Överbefolkning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Överbefolkning uppstår när bärförmågan inom en region överskrids. Ofta avses med överbefolkning förhållandet mellan jordens befolkning och dess resurser - överutnyttjande av dessa kan leda till, eller bidra till svält, lidande och konflikter.[1][2][3] Ordet "överbefolkning" användes i Nordisk familjebok redan 1922, men blev successivt vanligare från mitten av 1900-talet, då jordens befolkning snabbt ökade. En intensiv debatt har tidvis förts om hur negativ jordens befolkningsökning är för oss och för vår miljö - trots mänsklighetens ökande behov av resurser och ökande konsumtion har en del forskare framhållit att fler människor ger fler uppfinningar och tekniska framsteg, så att befolkningsökning i stort sett bara är en positiv faktor.[4][5]

Jordens befolkning, dess ökning, och vår miljö[redigera | redigera wikitext]

Jordens befolkning uppskattades 2015 till omkring 7,3 miljarder och förväntas växa till omkring 9,7 miljarder år 2050 och 11,2 miljarder år 2100 enligt FN:s "medium-variant projection.[6] Ju längre en sådan befolkningsprognos utsträcks, desto osäkrare är den, givet framtida förändringar i mänsklig fertilitet och mortalitet, men FN:s prognoser används av många forskare och författare.

Global befolkningsutveckling från 1950 och fram till 2100, enligt FN (källa: United Nations, 2015, World Population Prospects: The 2015 Revision, Key Findings and Advance Tables). För 2020-2100, median-värden från en modell som körts med olika mått på fertilitet, migration och mortalitet (för 2100 låg 80% av utfallen på en global befolkning mellan 10,2 och 12,4 miljarder).

Den förhistoriska befolkningsökningen var mycket långsam och uppskattningar är osäkra, men finns.[7] För historisk tid uppger en källa en världspopulation på 254 miljoner år 1000, 460 miljoner år 1500, 770 miljoner 1750, och 1,6 miljarder år 1900.[8] På 1900-talet startade en snabb befolkningsökning; vi blev 2 miljarder i början av 30-talet och från ca 1950 ökar befolkningen snabbt (årliga ökningar på över 2 %). Variationen mellan länder är emellertid stor. Medan fertiliteten har minskat i en rad industrialiserade länder genom ökad utbildning, självbestämmande och användning av preventivmedel, så är fertiliteten fortfarande relativt hög i flera utvecklingsländer och i vissa andra länder.[9][10]

Inte bara det totala antalet människor och ökningstakten är relevant för oss och vår miljö; även befolkningstätheten är en faktor som påverkar resursuttag, regionala och lokala förhållanden. Så är till exempel Centraleuropa ett av jordens mer tättbefolkade områden, som i sin tur påverkas av befolkningsutvecklingen i närliggande regioner. I länderna i Nordafrika och Mellersta Östern ökar befolkningarna, delvis beroende på att familjeplanering startade senare i denna region än i Europa.[11] I exempelvis Syrien, Saudiarabien och Jemen ökade befolkningarna från en nivå på 8-10 miljoner per land år 1980, till 23-29 miljoner per land 2013.[källa behövs][12]. Migration, inklusive flyktingströmmar i samband med krig, till exempel 2015-2016 i Europa, innebär omfördelningar av världspopulationen och kan ge ökad regional befolkningstäthet och social instabilitet.

Ett idag mycket uppmärksammat miljöproblem är obegränsad (oreglerad) ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion per person, särskilt i den rika delen av världen, vilket tär på jordens resurser och höjer temperaturen genom produktion av växthusgaser.[13] Global befolkningstillväxt är ett annat betydande miljöproblem, som leder till samma problem.[14][15] Förbrukningen av jordens resurser bestäms av antalet människor gånger resursförbrukning per capita. Att en ökande befolkning påverkar klimatet negativt klargörs inte i texten till det klimatavtal som länderna undertecknade i Paris 2015.

Idéer för att reglera världens befolkning - en historik[redigera | redigera wikitext]

Perioden 1800-1950[redigera | redigera wikitext]

Sannolikt har människor mycket långt tillbaka i tiden då och då ställts inför frågan om att begränsa eller reglera den lokala populationen, om resurserna för att överleva minskade[2] Men det var först med den brittiske nationalekonomen, professorn och prästen Thomas Robert Malthus (1766-1834) och hans bok "En avhandling om befolkningslagen" som frågan om befolkningskontroll (engelska: population control) blev mer uppmärksammad internationellt.[16] Boken utkom anonymt på engelska 1798, med ny upplaga, författare angiven, 1803, och sedan med ytterligare fyra upplagor till 1826. Georg och Greta Borgström skrev 1969 en introduktion till Malthus, hans idéer och den debatt som följt under lång tid.[17] Lars Bondestam kritiserade senare både Malthus och Borgström.[18] Malthus varnade för och beskrev ett scenario där befolkningen växer snabbare än resurserna (livsmedelsproduktionen). För att åtgärda detta förespråkade han utbildning och att kvinnor skulle föda barn vid högre ålder. Detta spår, familjeplanering, har sedan löpt på fram till våra dagar. Malthus scenario var pessimistiskt (försåvitt inga åtgärder genomfördes) och efteråt, med facit i hand för perioden, har ofta slutsatsen varit att "Malthus hade fel".[19] Samtidigt kan hävdas att för perioder och vissa områden på jorden, och som framtidsscenario idag, kan Malthus fortfarande ha rätt. Givet en befolkningsökning på 53 % framgent, och givet en omfattande framtida klimatförsämring, kan mänskligheten slå i resurstaket, med de problem som Malthus såg. Emellertid står det klart att Malthus valde att bortse från den avsevärt förbättrade livsmedelsproduktionen som inträffade under den tid han levde.

Den starka befolkningsökningen under de senaste 100 åren.

Uppfinningar och industriell revolution med­förde på 1800­-talet och början av 1900­-talet effekti­vare livsmedelsproduktion, något som inte Malthus förutsåg 1789. Den globala befolkningen steg vid denna tid också rätt sakta - vi blev 1,6 miljarder först år 1900 och 2 miljarder på 30-talet. Från cirka 1950 börjar befolkningskurvan stiga uppåt, tidvis med en årlig ökning på över 2 procent, och olja som gynnar transporter och handel. Mest ökar befolkningen i icke­ industrialiserade länder, medan konsumtionen per capita ökar markant i industrialiserade länder och starkt bidrar till dagens globala miljöproblem. Filosofen Bertrand Russell (1872-1970) uppmärksammade tidigt befolkningsökningarna; 1950 skrev han "Så länge vi betraktar mänskligheten som ett helt... ser vi klart vad som borde göras åt befolkningsproblemet. Det borde anordnas allmän undervisning i födelsekontroll, och folk som skaffade sig för många barn borde straffas. Med dessa medel skulle en regering lätt kunna sätta stopp för folkökningen inom en generation".[20] Russell konstaterar dock att problemet då hanterades på nationsnivå, och på olika sätt. Han skriver att "myndigheter i alla länder med hög nativitet till fullo inser befolkningsproblemets stora betydelse", men bagatelliserar det "av fruktan för att såra" människor, ett förhållningssätt han förkastar. Russell avslutar; "det viktigaste västerländska värdet är vanan att hålla nativiteten nere på en låg nivå" - om inte detta värde sprids, "måste också krig, svält och farsoter fortsätta".

Perioden 1950-2000[redigera | redigera wikitext]

På 1950- och 1960-talen ökade befolkningen i världen alltmer, med oro och diskussion om ökande föroreningar och otillräcklig livsmedelsförsörjning; aktiva svenska debattörer var bland andra Hans Palmstierna och Georg Borgström. Internationellt blev Rachel Carson betydelsefull med sin bok "Tyst Vår". Samtidigt gjordes tekniska framsteg, och framsteg inom jordbruket, där vete- och ris-skördar per arealenhet ökade markant genom Den gröna revolutionen. Under perioden uppstod två huvudsakliga läger i befolkningsfrågan: de som förordade åtgärder för att hålla tillbaka befolkningsökning, och de som såg befolkningsökning som i huvudsak positiv i en situation med brist och behov.

Innan dessa grupper gav upphov till intensiv debatt presenterade ekonomen Kenneth Boulding (1910–1993) ett origi­nellt förslag 1964. Han utgick från födelsetal som skulle kunna ge en framtida stabil population, med exem­plet 2,2 barn per kvinna. Varje nyfödd kvinna till­delas rätt till ”födselenheter” (män kan också inklu­deras) på en marknad där rätter kan köpas eller säljas. Det innebär att de som vill ha många barn måste köpa extra enheter i systemet, medan de som vill ha få eller inga barn kan tjäna extra pengar.[21] Helt andra förslag kom från Anne och Paul Ehrlich i bo­ken ”Befolkningsexplosionen” (1968)[22] som blev en internationell best-seller (1968, "The population bomb"). De föreslog att USA, givet sin stora konsumtion, skulle agera som föredöme för andra länder. Ekonomiska stöd fö­reslogs minska ju fler barn en familj fick. De före­slog också särskild skatt för barnsängar, blöjor med mera, utom för mindre bemedlade. Genom att göra det kostsamt att ha många barn skulle familjestorleken kunna minska, menade paret Ehrlich. De föreslog vidare aborträttigheter för kvinnor, att adoption skulle stödjas ekonomiskt, att män som steriliserades efter att de fått två barn kunde få pris, att preventivmedel skulle utnyttjas mer, ökad undervisning och ytterligare åtgärder.

Ett år efter Bouldings text (1965) publicerade danskan Ester Boserup (1910-1999) sin lilla bok "The conditions of agricultural growth. The economics of agrarian change under population pressure".[23] Boken använder ett historiskt angreppssätt för att försöka förstå befolkningen och befolkningsökningens betydelse. Boken fick först ett blandat mottagande, men blev successivt allt mer betydelsefull; 1974 skrev exempelvis Lars Bondestam att detta var "en av 1960-talets väsentligaste skrifter i denna fråga". Boserups slutsats (och hypotes) är att det inte är resurstillgången som bestämmer befolkningens storlek (Malthus tema), utan en växande befolkning, inklusive teknik, leder till allt effektivare utnyttjande av resurserna för livsmedelsproduktion. "Necessity is the mother of invention", som någon uttryckt det (källa till begreppet är okänd).[källa behövs]

På samma tema, fast avsevärt mer övertygad om befolkningsökningens positiva effekter, skriver ekonomen Julian Simon (1932-1998) ett flertal böcker under 80- och 90-talet. I boken "The ultimate resource" (1981) kritiserar han alla som varnar för befolkningsökningarna och uppvisar istället en stark tro på att ökat mänskligt välstånd och tekniska framsteg kommer att leda till ständigt nya uppfinningar och mer rationellt nyttjande av resurser - som det inte kommer att bli brist på.[24] Simon ingick 1980 ett omtalat vad med Paul Ehrlich, om att priset på fem metaller skulle minska under en 10-årsperiod (Ehrlich förutsade en ökning). Simon van vadet, då alla fem metallerna minskade i pris (Simon förlorade senare ett liknande vad om timmerpriser med en annan forskare).[25]

Befolkningsteori, och åtgärder mot befolkningsökning, var i fokus för humanekologen Garrett Hardin under lång tid, och 1993 publicerade han ett större sammanfattande verk, "Living within limits - Ecology, economics and population taboos" (citerad ovan). Boken ger en historisk översikt, med brett angreppssätt. Liksom Ehrlich diskuterar Hardin den kontroversiella frågan om rika länders stöd till fattiga länder och svält där. Om de länderna fick stöd i form av livsmedel och andra re­surser, så menade man att befolkningen kunde öka där, med ökande svält som följd om inte krav ställ­des på familjeplanering (bistånd med betingade krav). Vid denna tid ökade livsmedelsproduktionen och befolkningsproble­met fick därför liten uppmärksamhet. Hardin diskuterar även sociala faktorer och kritiserade multikulturalismen i USA. I en recension kritiserades dock Hardin av filosofen Mark Sagoff för att inte ta vikande fertilitetssiffror på allvar och framför allt för att ingen lösning på befolkningsökningar presenterades i boken.[26]

Hardin gav 1999 Sagoff rätt i förordet till sin sista bok,[27] där han försökte vara tydligare. Han framhöll starkt begränsad migration mellan länder som viktig för att kontrollera världspopulationen. Länder skulle kunna tävla i att vara föredömen vad gäller befolkningsreglering och miljö, ungefär så som de tävlar i sport, forskning med mera. Hårt kontrollerade gränser förutsätter internationellt bistånd vid katastrofer och krig, men Hardin menade att befolkningsreglering skulle ingå i biståndet.

Åtgärder på nationell och internationell nivå[redigera | redigera wikitext]

Flera länder har infört tvingande åtgärder för att begränsa sin befolkning och dess tillväxt. Redan i början på 50-talet förklarade Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru att födelsekontroll var aktuell i Indien, och familjeplanering startade.[28] På 70-talet infördes tvångssterilisering av män som hade två eller fler barn, officiellt bara sådana män, men även andra män anses ha drabbats. Tvångssterilisering har förekommit även i Sverige och andra länder.[förtydliga] I Indien har på senare tid omfattande sterilisering av kvinnor som fött två barn förekommit, ej med tvång men med omdiskuterade metoder.[29]

Befolkningstäthet i världens länder 2015: antalet människor per kvadratkilometer.

Kina är omtalat för sin "ettbarnspolitik" sedan 1980, men hårda metoder för att minska födelsetalen startade redan från 1970 under Maos ledning. Cirka 75 % av minskningen i fertilitet sedan 1970 inföll under perioden 1970-1980, och huvuddelen av den fertilitetsminskning som infallit efter 1980 rapporteras bero på ekonomisk utveckling, inte tvingande barnbegränsning.[30] "Ettbarnspolitik" från 1980 gällde inte hela landet, medförde demografiska problem i form av en skev könskvot och har nyligen lättats upp.[31]

En annan diktatur, Iran, har under en period framgångsrikt tillämpat familjeplanering för att minska födelsetalen. Fallet Iran är särskilt intressant, eftersom det inte var tvingande åtgärder utan frivillig, om än starkt uppmuntrad familjeplanering.[32] Iran hade redan innan den islamiska revolutionen 1979 ett aktivt program för familjeplanering som hade startats 1967. Programmet avbröts i samband med revolutionen och kriget mellan Irak och Iran 1980, som varade åtta år, och då befolkningstillväxt uppmuntrades. 1988 planerades för ny familjeplanering, då kriget starkt hade ökat födelsetalen. Programmet för familjeplanering infördes 1989 och kom under perioden att bli det kanske mest framgångsrika i världen, vad gäller omedelbar effekt. Mellan 1985 och 2000 minskade fertiliteten från 5,6 till 2,0 barn per kvinna, och 2006 var siffran 1,9. Minskningen var särskilt stark på landsbygden; från 8,1 till 2,1 på en enda generation (motsvarande förändring sägs ha tagit 300 år i Europa). Framgångarna berodde på god planering och samarbete på hög nivå, omfattande utbildning, och inte minst via de 16 000 hälsocentraler som fanns väl utspridda över landet.

Luftföreningar över Teheran, främst från bilism och transporter - staden har ca 9 miljoner invånare, inräknat omgivningarna närmare 16 miljoner.

I augusti 2012 stoppades familjeplaneringsprogrammet, delvis av rädsla för alltmer åldrande befolkning, men den religiösa ledaren Ali Khamenei tillkännagav att “Ett av misstagen vi gjorde på 90-talet var födelsekontroll. Våra tjänstemän hade fel på denna punkt, och även jag var inblandad. Må Gud och historien förlåta oss”.[33][34] Även om familjeplaneringsprogrammet var framgångsrikt då det pågick, så hade det liten effekt på befolkningsutvecklingen: 1960 hade Iran 22 miljoner invånare, 1980 fanns 39 miljoner invånare, och 2013 mycket som 77 miljoner invånare.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Boisen, Lars A & Norrman, Karl-Erik (2012). Färre människor på jorden! Hur naturresurser räddas och alla får chansen till ett bra liv. Nya Doxa. ISBN 9789157806086 
  2. ^ [a b] Diamond, Jared (2005). Undergång - civilisationernas uppgång eller fall. Norstedt. ISBN 978-91-1-301434-0 
  3. ^ Hardin, Garrett (1993). Living within Limits-Ecology, Economics, and Population Taboos. Oxford University Press. ISBN 0-19-509385-2 
  4. ^ Boserup, Ester (1965). Jordbruksutveckling och befolkningstillväxt. Gleerups. ISBN 91-40-02694-9. http://www.biw.kuleuven.be/aee/clo/idessa_files/boserup1965.pdf 
  5. ^ Simon, Julian L (1981). The ultimate resource. ISBN 0-85520-563-6 
  6. ^ Population Division, United Nations. ”World Population Prospects: 2015 revision”. http://www.un.org/en/development/desa/population/events/other/10/index.shtml. 
  7. ^ Roser, Max. ”World Population Growth”. http://ourworldindata.org/data/population-growth-vital-statistics/world-population-growth/. Läst 11 mars 2016. 
  8. ^ Biraben, J.N. (1980). ”An essay concerning mankind's demographic evolution”. Journal of Human Evolution 9 (8): sid. 655-663. doi:doi:10.1016/0047-2484(80)90099-8. 
  9. ^ Biosen, Lars A & Norrman, Karl-Erik (2012). Färre människor på jorden! Hur naturresurser räddas och alla får chansen till ett bra liv. Nya Doxa 
  10. ^ Population Division, United Nations. ”World Population Prospects: 2015 revision”. http://www.un.org/en/development/desa/population/events/other/10/index.shtml. 
  11. ^ Winkler, Onn (2009). Arab political demography. Sussex academic press. ISBN 978-1-84519-240-2 
  12. ^ data från FN; erhålls lätt genom att skriva land samt "befolkning" på Google
  13. ^ Wijkman, A & Rockström, J (2011). Den stora förnekelsen. Medströms bokförlag. ISBN 9789173290425 
  14. ^ Wijkman, A & Rockström, J (2011). Den stora förnekelsen. Medströms förlag. sid. Kapitel "Den glömda frågan". ISBN 9789173290425 
  15. ^ Hardin, Garrett (1993). Living within limits - ecology, economics, and population taboos. Oxford Univ Press. ISBN 0-19-509385-2 
  16. ^ Malthus, Thomas Robert (2012). En avhandling om befolkningslagen. Daidalos. ISBN 9789171733658 
  17. ^ Borgström, Georg och Greta (1969). Om befolkningsfrågan samt debatten kring denna / T.R. Malthus; introduktionstexter och urval. Tema. ISBN 99-0110911-6 
  18. ^ Bondestam, Lars (Red.) (1974). Mera folk. En bok om folkökningens roll i utvecklingen. Miljöförlaget. ISBN 91-7326-001-0 
  19. ^ Sjöberg, Fredrik (1 juli 2012). ”Malthus hade fel men är läsvärd”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/malthus-hade-fel-men-ar-lasvard. Läst 12 mars 2016. 
  20. ^ Russell, Bertrand (1951). Mänskligheten vid skiljevägen. Natur och kultur 
  21. ^ Boulding, Kenneth (1964). The meaning of the twentieth century. Harper. ISBN 978-0061319075 
  22. ^ Ehrlich, Paul (med hjälp av sin fru) (1972). Befolkningsexplosionen. Askild & Kärnekull. ISBN 9158206833 
  23. ^ Boserup, Ester (1965). The conditions of agricultural growth. The economics of agrarian change under population pressure. Allen & Unwin. ISBN 978-1853831591 
  24. ^ Simon, Julian (1996). The ultimate resource, 2nd edition. Pdf, free-market.com. ISBN 0-691-00381-5. http://www.juliansimon.com/writings/Ultimate_Resource/ 
  25. ^ Sabin, Paul (2013). The Bet: Paul Ehrlich, Julian Simon, and Our Gamble over Earth’s Future. ISBN 978-0-300-17648-3 
  26. ^ Sagoff, Mark (1994). ”[Review]Living within limits”. Trends in Ecology and Evolution 9 (12 Dec): sid. 498-499. 
  27. ^ Hardin, Garrett (1999). The Ostrich Factor: Our Population Myopia. Oxford Univ Press. ISBN 978-0195122749 
  28. ^ Russell, Bertrand (1951). Mänskligheten vid skiljovägen. Natur och kultur 
  29. ^ Ström, Marie. ”Indiska kvinnor massteriliseras”. Upsala Nya Tidning, unt.se. http://www.unt.se/leva/indiska-kvinnor-massteriliseras-2057545.aspx. Läst 13 mars 2016. 
  30. ^ Whyte, M.K., Feng, W. & Cai, Y. (2015, July). ”Challenging Myths About China’s One-Child Policy”. The China Journal (74): sid. 144-159. http://www.jstor.org/stable/10.1086/681664. 
  31. ^ Bolling, A. (29 oktober 2015). ”Kina överger ettbarnspolitik”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/kina-overger-ettbarnspolitik/. Läst 13 mars 2016. 
  32. ^ Roudi-Fahimi, Farzaneh. [www.igwg.org/pdf/IransFamPlanProg_Eng.pdf ”IRAN’S FAMILY PLANNING PROGRAM: RESPONDING TO A NATION’S NEEDS.”]. POPULATION REFERENCE BUREAU 1875 Connecticut Ave., NW, Suite 520, Washington, DC 20009 USA, www.prb.org. www.igwg.org/pdf/IransFamPlanProg_Eng.pdf. Läst 13 mars 2016. 
  33. ^ Roudi, Farzaneh. ”Iran Reverses Family Planning, Calls for More Children”. United States Institute of Peace, The Iran Primer. http://iranprimer.usip.org/blog/2012/aug/29/iran-reverses-family-planning-calls-more-children-0. Läst 13 mars 2016. 
  34. ^ Karami, Arash. ”Khamenei Calls Iran's Population-Control Program a 'Mistake'”. http://www.al-monitor.com/pulse/about#. http://www.al-monitor.com/pulse/originals/2012/al-monitor/iran-population-control.html#. Läst 13 mars 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]