Oberon (måne)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Oberon
Voyager 2 picture of Oberon.jpg
Upptäckt
Upptäckare William Herschel
Upptäcktsdatum 11 januari 1787[1]
Beteckningar
Alternativnamn Uranus IV
Omloppsbana
Halv storaxel 583520 km[2]
Excentricitet 0,0014[2]
Siderisk omloppstid 13,463234 d[2]
Medelomloppshastighet 3,15 km/s (beräknat)
Inklination 0,058° (till Uranus ekvator)[2]
Måne till Uranus
Fysikaliska data
Medelradie 761,4 ± 2,6 km (0,1194 R)[3]
Area 7285000 km2[a]
Volym 1849000000 km3[b]
Massa (3,014 ± 0,075) × 1021 kg (5,046 × 10−4 M)[4]
Medeldensitet 1,63 ± 0,05 g/cm3[4]
Ytgravitation (ekvatorn) 0,348 m/s2[c]
Flykthastighet 0,726 km/s[d]
Rotationsperiod Synkron (förutsagt)[5]
Albedo 0,31 (geometrisk)
0,14 (bunden)[6]
Temperatur 70–80 K[7]
Skenbar magnitud 14,1[8]
Atmosfär
Yttryck 0
Hitta fler artiklar om astronomi med

Oberon är en av Uranus månar. Den är den näst största av planetens månar och har en diameter som ungefär hälften av jordens måne. Oberon upptäcktes 11 januari 1787 av sir William Herschel och är uppkallad efter älvornas kung i William Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm. Alla kratrar på Oberon är också uppkallade efter namn och roller i Shakespeares verk.

Omloppsbana och rotation[redigera | redigera wikitext]

Oberon kretsar kring Uranus på 583 520 kilometers avstånd på 13,463234 dygn. Omloppsbanan har en excentricitet på 0,0014 med en inklination på 0,058° i förhållande till Uranus ekvator. Dess rotation är troligtvis synkroniserad.

Fysiska egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Fotografi av Oberon i naturliga färger taget av Voyager 2.

De hittills enda närbilderna av Oberon togs av Voyager 2 då den passerade förbi månen under sin förbiflygning av Uranus i januari 1986. Vid tidpunkten för förbiflygningen var den södra hemisfären riktad mot solen så endast den blev studerad.

Fastän dess inre struktur är okänd har man tagit fram en modell som visar att Oberon består av ungefär 50 % is, 30 % silikater och 20 % organiskt material, huvudsakligen metan. Oberon har en gammal, tungt bekratrad och isig yta vilket visar på lite inre aktivitet. Vissa av kraterbottnarna är mörka, kanske är de täckta av ett mörkare okänt material som vällt upp i kratern.

Man kan också se stora förkastningar över hela Oberons södra hemisfär. Detta tyder på någon geologisk aktivitet tidigt i Oberons historia.

Två typer av geologiska strukturer finns på Oberon: kratrar och dalar.

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Arean är härledd från radien r: 4\pi r^2.
  2. ^ Volymen v är härledd från radien r: 4\pi r^3/3.
  3. ^ Ytgravitationen är härledd från massan m, gravitationskonstanten G och radien r: Gm/r^2.
  4. ^ Flykthastigheten är härledd från massan m, gravitationskonstanten G och radien r: 2Gm/r.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ doi: 10.1098/rstl.1787.0016
    Den här DOI-referensen kommer automatiskt att kompletteras under de närmaste minuterna. Du kan gå före i kön eller expandera för hand
  2. ^ [a b c d] ”Planetary Satellite Mean Orbital Parameters”. Jet Propulsion Laboratory, California Institute of Technology. http://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_elem. 
  3. ^ doi: 10.1016/0019-1035(88)90054-1
    Den här DOI-referensen kommer automatiskt att kompletteras under de närmaste minuterna. Du kan gå före i kön eller expandera för hand
  4. ^ [a b] doi: 10.1086/116211
    Den här DOI-referensen kommer automatiskt att kompletteras under de närmaste minuterna. Du kan gå före i kön eller expandera för hand
  5. ^ doi: 10.1126/science.233.4759.43
    Den här DOI-referensen kommer automatiskt att kompletteras under de närmaste minuterna. Du kan gå före i kön eller expandera för hand
  6. ^ doi: 10.1006/icar.2001.6596
    Den här DOI-referensen kommer automatiskt att kompletteras under de närmaste minuterna. Du kan gå före i kön eller expandera för hand
  7. ^ doi: 10.1016/j.icarus.2006.04.016
    Den här DOI-referensen kommer automatiskt att kompletteras under de närmaste minuterna. Du kan gå före i kön eller expandera för hand
  8. ^ Newton, Bill; Teece, Philip (1995). The guide to amateur astronomy. Cambridge University Press. Sid. 109. ISBN 978-0-521-44492-7. http://books.google.com/?id=l2TNnHkdDpkC.