Bischofit
| Bischofit | |
 Bischofit från Antofagasta, Chile | |
| Kategori | Halidmineral |
|---|---|
| Dana klassificering | 09.02.09.01 |
| Strunz klassificering | 3.BB.15 |
| Kemisk formel | MgCl2·6H2O |
| Färg | Färglös till vit |
| Förekomstsätt | Fibrös till massiv |
| Kristallstruktur | Monoklin |
| Tvillingbildning | Polysyntetisk |
| Spaltning | Ingen |
| Brott | Konchoidalt till ojämnt |
| Hårdhet (Mohs) | 1,5 - 2 |
| Glans | Glasaktig till fet |
| Refraktion | nα = 1,495 nβ = 1,507 nγ = 1,528 |
| Ljusbrytning | Biaxiell (+) |
| Transparens | Genomskinlig till transparant |
| Streckfärg | Vit |
| Specifik vikt | 1,56 |
| Löslighet | Delikvescent |
| Referenser | [1][2][3] |
Bischofit är ett vattenhaltigt magnesiumkloridmineral med kemisk formel MgCl2·6H2O. Det tillhör halogenider och är ett havssaltkoncentrat. Den innehåller många makro- och mikroelement som är viktiga för människors hälsa, i mycket högre koncentrationer än vad som finns i havssalt. Den huvudsakliga bischofitföreningen är magnesiumklorid (upp till 350 g/l), dessutom innehåller den cirka 70 andra grundämnen som spårämnen, som kalium, natrium, brom, bor, kalcium, kisel, molybden, silver, zink, järn och koppar.
Historik[redigera | redigera wikitext]
Bischofit är uppkallad efter den tyske geologen Gustav Bischof (1792–1870). Dess upptäckt (1877) tillskrivs Carl Christian Ochsenius.[4]
På dess typlokal bildades bischofit i en evaporit i en gammal havsbotten, som avsattes för mer än 200 miljoner år sedan, under Permperioden.[5] Dess sammansättning kan förklaras av hög halt av magnesiumklorid i urhavet.[6]
Under åren 1930–1950 upptäcktes stora bischofitavlagringar nära floden Volga i Ryssland. Mineralet bryts genom att lösa upp ett underjordiskt torrt mineralskikt med artesiskt vatten. Den resulterande saltlösningen pumpas ut.[5]
Insättningar[redigera | redigera wikitext]
Bischofitavlagringar skiljer sig åt genom dess sammansättning. Några av dem är saltbassänger där bischofit blandas med andra mineraler som karnallit, halit, kieserit och anhydrit. Dessa är de så kallade bischofitinnehållande bergarterna som har rosa-brun-gula och orangeröda färger.[2] De innehåller 36–58 procent bischofit. Karnallitavlagringar är kända i Staßfurt, Tyskland – där bischofit först upptäcktes, och karnallit är ett av de viktigaste mineralerna i kaliumsaltavlagringar (Solykamfyndigheten, Ural, Ryssland). Bischofitlager under ytan har också upptäckts i Kazakstan, Turkmenistan, Kina och USA.[3]
Det finns bischofitrika fyndigheter med koncentrationer på 93–96 procent av mineralet. En av dessa sällsynta fyndigheter ligger i Volgogradregionen i Ryssland. En annan hittades på 1990-talet i Poltavaregionen i Ukraina. Detta är en av de djupaste (2,5 km) och äldsta bischofitfyndigheterna.[5]
Användning[redigera | redigera wikitext]
Bischofit har många användningsområden, allt från konstruktionsmaterial (kakel, sten) till jordbruk (förplantering, växtbearbetning under vegetationsperioden), oljeutvinning (för injektering och stelning av murbruk), medicinsk och kemisk industri (tillverkning av magnesiummetall).
Bischofit används i form av kompresser för att behandla ledsjukdomar som artrit, reumatisk feber[7] artros, reumatoid artrit, radikulit, hälsporre och trauman, särskilt i rehabiliteringscentra i Ukraina, Ryssland, Vitryssland och Litauen. Bischofit appliceras också i gelform.[5]
Bischofit används vid tillverkning av industriellt Sorel-cement[8] och syntetisk karnalit. Bischofitlösning appliceras på isvägar för halkbekämpning,[8] liknande natriumklorid, men den är mindre korrosiv. Det används också inom jordbruk, veterinärmedicin och boskapsuppfödning för att öka skörden och behandla djur.
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Bischofite, 13 oktober 2023..
- Carlquist, Gunnar, red (1939 (nyutgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 3. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1175
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Webmineral data
- ^ [a b] Handbook of Mineralogy
- ^ [a b] Bischofite on Mindat
- ^ Ochsenius, C. (1877): Die Bildung der Steinsalzlager und ihrer Mutterlaugensalze unter specieller Berücksichtigung der Flöze von Douglashall in der Egeln´schen Mulde. Verlag Pfeffer (Halle), 172 p.
- ^ [a b c d] A. A. Spasov (2003). Local bischofite therapy. Volgograd State University. ISBN 5-88462-065-9. http://www.volgmed.ru/depts/pharm/s/bishofit2.pdf. Läst 19 maj 2010.
- ^ Hisahiro Ueda and Takazo Shibuya (2021). ”Composition of the Primordial Ocean Just after Its Formation: Constraints from the Reactions between the Primitive Crust and a Strongly Acidic, CO2-Rich Fluid at Elevated Temperatures and Pressures”. Minerals (Minerals 2021, 11(4), p. 389) 11 (4): sid. 389. doi:.
- ^ Hans-Rudolf Wenk, Andreĭ Glebovich Bulakh (2004). Minerals: their constitution and origin. Cambridge University Press. Sid. 562. ISBN 0-521-52958-1. https://books.google.com/books?id=0GAvKQJ2JuwC&pg=RA1-PA562.
- ^ [a b] Mark A. Shand (2006). The chemistry and technology of magnesia. John Wiley and Sons. Sid. 216. ISBN 0-471-65603-8. https://books.google.com/books?id=0ShuV4W0V2gC&pg=PA216.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Bischofit.
