Cordelia (måne)
- För andra betydelser, se Cordelia.
| Cordelia | |
 | |
| Upptäckt | |
|---|---|
| Upptäckare | Richard J. Terrile / Voyager 2 |
| Upptäcktsdatum | 20 janusri 1986 |
| Beteckningar | |
| Alternativnamn | Uranus VI |
| Uppkallad efter | Cordelia |
| Omloppsbana | |
| Banmedelradie | 49 751,722 ± 0,149 km[1] |
| Excentricitet | 0,00026 ± 0,000096[1] |
| Inklination | 0,08479 ± 0,031° (till Uranus ekvator)[1] |
| Måne till | Uranus |
| Fysikaliska data | |
| Dimensioner | 50 × 36 × 36 km[2] |
| Medelradie | 21 ± 3 km[2] |
| Area | ~5500 km² |
| Volym | ~38 900 km³ |
| Massa | ~5,0 × 1016 kg |
| Medeldensitet | ~1,3 g/cm³ |
| Ytgravitation (ekvatorn) | ~0,0073 m/s² |
| Flykthastighet | ~0,017 km/s |
| Rotationsperiod | Bunden rotation[2] |
| Axellutning | 0°[2] |
| Albedo | 0,08 ± 0,01 [3] |
| Temperatur | ~64 K |
| Skenbar magnitud | +23,62 [4] |
Cordelia är en av Uranus månar. Den upptäcktes 1986 vid passagen av den amerikanska rymdsonden Voyager 2, och fick den tillfälliga beteckningen S/1986 U 7. Den är också betecknad Uranus VI.
Cordelia är uppkallad efter kungens yngsta dotter i William Shakespeares pjäs Kung Lear.
Man vet knappt någonting annat än om dess omloppsbana [1], dess radie på 21 km[2] och den geometriska albedon på 0,08[3]. På bilder tagna av Voyager 2 ser Cordelia ut att vara avlång till formen, den längre axeln pekar mot Uranus. Axelvärdena av Cordelias form är 0,7 ± 0,2.[2]
Cordelia agerar som en inre herdemåne till Uranus Epsilonring.[5]
Källor
- ^ [a b c d] Jacobson, R.A. (7 maj 1998). ”The Orbits of the Inner Uranian Satellites From Hubble Space Telescope and Voyager2 Observations”. The Astronomical Journal "115": ss. 1195-1199. doi:. http://adsabs.harvard.edu/abs/1998AJ....115.1195J.
- ^ [a b c d e f] Karkoschka, Erich (7 maj 2001). ”Voyager's Eleventh Discovery of a Satellite of Uranus and Photometry and the First Size Measurements of Nine Satellites”. Icarus "151": ss. 69–77. doi:. http://adsabs.harvard.edu/abs/2001Icar..151...69K.
- ^ [a b] Karkoschka, Erich (7 maj 2001). ”Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope”. Icarus "151": ss. 51–68. doi:. http://adsabs.harvard.edu/abs/2001Icar..151...51K.
- ^ Britt Gynther och Stig Carlson (2006). Faktakalendern 2007. Semic. sid. 79
- ^ Esposito, L. W. (7 maj 2002). ”Planetary rings”. Reports On Progress In Physics "65": ss. 1741–1783. http://www.iop.org/EJ/abstract/0034-4885/65/12/201.
| ||||||||
