Dockteater

Kasperteater, 1831.

Dockteater är en typ teater där rollerna framställs av dockor. Dockorna kan vara handdockor (som i kasperteater), marionettdockor, stavdockor, bunrakudockor eller skuggspel. Den som uttrycker sig kreativt genom en docka kan benämnas dockspelare.

Typer

Olika typer och tekniker

Skuggteater i Djakarta i Indonesien.

Det finns olika typer av dockteater, beroende på det sätt som man får dockorna att röra sig. Marionetter rör man ovanifrån med hjälp av linor eller stavar. Stavdockor och hand- och fingerdockor rör man nedifrån med hjälp av en stång eller en hand som täcks av dockans kläder.

En egen form av dockteater är skuggspel, där dockorna visas bakom en genomskinlig skärm som belyses bakifrån. Det är dockförarna som framsäger replikerna.

Dockteater finns i alla varianter, från mycket sinnrika mekanismer där upp till tre dockspelare krävs för att styra en enda docka, till enkla enmansteatrar med hela teatern hängande runt halsen.

Handdockor kan vara alltifrån små, att trädas över en dockspelares hand, till naturlig storlek. I det sistnämnda fallet kan dockspelaren ibland manipulera dockan via för publiken osynliga hål i dockans rygg.

Dockteatern kan även delas upp i dockor som är tre- (som handdockor, stavdockor och marionetter) och tvådimensionella (som i skuggspel och modellteater). Tredimensionella dockteaterformer ger ofta en större rörlighet och ofta skulptural effekt åt dockorna.

Dockspelaren

Det vanligaste för en dockspelare är att hen syns så lite som möjligt, eftersom detta förstärker illusionen av att dockan "fått liv". Avenue Q är dock ett exempel på dockteater med fullt synliga dockspelare, där dockspelarens röst och miner ibland ska förstärka dockans dito. I den teaterföreställningen hanteras vissa av dockorna av två dockspelare, liksom vissa dockspelare i samma scen ger röst åt flera dockor.

Historik

Tidig historia

Marionetter från Opera dei Pupi på Sicilien.

Föreställningen Apkonster av Dockteaterverkstan.

Dockteatern har en lång tradition, och ursprungligen hade den en folklig och bred förankring. Teaterformen skapades antagligen ursprungligen som del av olika religiösa ceremonier, där man velat återge legender och hjältesagor på en dramatiskt vis.

Arkeologiska fynd visar att dockteater måste ha varit känt av de gamla egyptierna och etruskerna, och i både forntidens Egypten och det antika Grekland är gudabilder med rörliga huvuden kända. I Grekland möter man dockteater från 400-talet f.Kr.

I Japan blev dockteater vanligt på 800-talet e.Kr., och omkring 1500 en blomstring som fick många diktare att skriva texter speciellt för dockteater. Olika former av dockteater förekommer fortfarande i bland annat Kina och Myanmar samt på Java och Bali, där berättelserna ofta är buddhistiska myter.

Medeltiden och senare

I Europa tog den katolska kyrkan tidigt dockteater i bruk som ett led i sin trosundervisning. I populär form framställdes scener ur Bibeln och helgonens liv. Den världsliga dockteatern utvecklades parallellt i Italien på 1500-talet. Som regel spelades enkla, farsartade uppträdanden med handdockor, improviserade över fasta handlingsscheman hämtade från commedia dell'arte. Denna folkliga teaterform spelades av kringresande dockförare, där yrket gick i arv från far till son. De fasta typfigurerna i commedia dell'arte fick sina dockversioner, som har levt vidare i många länder: Punch and Judy i Storbritannien, Hanswurst och Kasperl i Tyskland, Guignol i Frankrike, Mester Jakel på Dyrehavsbakken i Köpenhamn och Petrusjka i Ryssland.

En mer förfinad form av dockteater visades vid furstehoven. Frankrike fick fasta dockteaterscener från slutet av 1500-talet, en av dem i Palais-Royal. Från mitten av 1800-talet fick särskilt marionetteatern ett kraftigt uppsving i Centraleuropa och Storbritannien, och konkurrerade på flera platser med skådespelarteatern; tillbakagången kom först med filmen.

Den kända sicilianska dockteatern Opera dei Pupi är fortfarande verksam, och den framställer med en meter höga marionettfigurer historiskt stoff från öns folkliga tradition. Ursprunget är den rika legendfloran kring Karl den store.

Modern tid

I nyare tid har denna teaterform oftast använts till pjäser för en barn- eller ungdomspublik. Målet med framställningen är då antingen underhållning, moralisk fostran eller någon sorts koppling till fantasiskapelser.

I början av 1900-talet väckte dockteatern även intresse hos dramatiker, scenografer och teaterteoretiker, som ett element i förnyelsen av den traditionella teatern. Bland dessa fanns Maurice Maeterlinck, Konstantin Stanislavskij, Gaston Baty och Edward Gordon Craig, som i sina teorier om idealteatern ville ersätta den levande skådespelaren med marionetter. Östeuropa har en levande dockteatertradition; bland de viktigaste regissörerna kan nämnas Sergej Obraztsov i Moskva och tjecken Karel Hlavatý.

Under andra halvan av 1900-talet presenterades via TV-serier ett antal kända produktioner med handdockor. En av de mest kända blev Sesam och den senare utvecklingen Mupparna, den första av pedagogisk karaktär för barn och den senare som familjeunderhållning. Senare har flera produktioner för en vuxen publik utvecklats, delvis baserat på Sesam/Mupparna, där den sociala satiren Avenue Q 2004 fick motta en Tony. Andra dockproduktioner av "vuxen" karaktär har varit Let My Puppets Come (av Gerard Damiano, 1976), Peter Jacksons Meet the Feebles (1989) och Jim Hensons The Land of Gorch (sketcher till första säsongen av Saturday Night Live).

I Frankrike blev Les Guignols (från 1988) mycket uppmärksammad. Den känneteckandes av politiska satir och stora handdockor med imitationer av kända politiker.

Det finns en internationell figurteaterorganisation, UNIMA (Union Internationale de la Marionette).

Se även

• Buktaleri
• Modellteater
• Mupparna
• Televinken

Referenser

Allmänna källor

• Artikeln Dukketeater på Store norske leksikon, läst 12 januari 2011