Fars

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För den iranska provinsen, se Fars (provins).

Fars är en typ av komedi som bygger på situationskomik. I en fars är karaktärerna oftast trovärdiga personer som hamnar i en knipa och tvingas ta till lögner som sedan mynnar ut i en lång rad förvecklingar och missförstånd. Farser måste spelas i ett snabbt tempo för att inte eftertanken ska hinna ikapp och ta död på den oftast osannolika intrigen.

Ordet går tillbaka på det senlatinska ordet farsa eller farcire, "det som är instoppat i något annat". 1398 dyker det första gången upp i skrift. Under äldre tid gick farsen under beteckningen mellanspel, entremes. Vid kyrkliga fester kunde man exempelvis stoppa in ett antal parodiska predikningar.[1]

Under 14- och 1500-talet frodades farsen främst i Franrike. Det gycklades med obarmhärtigt bedragna män, ragator till hustrur, erotiska munkar, listiga advokater och giriga köpmän. I städerna uppfördes olika farser av resande teatersällskap såsom La bosoche och De sorglösa barnen. En av farserna de uppförde var Advokaten Patelin, urpremiär 1464. Upphovsmannen är okänd. Farsen levde kvar i sin lätt stereotypa form tills Molière anlände och gjorde farskomedi av den och gav karaktärerna en chans att fördjupas ända bort till det tragikomiska.

Under 1800-talet blir farsen riktigt salongsfähig genom Eugene Labiche och Georges Feydeau, som både skrev helaftonspjäser med mycket situationskomik. Två pjäser av Labiche har överlevt in i vår tid och spelas ibland: Den italienska halmhatten och Herr Perrichons resa. Feydeau var en flitig farsförfattare och skrev åtminstone 39 pjäser, oftast direkt för den speciella lustspelscenen i Palais Royal. Bland titlar märks Leva loppan, Spökhotellet och Damen från nattcaféet.

Feydeaus pjäser gör även stor succé i London 1883 sätts Feydeaus Amour et piano upp i London och blir en omedelbar framgång. Det inspirerar brittisk författare. Exempelvis skriver Arthur Wing Pinero en rad farser som tydligt är inspirerade av Feydeau, exempelvis The Magistrate (1885) och Dandy Dick (1887). Pinero tar sin utgångspunkt i det viktorianska Englands syn på moral och skapar här en grund för den guldålder som den brittiska farsen kommer att få under 1900-talet med namn som Ben Travers och Philip King. I modern tid har Ray Cooney bidragit med många s.k. spring-i-dörr-farser. Till hans mest kända stycken hör Kuta och kör, Hotelliggaren och Det stannar i familjen.[2]

Farsen har sina klassiker: Charleys Tant (1892) av Brandon Thomas och Gröna hissen (1915) av Avery Hopwood. Och i början av 1900-talet skrev tyskarna Franz Arnold och Ernst Bach ihop en rad farsartade lustspel såsom Spanska flugan och Hurra en pojke.

Svensk fars är sällsynt, men Adde Malmberg, Johan Schildt och Robert Sjöblom skrev under några år en rad moderna farser såsom En kurd i stan för Uppsala stadsteater (1998), Vi som tar genvägen för Svenska teatern Åbo (1999) och Panik på klinik för Svenska teatern Åbo (2001) och Intiman (2009).

Ett vanligt förekommande tema i farser är utomäktenskaplig erotik. Det är ett lovande utgångsläge för att trassla till situationerna ordentligt. En typisk farsdekor består i regel av många dörrar, därav ordet spring-i-dörr-fars. Att spela fars är att gå igenom dörren i rätta ögonblicket. En fars är oftast uppbyggd som ett matematiskt problem och skulle någon skådespelare råka gå igenom fel dörr faller hela pjäsen ihop som ett korthus.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Geigert, Hagge (1997). ”Grand Guide de Farce”. Program till Lisebergstetaterns uppsättning av Prazzel 1997. 
  2. ^ Foss, Roger (2012). May The Farce Be With You. Oberon Books. Sid. 57ff. ISBN 978-1-84943-151-4 

Övriga källor[redigera | redigera wikitext]