnas framfart i Sydvästafrika år 1904 visar tydligt att även kolonialismen hade folkmord på programmet, och att den ”inte var unik för tyskarna utan har gällt andra krigförande stater både tidigare och senare…”. Krigföring som gällde bekämpandet av gerillagrupper runt om i tredje världen, som Gerner & Karlsson så riktigt skriver.

Gerner & Karlsson skriver om Sovjetunionens terror åren 1932-1933 på följande sätt: ”Metoden bakom vad den brittiske historikern Robert Conquest har benämnt ’terrorhungersnöden’ var att isolera bestämda områden i Sovjetunionens ’brödbod’ Ukraïna och undanhålla dess befolkning livsmedel, som istället såldes på export.” Vidare skriver Gerner & Karlsson att ”Det är dock svårt att bortse från att Stalins regim dels drev fram hungersnöden genom en konfiskationspolitik som slog orimligt hårt mot de ukrainska bönderna, dels underlät att sätta in stödåtgärder när väl konsekvenserna av den sovjetiska politiken blev kända.”

Det var exakt i detalj på samma sätt i det av britterna styrda Indien åren mellan åren 1878 och 1909, då den av britterna påtvingade svälten tog mellan 75 och 100 miljoner människoliv! Varför anser inte Gerner & Karlsson att också detta var ett framtvingat folkmord? Svaret är förmodligen lika enkelt som tragiskt – de kan inte förmå sig att se det ur andra än sina egna "glasögon". Många s.k. "liberala" historiker kan inte korsfästa exempelvis britterna eftersom det förmodligen blir för tungt att bära för dem! Däremot är det lätt att nagla fast sina politiska motståndare.

Även imperialismen har dock använt våld, tvingas Gerner och Karlsson till slut ändå erkänna. Liksom hos kommunister och nazister har detta våld ofta underbyggts av en ideologi som rättfärdigar våldet, inte minst kristendomen, menar de båda författarna. ”Spänningarna” i de västerländska kolonierna ledde ofta till folkmord, som i Belgiska Kongo eller Tyska Sydvästafrika, och här var det exploateringen som var drivkraften, anser de båda historikerna.

Gerner och Karlsson beskriver visserligen folkmordens problematik på ett ofta utförligt sätt, och de naglar fast kommunister, nazister och ungturkar, vilket är helt rätt, de sysslade samtliga med folkmord. Det problematiska är att författarna sedan frikänner amerikaner, britter, fransmän, holländare och kapitalister, kolonialtjänstemän och västliga företagsledare och statsmän från skuld till både direkta och indirekta folkmord är dock osympatiskt – och renderar att dra ner deras historik om folkmorden till en simpel ideologisk försvarsnivå där man försöker nedvärdera den egna sidans folkmord, som ju var avsevärt större räknat i antal offer, samtidigt som de belyser ”den politiska fiendesidans” likaledes fruktansvärda brott mot mänskligheten desto starkare! Allra helst som de lite överallt i sin bok direkt och indirekt erkänner att också kolonialism, kapitalism och globalisering samt spridandet av den västerländska ”civilisationen” och ”demokratin” mynnat ut i just folkmord. Deras skrift, sett ur denna synvinkel, luktar mest ett slags bortförklarande av det västerländska våldet och folkmorden utfört av ”demokratierna” under den koloniala, och efterkoloniala, eran!

Folkmord efter andra världskriget

Skallar från offer i folkmordet i Rwanda 1994.

När vidden av nazimens utrotningspolitik stod klar efter andra världskriget förfärades hela världen och aldrig mer skulle något liknande få ske igen. Likväl har mängder med folkmord utförts sedan dess. Nedanstående sammanfattning omfattar inte alla folkmord eller folkmordsliknande brott som begåtts efter 1945. Se även länkar till separata artiklar.

• De Röda khmererna anses under sin knappt 4 år långa regim (1975-79) i Kambodja ha mördat ca 2 miljoner människor vilket utgjorde cirka 25 % av Kambodjas befolkning. Förföljelsen riktades mot alla som ansågs stå i vägen för deras utopiska version om ett samhälle där begrepp som städer, pengar och allt annat som uppfattades som "borgerligt" utrotats. Det riktades även direkt mot minoritetsgrupper som chamfolket, vietnameser och thailändare.

• Folkmordet i Rwanda 1994 anses ha krävt ca 800 000 liv när hutuextremister försökte utrota minoritetsgruppen tutsi. Även en del hutus mördades som ansågs sympatisera med tutsiminoriteten. Folkmordet ägde rum under 3 månader (april-juli) och anses vara historiens snabbast genomförda folkmord. Ca 85 % av tutsibefolkningen mördades.

• Kina anses av en del historiker ha gjort sig skyldigt till folkmord på den tibetanska befolkningen efter Tibetanska upproret 1959. Andra forskare kallar det "massakrer av folkmordskaraktär".

• I Sovjetunionen sjönk nivån på den inhemska terrorn radikalt efter Josef Stalins död 1953. I det Afghansk-sovjetiska kriget 1979 -89 och i Tjetjenien, (1994-96, sedan 1999) anses emellertid Sovjetunionen och Ryssland ha begått brott som rubriceras som folkmord.^{[källa behövs]}

• I Indonesien bedrev president Suharto (då generalmajor och landets "starke man") en jakt på kommunistsympatisörer 1965-66. Antalet dödsoffer är inte känt exakt men beräknas av många till ca 2 miljoner. Efter att Indonesien 1975 invaderade Östtimor anses Suharto (nu som president) även vara huvudansvarig för folkmord på Östtimors civilbefolkning med hundratusentals dödsoffer.

• I krigen på Balkanhalvön på 1990-talet i samband med upplösningen av Jugoslavien begicks många brott som rubricerats som folkmord (folkmorden i Jugoslavien). Massakrer och massvåldtäkter på civilbefolkningen var vardagsmat och omfattande etnisk rensning bedrevs. Allra hårdast drabbades den muslimska befolkningen i Bosnien-Hercegovina (bosniakerna) under kriget 1992-95. Uppskattningsvis 150 000 människor förlorade sina liv^{[källa behövs]}. Även i krigen i Kroatien och Kosovo förekom övergrepp mot civilbefolkningen.

• Idi Amins regim i Uganda (1971-79) beräknas bära ansvaret för 300 000 - 500 000 människors allt för tidiga död. Offren utgjordes till stor del av politiska motståndare men folkmordspolitik mot minoritetsgrupper förekom också.

• Saddam Hussein anses vara skyldig till massmord på såväl politiska motståndare som inhemska minoriteter under sin tid som Iraks "starke man" 1968-79 och därefter diktator 1979-2003. Antalet dödsoffer anses vara hundratusentals, enligt vissa bedömare ^[vilka?] kanske flera miljoner. Gasattacken mot den kurdiska staden Halabja där ca 6000 civila kurder dödades 1988 var en del av Saddam Hussiens etniska rensning av den kurdiska befolkningen. Närmare 180 000 kurder dödades av Saddam Husseins terror mot den kurdiska befolkningen i Kurdistan.

• Mengistu Haile Mariam, marxist-leninistisk ledare i Etiopien mellan 1974 och 1991, dömdes i december 2006 efter ett tolv år långt rättslig process för folkmord på tiotusental etiopier och eritreaner.

• Israels justitieminister Yosef Lapid sade 2004 att rivningarna av bostäder i Rafah skulle kunna leda till att Israel åtalas för krigsförbrytelser i Internationella brottmålsdomstolen. Israels blockad av Gazaremsan kallades i september 2008 av en grupp arabiska advokater och människorättsaktivister för folkmord.

• Se även: Konflikten i Darfur

Olika typer av folkmord

Folkmord utförs av olika skäl. Det går att urskilja åtminstone fyra huvudtyper:

• Folkmord på urbefolkningar – till exempel indianerna och aboriginerna i Australien

• Folkmord till följd av etniska eller etnopolitiska konflikter – massmord på vissa grupper i samband eller som följd av självständighet efter kolonialism – till exempel folkmordet i Rwanda.

• Folkmord på minoritetsgrupper – till exempel förintelsen, folkmordet på armenierna, och enligt vissa, Kinas övergrepp mot tibetaner.

• Politiska massmord – till exempel Stalinregimens våld mot inbillade fiender och politiska grupper. Massmorden i Kambodja och Idi Amins förföljelse i Uganda.

En del folkmord har inslag av flera olika typer även om en variant "dominerar", till exempel folkmorden i Kambodja och Sovjetunionen. I båda fallen dominerade politiskt massvåld men där fanns även inslag av folkmord på etniska minoriteter, till exempel Stalinregimens deportationer av flera folkgrupper under andra världskriget.

Notera då att den sistnämnda kategorin officiellt inte omfattas av folkmordskonventionen, åtminstone så länge våldet "bara" omfattar politiska och sociala grupper/klasser. Flertalet folkrättsexperter anser idag ändå att olika varianter av politiska massmord också är folkmord även enligt gällande definitioner då grundideologin bakom brotten är väldigt lik de andra kategorierna.

Av alla de folkmord som begåtts i historien anser ändå många att förintelsen intar en viss särställning på grund av det sätt den utfördes. Nazisternas utrotning av "icke önskvärda" befolkningsgrupper utfördes på rent "industriellt" sett. Inget annat känt massmord i historien har haft ett så "väloljat" maskineri och knappast några andra som begått folkmord har så tydligt pekat ut vilka grupper som skulle utrotas. Folkmordet i Kambodja räknas inte som ett folkmord enligt FN-konventionen, eftersom Pol Pot inte hade i syfte att utplåna en ras eller etniskfolkgrupp.^{[källa behövs]}

Democide

R.J. Rummel har lanserat begreppet democide som omfattar olika sorters mord som en regering kan utföra. I sin forskning har Rummel redovisat antal offer enligt democide-begreppet för tiden före 1900-talet och för 1900-talet. Se democide för sammanställning av statistiken.

Rummel ses idag knappast som en seriös historiker av andra historiker, utan mer som en propagandist för en egen linje.

Litteratur

• Sven Lindqvist: Avsikt att förinta. Albert Bonniers förlag 2009.

Källor

• Gerner, Kristian och Karlsson, Klas-Göran, Folkmordens historia
• Nationalencyklopedin
• Engelska Wikipedia

Externa länkar

• Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord

Se även

• Internationella brottmålsdomstolen
• Internationella domstolen i Haag
• Mord
• Massaker
• Massmord
• Rasism