Ett bälte, en väg

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kina i rött, medlemmer av Asian Infrastructure Investment Bank i orange, och transportkorridorer.

Projektet Ett bälte, en väg (kinesiska: 一带一路; pinyin: Yīdài yīlù) är ett kinesiskt infrastrukturprojekt och ett ekonomiskt utvecklingsprojekt. Med "bälte" avses Kinas plan att bygga omfattande handelsvägar över hela Eurasien i form av höghastighetståg och motorvägar. Med "väg" avses planer för nya sjövägar över Norra ishavet och Indiska oceanen med infrastruktursatsningar och varv i länder som Myanmar, Sri Lanka och Pakistan.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Översikt över de resor som Zheng He gjorde.

Under Handynastin började Kina expandera mot väster. Efter flera fälttåg fick Kina kontroll över Hexikorridoren år 119 f.Kr. Därmed kunde Sidenvägen norr om Tibet öppnas och handel bedrivas med västerlandet.[1] Handelsvägens guldålder inföll under Tangdynastin och började avta när Marco Polo reste från republiken Venedig till Xanadu (nära nuvarande Beijing).

Under Mingdynastin genomförde kejsarens amiral Zheng He storskaliga marina expeditioner för att bedriva handel med Indien, Arabien och Afrika. Denna handel upphörde dock med kejsar Yongles död 1424 och Kina blev mer isolationistiskt.

På 1800-talet krävde Storbritannien och Frankrike att Kina och Japan öppnade sina länder för handel med västmakterna. Det ledde till opiumkrigen som slutade 1860 med de ojämlika fördragen som påtvingades Kina.

Historik[redigera | redigera wikitext]

År 2013 kungjorde Kinas president Xi Jinping projektet "Ett bälte, en väg". Premiärminister Li Keqiang reste runt i Asien och Europa och förklarade projektet, som fick mycket uppmärksamhet i massmedia.[2] Detta har lett till ett samarbete mellan Kina och östra Europa med länderna Bulgarien, Estland, Kroatien, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Tjeckien och Ungern. Årliga konferenser har hållits med deltagare från dessa länder, senast i Sofia.[3]

I januari 2015 undertecknades en viljeförklaring mellan Kina och Afrikanska unionen om infrastruktursatsningar på järnvägar, motorvägar och flygplatser. Hösten samma år hölls en konferens vid Durban University of Technology i Sydafrika med Kina och projektet BRI.[4]

I Asien har Ryssland, Kazakstan, Pakistan, Thailand och Indonesien engagerat sig i projektet. Samarbetet gäller framför allt bilindustri, järn- och stålproduktion, informationsteknik, järnvägar och motorvägar.[5]

Nya sidenvägar[redigera | redigera wikitext]

De nya ekonomiska vägarna sträcker sig genom flera korridorer som ska utvecklas steg för steg:

Järnvägar (exempel)[redigera | redigera wikitext]

Från Kunming i södra Kina byggs en järnväg (2018) genom Vientiane i Laos till Bangkok i Thailand.[6]

Maritima sidenvägar[redigera | redigera wikitext]

Nordostpassagen blå linje

Söder om Kina sträcker sig 2000-talets Maritima sjöväg. Omfattande infrastrukturåtgärder planeras eller pågår för att ansluta Kina och hela Sydostasien till sjöss med Mellanöstern, Östafrika och Europa.

Sjöväg i norr[redigera | redigera wikitext]

Kina har ökat sin närvaro i Norra ishavet norr om Ryssland och öppnade ett nytt polarforskningsinstitutSvalbard 2004. Sjötrafik genom Nordostpassagen skulle förkorta sjövägen mellan Kina och Europa väsentligt.[7]

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Projektet är redan beräknat som ett av de största infrastruktur- och investeringsprojekten i världshistoria, baserat på samarbete mellan 68 länder, bestående av 65% av världens befolkning och 40% av världsomspännande BNP (2017).[8]

Kritik[redigera | redigera wikitext]

EU:s ambassadörer i Beijing fördömer initiativet som ett hot mot frihandel. De menar att Kina utnyttjar sin ekonomiska kraft för att lura fattiga länder in i skuldbördan. Sri Lanka har protesterat, och har gjort jämförelser mellan Kina och dess tidigare kolonisatörer. Juridiska och kinesiska företag har etablerat sig i Kinas utrikeshandelshamnar och flera exempel på bestickning och korruption har påvisats. Andra ser däremot den kinesiska invandringen som en möjlighet och inte ett hot.[9]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 10 november 2018.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Frankopan, s. 29-32.
  2. ^ ”Prime Minister Li Keqiang’s visit to Europé”. oboreurope.com. Läst 28 oktober 2018.
  3. ^ ”Seventh 16+1 Summit”. Läst 28 oktober 2018.
  4. ^ ”One Belt One Road and a prosperous Africa”. hsrc.ac.za. Läst 28 oktober 2018.
  5. ^ ”China issues first report on BRI”. china.org.cn. Läst 28 oktober 2018.
  6. ^ ”Govt courts Chines cash”. bangkokpost.com. Läst 10 november 2018.
  7. ^ ”China’s Arctic Policy”. xinhuanet.com. Läst 28 oktober 2018.
  8. ^ ”The Asian Infrastructure Investment Bank”. books.google.se. Läst 11 november 2018.
  9. ^ ”Eu Ambassadors Condemn China’s Belt and Road Initiative”. thediplomat.com. Läst 28 oktober 2018.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]