Välfärdssamhälle

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Välfärdsstat)
Hoppa till: navigering, sök

Välfärdssamhället eller välfärdsstaten är ett samhälle som lägger stor vikt vid att samhällets välfärd skall komma alla till del, i synnerhet svaga och utsatta grupper. Kännetecknande för ett välfärdssamhälle är därför en omfördelning av resurser till förmån för de individer och de sammanhang som kräver särskilda insatser. Konkret tar detta sig uttryck i till exempel sjukförsäkring, ålderspension och barnbidrag samt insatser till förmån för att gynna arbetslivet och förebygga olyckor och hälsorisker.

Otto von Bismarck, föregångaren inom socialförsäkringsområdet.

Begreppets ursprung[redigera | redigera wikitext]

Ursprunget till begreppet välfärdssamhälle eller välfärdsstat är svårt att fastställa. Den brittiske historikern Asa Briggs menar att det myntats under andra världskriget av den engelske ärkebiskopen William Temple där welfare state användes som motsats till warfare state i form av Nazityskland. Friedrich Hayek menar dock att det äldre tyska begreppet Wohlfahrtsstaat är det ursprungliga.[1] Klart är dock att idéerna som sådana vuxit fram i Preussen under andra halvan av 1800-talet.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Begreppets ursprung är med andra ord oklart. Företeelsen att en stat månar om sin befolkning är dock känd genom hela historien. Ren och skär statsnytta kräver att en stat försöker lindra effekter av svält och andra katastrofer. Den babyloniska kungen Hammurabi, som levde på 1700-talet f.Kr., är till exempel känd för att ha strävat efter att ordna samhället så att det skulle bli tryggt att leva i.[2]

En välfärdsstat går dock längre än så. Den strävar efter att genom omdistribuering av resurser skapa ett permanent skydd för individen. Flera av de större världsreligionerna förespråkar omsorg om de fattiga. I Sverige tog det sig uttryck i Fattigvård i 1686 års kyrkolag. Fattigvården kan givetvis kritiseras för att ha varit inhuman, men det är fel att döma företeelsen utifrån modern uppfattning. Svält förekom i Sverige så sent som under 1870-talet och ett samhälle med knappa resurser är inte ett samhälle som kan göra sig känt för hög social omsorg.[källa behövs]

Otto von Bismarck, socialstaten och sociallagstiftning[redigera | redigera wikitext]

Teorin om välfärdsstaten tillskrivs nationalekonomen Gustav von Schmoller från Tyskland under Bismarcks regeringstid. Otto von Bismarck är den som först fört fram förslag om ett socialförsäkringssystem (Sozialgesetzgebung). Detta skedde 1878. Hans förslag innehöll olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring, försäkring mot invaliditet och åldersarmod, det vill säga en slags ålderspension för behövande. Försäkringarna skulle vara statligt kontrollerade och Bismarck använde till och med ordet statssocialism om sitt förslag (Staatssozialismus). Delar av förslaget fick han inte igenom, men sjukförsäkring infördes 1883 och olycksfallsförsäkring 1884. År 1889 infördes obligatorisk ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.[3] Därmed blev det preussiska kungariket inom kejsardömet Tyskland föregångare inom socialförsäkringsområdet.[4]

England och Sverige före och under första världskriget[redigera | redigera wikitext]

I England var den liberale premiärministern David Lloyd George under åren 1905-1916 drivande kraft bakom införande av ålderspension, arbetslöshetsförsäkring och stöd till sjuka och handikappade. Dessa reformer kallades för liberala reformer (Liberal reforms).

Under samma tid infördes Folkpension i Sverige.

Den moderna välfärdsstatens framväxt[redigera | redigera wikitext]

Grunderna för socialförsäkringssystemet var alltså lagd av Otto von Bismarck i Preussen och liberala krafter i England, och den socialistiska arbetarrörelsen i Sverige följde snart efter. Vad som har skett därefter är att socialförsäkringssystemet gradvis byggts ut och fått en ökad tillgänglighet. Kritik kan alltid riktas mot ersättningarnas storlek och villkoren i försäkringssystemen. Klart är dock att sjukförsäkringssystemen har byggts ut i takt med att Västeuropas stater fått allt bättre ekonomi. Dessa reformer har införts genom hela Västeuropa oavsett vilken politisk tradition som varit dominerande. Alla har strävat efter att införa en välfärdsstat.[källa behövs]

Barnbidraget fördes fram av det socialistiska Fabian society. Grundtanken där var att det föddes för få barn. Fabian society konstaterade också att fattiga personer tenderade att ha fler barn än välbeställda. I takt med att välståndet bredde ut sig såg därför Fabian society en framtid som skulle kunna leda till folksjälvmord. Fabian society konstaterade även att det ofta var de med sämst anlag som förökade sig mest. Ur rashygienisk synvinkel och för att förebygga folksjälvmord föreslår därför Fabian society att ett allmänt och lika barnbidrag skall införas.[5] Denna tanke fördes 1934 in i svensk debatt genom boken Kris i befolkningsfrågan av Gunnar och Alva Myrdal.

En bra bok i ämnet är Välfärdsstatens expansion av Peter Lindert.[6]

Det moderna välfärdssamhället[redigera | redigera wikitext]

Välfärdssamhället har utvecklats olika i olika länder beroende på vilken politisk åskådning som dominerat. I grunden finns en ideologisk diskussion om vilka rättigheter en medborgare har.

Generell välfärd, selektiv välfärd eller nattväktarstaten[redigera | redigera wikitext]

Man brukar skilja på den generella välfärdsstaten och den selektiva. Den generella välfärdsstaten erbjuder sina tjänster till alla medborgare, medan den selektiva riktar sig till dem som bäst behöver. De mest utvecklade välfärdsstaterna i världen är bland annat de nordiska, men även övriga industriländer har välutvecklade välfärdsstater. Motsatsen till välfärdsstaten kan sägas vara den nyliberala nattväktarstaten.

Rättigheter i ett välfärdssamhälle[redigera | redigera wikitext]

Man brukar skilja mellan positiva rättigheter och negativa rättigheter. Negativa rättigheter innebär att andra måste avstå från att göra vissa saker. Positiva rättigheter innebär att andra aktivt måste göra vissa saker åt en. Rätten att inte bli dödad är på så sätt en negativ rättighet, eftersom den kräver att andra människor måste avstå från att döda en. Rätten till t ex sjukvård eller mat är å andra sidan en positiv rättighet, eftersom kräver att andra måste tillföra vissa resurser eller utföra visst arbete åt en.

Konsekventa nyliberaler menar att människan enbart har negativa rättigheter. De menar att positiva rättigheter innebär att man måste kränka andras negativa rättigheter. För att en människa ska ha rätt till sjukvård inskränks någon annans rätt till egendom då staten måste ta pengar från andra medborgare för att finansiera sjukvården.

I en välfärdsstat har medborgare flera positiva rättigheter såsom rätten till sjukvård och kunskap. I en nattväktarstat har medborgare bara negativa rättigheter, som rätten till liv, frihet och egendom.

En dansk statsvetare, Gösta Esping-Andersen, har analyserat tre olika typer av välfärdsstater: (1) den liberala, (2) den konservativa och (3) den universella. Typiska exponenter för typ (1) är USA, men också Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland brukar räknas dit. Här baseras välfärden huvudsakligen på privata försäkringar, som kompletteras med behovsprövade stöd. Skatterna i dessa länder tenderar att bli låga och någon omfördelningseffekt eftersträvas inte. I länder av typ (2), där Tyskland är arketypen, bygger mycket på korporationer av olika slag. Familj, yrken, kyrkan. Förmånerna är relativt generösa, men baseras på tidigare inkomster och syftar inte till någon omfördelning. De nordiska länderna representerar typ (3) med generösa, icke-behovsprövade förmåner och har också ett starkt inslag av omfördelning i sina system. Skattesatserna blir därför höga i dessa ekonomier.

Välfärdssamhället och svensk politik[redigera | redigera wikitext]

Välfärdssamhället har i Sverige kommit att uppfattas som ett socialistiskt projekt.[källa behövs] Denna tanke har förstärkts av ATP-striden där Högern förespråkade ett frivilligt försäkringssystem baserat på individen eller på avtal mellan fack och arbetsgivare. Socialdemokraterna förespråkade ett statligt system. I praktiken har dock ATP avvecklats i samförstånd över partiblocken och ersatts av ett allmänt försäkringssystem samtidigt som individer fått rätt att göra avdrag för privat pensionssparande. Nuvarande pensionssystem liknar därför det som högern förespråkade vid ATP-striden.

Välfärdssamhällets för- och nackdelar[redigera | redigera wikitext]

En indikator hos en välfärdsstat är där det fattiga folket stödjer högre skatter, i och med att större delen av skattemedlen används till offentliga ändamål och socialt stöd. Redan i antikens Rom fanns höger- och vänsterpolitiker, varav de senare krävde sänkta skatter eftersom skatterna endast användes till de mest essentiella ändamålen infrastruktur, akvedukter och försvar. I en välfärdsstat "tjänar" de lägsta klasserna på höjda skatter eftersom de får tillbaka mer än de ger, det vill säga samhällets resurser används på ett sätt som gagnar de fattiga.

Kritiken mot välfärdsstaten kommer främst från nyliberalt håll, där man menar att när staten driver välfärdstjänster så används resurserna ineffektivt. Man brukar också anföra moraliska argument mot att en del ska tvingas betala för andras konsumtion av vissa tjänster.

Konservativa kan också kritisera välfärdsstaten. De kan mena att välfärdsstaten tar ifrån människan hennes eget ansvar, och underminerar familjernas och de civila gemenskapernas roll i samhället.

Lindert[6] hävdar att det inte finns några statistiska belägg för att höga skatter och offentliga utgifter skulle dämpa tillväxten. Det finns däremot belägg för att de förmåner som välfärdsstaten för med sig inte ger upphov till den minskade tillväxt som ofta hävdats. Dagens välfärdsstater tillhör fortfarande de länder med högst inkomst. Han ser exempelvis Sverige som en fortsatt välfärdsstat trots de nedskärningar som gjorts i välfärden sedan 90-talet. Det är eftersom han räknar andelen sociala transfereringar (arbetslöshetersättning, socialbidragssystem, offentligt finansierad sjukvård, med mera) som andel av BNP, snarare än kvaliteten eller täckningen på den välfärd som ges.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Engelska Wikipedia om Welfare State
  2. ^ http://runeberg.org/nfbj/0682.html Nordisk familjebok om Hammurabi
  3. ^ http://runeberg.org/nfcm/0540.html Nordisk familjebok om Ålderdomsförsäkring
  4. ^ http://de.wikipedia.org/wiki/Sozialgesetzgebung Tyska wikipedia om Sozialgesetzgebung
  5. ^ Fabian Tract No.46. The Endowment of Motherhood.
  6. ^ [a b] Lindert, Peter, H. Välfärdsstatens expansion. SNS Förlag. (Stockholm 2005).

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]