Dvärgörn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dvärgörn
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
MH Booted.jpg
Dvärgörn av mörk morf övervintrande i Indien
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hökfåglar
Accipitriformes
Familj Hökartade rovfåglar
Accipitridae
Släkte Hieraaetus
Art Dvärgörn
H. pennatus
Vetenskapligt namn
§ Hieraaetus pennatus
Auktor Gmelin, 1788
Utbredning
Dvärgörnens utbredning:Gult - häckningsområdeGrönt - vinterkvarterBlå - året runt
Dvärgörnens utbredning:
Gult - häckningsområde
Grönt - vinterkvarter
Blå - året runt
Synonymer
  • Aquila minuta Brehm, 1831
  • Aquila pennatus
Hitta fler artiklar om fåglar med

Dvärgörn (Hieraaetus pennatus) är en liten örn som förekommer i södra Europa, norra Afrika och delar av Asien samt isolerat i sydvästra Afrika.[2]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Ljus morf av dvärgörn.

Dvärgörnen gör skäl för sitt namn. Med sin längd på 42-51 cm är den jämnstor med exempelvis ormvråk, men är örnlik både i formen med sin fylliga hand och i flykten med snabb, rak kurs och längre glid.[3] Stjärten är relativt lång, 4/5 av eller lika med vingbredden och tvärt avskuren.[3] Dess främsta kännetecken är en vit fläck längst in på vingen framtill, synlig framifrån.

Dvärgörnen uppträder i två morfer. Den ljusa har vit undersida, vita undre vingtäckare och kontrasterande svarta vingpennor, varav de tre inre handpennorna är ljusare och bandade. Den mörka morfen är genomgående mörkbrun men även den med de typiskt ljusare tre inre handpennorna. Båda morferna har ett typiskt gulbrunt fält snett över armen ovanpå vingen.

Under häckningstiden låter den mycket, vanligast med ett gällt kli-kli-kli.[4]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Dvärgörnen förekommer från sydvästra Europa och nordvästra Afrika österut genom Östeuropa, Mindre Asien och Kaukasus till Centralasien, nordost till Mongoliet, området kring Bajkalsjön (möjligen till östra och nordöstra Kina och söderut till norra och västra Pakistan, norra Indien och Nepal.[5] Den häckar också isolerat i södra Sydafrika (Västra och Östra Kapprovinsen) samt norra Namibia.[5] Vintern tillbringar den mestadels i Afrika söder om Sahara och i Sydasien, främst i Indien.[5]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige är dvärgörnen en mycket sällsynt gäst med endast 25 fynd fram till och med 2014.[6] De allra flesta dvärgörnar har observerats i Skåne, i augusti och september.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Dvärgörnen beskrevs som Hieraeetus pennatus av Gmelin 1788. Den ansågs länge vara nära släkt med exempelvis hökörnen. DNA-studier[7] visade dock att både Hieraaetus och det närbesläktade släktet Aquila var parafyletiska i förhållande till varandra, varför exempelvis Sveriges ornitologiska förening taxonomikommitté 2007 beslutade att flytta Hieraaetus-arterna, däribland dvärgörn, till Aquila. Senare DNA-studier har dock visat att dvärgörnen formar en monofyletisk grupp tillsammans med de andra små örnarna Wahlbergs örn, småörn, pygméörn och ayresörn. 2017 valde Sveriges ornitologiska förening därför att återföra dvärgörnen till Hieraaetus.

Även om vissa auktoriteter delar upp dvärgörnen i ett flertal underarter behandlas den numera oftast som en monotypisk art, det vill säga utan underarter.[8]

Dvärgörnen är intressant nog en av den nyzeeländska moaörnens närmaste släktingar, trots den kraftiga storleksskillnaden – moaörnen tros vara den största örnart som levt på jorden.[9]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Dvärgörnen återfinns i öppet skogslandskap med berg, gläntor och fält.[3] Den har påträffats upp till 3000 meter över havet.[10]

Bo av dvärgörn.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Fågeln bygger sitt bo av grenar som fodras med gröna löv, som placeras i träd[10] eller mer sällan på klipphyllor[3]. Den kan också ta över ett annat bo som tidigare använts av exempelvis brun glada eller gråhäger. Dvärgörnen lägger 1–2 ägg som honan ruvar i 45 dagar. Hon matas av hanen och vaktar boet sedan äggen kläckts. Ungarna är flygga efter 70–75 dagar.[11]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Födan består framför allt av småfåglar[10] men också av kaniner, sislar och reptiler. Från en höjd på 200 till 300 meter[12] störtdyker den med infällda vingar ner mot bytet som befinner sig på eller nära marken.[3] Den tar byten som kan väga upp till fem gånger mer än dvärgörnen.[11]

Dvärgörn med de arttypiska "positionsljusen" längst in på vingarnas framkant.

Flyttning[redigera | redigera wikitext]

Dvärgörnen är huvudsakligen en flyttfågel, även om den är stannfågel i norra Indien och Balearerna.[1] Den har även påträffats övervintrande i södra Spanien.[3] Fåglar i norra delen av utbredningsområdet flyttar i september och återkommer i mars och april. Häckfåglarna i Sydafrika rör sig norrut i mars och återkommer i augusti.[10] Under flyttningen tros den passera Medelhavet på bred front efter observationer på öar i Medelhavet.[1] Den påträffas sällan i grupper om mer än fem individer och håller sig undan från andra rovfåglar.[13]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

I Europa tros det finnas 23 100–29 100 par, vilket motsvarar 46 300–58 300 adulta individer.[14] Eftersom Europa utgör drygt 30% av utbredningsområdet tror man mycket preliminärt att världspopulationen består av 149 000–188 000 aulta individer.

Om arten ökar eller minskar är oklart. Lokalt minskar den på grund av skogsavverkning, störningar från människan, förföljelse och en nedgång i antalet bytesdjur.[13] I Europa tror man dock att den ökar i antal.[14] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar dvärgörnen som livskraftig (LC).[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2016 Hieraaetus pennatus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 2016-12-10.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  3. ^ [a b c d e f] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 338-339. ISBN 978-91-7424-039-9 
  4. ^ Kemp, Alan; Kemp, Meg (1998). SASOL Birds of Prey of Africa and its Islands. New Holland. sid. 104–105. ISBN 1 85974 100 2 
  5. ^ [a b c] Orta, J., Boesman, P. & Marks, J.S. (2017). Booted Eagle (Hieraaetus pennatus). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från http://www.hbw.com/node/53167 207-03-26).
  6. ^ Dvärgörn, Sveriges ornitologiska förenings raritetskatalog.
  7. ^ Helbig, A. J. et al. 2005. A multi-gene phylogeny of aquiline eagles (Aves: Accipitriformes) reveals extensive paraphyly at the genus level. Mol. Phylogen. Evol. 35: 147–164. – Roulin, A. & Wink, M. 2004. Predator-prey relationships and the evolution of colour polymorphism: a comparative analysis in diurnal raptors. Biol. J. Linn. Soc. 81: 565–578.
  8. ^ ”Booted Eagle Hieraaetus pennatus (Gmelin, JF, 1788)”. Avibase. Denis Lepage. http://avibase.bsc-eoc.org/species.jsp?avibaseid=4B8CC2853542FFED. Läst 3 november 2016. 
  9. ^ Bunce, M.; Szulkin, M.; Lerner, H.R.L.; Barnes, I.; Shapiro, B.; Cooper, A.; Holdaway, R.N. (2005). ”Ancient DNA provides new insights into the evolutionary history of New Zealand's extinct giant eagle”. PLoS Biol 3 (1): sid. e9. doi:10.1371/journal.pbio.0030009. PMID 15660162. PMC: 539324. http://biology.plosjournals.org/perlserv/?request=get-document&doi=10.1371%2Fjournal.pbio.0030009. 
  10. ^ [a b c d] del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 1994. Handbook of the Birds of the World, vol. 2: New World Vultures to Guineafowl. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  11. ^ [a b] Aquila pennatus (Booted eagle)”. Biodiversity Explorer. Iziko Museums of Southern Africa. http://www.biodiversityexplorer.org/birds/accipitridae/aquila_pennatus.htm. Läst 2 november 2016. 
  12. ^ Brown, L.H., Urban, E.K. and Newman, K. 1982. The Birds of Africa, Volume I. Academic Press, London.
  13. ^ [a b] Ferguson-Lees, J. and Christie, D.A. 2001. Raptors of the world. Christopher Helm, London.
  14. ^ [a b] BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]