Aragoniska kronan

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Aragoniska kronan
Corona d'Aragón (Aragoniska)
Corona d'Aragó (Katalanska)
Corona Aragonum (Latin)
Corona de Aragón (Spanska)

Flag of None.svg
1162–1716
Flag of Savoie.svg
Greater Arms of Charles I of Spain, Charles V as Holy Roman Emperor.svg
Flagga statsvapen
Områden som lydde under Aragonska kronan 1441.
Områden som lydde under Aragonska kronan 1441.
Huvudstad
Språk Officiella språk:
aragoniska, katalanska, latin
Minoritetsspråk:
occitanska, sardiska, korsikanska, neapolitanska, sicilianska, spanska, baskiska, grekiska, maltesiska, andalusisk arabiska, mozarabiska
Religion Majoritetsreligion:
Romersk-katolska kyrkan
Minoritetsreligioner:
Sunni, sefardisk judendom, Grekisk-ortodoxa kyrkan
Statsskick Monarki
Sista monarken Karl III
Bildades 1137[1]
 – bildades genom Union mellan kungariket Aragonien och furstendömet Katalonien
Upphörde 1716


Areal 250000 km² (1443)
Idag del av Andorra Andorra
Frankrike Frankrike
Grekland Grekland
Italien Italien
Malta Malta
Spanien Spanien
Tunisien Tunisien

Aragoniska kronan[2] (katalanska: Corona d'Aragó, aragonska: Corona d'Aragón) var en medeltida sydeuropeisk konfederation under samma kung.[3] Den styrde ifrån kungariket Aragonien och inkluderade de östligaste delarna av nuvarande Spanien samt delar av södra Italien och Grekland. Konfederationen (ursprungligen en personalunion[1]) etablerades 1137 genom en personalunion mellan Aragonien och furstendömet Katalonien (dessförinnan känd som grevskapet Barcelona); den varade fram till Spaniens bildande 1469.[1]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Översikt[redigera | redigera wikitext]

Aragoniska kronan styrdes från Zaragoza, där kungariket Aragoniens kung fungerade som överhuvud för konfederationen. Under sin storhetstid under 1300- och 1400-talet omfattade riket större delen av det som numera är Spanien; detta motsvarar idag de spanska autonoma regionerna Aragonien, Katalonien, Valencia, Balearerna samt Roussillon.

Dessutom innehades under kortare eller längre tid stora områden längre österut i Medelhavsområdet. Detta inkluderar angränsande områden i Frankrike, Kungariket Sicilien (södra halvan av Italien), Sardinien, Korsika, Malta samt delar av Grekland (–1388).

Etablerande och expansion[redigera | redigera wikitext]

Aragonien var ett av ett antal kristna kungariken som under medeltiden deltog i reconquistan, återerövringen av Pyreneiska halvön från de muslimska styrkor (morer) som erövrat halvön under 700-talet. Den aragoniska kronan erövrade under denna tid bland annat Valencia.[4]

Under senmedeltiden var själva Aragonien endast ett av flera riken inom den Aragoniska kronan. Katalonien och Valencia var egna, till stor del självstyrande enheter med egna institutioner. Tidvis var även Mallorca centrum i ett självständigt baleariskt kungarike.[4]

En mer omfattande expansion skedde dock på Medelhavet, där kronan stred med framför allt fransmän och italienare om makten i de olika regionerna. I början av 1200-talet erövrade man Balearnerna, och 1282 etablerades kontroll över Sicilien. 1326 lades även Sardinien under aragonisk makt. Kungariket Neapel erövrades 1442.[4]

Områden tillhörande Aragoniska kronan 1385, inklusive de olika sjökonsulat (kombination av faktori och handelsdomstolar[5]) som då etablerats i hamnstäder runt Medelhavet.

Under 1400-talet var det aragonisk-katalanska kungadömet den ledande sjömakten i den västra halvan av Medelhavet.[4] Den aragoniska kronans expansion spred inte minst det katalanska språket, som etablerades på Balearerna (som baleariska), i Valenciaregionens kustområden (som valencianska) och i delar av Sardinien (i Alghero).

Förening med Kastilien[redigera | redigera wikitext]

Johan II av Aragonien blev 1458, genom arv, kung av både Aragonien och Navarra. Sonen Ferdinand II av Aragonien ingick elva år senare äktenskap med Isabella I av Kastilien – det största kungariket på Pyreneiska halvön. Därmed blev Kastilien och Aragonien förenade genom personalunion till ett rike (först senare formaliserat). 1474 blev Ferdinand II kung av Kastilien, och han besteg fem år senare även Aragoniens tron (då hans far avlidit).[4]

Skillnaderna i kultur, språk och administration mellan den aragoniska kronan och Kastilien skulle trots personalunionen bli bestående för lång tid framåt. Den aragoniska kronans olika provinsialständer (inklusive de i Katalonien) kämpade länge emot den nya kungamaktens maktanspråk i det nya riket (Spanien). De samordnande faktorerna och fördelarna bidrog dock till en långsam sammansmältning av landshalvornas respektive kulturer; där fanns bland annat behovet av att försvara halvön mot de sista moriska styrkorna i söder, liksom den följande kampen mot Osmanska riket på Medelhavet.[4]

Medan det aragoniska språket under senare århundranden mer eller mindre ersatts av kastilianska, har den motsvarande skett betydligt långsammare i de katalanskspråkiga områdena. I Katalonien skedde ett antal olika utbrytningsförsök (se Republiken Katalonien), som reaktion mot det hårdnande spanska centralstyret. Fortfarande i början av 2000-talet är katalanska och valencianska (samt i viss mån baleariska) administrationsspråk i respektive autonom region.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] ”Katalonien”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/katalonien/historia. Läst 9 juni 2019. 
  2. ^ Harrison, Dick (11 augusti 2017). ”När blev Spanien ett rike?”. Svenska Dagbladet. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/nar-blev-spanien-ett-rike. Läst 9 juni 2019. 
  3. ^ Albaladejo, Pablo Fernández (2001-01-01) (på es). Los Borbones: dinastía y memoria de nación en la España del siglo XVIII : actas del coloquio internacional celebrado en Madrid, mayo de 2000. Marcial Pons Historia. ISBN 9788495379368. https://books.google.se/books?id=rfA_5X831MMC&lpg=PA214&redir_esc=y. Läst 27 december 2016 
  4. ^ [a b c d e f] ”Aragonien”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/aragonien. Läst 9 juni 2019. 
  5. ^ ”Peder Månsson”. Svenskt biografiskt lexikon. https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/8088. Läst 9 juni 2019.