Ekolsunds slott

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Herrskap vid Ekolsunds slott målat av Carl Stefan Bennet (1800-1878)

Ekolsunds slott är ett slott i Enköpings kommun. Slottet byggdes på 1600-talet och har bland annat bebotts av Gustav III. Det ligger cirka en mil öster om Enköping nära Ekolsundsviken i Mälaren.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Ekolsund var sätesgård sedan 1300-talets början. Den förste till namnet kände ägaren var Magnus Knutsson (Aspenäsätten), besläktad med folkungarna genom sin härstamning från Knut jarl. Han är nämnd som riksråd 1351. Därefter ägdes Ekolsund under första hälften av 1400-talet av Bengt Jönsson (Oxenstierna). Genom byte och köp kom det 1542 i Gustav Vasas ägo och beboddes sedan ofta av Vasafamiljens medlemmar. Det var bostad för Sofia Vasa mellan 1568 och 1611.

På 1600-talet, då slottet byggdes, ägdes godset av släkten Tott. Genom reduktionen återgick det till kronan. 1716 skänktes det till arvprins Fredrik av Hessen (sedermera kung Fredrik I). Det återlöstes 1747 och gavs sedan åt prins Gustav (sedermera Gustav III) och denne sålde det 1785 till grosshandlaren och skeppsredaren George Seton, vars ättlingar kom att äga Ekolsund fram till 1912. År 1917 köptes slottet av direktör Carl Kempe. Åren 1928-1930 restaurerade och moderniserade han södra slottet till bostad åt sin familj efter ritningar av arkitekten Vilhelm Bryde.

Nutid[redigera | redigera wikitext]

Slottet 2011

Sedan 2002 ägs slottet av direktör Raija Ohlin, som fortsatte restaureringen av södra slottet. Idag används slottet delvis till festligheter så som större bröllop och företagsevent samt filminspelningar. Bland annat har här spelats in den svenska versionen av Biggest Loser och Fröken Julie av Helena Bergström. Tidigare verksamhet med hälsoinriktning bedrivs nu i form av sk. hälsocamps. Hjärthälsoverksamheten är flyttad in till Stockholm.

Byggnaden[redigera | redigera wikitext]

Den äldsta bebyggelsen låg på en tidigare kringfluten holme i Hjälstaviken 1,6 km österut och bestod av ett borgliknande stenhus med en oregelbunden gårdsbebyggelse av trähus samt ett utkiks- och klocktorn av korsvirke. Idag vittnar endast namnet Vindbroängen om denna betydelsefulla kungsgård. Denna iståndsattes av Åke Tott under 1630-talet. På den före detta kungsladugården Segersta byggdes nya ladugårdslängor samt i anslutning till den en mindre, timrad herrgårdsbyggnad omgiven av en hög stenmur. Av denna kvarstår en senare uppförd uthuslänga som numera är ombyggd till bostad. Av olika skäl, främst de stora fälten som gav utrymme för en slottsmässig gårdsanläggning med lustpark och djurgård, flyttades huvudgården till Härvesta ladugård som sedan Gustav Vasas tid brukats under Ekolsund. Den gamla gården fick förfalla och byggnadsmaterial togs successivt till den nya gårdsanläggningen. Slottsbyggnaden utgörs av två L-formade huskroppar, södra och norra flygeln. Båda är två och en halv våningar och putsade i gult med vita detaljer. De två flyglarna, en terrassmur och två svängda envåningslängor inramar en stor gårdsplan.

Den norra vinkelbyggnaden utformades delvis av den franske arkitekten Simon de la Vallée som inkallades av Åke Tott från Holland 1637. Sannolikt planerade denne även den södra vinkelbyggnaden och ett sammanbindande parti en väldig ekonomigård samt en stor trädgårdsanläggning, samtlliga efter franska förebilder. Flera år tidigare synes Tott ha börjat bygga ett vinkelbyggt stenhus med en våning ovan källaretaget som då låg ovan mark. I denna första etapp fick byggnaden en norditalienskt influerad, målad och i den våta putsen ristad rustikdekor liknande den på vasaslotten i Kalmar och Uppsala. Denna försvann till följd av senare omputsningar men fragment har bevarats och har dokumenterats i ritningar av Ove Hidemark som ledde restaureringen 1970-72. Det framkom bågrustik i diamantsnitt över fönster och dörrar samt en igensatt fönsteröppning mot bakre gården uppdelad i fyra smala bågar, en form som hör hemma i den äldre renässansens arkitektur. Dylik dekor är mycket sällsynt på icke kungliga stenhusbyggnader från den yngre vasatiden. De byggnadsarkeologiska fynden tolkades i början som att Johan III eller dennes syster prinsessan Sophia byggt den äldsta vinkelbyggnaden (en uppgift som för övrigt ännu finns i Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister), men arkivforskningar visar att endast ladugårdslängor och en fogdebyggnad torde ha funnits på platsen då Åke Tott 1630 tillträdde den f.d. kungsgården. Bå för första etappen var cirka 1633-1636. Troligen avser en ännu bevarad vindflöjel med initialerna A (Achatius) T (Tott) och 1636 att hugfästa året då detta stenhus stod färdigt.

I och med att en utländsk arkitekt inkallades förändrades Totts byggnadsplaner drastiskt. Just i denna brytningstid var det vanligt att byggherrarna ändrade sina planer under arbetenas gång. 1638 byggdes det norra vinkelhuset på en våning och försågs med ett trapptorn mot gården i söder och ett burspråk mot ladugårdsfyrkanten i väster. Med utgångspunkt i denna byggnad projekterade arkitekten Simon de la Vallée en motsvarande vinkelbyggnad cirka 40 meter söderut som skulle förenas med den befintliga byggnaden medelst ett galleri eller en smal huslänga. Den f.d.kungsladugården nybyggdes med cirka 100 meter långa längor, den västra försågs med en arkadgång i mittpartiet med sex pelare enligt fransk-italienska förebilder. I de båda äldsta bevarade huvudplanritningarna, som är baserade på redan utförda byggnader och trädgårdskvarter, arbetade arkitekten Jean de la Vallée sannolikt efter en originell tvillinghusplan (där både huvudgårdens hus och trädgården delas i två likadana hälfter på ömse sidor om mittaxeln) vilket framgår av att träd inritats i det smala partiet mellan de båda T-formade slottsbyggnaderna och i det yngre förslaget där de båda motställda huskropparna åtskiljes av en tunn bläcklinje som antyder en portal. I det slutgiltiga vackra förslaget i fågelperspektiv har vår arkitekt fått rätta sig efter byggherrens slutgiltiga önskemål att skapa en hel hög mittlänga av mera konventionellt slag. Efter att en tid hafts omhänder av arkitekten Jean de la Vallée vände sig sonen Clas Tott till arkitekten Nicodemus Tessin d.ä., som uppförde den södra vinkelbyggnaden och efter vars ritningar den stora trädgården anlades i Le Nôtrestil på 1660- och 1670-talen. Mellan de båda vinkelslotten tänkte sig denne arkitekt en länga med ett stort monumentalt trapphus liknande det på Drottningholm. Det gamla stenhuset och ladugården byggdes aldrig om under denna tid till följd av de ekonomiska svårigheter Clas Tott med tiden drabbades av. Ekolsund präglas numera av Carl Hårlemans sobra arkitektur. Det var också denne som band samman vinkelbyggnaderna medelst envåniga rundflyglar i tidens klassicistiska stil. Ekolsund representerar något av en hybridform av det franska dubbelslottet som utvecklades under 1500-talet. Typen med renodlad parhusidé har levt vidare i ett antal mindre herrgårdar, exempelvis Bo gård från 1770-talet, Lidingö, men i även gamla stadsgårdar som den i kv. Rudan mindre 4 vid Tjärhovsgatan i Stockholm. I utlandet nytillverkas parhus men vanligtvis för olika hushåll.

Byggnaden förklarades vara byggnadsminne 1967.

Parken och arboretet[1][redigera | redigera wikitext]

Stora delar av Ekolsunds arboretum, c:a 16 hektar, består idag av ganska tät blandskog med främst silvergran (Abies alba) uppblandad med kustgran (Abies grandis), nordmannsgran, jättetuja (Thuja plicata), serbgran, gran, turkgran, douglas, tall, makedonisk tall, rödek och ek. Dessa anlades som just blandskogar och nyttjas nu som en, låt vara ganska udda, produktionsskog. Närmare slottet finns öppnare delar med solitärträd och buskar på ca 6 ha. Alléer, gräsytor, viltåkrar m.m. omfattar ca 16 ha. Till detta kommer den s.k. Engelska parken, längst i nordost, c:a 5 ha med enbart inhemska lövträd, främst lind. Arboretet har från åren 2004-05 genomgått en genomgripande gallring och framförallt röjning och uppstädning genom tillmötesgående samarbete med Stora Enso, Enköpings kommun och Skogsstyrelsen. 2006 gjordes en större ek-avverkning för att få in ljus i anläggningen så att den skulle kunna föryngras; 2008 skapades en större yta för en blivande skog av kustgran.

Bland trädsläktena märks ädelgranarna främst med omkring 20 arter. Även släktena gran, tall, tuja, hemlock, lönn, ek, björk, prunus, poppel, rönn, oxel och vide representeras med ca 8 arter vardera. Till dessa sällar sig mer unika träd som ginkgo, tulpanträd, kryptomeria, katsura, kinesisk sekvoia, robinia, äkta kastanj, korkträd, valnöt, vingnöt, humlebok och jättelika, äkta Ornäsbjörkar. I busksortimentet kan nämnas try, magnolia, syren, klockbuske, benved, berberis, buskrosling, deutzia, olvon, hassel, korneller och hagtorn.

Lista över de odlade arterna finns på Ekolsunds Slotts hemsida.[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Börje Drakenberg. ”Ekolsunds arboretum”. http://www.ekolsundsslott.se/index.php?menu=10&page=0. Läst 14 januari 2014. 
  2. ^ ”Artlista”. http://www.ekolsundsslott.se/index.php?menu=10&page=2. Läst 11 januari 2014. 
  • C. Ellehag, Fem svenska stormanshem under 1600-talet, diss. Nordiska museets handlingar, Sthlm 1994
  • N. G. Wollin "Ekolsund" Den svenska trädgårdskonsten, Sv. arkitekturföreningen, Sthlm 1931
  • Ekolsund i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
  • Börje Drakenberg, Beskrivning av Ekolsunds arboretum, Ekolsund 2013.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]