Planetens gränser
Planetens gränser eller planetära gränser[2][3] är ett ramverk för hållbar utveckling utformat av en forskargrupp med ledning av Johan Rockström vid Stockholm Resilience Centre. Forskargruppen menar att det finns nio kritiska globala processer i biosfären som var och en har ett eget gränsvärde. Om detta gränsvärde överskrids kan det leda till oöverskådliga miljöeffekter på grund av de tröskeleffekter som uppstår. Ramverket presenterades första gången i tidskriften Nature den 23 september 2009.[4] Ramverket har uppdaterats ett antal gånger för att kvantifiera flera av gränserna som inte kunde sättas från början. Ramverket används sedan 2024 av Potsdam Institute for Climate Impact Research för en årlig rapport för att sammanställa den bästa tillgängliga kunskapen om läget för planetens gränser.[1] 7 av 9 av de planetära gränserna har passerats.[3]
Föregångare
[redigera | redigera wikitext]Idén att planeten jorden har gränser såväl fysiskt i rummet som beträffande naturresurser och som ekosystem betraktat har blivit allt mer framträdande under senare decennier, framförallt efter 1972 då rapporten Tillväxtens gränser (engelska: The Limits to Growth) publicerades.[5] Modellen som artikeln presenterar bygger på hur fem variabler: världens befolkning, industrialiseringen, föroreningar, matproduktion och resursutarmning, alla anses växa exponentiellt. I kontrast till detta påpekar modellen att den teknik som finns tillgänglig för att öka tillgängligheten av resurser endast ökar linjärt.[6]
Även gaiateorin, utvecklad av James Lovelock, där jorden ses som ett självreglerande biologiskt system men med gränser för vad den kan tåla, kan ses som ett tankesystem i samma riktning som Planetens gränser. Den teorin presenterar tanken att alla organismer och deras icke-organiska omgivning ingår i ett enskilt själv-reglerande system.[7][8] Detta system har förmågan att anpassa sig efter vissa förändringar, dock med vissa begränsningar. På samma sätt som en organism kan upphöra att existera vid en viss temperatur, så kan vår planet som helhet få problem vid en viss temperatur.
Sammanfattning
[redigera | redigera wikitext]| Planetär gräns | Indikatorer och beskrivning | Kvantitativ gräns | Status |
|---|---|---|---|
| Klimatförändring | Utsläpp av växthusgaser mätt i CO2-koncentration i atmosfären | 350 ppm | Gränsen överskriden[1] |
| Ökad strålningsdrivning mätt i watt per kvadratmeter värmestrålning | +1 W/m2 | Gränsen överskriden[1] | |
| Biosfärintegritet och biologisk mångfald | Förlust av genetisk mångfald mätt i antal arter som försvinner per miljoner arter per år [9] | 10 E/MSY | Gränsen överskriden[1] |
| Förlust av funktionell biodiversitet mätt i hur stor andel av primärproduktionen som används av människan [9] | 10% | Gränsen överskriden[1] | |
| Förändrad markanvändning | Avskogning mätt i procent av återstående skogsmark av ursprungliga ytan | 75% | Gränsen överskriden[1] |
| Förändrade sötvattenkretslopp | Störda sötvattenssystem mätt i total yta där naturliga vattenflöden påverkats negativt av människan | Blått - 12,9%
Grönt - 12,4% |
Gränsen överskriden[1] |
| Förändrade biogeokemiska flöden | Förändring i kvävecykeln mätt i mängd fixerad N2 per år från atmosfären för jordbruket | 62 Tg/år | Gränsen överskriden[1] |
| Förändring i fosforcykeln mätt i mängd fosfor från gruvor till jordbruket per år | 6,2 Tg/år | Gränsen överskriden[1] | |
| Havsförsurning | Ökad pH i havet på grund av utsläpp av CO2 mätt i genomsnittlig mättnad av aragonit i havsvattnet | 2,86 Ω | Gränsen överskriden[1] |
| Atmosfärisk aerosol | Luftföroreningar mätt i skillnad av koncentration av partiklar i atmosfären mellan halvkloten | 0,10 ∆AOD | Gränsen ej överskriden[1] |
| Stratosfäriskt ozon | Ozonlagrets skikt mätt i den globala koncentrationen av ozon i stratosfären | 277 DU | Gränsen ej överskriden[1] |
| Nya kemiska substanser | Mänskligt skapade kemikalier, plaster och andra nyskapade föroreningar i miljön - mätt i andelen otestade syntetiska kemikalier | 0% | Gränsen överskriden[10][1] |
De 9 planetära gränserna
[redigera | redigera wikitext]Ramverket har sedan början bestått av 9 gränser som inte får överskridas för att säkerställa biosfärens integritet. När ramverket presenterades hade inte alla gränser fastställts, det var då 7 av 9 som hade en kvantitativ gräns. Genom åren har fler indikatorer tillagts till några av gränserna, så att det är flera värden som används för att bedöma om gränsen har överskridits eller inte.[3]
Klimatförändringar
[redigera | redigera wikitext]Människans utsläpp av växthusgaser genom bland annat förbränning av fossila bränslen och avskogning leder till en större mängd värmeenergi i atmosfären. Det leder till global uppvärmning och ökad frekvens och intensitet av extremväderhändelser.[11]
Den planetära gränsen mäts med två olika variabler: koncentrationen av koldioxid i atmosfären och förändringen i strålningsdrivning.
Koncentrationen av koldioxid i atmosfären
[redigera | redigera wikitext]Mängden koldioxid i atmosfären har ökat drastiskt sedan industrialiseringens början. Den säkra gränsen för att behålla ett klimat som liknar det som har varit i Holocen beräknas vara 350 ppm.[12] Koldioxidhalten i atmosfären är år 2025 i genomsnitt över 424 ppm[13], med flera dagar över 430 ppm för första gången.[14]
Förändrad strålningsdrivning
[redigera | redigera wikitext]Ändringar i hur mycket värme som tillförs till jordens system är ett mått på hur alla mänskliga aktiviteter påverkar det globala klimatet. Den sammanväger olika faktorer, bland annat utsläpp av växthusgaser (såsom CO2, CH4 och N2O), utsläpp av aerosoler, förändringar av markanvändning och en förändrad albedoeffekt. Strålningsdrivningen kan mätas direkt från satelliter, men innefattar också icke-mänskliga faktorer. Gränsen har beräknats till + 1.0 W/m2.[15] Den genomsnittliga människopåverkade förändringen i strålningsdrivning gick år 2024 upp till + 2,97 W/m2.[16]
Förlust av biologisk mångfald
[redigera | redigera wikitext]Människans aktivitet på jorden försämrar ekosystem och biosfären. Dessa försämringar förstärks av att de andra planetära gränser överskrids.
Förlusten av biologisk mångfald mäts med två variabler, genetisk mångfald och ekosystemsfunktioner.
Förlust av genetisk mångfald
[redigera | redigera wikitext]När genetisk mångfald går förlorad påverkar det ekosystemens funktion och resiliens. En förenklad metod för att kvantifiera detta är att mäta hur många arter som dör ut. Den beräknade 'normala' utdöendetakten har historiskt legat runt 1 per miljon arter per år (E/MSY).[17] Den planetära gränsen har beräknats vara mellan 10 och 100 per miljon arter per år.[9] Dagens utrotningstakt beräknas vara mellan 100 och 1000 arter per miljon arter per år.[1]
Förlust av ekosystemsfunktioner
[redigera | redigera wikitext]Ekosystemsfunktioner påverkas av hur människor använder sig av naturen, och den variabeln som används för att mäta påverkan på de naturliga ekosystemen är mängden av nettoprimärproduktionen som människan approprierat. Den visar effekten av både att människan minskar den totala nettoprimärproduktionen och att vi använder energi för vår användning och konsumtion. Gränsen beräknas vara 10% av den förindustriella nettoprimärproduktionen, och dagens nivå beräknas vara mellan 25-30%.[18]
Förändrad markanvändning
[redigera | redigera wikitext]Jordens skogar har en viktig roll i de globala klimatsystemen och är viktiga för den biologiska mångfalden, men hotas av avskogning och klimatförändringar. Avskogning och skogsdegradering sker bland annat för att kunna producera träråvaror och omvandla skogsmark till jordbruksmark eller för annan exploatering. Klimatförändringar försvagar skogsekosystem genom ökad torka, värmeböljor, skogsbränder och insektsangrepp. Avskogning och skogsdegradering leder i sin tur till stora klimatutsläpp, samtidigt som de slutar vara en kolsänka. Idag är bara 59% av den ursprungliga skogsmarken kvar, medan gränsen beräknas vara 75%.[1]
Förändrade sötvattenkretslopp
[redigera | redigera wikitext]Människan påverkar jordens sötvattensystem på stor skala, framförallt i jordbrukssyfte. Bevattning, utdikning och avskogning leder till förändrade kretslopp. Gränsen mäts med två variabler, blått vatten och grönt vatten. [1]
Blått vatten
[redigera | redigera wikitext]Blått vatten är det sötvattnet som är över ytan, till exempel i floder, sjöar, dammar och våtmarker. Människans påverkan mäts i hur stor yta som har en betydande förändring från ett beräknat normalläge. Den förindustriella nivån beräknas vara ungefär 10,3%, och den planetära gränsen ligger på 12,9%. Vi har legat över gränsen sedan 1940-talet och är idag på 22,6%.[1]
Grönt vatten
[redigera | redigera wikitext]Grönt vatten är sådant som finns i jorden, tillgänglig för växter att ta upp. Den förindustriella nivån av hur stor yta som avviker från normalläget var 9,8%, och gränsen beräknas vara 12,4%. Dagens nivå beräknas vara 22%.[1]
Förändrade biogeokemiska flöden (fosfor- och kvävecykler)
[redigera | redigera wikitext]Fosfor och kväve är viktiga näringsämnen i jordbruket, och människan har därför kommit på sett att utvinna dessa ämnen för att kunna använda dom som konstgödsel. Användningen av dessa leder till lokal övergödning men påverkar också de globala kretsloppen. Gränsen mäts i två variabler för dessa två näringsämnen som påverkas i störst skala. [1]
Fosfor
[redigera | redigera wikitext]Fosfor utvinns ur gruvor och används i konstgödsel. De förindustriella nivåerna av det globala fosforflödet låg på 2,5 Tg kväve (teragram, alltså en miljon ton) per år från land till sötvatten, och 1,3 Tg P/år ut till haven. Gränsen beräknas vara 6,2 Tg P/år för lokala effekter och 11 Tg/å för globala effekter. Dagens nivå är 18,2 Tg P/år från land till sötvattenssystem, i huvudsak från jordbruk, och 4,4 Tg P/år ut i världshaven.[1]
Kväve
[redigera | redigera wikitext]Kväve fixeras med användning av fossilgas i Haber–Bosch-processen och används som konstgödsel i jordbruket. Människan odlar också kvävefixerande växter i stor skala i jordbruket vilket påverkar kvävets kretslopp. Gränsen beräknas vara en tillförsel av 62 Tg kväve/år.[1] Dagens nivå är ungefär 190 Tg N/år.[19]
Havsförsurning
[redigera | redigera wikitext]Utsläpp av CO2 till atmosfären tas till en del upp av haven, vilket leder till att havsvattnet blir surare då det bildar kolsyra. Det leder till att kalciumkarbonat, som många havslevande djur bygger skal och skelett av, löses upp i högre utsträckning. Gränsen mäts i mängden upplöst tillgänglig aragonit (en form av kalciumcarbonat) i världshaven. Den förindustriella mättnaden av aragonit var i genomsnitt 3,57Ω, och gränsen har satts vid 80% av det, 2,86Ω (där 1Ω är nivån där kalciumkarbonat löses upp). Den gränsen passerades mellan 2020 och 2025 och är den senaste planetära gränsen att passeras, enligt den senaste Planetary Health Check.[1]
Ökad koncentration av aerosoler
[redigera | redigera wikitext]Aerosoler är små partiklar i atmosfären, som kan komma från naturliga processer såsom sandstormar och vulkanutbrott, eller från mänsklig aktivitet såsom förbränning av fossila bränslen och jordbruk. De kan ha olika effekter på biosfären, till exempel kan de minska solinstrålningen, öka värmeupptaget, påverka molnbildning och påverka andning. Det mäts i hur mycket aerosolerna påverkar atmosfärens optiska djup, och för att se hur stor påverkan människans aerosolföroreningar har jämförs skillnaden mellan norra och södra halvklotet. Gränsen har satts till att vara en skillnad på 0,1 AOD. Nivån har gått ner sedan 2010 och ligger nu på 0,063 ∆ AOD.[1]
Ozonskiktets uttunning i stratosfären
[redigera | redigera wikitext]Ozonlagret har förtunnats under andra halvan av 1900-talet på grund av människans utsläpp av bland annat freoner. Utsläppen har minskat sedan 1990-talet, och ozonlagret har stabiliserats och återhämtat sig något. Ozonlagrets tjocklek räknas i Dobson units (DU) Den planetära gränsen beräknas ligga på som lägst 277,4 DU, och ligger idag inom säkra nivåer på 286 DU.[1]
Tillförsel av nya kemiska substanser
[redigera | redigera wikitext]Människan har tillfört många nya kemiska substanser till världens ekosystem, ofta utan att veta vad det skulle få för påverkan. Detta är bland annat syntetiska kemikalier, pesticider, plaster och mikroplaster, PFAS, PCB och naturligt förekommande men skadliga ämnen som radioaktivt avfall och tungmetaller i stora mängder. Eftersom vår kunskap är begränsad finns det inget sätt att veta den totala påverkan av dessa ämnen på biosfären. Däremot är det tydligt att såväl mängden som antal nya producerade syntetiska kemikalier ständigt ökar, och att de flesta nya ämnen inte eller ofullständigt testas för sin påverkan på miljön. Därför anses gränsen för en säker nivå av nya kemiska substanser vara passerad.[1]
Kritik
[redigera | redigera wikitext]Enligt kritiker är sex av dessa gränser obevisade,[vilka?] däribland gränsen för landanvändning på 15%. De menar ytterligare att den ökade landanvändningen har ökat det globala välståndet. Kritikerna påstår också att de sex gränserna är relevanta lokalt snarare än globalt. [20][21]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa] Planetary Boundaries Science (PBScience) (24 september 2025) (på engelska). Planetary Health Check 2025: A Scientific Assessment of the State of the Planet. Potsdam Institute for Climate Impact Research (PIK), Potsdam, Germany. doi:. https://publications.pik-potsdam.de/pubman/item/item_32589. Läst 4 november 2025.
- ^ ”Planetär gräns”. Institutet för språk och folkminnen. 22 oktober 2022. https://www.isof.se/vart-uppdrag/samarbeten/hallbarhetstermgruppen/termlista-hallbar-utveckling/termer/planetar-grans. Läst 16 november 2022.
- ^ [a b c] ”Planetary boundaries”. Stockholm Resilience Center. https://www.stockholmresilience.org/research/planetary-boundaries.html. Läst 3 november 2025.
- ^ Rockström, Johan m. fl. (23 september 2009). ”Planetary Boundaries: Specials,”. Nature.com. Nature. http://www.nature.com/news/specials/planetaryboundaries/index.html#feature. Läst 3 mars 2015.
- ^ Meadows & others 1972.
- ^ The Limits to growth; a report for the Club of Rome's project on the predicament of mankind. Universe Books. 1972. ISBN 0-87663-165-0. OCLC 307838. https://www.worldcat.org/oclc/307838. Läst 21 maj 2021
- ^ ”Gaia as seen through the atmosphere” (på engelska). Atmospheric Environment (1967) 6 (8): sid. 579–580. 1972-08-01. doi:. ISSN 0004-6981. https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/0004698172900765. Läst 21 maj 2021.
- ^ LOVELOCK, JAMES E.; MARGULIS, LYNN (1974-02). ”Atmospheric homeostasis by and for the biosphere: the gaia hypothesis” (på engelska). Tellus 26 (1-2): sid. 2–10. doi:. ISSN 0040-2826. https://doi.org/10.1111/j.2153-3490.1974.tb01946.x. Läst 21 maj 2021.
- ^ [a b c] Steffen, Will; Richardson, Katherine; Rockström, Johan; Cornell, Sarah E.; Fetzer, Ingo; Bennett, Elena M. (2015-02-13). ”Planetary boundaries: Guiding human development on a changing planet” (på engelska). Science 347 (6223): sid. 1259855. doi:. ISSN 0036-8075. https://www.science.org/doi/10.1126/science.1259855. Läst 7 december 2022.
- ^ Persson, Linn; Carney Almroth, Bethanie M.; Collins, Christopher D.; Cornell, Sarah; de Wit, Cynthia A.; Diamond, Miriam L. (2022-02-01). ”Outside the Safe Operating Space of the Planetary Boundary for Novel Entities” (på engelska). Environmental Science & Technology 56 (3): sid. 1510–1521. doi:. ISSN 0013-936X. PMID 35038861. PMC: PMC8811958. https://pubs.acs.org/doi/10.1021/acs.est.1c04158. Läst 7 december 2022.
- ^ ”Ett förändrat klimat”. SMHI. https://www.smhi.se/forskning/amnen/ett-forandrat-klimat. Läst 4 november 2025.
- ^ Hansen, James; Sato, Makiko; Kharecha, Pushker; Beerling, David; Berner, Robert; Masson-Delmotte, Valerie (2008-10-31). ”Target Atmospheric CO2: Where Should Humanity Aim?” (på engelska). The Open Atmospheric Science Journal 2 (1): sid. 217–231. doi:. ISSN 1874-2823. https://openatmosphericsciencejournal.com/VOLUME/2/PAGE/217/. Läst 4 november 2025.
- ^ Dr. Xin Lan, NOAA/GML. ”Trends in CO2 - NOAA Global Monitoring Laboratory” (på engelska). NOAA/GML. https://gml.noaa.gov/ccgg/trends/index.html. Läst 4 november 2025.
- ^ ”Extremt höga halter av koldioxid – forskare varnar för klimatets framtid”. DN.se. 17 april 2025. https://www.dn.se/varlden/extremt-hoga-halter-av-koldioxid-forskare-varnar-for-klimatets-framtid/. Läst 4 november 2025.
- ^ Rockström, Johan; Steffen, Will; Noone, Kevin; Persson, Åsa; Chapin, F. Stuart; Lambin, Eric F. (2009-09). ”A safe operating space for humanity” (på engelska). Nature 461 (7263): sid. 472–475. doi:. ISSN 1476-4687. https://www.nature.com/articles/461472a. Läst 4 november 2025.
- ^ Forster, Piers M.; Smith, Chris; Walsh, Tristram; Lamb, William F.; Lamboll, Robin; Cassou, Christophe (2025-06-19). ”Indicators of Global Climate Change 2024: annual update of key indicators of the state of the climate system and human influence” (på English). Earth System Science Data 17 (6): sid. 2641–2680. doi:. ISSN 1866-3508. https://essd.copernicus.org/articles/17/2641/2025/. Läst 4 november 2025.
- ^ Barnosky, Anthony D.; Matzke, Nicholas; Tomiya, Susumu; Wogan, Guinevere O. U.; Swartz, Brian; Quental, Tiago B. (2011-03). ”Has the Earth’s sixth mass extinction already arrived?” (på engelska). Nature 471 (7336): sid. 51–57. doi:. ISSN 1476-4687. https://www.nature.com/articles/nature09678. Läst 4 november 2025.
- ^ Richardson, Katherine; Steffen, Will; Lucht, Wolfgang; Bendtsen, Jørgen; Cornell, Sarah E.; Donges, Jonathan F. (2023-09-13). ”Earth beyond six of nine planetary boundaries”. Science Advances 9 (37): sid. eadh2458. doi:. PMID 37703365. PMC: 10499318. https://www.science.org/doi/10.1126/sciadv.adh2458. Läst 4 november 2025.
- ^ Battye, William; Aneja, Viney P.; Schlesinger, William H. (2017). ”Is nitrogen the next carbon?” (på engelska). Earth's Future 5 (9): sid. 894–904. doi:. ISSN 2328-4277. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1002/2017EF000592. Läst 4 november 2025.
- ^ Walking the Line: How to Identify Safe Limits for Human Impacts on the Planet, Scientific American June 13, 2012
- ^ The Global Doomsayers' Ever-Changing Story, WSJ, June 15, 2012
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- "Boundaries for a Healthy Planet" by Jonathan Foley, Gretchen C. Daily, Robert Howarth, David A. Vaccari, Adele C. Morris, Eric F. Lambin, Scott C. Doney, Peter H. Gleick and David W. Fahey Scientific American April 2010
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||