Familjeplanering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Familjeplanering, födelsekontroll, förhindrande av barnafödande.

Förutom preventivmedel finns många mer eller mindre drastiska preventivmetoder som avbrutet samlag, säkra perioder, abort, Billingsmetoden, kyskhet och sterilisering.

Födelsekontroll kan ske frivilligt, eller i vissa samhällen under tvång, till exempel i form av tvångssterilisering. I Kina tillämpas sedan 1979 en så kallad ettbarnspolitik, som innebär att familjer som skaffar mer än ett barn får böta.

Födelsekontrollens historiska rötter[redigera | redigera wikitext]

Den engelske prästen Thomas Robert Malthus var mycket oroad över befolkningstillväxten. Människan måste förhindras att producera fler barn. Som kyrkans man kunde Malthus inte acceptera preventivmedel, utan han förordade avhållsamhet och naturlig födelsekontroll inom äktenskapet. Att hans vän Jeremy Bentham föreslog fler homosexuella förbindelser som en lösning på oönskade graviditeter är mer en kuriositet.[1] I motsats till Malthus propagerade de s.k. nymalthusianerna för preventivmedel. Den unge John Stuart Mill arresterades då han delade ut broschyrer med råd om födelsekontroll i Londons arbetardistrikt. Mest känd är Annie Besant, som 1874 lämnade sin make, en anglikansk präst, och samtidigt också kyrkan, för att förena sig med radikala fritänkare i kamp mot sociala orättvisor och religiöst förtryck. Hon åtalades enligt lagen om obscena publikationer sedan hon gett ut den amerikanske läkaren Charles Knowltons skrift om preventivmedel, The Fruits of Philosophy, or, the Private Companion of Young Married People. Åtalet gjorde skriften till en oerhörd försäljningsframgång; bara under rättegångstiden såldes 125.000 exemplar. Annie Besant frikändes, men förklarades vara olämplig som mor och fråntogs vårdnaden om sin dotter. Hon engagerade sig senare i ockulta rörelser som spiritism och teosofi, bodde långa tider i Indien och blev en av de tidigaste förkämparna för indisk självständighet.

I Sverige hörde nationalekonomen Knut Wicksell till de tidiga förespråkarna för preventivmedel, fr.a. för att komma till rätta med fattigdomen bland arbetarna. Det var en plikt att begränsa barnantalet till två eller tre barn. Wicksells föredrag väckte våldsamma känslor, och han varnades ett par gånger av sin arbetsgivare, Uppsala universitet.

Den socialistiske agitatorn Hinke Bergegren höll 1910 ett föredrag om barnbegränsning, Kärlek utan barn, och efteråt kunde publiken hämta broschyrer med uppgifter om var preventivmedel fanns att köpa. Det svenska etablissemangets reaktion blev snabb. Några månader senare antog Sveriges riksdag den s.k. preventivlagen: Den som utbjuder, utställer eller förevisar föremål, som är avsett för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge döms till fängelse i högst två år. Preventivmedel ansågs leda till både osedlighet och folkminskning. Man hänvisar till Frankrike under riksdagsdebatterna, där propaganda för preventivmedel nyligen hade förklarats vara omoraliskt, opatriotiskt och samhällsfarligt. Frankrike hade dessutom sedan länge Europas lägsta födelsetal. Professor Johan Thyrén förklarade att orsaken till den grekiska och romerska kulturens undergång just hade varit bruket av preventivmedel. Samma förklaring återfinns i Nordisk Familjeboks artikel om "Nymalthusianism", författad 1919 av Pontus Fahlbeck: "I forntiden förde tvåbarnssystemet Grekland och Rom mot undergången. Det torde göra detsamma med vårt folk, därest det blir allmän folksed."[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Högnäs 2003, s. 136
  2. ^ Högnäs 2003, s. 137

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Högnäs, Sten, Idéernas historia (2003)