Kaskelot

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kaskelot
Status i världen: Sårbar[1]
Kaskelothona med kalv.
Kaskelothona med kalv.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Valar
Cetacea
Underordning Tandvalar
Odontoceti
Familj Kaskeloter
Physeteridae
Släkte Physeter
Gray, 1821
Art Kaskelot
P. macrocephalus
Vetenskapligt namn
§ Physeter macrocephalus
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Kaskelotens utbredningsområde (blått)
Kaskelotens utbredningsområde (blått)
Synonymer
Vetenskapliga
  • Physeter catodon
Trivialnamn
  • Pottval
  • Spermacetivalen
Sperm whale 123.jpg
Hitta fler artiklar om djur med

Kaskelot (Physeter macrocephalus) är en val, det vill säga ett marint däggdjur, och har den största hjärnan hos något djur. Det är den största tandvalen och därmed världens största tandförsedda djur, och den placeras som ensam idag levande art i släktet Physeter. Kaskelotten är en av tre bevarade arter i familjen kaskeloter, tillsammans med pygmékaskelot och dvärgkaskelot. P. macrocephalus är det största kända tandförsedda rovdjuret, sett över livets hela 3,5 miljarder år långa historia.

En hane kan bli uppemot 20,5 meter lång. Huvudet utgör upp till en tredjedel av djurets längd. Arten är kosmopolit, vilket betyder att den finns över alla oceaner. Den äter bläckfiskar och fisk, som den jagar på djup ned till tre kilometer, vilket gör den till det djupaste levande däggdjuret. Dess diet inkluderar jättebläckfiskar och kolossbläckfiskar. Kaskelotens klickljud är med en ljudstyrka på till 245 decibel det starkaste ljudet alstrat av något djur, men dess funktion är inte klarlagd. Valarna lever i flockar. Honflockar och deras ungar lever separerade från äldre hanar. Honorna samarbetar för att skydda sina ungar. Honorna föder ungar vart tredje till vart sjätte år, och tar hand om kalvarna i mer än ett decennium.

"Kaskelot" kommer från ett arkaiskt franskt ord för "tand". Över större delen av det sena 1700-talet till det sena 1900-talet utsattes kaskeloten för valjakt för att få spermaceti till andra produkter, såsom olja och ambra. Spermaceti hade många viktiga användningsområden, som ljus, tvål, kosmetika och maskinolja. Tack vare sin storlek kunde kaskeloten emellanåt försvara sig själv effektivt mot valjägare. I det mest kända exemplet attackerade och sänkte en kaskelot det amerikanska valskeppet Essex år 1820. Som ett resultat av valjakten är kaskeloten idag listad som sårbar av IUCN. Kaskeloten har få naturliga fiender, då få är tillräckligt starka för att framgångsrikt attackera en välmående vuxen. Späckhuggare attackerar flockar och dödar kalvar. Kaskeloten kan leva i mer än 70 år. Den fiktiva valen Moby Dick var en vit kaskelot.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Den är ungefär 18 meter lång och kan väga upp till 50 ton. Hanarna är betydligt större än honorna. Typiskt för denna art är det kolossalt stora och nästan fyrkantiga huvudet. Nedre käken är jämfört med resten av huvudet väldigt smal och har 20 centimeter långa tänder. Övre käken har däremot ursparningar för tänderna från nedre käken. Kaskelotens ryggfena är inte särskilt framträdande. Valen har ett blåshål på vänstra sidan av huvudet.

Spermacetiorganet[redigera | redigera wikitext]

I huvudet har kaskeloten ett stort organ (det så kallade spermacetiorganet), som är fyllt med ett oljeliknande ämne som kallas spermacetiolja. Denna substans kan ha en vikt av två ton. Tidigare trodde valjägare att detta ämne var kaskelotens sperma och därav kommer dess namn. På engelska heter djuret fortfarande "sperm whale" och ett synonymt svenskt trivialnamn är "spermacetival". Vilken funktion spermacetioljan har för kaskeloten är okänd men det finns flera olika hypoteser:

  • Spermaceti ska göra huvudet från kaskeloten tungt så att det kan användas som stötvapen.
  • Med ämnet kontrollerar djuret sin lyftkraft i vattnet. Under 29 ° C stelnar oljan till ett vaxartat ämne och krymper något så att densiteten ökar. Spermacetiorganet kyls eller värms för att ändra valens djupläge på ett energisnålt sätt. Avkylningen förmodas ske genom att blodcirkulationen i organet minskas eller genom att valen drar in kallt vatten i andningskanalerna som omger organet.
  • Med spermaceti skapar kaskeloten ljud för ekolokalisation.
  • Spermacetiorganet fungerar som en akustisk lins som ger riktverkan vid mottagning av ljud.
  • Spermacetioljan kan ta upp kväve från luften i lungorna när valen dyker djupt för att förhindra dykarsjuka vid uppstigningen.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Kaskeloter finns i alla havsområden. De flesta lever i tropikerna och subtropikerna men djuret förekommer också i Norra ishavet. Vid dykningen som tar mellan 20 och 80 minuter når kaskeloten ofta 350 meters djup. Några hannar når också 1 000 meters djup eller djupare.

Kaskeloten är en av de mest kosmopolita arterna. Den föredrar isfria vatten mer än 1 000 meter djupa.[2] Även om båda könen breder ut sig över tempererade och tropiska oceaner och hav kan enbart vuxna hanar bebo högre latituder.[3] Den är relativt vanligt förekommande från polerna till ekvatorn, och finns i alla oceaner. Den finns även i Medelhavet, men inte i Svarta havet,[4] medan det är osäkert huruvida den finns i Röda havet eller inte.[2] De grunda ingångarna till både svarta och röda havet kan vara anledningen till denna frånvaro.[5] Svarta havets lägre lager är även anoxiska och innehåller höga koncentrationer av svavelföreningar såsom svavelväte.[6] Populationerna är tätare nära kontinentalsocklarna och kanjoner.[3] Kaskeloter finns ofta i djupa hav långt från kusten, men kan ses närmre kusten i områden där kontinentalsockeln är liten och sjunker snabbt till djup mellan 310 och 920 meter.[4] Kustområden med märkbara populationer inkluderar Azorerna och den karibiska ön Dominica.[7]

Föda[redigera | redigera wikitext]

En bit kaskelotskinn med stora ärr från jättebläckfiskar.

Kaskeloter dyker vanligtvis mellan 300 och 800 meter, ibland ända ner till 1 000 till 2 000 meter, för att söka efter mat.[8] Sådana dyk kan pågå under mer än en timme.[8] De äter flera arter, bland annat jättebläckfiskar, kolossbläckfiskar, och åttaarmade bläckfiskar samt olika fiskar som demersala rockor, men huvuddelen av deras kost består av mellanstora bläckfiskar.[9] Vissa byten kan tas oavsiktligt medan de äter andra saker.[9] Det mesta man känner till om djuphavsbläckfiskar har man lärt av exemplar från fångade kaskeloters magar, även om färska studier har analyserat avföringen. En studie som gjordes omkring Galapagos fann att bläckfiskarna från släktena Histioteuthis (62 %), Ancistrocheirus (16 %), och Octopoteuthis (7 %), mellan 12 och 650 gram i vikt, var de vanligaste bytena.[10] Strider mellan kaskeloter och kolossbläckfiskar (som har mätts väga nära 500 kg) har aldrig påträffats av människor. Ärr på kaskeloter tros dock vara orsakade av den stora bläckfisken. En studie som publicerades 2010 samlade bevis som menade att kaskeloter av honkön kan samarbeta när de jagar Dosidicus gigas.[11]

En äldre studie som studerade valar infångade av den nyzeeländska valflottan i Cooksundet fann ett viktförhållande på 1,69:1 mellan bläckfisk och fisk.[12] Kaskeloter stjäl ibland sobelfiskar och patagoniska tandfskar från långa nät. Långrevsfiskare i Alaskagolfen menar att kaskeloter drar fördel av dem som fiskar genom att äta vissa arter direkt från nätet, vilket gör att valarna inte behöver jaga.[13] Kaskeloter tros äta jättemunhajar, en sällsynt och stor djuphavsart som upptäcktes under 1970-talet.[14][15] I ett fall observerades tre kaskeloter attackera eller leka med en jättemunhaj.[16] Vassa delar från förtärda bläckfiskar som ligger i valens inälvor kan leda till att ambra produceras, likt produktionen av pärlor.[17] Dessa delars irritation på inälvorna stimulerar avsöndringen av denna glidmedelliknande substans. Kaskeloter är storätare och äter omkring 3 % av sin kroppsvikt varje dag. Den årliga konsumtionen av byte av kaskeloter över hela jorden tros ligga på 91 000 000 ton, vilket är mer än mänsklighetens årliga konsumtion av marina djur.[18]

Det är okänt varför kaskeloternas huvud är så stort i jämförelse med underkäken. En teori är att valens förmåga att ekolokalisera genom sitt huvud hjälper vid jakt. Bläckfiskar, deras huvudbyte, kan dock ha akustiska egenskaper som är för lika havsvattnet för att reflektera ljud.[19] Det ljud som kaskeloten kan frammana, över 230 decibel på en meters avstånd, är det klart högsta ljud frambringat av något djur, och 10-14 dB högre än ett kraftfullt gevärs ljud i luft på en meters avstånd.[20] Man har trott att klickljudet är till för att bedöva byten. Studier som försöker duplicera den här effekten har inte kunnat reproducera de förmodade skadorna, vilket har kastat tvivel över idén.[21]

Beteende[redigera | redigera wikitext]

Diagram över den formation kaskeloter antar för att skydda individer.

Honor och deras ungar lever i flockar på ungefär ett dussin valar.[22] Dessa "dagisflockar" lämnas av hannarna vid mellan 4 och 21 års ålder, när de övergår till en "ungkarlsflock" med andra hannar av liknande ålder och storlek.[22] När hannarna blir äldre, tenderar flockarna att delas upp i mindre grupper. De äldsta lever vanligtvis solitärt.[22] Vuxna hannar samarbetar ofta på ett sätt som fortfarande inte förstås av forskare.[22] Honorna föder en kalv som väger nästan 1 000 kg och är fyra meter lång. Ungdjuret dias i ett eller två år varefter den sedan hittar föda självständigt. Honorna blir könsmogna vid åtta års ålder. Hannar behöver lite längre tid för att blir könsmogna och börjar först vid 25 års ålder att delta i parningen. Kaskeloter kan troligtvis bli 75 år gamla.

Det vanligaste rovdjuret som angriper kaskeloter är späckhuggare, men grindvalar och falska späckhuggare anfaller eller oroar dem ibland med.[23][24] Späckhuggare siktar in sig på hongrupper med unga, och försöker vanligtvis jaga ut och döda en kalv. Kaskeloter av honkön motstår dessa attacker genom att omringa sina kalvar. De vuxna är antingen riktade inåt för att använda sina långa stjärtfenor mot späckhuggarna, eller utåt, och strider med tänderna.[22] Denna formation används även för att hjälpa en skadad flockmedlem, vilket är ett beteende som valfångare utnyttjade tidigt, då man attraherade en hel flock genom att bara skada en individ i flocken.[25] Om späckhuggarflocken är väldigt stor kan den ibland döda vuxna honor. Stora hanar har inga fiender förutom människan, och tros vara för stora och starka för att hotas av späckhuggare.[26]

Status[redigera | redigera wikitext]

På grund av den tidigare jakten är beståndet idag litet och kaskeloten är klassad som hotad art. Jägare var ute efter deras späck och spermaceti. Enligt uppskattningar fanns cirka 1,1 miljoner individer av kaskelot i haven innan den kommersiella jakten började under det tidiga 1700-talet. Fram till 1880 minskade beståndet med uppskattningsvis 29 procent. Under det tidiga 1900-talet återhämtade sig populationen något fram till andra världskriget slut men sedan minskade antalet individer kraftigt. Ungefär 770 000 individer fångades under 1900-talet, de flesta av dessa mellan 1946 och 1980.[27] 1985 slutade man officiellt med jakten efter kaskeloter. Idag finns troligtvis 100 000 individer kvar.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ [a b] Physeter macrocephalusIUCN:s rödlista, auktor: Taylor, B.L. et. al. (2008), besökt 13 januari 2009.
  2. ^ [a b] Taylor, B.L., Baird, R., Barlow, J., Dawson, S.M., Ford, J., Mead, J.G., Notarbartolo di Sciara, G., Wade, P. & Pitman, R.L. (2008). Physeter macrocephalus. Från: IUCN 2008. IUCN Red List of Threatened Species. Läst 7 October 2008.
  3. ^ [a b] Reeves, R., Stewart, B., Clapham, P. & Powell, J. (2003). Guide to Marine Mammals of the World. New York: A.A. Knopf. sid. 240–243. ISBN 0-375-41141-0 
  4. ^ [a b] Shirihai, H. and Jarrett, B. (2006). Whales Dolphins and Other Marine Mammals of the World. Princeton: Princeton Univ. Press. sid. 21–24. ISBN 0-691-12757-3 
  5. ^ Whitehead, H. (2003). ”Oceanographic Habitat of the Sperm Whale”. Sperm Whales Social Evolution in the Ocean. University of Chicago Press. sid. 33. ISBN 0-226-89518-1 
  6. ^ Murray, J. W., Jannasch, H. W., Honjo, S., Anderson, R. F., Reeburgh, W. S., Top, Z., Friederich, G. E., Codispoti, L. A. & Izdar E. (March 30, 1989). ”Unexpected changes in the oxic/anoxic interface in the Black Sea”. Nature 338: ss. 411–413. doi:10.1038/338411a0. 
  7. ^ Whitehead, H. (2003). ”Sperm Whales and Humans”. Sperm Whales Social Evolution in the Ocean. University of Chicago Press. sid. 23–24. ISBN 0-226-89518-1 
  8. ^ [a b] Whitehead, H. (2003). ”Vertical Movements: The Sperm Whale's Dive”. Sperm Whales Social Evolution in the Ocean. University of Chicago Press. sid. 79. ISBN 0-226-89518-1 
  9. ^ [a b] Whitehead, H. (2003). ”The Diet of a Sperm Whale: The Walnut, the Pea and the Half-Pound Steak”. Sperm Whales Social Evolution in the Ocean. University of Chicago Press. sid. 43–55. ISBN 0-226-89518-1 
  10. ^ Smith S. & Whitehead, H. (2000). ”The Diet of Galapagos sperm whales Physeter macrocephalus as indicated by fecal sample analysis”. Marine Mammal Science 16 (2): ss. 315–325. doi:10.1111/j.1748-7692.2000.tb00927.x. 
  11. ^ Perkins, S.. ”Sperm Whales Use Teamwork to Hunt Prey”. http://www.wired.com/wiredscience/2010/02/sperm-whale-teams/. Läst 24 februari 2010. 
  12. ^ Gaskin D. & Cawthorn M. (1966). ”Diet and feeding habits of the sperm whale (Physeter macrocephalus L.) in the Cook Strait region of New Zealand”. New Zealand Journal of Marine and Freshwater Researchvolume=2: ss. 156–179. 
  13. ^ ”Sneaky Cetaceans”. Arctic Science Journeys. http://seagrant.uaf.edu/news/04ASJ/05.28.04sneaky-cetaceans.html. Läst 4 november 2008. 
  14. ^ http://www.helium.com/items/564297-animal-facts-megamouth-shark
  15. ^ http://www.flmnh.ufl.edu/fish/Sharks/Megamouth/Mega13.htm
  16. ^ Compagno, L. J. V. (2001). Sharks of the World Volume 2 Bullhead, mackerel and carpet sharks. FAO Species Catalogue for Fishery Purposes. sid. 74–78. ftp://ftp.fao.org/docrep/fao/009/x9293e/x9293e00.pdf 
  17. ^ Dannenfeldt K.H. (1982). ”Ambergris: The Search for Its Origin”. Isis 73 (3): ss. 382–397. doi:10.1086/353040. 
  18. ^ Ellis, R. (1994). Monsters of the Sea. The Lyons Press. sid. 245. ISBN 1592289673 
  19. ^ Bianucci, G. & Landini, W. (September 8, 2006). ”Killer sperm whale: a new basal physeteroid (Mammalia, Cetacea) from the Late Miocene of Italy”. Zoological Journal of the Linnean Society 148 (1): ss. 103–131. doi:10.1111/j.1096-3642.2006.00228.x. 
  20. ^ Møhl, B., Wahlberg, M., Madsen, P. T., Heerfordt A. and Lund A. (August 2003). ”The monopulsed nature of sperm whale clicks”. The Journal of the Acoustical Society of America 114 (2): ss. 1143–1153. doi:10.1121/1.1586258. 
  21. ^ Benoit-Bird K. Au W. & Kastelein R. (August 2006). ”Testing the odontocete acoustic prey debilitation hypothesis: No stunning results”. The Journal of the Acoustical Society of America 120 (2): ss. 1118–1123. doi:10.1121/1.2211508. 
  22. ^ [a b c d e] Whitehead, H. (2002). ”Sperm whale Physeter macrocephalus”. Encyclopedia of Marine Mammals. Academic Press. sid. 1165–1172. ISBN 0-12-551340-2 
  23. ^ Pitman, RL; Ballance, LT; Mesnick, SI; Chivers, SJ (2001) "Killer whale predation on sperm whales: Observations and implications" Marine Mammal Science 17(3): 494-507 Abstract
  24. ^ Whitehead, H. & Weilgart, L. (2000). ”The Sperm Whale”. Cetacean Societies. The University of Chicago Press. sid. 165. ISBN 0-226-50341-0 
  25. ^ Piper, Ross (2007), Extraordinary Animals: An Encyclopedia of Curious and Unusual Animals, Greenwood Press.
  26. ^ Estes, J. (2006). Whales, Whaling, and Ocean Ecosystems. University of California Press. sid. 179. ISBN 0520248848. http://books.google.com/books?id=daY_utPoJGAC&pg=PA179&lpg=PA179&dq=%22sperm+whale%22+%22killer+whale%22+predator+male&source=web&ots=5F7Z4YEHc_&sig=huE7rZbpMb55EaDcXsUW32Vu0Co&hl=en&sa=X&oi=book_result&resnum=3&ct=result#PPA179,M1. Läst 3 november 2008 
  27. ^ Fler än 680 000 individer rapporterades officiellt på:”Whaling Statistics”. http://luna.pos.to/whale/sta.html. Läst 15 oktober 2008. . Dessutom finns studier som tyder på att Sovjetunionens värden bör höjas med 89 000 fångster ”Sperm Whale (Physeter macrocephalus) California/Oregon/Washington Stock”. http://www.nmfs.noaa.gov/pr/pdfs/sars/po2007whsp-cow.pdf. Läst 16 oktober 2008. . Även andra stater, som Japan, har troligen inte redovisat hela antalet fångster ”The RMS - A Question of Confidence: Manipulations and Falsifications in Whaling”. http://www.wdcs.org/submissions_bin/rmsreview.pdf. Läst 16 oktober 2008.