Överbefolkning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Överbefolkning uppstår när bärförmågan inom en region överskrids. Ofta avses med överbefolkning förhållandet mellan jordens befolkning och dess resurser - överutnyttjande av dessa kan leda till, eller bidra till lidande, svält, konflikter, försämrade ekosystem och utrotning av arter.[1][2][3][4][5] Ordet "överbefolkning" användes i Nordisk familjebok redan 1922, men blev successivt vanligare från mitten av 1900-talet, då jordens befolkning snabbt ökade. En intensiv debatt fördes tidvis om hur negativ jordens befolkningsökning är för oss och vår miljö - trots mänsklighetens ökande behov av resurser och ökande konsumtion har en del forskare framhållit att fler människor ger fler uppfinningar och tekniska framsteg, så att befolkningsökning främst är en positiv faktor.[6][7]

Befolkningsökningen och miljöproblem[redigera | redigera wikitext]

Jordens befolkning uppskattades 2015 till omkring 7,3 miljarder och förväntas växa till omkring 9,7 miljarder år 2050 och 11,2 miljarder år 2100 enligt FN:s "medium-variant projection.[8] Ju längre en sådan befolkningsprognos utsträcks, desto osäkrare är den, givet framtida förändringar i fertilitet (antal barn per kvinna) och mortalitet, men FN:s prognoser används av många forskare och författare. I sina beräkningar antar FN att den globala fertiliteten kommer att fortsätta att minska framgent.

Global befolkningsutveckling från 1950 och fram till 2100, enligt FN United Nations, 2015, World Population Prospects: The 2015 Revision, Key Findings and Advance Tables[9]. För 2020-2100, median-värden från en modell som körts med olika mått på fertilitet, migration och mortalitet (för 2100 låg 80% av utfallen på en global befolkning mellan 10,2 och 12,4 miljarder).

Den förhistoriska befolkningsökningen var mycket långsam och uppskattningar är osäkra, men finns.[10] För historisk tid uppger en källa en världspopulation på 254 miljoner år 1000, 460 miljoner år 1500, 770 miljoner 1750, och 1,6 miljarder år 1900.[11] På 1900-talet startade en snabb befolkningsökning; vi blev 2 miljarder i början av 30-talet och från ca 1950 ökar befolkningen snabbt (årliga ökningar på över 2 %). Variationen mellan länder är emellertid stor. Medan fertiliteten har minskat i en rad industrialiserade länder genom utbildning, ökat kvinnligt självbestämmande och användning av preventivmedel, så är fertiliteten fortfarande relativt hög i flera utvecklingsländer och i vissa andra länder.[12][13]

Inte bara det totala antalet människor och ökningstakten är relevant för oss och vår miljö; även befolkningstätheten är en faktor som påverkar resursuttag, regionala och lokala förhållanden. Så är till exempel Centraleuropa ett av jordens mer tättbefolkade områden, som i sin tur påverkas av befolkningsutvecklingen i närliggande regioner. I länderna i Nordafrika och Mellersta Östern ökar befolkningarna, delvis beroende på att familjeplanering startade senare i denna region än i Europa.[14] I exempelvis Syrien, Saudiarabien och Jemen ökade befolkningarna från en nivå på 8-10 miljoner per land år 1980, till 23-29 miljoner per land 2013 [15]. Migration, inklusive flyktingströmmar i samband med krig, till exempel 2015-2016 i Europa, innebär omfördelningar av världspopulationen och kan ge ökad regional befolkningstäthet och social instabilitet.

Ett idag mycket uppmärksammat miljöproblem är obegränsad (oreglerad) ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion per person, särskilt i den rika delen av världen, vilket tär på jordens resurser och höjer temperaturen genom produktion av växthusgaser. Global befolkningstillväxt är samtidigt också ett betydande miljöproblem, som leder till samma problem.[16][17] Förbrukningen av jordens resurser, och den negativa miljöeffekten i detta sammanhang, bestäms av antalet människor gånger den genomsnittliga resursförbrukning per capita. Resursförbrukningen per capita varierar i stor utsträckning mellan länder. Att en ökande global befolkning påverkar klimatet negativt klargörs inte i texten till det klimatavtal som länderna undertecknade i Paris 2015 - det engelska ordet för befolkning (population) finns inte med i dokumentet.

Idéer om reglering av världens befolkning - en historik[redigera | redigera wikitext]

Perioden 1800-1950[redigera | redigera wikitext]

Sannolikt har människor mycket långt tillbaka i tiden då och då ställts inför frågan om att begränsa eller reglera den lokala populationen, om resurserna för att överleva minskade.[2] Men det var först med den brittiske nationalekonomen, professorn och prästen Thomas Robert Malthus (1766-1834) och hans bok "En avhandling om befolkningslagen" som frågan om befolkningskontroll (engelska: population control) blev mer uppmärksammad internationellt.[18] Boken utkom anonymt på engelska 1798, med ny upplaga och författare angiven 1803, och sedan med ytterligare fyra upplagor till 1826. Georg och Greta Borgström skrev 1969 en introduktion till Malthus, hans idéer och den debatt som följt under lång tid.[19] Lars Bondestam kritiserade senare både Malthus och Borgström.[20] Malthus varnade för och beskrev ett scenario där befolkningen växer snabbare än resurserna (livsmedelsproduktionen). För att åtgärda detta förespråkade han utbildning och att kvinnor skulle föda barn vid högre ålder. Detta spår, familjeplanering, har sedan löpt på fram till våra dagar. Malthus scenario var pessimistiskt (försåvitt inga åtgärder genomfördes) och efteråt, med facit i hand för perioden, har ofta slutsatsen varit att "Malthus hade fel".[21] Samtidigt kan hävdas att för perioder och vissa områden på jorden, och som framtidsscenario idag, kan Malthus fortfarande ha rätt. Givet en befolkningsökning på 53 % till år 2100 och givet en omfattande framtida klimatförsämring, kan mänskligheten överskrida bärförmågan i ekosystemen, med de problem som Malthus såg. Emellertid står det klart att Malthus valde att bortse från den avsevärt förbättrade livsmedelsproduktionen som inträffade under den tid han levde.

Den starka befolkningsökningen under de senaste 100 åren.

Uppfinningar och industriell revolution med­förde på 1800­-talet och början av 1900­-talet effekti­vare livsmedelsproduktion, något som inte Malthus förutsåg 1789. Den globala befolkningen steg vid denna tid också rätt sakta - vi blev 1,6 miljarder först år 1900 och 2 miljarder på 30-talet. Från cirka 1950 börjar befolkningskurvan stiga uppåt, tidvis med en årlig ökning på över 2 procent, och olja som gynnar transporter och handel. Mest ökar befolkningen i icke­ industrialiserade länder, medan konsumtionen per capita ökar markant i industrialiserade länder och starkt bidrar till dagens globala miljöproblem. Filosofen och nobelpristagaren i litteratur Bertrand Russell (1872-1970) uppmärksammade befolkningsökningarna; 1950 skrev han "Så länge vi betraktar mänskligheten som ett helt... ser vi klart vad som borde göras åt befolkningsproblemet. Det borde anordnas allmän undervisning i födelsekontroll, och folk som skaffade sig för många barn borde straffas. Med dessa medel skulle en regering lätt kunna sätta stopp för folkökningen inom en generation".[22] Russell konstaterar dock att problemet då hanterades på nationsnivå, och på olika sätt i olika länder. Han skriver att "myndigheter i alla länder med hög nativitet till fullo inser befolkningsproblemets stora betydelse", men bagatelliserar det "av fruktan för att såra" människor, ett förhållningssätt han förkastar. Russell avslutar; "det viktigaste västerländska värdet är vanan att hålla nativiteten nere på en låg nivå" - om inte detta värde sprids, "måste också krig, svält och farsoter fortsätta".

Perioden 1950-2000[redigera | redigera wikitext]

På 1950- och 1960-talen ökade befolkningen i världen alltmer, med oro och diskussion om ökande föroreningar och otillräcklig livsmedelsförsörjning; aktiva svenska debattörer var bland andra Hans Palmstierna och Georg Borgström. Internationellt blev Rachel Carson betydelsefull med sin bok "Tyst Vår". Samtidigt gjordes tekniska framsteg, och framsteg inom jordbruket, där vete- och ris-skördar per arealenhet ökade markant genom Den gröna revolutionen. Under perioden uppstod två huvudsakliga läger i befolkningsfrågan: de som förordade åtgärder för att hålla tillbaka befolkningsökning, och de som såg befolkningsökning som i huvudsak positiv i en situation med brist och behov.

Innan dessa grupper gav upphov till intensiv debatt presenterade ekonomen Kenneth Boulding (1910–1993) ett origi­nellt förslag 1964. Han utgick från födelsetal som skulle kunna ge en framtida stabil population, med exem­plet 2,2 barn per kvinna. Varje nyfödd kvinna till­delas rätt till ”födselenheter” (män kan också inklu­deras) på en marknad där rätter kan köpas eller säljas. Det innebär att de som vill ha många barn måste köpa extra enheter i systemet, medan de som vill ha få eller inga barn kan tjäna extra pengar.[23] Helt andra förslag kom från Anne och Paul Ehrlich i bo­ken ”Befolkningsexplosionen” (1968)[24] som blev en internationell best-seller (1968, "The population bomb"). De föreslog att USA, givet sin stora konsumtion, skulle agera som föredöme för andra länder. Ekonomiska stöd fö­reslogs minska ju fler barn en familj fick. De före­slog också särskild skatt för barnsängar, blöjor med mera, utom för mindre bemedlade. Genom att göra det kostsamt att ha många barn skulle familjestorleken kunna minska, menade paret Ehrlich. De föreslog vidare aborträttigheter för kvinnor, att adoption skulle stödjas ekonomiskt, att män som steriliserades efter att de fått två barn kunde få pris, att preventivmedel skulle utnyttjas mer, ökad undervisning och ytterligare åtgärder.

Ett år efter Bouldings text (1965) publicerade danskan Ester Boserup (1910-1999) sin lilla bok "The conditions of agricultural growth. The economics of agrarian change under population pressure".[25] Boken använder ett historiskt angreppssätt för att försöka förstå befolkningens och folkökningens betydelse. Boken fick först ett blandat mottagande, men blev successivt allt mer betydelsefull; 1974 skrev exempelvis Lars Bondestam att detta var "en av 1960-talets väsentligaste skrifter i denna fråga". Boserups slutsats (och hypotes) är att det inte är resurstillgången som bestämmer befolkningens storlek (Malthus tema), utan en växande befolkning, inklusive teknik, leder till allt effektivare utnyttjande av resurserna för livsmedelsproduktion. "Necessity is the mother of invention", som det ibland uttrycks. Samtidigt hade ekonomen William Jevons 1865 redovisat att ökad effektivitet (i detta fall, ångmaskinen) gav ökad konsumtion som sidoeffekt, dvs effektiviteten utnyttjas för annan konsumtion om den inte regleras, vilket kallas för Jevons paradox och har studerats ytterligare.

Starkt övertygad om befolkningsökningens positiva effekter skrev ekonomen Julian Simon (1932-1998) ett flertal böcker under 80- och 90-talet. I "The ultimate resource" (1981) kritiserar han alla som varnar för folkökningar, och uppvisar en stark tro på att ökat mänskligt välstånd och tekniska framsteg kommer att leda till ständigt nya uppfinningar och mer rationellt nyttjande av resurser - som det inte kommer att bli brist på.[26] Simon ingick 1980 ett omtalat vad med Paul Ehrlich, om att priset på fem metaller skulle minska under en 10-årsperiod (Ehrlich förutsade en ökning). Simon van vadet, då alla fem metallerna minskade i pris, men Simon förlorade senare ett liknande vad om timmerpriser med en annan forskare.[27]

Befolkningsteori, och åtgärder mot folkökning, var i fokus för humanekologen Garrett Hardin under lång tid; 1993 publicerade han ett större sammanfattande verk, "Living within limits - Ecology, economics and population taboos" (citerad ovan). Boken ger en historisk översikt, med brett angreppssätt. Både Ehrlich och Hardin diskuterar den kontroversiella frågan om rika länders stöd till fattiga länder och svält där. Om dessa länder fick stöd i form av livsmedel och andra re­surser, så menade man att befolkningen kunde öka där, med ökande svält som följd om inte krav ställ­des på familjeplanering (bistånd med betingade krav). Vid denna tid ökade livsmedelsproduktionen och befolkningsproble­met fick därför liten uppmärksamhet. Hardin diskuterar även sociala faktorer och kritiserade multikulturalismen i USA som starkt vann insteg i början av 1990-talet.[5] I en recension kritiserades dock Hardin av filosofen Mark Sagoff för att inte ta vikande fertilitetssiffror på allvar och framför allt för att ingen lösning på befolkningsökningar presenterades i boken.[28]

Hardin gav 1999 Sagoff rätt i förordet till sin sista bok,[29] där han försökte vara tydligare. Han framhöll starkt begränsad migration mellan länder som viktig för att kontrollera världspopulationen. Länder skulle kunna tävla i att vara föredömen vad gäller befolkningsreglering och miljö, ungefär så som de tävlar i sport, forskning med mera. Hårt kontrollerade gränser förutsätter internationellt bistånd vid katastrofer och krig, men Hardin menade att befolkningsreglering skulle ingå i biståndet.

Kontroll av folkökning på nationell nivå[redigera | redigera wikitext]

En rad länder har infört åtgärder, främst genom familjeplanering, för att begränsa sin befolkning och dess tillväxt. Redan i början på 50-talet förklarade t ex Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru att födelsekontroll var aktuell i Indien, och familjeplanering startade.[30] På 70-talet infördes tvångssterilisering av män som hade två eller fler barn (officiellt bara sådana män, men även andra män anses ha drabbats). Tvångssterilisering har förekommit även i andra länder, inklusive Sverige. I Indien har på senare tid omfattande sterilisering av kvinnor som fött två barn förekommit, ej med tvång men med omdiskuterade metoder.[31]

Befolkningstäthet i världens länder 2015: antalet människor per kvadratkilometer.

Kina är omtalat för sin "ettbarnspolitik" sedan 1980, men hårda metoder för att minska födelsetalen startade redan från 1970 under Maos ledning. Cirka 75 % av minskningen i fertilitet sedan 1970 inföll under perioden 1970-1980, och huvuddelen av den fertilitetsminskning som infallit efter 1980 rapporteras bero på ekonomisk utveckling, inte tvingande barnbegränsning.[32] "Ettbarnspolitik" från 1980 gällde inte hela landet, medförde vissa demografiska problem i form av en skev könskvot (fler män) och har nyligen lättats upp.[33] Kina har sedan länge haft stora miljöproblem[2] och dessa skulle sannolikt ha avsevärt förvärrats utan landets befolkningspolitik från 1970 och framåt.

Iran tillämpade under en period en särskilt framgångsrik familjeplanering som reducerade den höga fertiliteten. Fallet Iran är intressant eftersom familjeplaneringen var frivillig, om än starkt uppmuntrad.[34][35] Iran hade redan innan den islamiska revolutionen 1979 ett program för familjeplanering, påbörjat 1967. Programmet avbröts i samband med revolutionen och kriget mellan Irak och Iran 1980, som varade åtta år, då befolkningstillväxt uppmuntrades. 1988 diskuterades åter familjeplanering, då kriget starkt hade ökat födelsetalen. Ett program för familjeplanering infördes 1989 och kom att bli ett av de mest framgångsrika i världen, vad gäller omedelbar effekt. Mellan 1985 och 2000 minskade fertiliteten från 5,6 till 2,0 barn per kvinna, och 2006 var siffran 1,9. Minskningen var särskilt stark på landsbygden; från 8,1 till 2,1 på en enda generation (motsvarande förändring sägs ha tagit 300 år i Europa). Framgångarna berodde på god planering och samarbete på hög nivå, omfattande utbildning, och inte minst via de 16 000 hälsocentraler som fanns väl utspridda över landet.

Luftföreningar över Teheran, främst från bilism och transporter - staden har ca 9 miljoner invånare, inräknat omgivningarna närmare 16 miljoner.

I augusti 2012 stoppades familjeplaneringsprogrammet, delvis av rädsla för alltmer åldrande befolkning, men den religiösa ledaren Ali Khamenei tillkännagav att “Ett av misstagen vi gjorde på 90-talet var födelsekontroll. Våra tjänstemän hade fel på denna punkt, och även jag var inblandad. Må Gud och historien förlåta oss”.[36][37] Även om programmet var framgångsrikt då det pågick, så kom det att ha liten effekt på befolkningsutvecklingen: 1960 hade Iran 22 miljoner invånare, 1980 fanns 39 miljoner invånare, och 2013 mycket som 77 miljoner invånare. Ali Khamenei förespråkar en fördubbling till 150 miljoner, en policy som dock många i landet motsätter sig.

Dagens situation: klimatförändringar, resursbehov och befolkning[redigera | redigera wikitext]

Klimat, rättigheter och folkökning[redigera | redigera wikitext]

Miljödebatten domineras idag av förslag på åtgärder för att reducera utsläpp av växthusgaser (främst koldioxid) och den problematiska klimatförändring som dessa leder till.[4] Både omfattande konsumtion (transporter, matproduktion, energi, övriga resurser) och folkökning bidrar till problemet (om antalet människor på jorden idag varit t ex 3 miljarder istället för 7,5 miljarder vore problemet mycket mindre). Det internationella Paris-avtalet från 2015 syftar till att reducera utsläppen av växthusgaser, främst på frivillig väg. I synnerhet förbränningen av fossila bränslen skall minska genom avtalet. Detta går långsamt, eftersom konsumtionen särskilt i rika länder fortsätter att stiga. I Sverige har den privata konsumtionen kartlagts åtminstone sedan 1995 [38] och både vår totala konsumtion och konsumtionen per capita har ökat i stort sett linjärt 1995-2016. Många argumenterar för betydelsen av tekniska framsteg i klimatsammanhang, t ex underjordisk lagring av koldioxid.

Forskarna Paul Murtaugh och Michael Schlax beräknade 2009 koldioxidutsläppen (CO2) för olika åtgärder i det rika landet USA. Om ett par (två personer) under sin livstid återvinner avfall genom källsortering sparas ca 34 ton CO2, minskar de sin bilkörning med 30% sparas ca 200 ton CO2, och om de beslutar att inte skaffa ett extra barn sparas mer än 9400 ton CO2 (inräknat genetiskt bidrag till barnets framtida barn/barnbarn, etc, givet FN:s 'medium-variant fertility'). Ett extra barn ger 5,7 gånger så mycket CO2 som en kvinna skapar under sin livstid. Motsvarande siffror för ett extra barn var i Ryssland 2500 ton, Japan 2000 ton, Kina 1400 ton, Brasilien 720 ton, och Nigeria 110 ton CO2 - även antalet människor skall beaktas; Kina har t ex fyra gånger så stor befolkning som USA. För alla länderna gällde att mer CO2 sparades genom att inte skaffa ett extra barn, än vad en person producerar under sin egen livstid (2,4 till 5,7 gånger mer; Japan lägst).[39] Författarna framhåller minskningar i konsumtion för att reducera växthusgaserna, men även mindre familjer som en mycket viktig åtgärd, särskilt på lång sikt.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna anger artikel 16 att "fullvuxna män och kvinnor" har rätt att "ingå äktenskap och bilda familj". Antal barn, dvs storlek på familj, preciseras inte. En rättighet att få två eller flera barn tas sannolikt för given av de flesta människor. Stunder ihop med barn och barnbarn tillhör de bästa för många av oss, även om barn behöver mycket resurser och kräver tid. Sarah Conly, forskare inom ämnet miljöetik, argumenterar för att föräldrar idag inte kan hävda en särskild rättighet att skaffa mer än ett barn.[40][41] Utgångspunkten är den allvarliga miljösituationen på jorden just nu, och framgent; Conly skuldbelägger inte de som tidigare fått mer än ett barn. Vi försöker hejda global konsumtionsökning, men med oklar framgång, varför vi nu även måste försöka reducera folkökningen, framhåller Conly. Hon menar att en rätt till mer än ett barn inte kan vara en basal rättighet, såsom rättigheten till tillräcklig mat och utbildning (och även om basal rätt till mat ovan svältgränsen finns, så kan vi inte kräva hummer och Sveriges dyraste vin på lördag). Utöver basala rättigheter kan man hävda rättighet att agera som vi vill, dvs som autonoma varelser; detta gäller även t ex beteenden som att få röka och andra liknande (o)vanor. Men (o)vanor som samhället betraktar som skadliga försöker vi missgynna på olika sätt, genom undervisning, genom att göra dem dyrare, eller lagstifta om dem - Conly diskuterar olika möjligheter vad gäller antalet barn i detta sammanhang, och framhåller att en familj med ett barn (och/eller en barnlös vuxen) kan leva ett fullgott liv.

En vanlig invändning mot färre barn, och färre unga arbetande i ett land är skev åldersfördelning: försörjningen av alltfler äldre via sjukvård och pensionssystem försvåras. Detta är ett problem, men ett övergående problem som kan åtgärdas t ex genom ökad effektivitet, genom att människor som arbetar deltid går upp till heltid, genom minskad högre utbildning (många läser för att jobb inte erbjuds) och genom successivt höjd pensionsålder. Människor blir allt äldre och tycks skjuta sjukdomarna framför sig till högre åldrar.[42] Forskaren Jane O’Sullivan fann att länder som Japan och Tyskland med hög åldringspuckel inte hade lägre andel sysselsatta i sin befolkning än länder som USA och Australien, med fler unga. Bland utvecklade länder fann hon heller inget samband mellan befolkningstillväxt och BNP per capita.[43] Japans primiärminister Shinzo Abe sade i september 2016 att ”minskande befolkning är ingen börda utan ett incitament”, bl a för innovation och utveckling.[44]

Matproduktion[redigera | redigera wikitext]

Mänskligheten löser inte miljöproblemen på jorden om vi skulle lyckas reducera och kontrollera växthusgaserna: om detta problem är löst t ex år 2060, så kommer folkökningen (om den inte reduceras) ändå att fortsätta, med resultatet ytterligare 4 miljarder människor år 2100. Detta skulle kräva rejält ökat resursuttag särskilt av sötvatten och mat från jordens ekosystem, och sannolikt ökad kamp om resurser, konflikter, svält och lidande, samt mindre livsrum för andra arter i naturen. Ett av de svåraste problemen blir att förse alla människor med tillräckligt mycket mat i alla länder.[45] Produktionen och tillgången på mat är ojämnt fördelad. Viss humanitär hjälp förmedlas vid svältkatastrofer, men långsiktigt fick aldrig familjeplaneringen stort genomslag i utvecklingsländerna, vilket är en av flera förklaringar till nuvarande situation.[46](Utan den familjeplanering som förekommit hade dock situationen var avsevärt värre.)

Folkökning med tamboskap som viktig del av vår diet har medfört att stora land-däggdjur på global nivå ersatts av människan och tamboskapen.[47] En köttdiet, särskilt från nötboskap, kräver stor landareal och ger en negativ klimateffekt, varför en diet-ändring mot vegetarisk kost är en möjlighet.[48]

Människan och tamboskap för matproduktion har ersatt de stora däggdjuren på land, här representerade i grön färg och med en elefant (efter referens 47). Måttet är biomassa och en kvadrat är en miljon ton. (I vårt land har klövviltet och de stora rovdjuren ökat de sista 60 åren).

Vegetarisk diet kan föda många fler människor på en mindre areal. Detta innebär att den globala befolkningen lättare kan växa; men ett alternativ, eller komplement, är att försöka ta fram ett hållbart mål på den globala befolkningens storlek. Folkökningen fram till 2050 har uppskattats kräva 64% högre produktivitet inom jordbruket vid 'business-as-usual' (för att kompensera en negativ klimateffekt ytterligare 80% ökning).[49]

Migration[redigera | redigera wikitext]

Befolkningsutvecklingen i enskilda länder bestäms av fertilitet, mortalitet, invandring och utvandring. Olika länder har olika policy och praxis för ut- och invandring. I Sverige förekom arbetskraftsinvandring från bl a Finland på 50- och 60-talen. Möjligheten till asyl ledde till invandring från länder med förtryck av grupper eller i krig, från bland annat Chile, Iran, Balkan-länderna, och Syrien; därmed kopplad anhöriginvandring ökade, och bedöms fortsätta att öka invandringen till vårt land. År 2015 var 17% av befolkningen född utomlands och de utom-västliga invandrarna har stadigt ökat sedan 1990.[50] För 2016 registrerade SCB rekordinvandringen 163 005 personer.[1]

Det kan tänkas att ekonomisk utveckling i fattiga länder skulle kunna minska utvandringen därifrån, men detta tycks inte stämma. Det är först när ett land nått en inkomstnivå på 50 000 SEK per person och år som utvandringen från landet upphör. En analys av migrationen i världen från 1960 och framåt visar att det är från länder som ligger precis under den nivån som utvandringen är som störst.[51][52] Hit har hört bland andra Filippinerna, Pakistan, Ghana, Nigeria, Guatemala, Honduras, Irak, Libyen, Marocko och Syrien. Länderna har haft, åtminstone tidigare, en relativt god ekonomiskt utveckling och återfanns inte bland de fattigaste länderna. Människor hade blivit något rikare, kunnat spara pengar, och kunnat migrera till rikare länder. Men de allra fattigaste människorna har i regel svårt att migrera, och vid krig och konflikter blir de fast i flyktingläger.

Ett rikt land många söker sig till är USA, där President Donald Trumps "murbygge" mot Mexico för att minska "illegal invandring" nu uppmärksammas (2017). Invandringen till USA, årligen ca 1,3 miljoner människor, ger stark befolkningsökning om den fortsätter: från dagens ca 320 till uppskattningsvis 440 miljoner år 2050.[53] Invandringen består av ekonomisk migration (främst från Sydamerika och Asien) inklusive anhöriginvandring (56%), vidare flykting- och asylskäl (12%), särskilda program (17%) och illegal ekonomisk invandring (15%). Asyl- och illegal invandring utgör således bara 27% av invandringen till USA.

Den omfattande ekonomiska invandringen till USA tycks vara en väsentlig orsak till ökade klyftor och lönesänkningar där (andra orsaker finns också).[53] Ett exempel är slakterier mm (”meatpacking industry”) där lönerna minskat 44% sedan 1975. Företag som behåller inhemsk arbetskraft går omkull alltmedan andra företag anställer lågkvalificerade invandrare som inte ställer lönekrav, med ökade vinster som följd. En studie av arbetslösheten bland infödda visade en ökning mellan 2000 och 2013 på 4,9 miljoner unga som saknade högskoleutbildning (college) och ökning på 6,8 miljoner bland de med enstaka college-kurser men utan examen. Samtidigt ökade antalet arbetande invandrare med 5,3 miljoner. Folkökningen reducerar naturliga ekosystem; alltfler floder däms för att ge vatten till människor och skördar i det relativt torra USA. Enligt Philip Cafaro[53] skulle omvärlden tjäna på att USA starkt reducerade den ekonomiska invandringen, givet landets stora konsumtion och stora koldioxidutsläpp. Mellan 1990 och 2003 ökade CO2-utsläppen per capita i USA med 3,2%. Men de totala utsläppen i landet ökade med 20,2%, beroende på en folkökning på 16,1%. Cafaro diskuterar miljömässigt och etiskt försvarbara alternativ för USA i denna situation. En liknande analys tycks saknas för Europa.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Boisen, Lars A & Norrman, Karl-Erik (2012). Färre människor på jorden! Hur naturresurser räddas och alla får chansen till ett bra liv. Nya Doxa. ISBN 9789157806086 
  2. ^ [a b c] Diamond, Jared (2005). Undergång - civilisationernas uppgång eller fall. Norstedt. ISBN 978-91-1-301434-0 
  3. ^ Hardin, Garrett (1993). Living within Limits-Ecology, Economics, and Population Taboos. Oxford University Press. ISBN 0-19-509385-2 
  4. ^ [a b] Wijkman, A & Rockström, J (2011). Den stora förnekelsen. Medströms bokförlag. ISBN 9789173290425 
  5. ^ [a b] Foreman, Dave (2014). Man swarm: how overpopulation is killing the wild world. LiveTrue Books. ISBN 978-0-9863832-0-5 
  6. ^ Boserup, Ester (1965). Jordbruksutveckling och befolkningstillväxt. Gleerups. ISBN 91-40-02694-9. http://www.biw.kuleuven.be/aee/clo/idessa_files/boserup1965.pdf 
  7. ^ Simon, Julian L (1981). The ultimate resource. ISBN 0-85520-563-6 
  8. ^ Population Division, United Nations. ”World Population Prospects: 2015 revision”. http://www.un.org/en/development/desa/population/events/other/10/index.shtml. 
  9. ^ United Nations, 2015, World Population Prospects: The 2015 Revision, Key Findings and Advance Tables<
  10. ^ Roser, Max. ”World Population Growth”. http://ourworldindata.org/data/population-growth-vital-statistics/world-population-growth/. Läst 11 mars 2017. 
  11. ^ Biraben, J.N. (1980). ”An essay concerning mankind's demographic evolution”. Journal of Human Evolution 9 (8): sid. 655-663. doi:doi:10.1016/0047-2484(80)90099-8. 
  12. ^ Biosen, Lars A & Norrman, Karl-Erik (2012). Färre människor på jorden! Hur naturresurser räddas och alla får chansen till ett bra liv. Nya Doxa 
  13. ^ Population Division, United Nations. ”World Population Prospects: 2015 revision”. http://www.un.org/en/development/desa/population/events/other/10/index.shtml. 
  14. ^ Winkler, Onn (2009). Arab political demography. Sussex academic press. ISBN 978-1-84519-240-2 
  15. ^ http://data.worldbank.org/indicator/SP.POP.TOTL
  16. ^ Wijkman, A & Rockström, J (2011). Den stora förnekelsen. Medströms förlag. sid. Kapitel "Den glömda frågan". ISBN 9789173290425 
  17. ^ Hardin, Garrett (1993). Living within limits - ecology, economics, and population taboos. Oxford Univ Press. ISBN 0-19-509385-2 
  18. ^ Malthus, Thomas Robert (2012). En avhandling om befolkningslagen. Daidalos. ISBN 9789171733658 
  19. ^ Borgström, Georg och Greta (1969). Om befolkningsfrågan samt debatten kring denna / T.R. Malthus; introduktionstexter och urval. Tema. ISBN 99-0110911-6 
  20. ^ Bondestam, Lars (Red.) (1974). Mera folk. En bok om folkökningens roll i utvecklingen. Miljöförlaget. ISBN 91-7326-001-0 
  21. ^ Sjöberg, Fredrik (1 juli 2012). ”Malthus hade fel men är läsvärd”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/malthus-hade-fel-men-ar-lasvard. Läst 12 mars 2016. 
  22. ^ Russell, Bertrand (1951). Mänskligheten vid skiljevägen. Natur och kultur 
  23. ^ Boulding, Kenneth (1964). The meaning of the twentieth century. Harper. ISBN 978-0061319075 
  24. ^ Ehrlich, Paul (med hjälp av sin fru) (1972). Befolkningsexplosionen. Askild & Kärnekull. ISBN 9158206833 
  25. ^ Boserup, Ester (1965). The conditions of agricultural growth. The economics of agrarian change under population pressure. Allen & Unwin. ISBN 978-1853831591 
  26. ^ Simon, Julian (1996). The ultimate resource, 2nd edition. Pdf, free-market.com. ISBN 0-691-00381-5. http://www.juliansimon.com/writings/Ultimate_Resource/ 
  27. ^ Sabin, Paul (2013). The Bet: Paul Ehrlich, Julian Simon, and Our Gamble over Earth’s Future. ISBN 978-0-300-17648-3 
  28. ^ Sagoff, Mark (1994). ”[Review]Living within limits”. Trends in Ecology and Evolution 9 (12 Dec): sid. 498-499. 
  29. ^ Hardin, Garrett (1999). The Ostrich Factor: Our Population Myopia. Oxford Univ Press. ISBN 978-0195122749 
  30. ^ Russell, Bertrand (1951). Mänskligheten vid skiljovägen. Natur och kultur 
  31. ^ Ström, Marie. ”Indiska kvinnor massteriliseras”. Upsala Nya Tidning, unt.se. http://www.unt.se/leva/indiska-kvinnor-massteriliseras-2057545.aspx. Läst 13 mars 2016. 
  32. ^ Whyte, M.K., Feng, W. & Cai, Y. (2015, July). ”Challenging Myths About China’s One-Child Policy”. The China Journal (74): sid. 144-159. http://www.jstor.org/stable/10.1086/681664. 
  33. ^ Bolling, A. (29 oktober 2015). ”Kina överger ettbarnspolitik”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/kina-overger-ettbarnspolitik/. Läst 13 mars 2016. 
  34. ^ Roudi-Fahimi, Farzaneh. [www.igwg.org/pdf/IransFamPlanProg_Eng.pdf ”IRAN’S FAMILY PLANNING PROGRAM: RESPONDING TO A NATION’S NEEDS.”]. POPULATION REFERENCE BUREAU 1875 Connecticut Ave., NW, Suite 520, Washington, DC 20009 USA, www.prb.org. www.igwg.org/pdf/IransFamPlanProg_Eng.pdf. Läst 13 mars 2016. 
  35. ^ Götmark, Frank (2016). Världens befolkningsökning: Dystra prognoser och goda erfarenheter av familjeplanering. http://www.humanisterna.se/hi/humanisten2017-1.pdf.  Humanisten, nr 1/2017, sidan 5-7.
  36. ^ Roudi, Farzaneh. ”Iran Reverses Family Planning, Calls for More Children”. United States Institute of Peace, The Iran Primer. http://iranprimer.usip.org/blog/2012/aug/29/iran-reverses-family-planning-calls-more-children-0. Läst 13 mars 2016. 
  37. ^ Karami, Arash. ”Khamenei Calls Iran's Population-Control Program a 'Mistake'”. http://www.al-monitor.com/pulse/about#. http://www.al-monitor.com/pulse/originals/2012/al-monitor/iran-population-control.html#. Läst 13 mars 2016. 
  38. ^ Roos, John Magnus (Red.). ”Konsumtionsrapporten: 2016, Hållbarhetens illusion. Centrum för konsumtionsvetenskap, Göteborgs Universitet”. http://cfk.gu.se/publikationer/konsumtionsrapporten. Läst 11 mars 2017. 
  39. ^ Murtaugh, Paul A. & Schlax, Michael G. (2009). ”Reproduction and the carbon legacies of individuals”. Global Environmental Change 19, sid. 14-20. https://www.researchgate.net/publication/228425265_Reproduction_and_the_carbon_legacies_of_individuals. 
  40. ^ Conly, Sarah (2016). One Child: Do We Have a Right to More?. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-020343-6 
  41. ^ Conly, Sarah (2016). ”One child: Do we have a right to more?”. Population and sustainability (Population Matters) Vol 1, No. 1, sid 27-34. https://www.google.se/search?q=Population_and_Sustainability_Vol_1_No_1&ie=utf-8&oe=utf-8&gws_rd=cr&ei=u0nEWMq9O6KY6AS_7qXYCQ#q=Population+and+Sustainability+Vol_1_No_1&*. 
  42. ^ Christensen, Kaare m fl (2009). ”Ageing populations: the challenges ahead”. The Lancet Vol 374, sid 1196-1208. 
  43. ^ O'Sullivan, Jane (2014). ”Aging paranoia, its fictional basis and all too real costs”. i Goldie, J & Betts K (Red). Sustainable futures: linking population, resources and the environment. Collingwood, CSIRO 
  44. ^ Linda Sieg & Kiyoshi Takenaka (21 september 2017). ”Abe: Japan's shrinking population not burden but incentive”. Reuters, World News. http://www.reuters.com/article/us-japan-abe-new-york-idUSKCN11R1N1. Läst 11 mars 2017. 
  45. ^ Svensson, Adam (11 mars 2017). ”FN-larm: Svält i Afrika värsta krisen sedan 1945”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/fn-larm-svalt-i-afrika-varsta-krisen-sedan-1945/. Läst 12 mars 2017. 
  46. ^ Bongaarts, John (2016). ”Development: Slow down population growth”. Nature Vol. 530, sid 409-412. http://www.nature.com/news/development-slow-down-population-growth-1.19415. 
  47. ^ Smil, Vaclav (2011). ”Harvesting the Biosphere: The Human Impact”. Population and development review Vol. 37, sid 613-636. https://www.researchgate.net/publication/221818629_Harvesting_the_Biosphere_The_Human_Impact. 
  48. ^ Hallström E, Carlsson-Kanyama A, Börjesson P. (2015). ”Environmental impact of dietary change: a systematic review”. Journal of Cleaner Production Vol. 91, sid 1-11. https://www.researchgate.net/publication/272359907_Environmental_impact_of_dietary_change_A_systematic_review. 
  49. ^ Das Gupta, Monica (2014). ”Population, Poverty, and Climate Change”. The World Bank Research Observer Vol 29, sid 83-108. https://openknowledge.worldbank.org/handle/10986/16848. 
  50. ^ Sanandaji, Tino (2016). Massutmaningen. Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende. Kuhzad Media AB. ISBN 978-91-983787-0-2 
  51. ^ Clemens, Michael (2014). Does Development Reduce Migration?. Discussion Paper Series IZA DP No. 8592. http://ftp.iza.org/dp8592.pdf. Läst 12 mars 2017 
  52. ^ Clemens, Michael (2014). Robert E.B. Lucas. red. Does development reduce migration?. International Handbook on Migration and Economic Development, Kapitel 6. doi:http://dx.doi.org/10.4337/9781782548072. ISBN 9781782548065 
  53. ^ [a b c] Cafaro, Philip (2015). How Many Is Too Many? The Progressive Argument for Reducing Immigration into the United States. The University of Chicago Press. ISBN 978-0-226-19065-5 eller 978-0-226-19762-3 (e-bok) 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]