Cordelia (måne)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Cordelia.
Cordelia
Uranus rings and two moons.jpg
Upptäckt
Upptäckt av Richard J. Terrile / Voyager 2
Upptäcktsdatum 20 janusri 1986
Omloppsbanans medelradie 49 751,722 ± 0,149 km[1]
Excentricitet 0,00026 ± 0,000096[1]
Inklination 0,08479 ± 0,031° (till Uranus ekvator)[1]
Måne till Uranus
Fysikaliska data
Dimensioner 50 × 36 × 36 km[2]
Medelradie 21 ± 3 km[2]
Area ~5500 km²
Volym ~38 900 km³
Massa ~5,0 × 1016 kg
Medeldensitet ~1,3 g/cm³
Ytgravitation vid ekvatorn ~0,0073 m/s²
Flykthastighet ~0,017 km/s
Rotationsperiod Bunden rotation[2]
Axellutning [2]
Albedo 0,08 ± 0,01 [3]
Temperatur ~64 K
Skenbar magnitud +23,62 [4]
Q space.svg
Hitta fler artiklar om astronomi med Astronomiportalen

Cordelia är en av Uranus månar. Den upptäcktes 1986 vid passagen av den amerikanska rymdsonden Voyager 2.

Cordelia är uppkallad efter kungens yngsta dotter i William Shakespeares pjäs Kung Lear.

Man vet knappt någonting annat än om dess omloppsbana [1], dess radie på 21 km[2] och den geometriska albedon på 0,08[3]. På bilder tagna av Voyager 2 ser Cordelia ut att vara avlång till formen, den längre axeln pekar mot Uranus. Axelvärdena av Cordelias form är 0,7 ± 0,2.[2]

Cordelia agerar som en inre herdemåne till Uranus Epsilonring.[5]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Jacobson, R.A. (1998). ”The Orbits of the Inner Uranian Satellites From Hubble Space Telescope and Voyager2 Observations”. The Astronomical Journal 115: ss. 1195-1199. doi:10.1086/300263. http://adsabs.harvard.edu/abs/1998AJ....115.1195J. 
  2. ^ [a b c d e f] Karkoschka, Erich (2001). ”Voyager's Eleventh Discovery of a Satellite of Uranus and Photometry and the First Size Measurements of Nine Satellites”. Icarus 151: ss. 69–77. doi:10.1006/icar.2001.6597. http://adsabs.harvard.edu/abs/2001Icar..151...69K. 
  3. ^ [a b] Karkoschka, Erich (2001). ”Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope”. Icarus 151: ss. 51–68. doi:10.1006/icar.2001.6596. http://adsabs.harvard.edu/abs/2001Icar..151...51K. 
  4. ^ [a b] Britt Gynther och Stig Carlson (2006). Faktakalendern 2007. Semic. sid. 79 
  5. ^ Esposito, L. W. (2002). ”Planetary rings”. Reports On Progress In Physics 65: ss. 1741–1783. http://www.iop.org/EJ/abstract/0034-4885/65/12/201.