Förbundsförsamlingen (Tyskland)

Från Wikipedia
Version från den 18 juli 2017 kl. 06.34 av InternetArchiveBot (Diskussion | Bidrag) (Räddar 1 källor och märker 2 som döda. #IABot (v1.4.2))
Riksdagshuset i Berlin (mötesplats sedan 1994)

Förbundsförsamlingen (på tyska: Bundesversammlung) är ett särskilt organ i Tysklands parlamentariska system, vars enda uppgift är att välja Tysklands förbundspresident.[1]

Val regleras av Art. 54 i den tyska grundlagen och i lagen om val av förbundspresident genom förbundsförsamlingen. Förbundsförsamlingen är sammansatt till hälften av förbundsdagens ordinarie ledamöter och till hälften av regionala representanter utsedda av förbundsländernas delstatsparlament.

Medlemmar

Förbundsförsamlingen består av ledamöterna i Tysklands förbundsdag (ex officio) och lika många medlemmar som väljs av delstaternas folkrepresentationer (Landtag, Abgeordnetenhaus, Bürgerschaft). Därmed är förbundsförsamlingen Tysklands största parlamentariska församling. Från 1954 väljer också förbundsdagsledamöterna från Berlin (väst) förbundspresident, ehuru dessa före Tysklands återförening inte hade rösträtt i den västtyska förbundsdagen.

Antalet ledamöter som varje folkrepresentation skickar till förbundsförsamlingen är avhängigt folkmängden i respektive delstat, varvid endast invånare med tyskt medborgarskap räknas. Förbundsregeringen kungör i tidskriften Bundesgesetzblatt antalet ledamöter som respektive lantdag skall välja..[2] Data som ligger till grund och den exakta metoden offentliggörs inte; 2009 pekade dock resultatet entydigt på Hare-Niemeyers metod.[3] 2010 nådde Hare-Niemeyers metod och den samtidigt för förbundsdagsval gällande uddatalsmetoden – som blev lagligt förankrad redan 2009, men som ännu inte använts – en identisk fördelning utifrån de ifrågavarande befolkningsuppgifterna.

Platserna som tilldelas en delstat bestäms sedan av respektive delstatsparlament genom proportionella val utifrån kandidatlistor motsvarande antalet avgivna röster i enlighet med d’Hondts metod.[4] Kandidatlistornas fastställande och valet görs i enlighet med respektive lantdags ordning; genom federal lag stadgas visserligen, att ledamöterna har en röst var, att listorna är slutna och i fall lika jämförelsetal föreligger för det sista mandatet efter fördelning genom d’Hondts metod avgörs det genom lottning.

Flera av delstatsparlamenten (2010 var det 10 av 16)[5] ställer bara upp en enda, gemensam kandidatlista, där kandidaterna fördelas på partierna proportionellt efter delstatsparlamentets sammansättning. Därmed säkras resultatet också när inte alla ledamöter är närvarande eller några röstar avvikande. Ett sådant valförfarande är i sig korrekt. I praktiken används emellertid en konstruktion, där de tillsatta platserna i bästa fall kan uppfattas som en lista, medan platser för eventuella ersättare disponeras partivis (exempel: om en CDU-medlem är förhindrad att utföra uppdraget, ersätts denne alltid av en annan CDU-medlem och inte av någon längre nerifrån på listan oavsett parti). Detta har kritiserats av flertalet namnkunniga statsvetare.[6][7] Vid presidentvalet 2010 förelåg fortfarande ett ärende om 2009 års presidentval hos Tysklands författningsdomstol.[8] I 2010 års presidentval godkändes inte ett förslag härom av förbundsdagens talman; NPD har därför inkommit med en ny anmälan till författningsdomstolen.[9][10]

Den som är valbar till förbundsdagen är valbar till förbundsförsamlingen. Företrädarna som sänds till förbundsförsamlingen behöver inte vara ledamöter i folkrepresentationerna; vid sidan av delstaternas toppolitiker väljs även regelmässigt tidigare politiker, kändisar, idrottsmän och konstnärer. Förbundsförsamlingens ledamöter är inte bundna av andra uppdrag eller av instruktioner.

Om en förbundsdagsledamot, som invalts i förbundsdagen på överhängsmandat, avgår efter att antalet delstatsrepresentanter i förbundsförsamlingen fastställts, så förblir den platsen tom, eftersom överhängsmandaten inte har några ersättare. På grund härav kan det inträffa att antalet delstatsrepresentanter är större än antalet förbundsdagsledamöter. Så var fallet 2004.

Förbundsförsamlingens ledamöter åtnjuter (från det då de antar uppdraget efter att ha valts, tills förbundsförsamlingens sammanträde avslutats) immunitet, indemnitet och uppsägningsskydd.[11] Förbundsdagens immunitetsutskott beslutar om upphävande av immuniteten.[12] Den 12 juli 2007 infogades denna, i överensstämmelse med rådande praxis, befogenhetsreglering i lagen om val av förbundspresident.[13]

Valperiod och samlingsplats

Förbundsförsamlingen samlas senast trettio dagar före förbundspresidentens mandatperiod löper ut,[14] alltså som regel vart femte år.

Bundeshaus i Bonn,
mötesplats 1949
Beethovenhalle i Bonn,
mötesplats 1974–1989
Riksdagshuset i Berlin,
mötesplats sedan 1994

Ifall mandatperioden ändar i förtid träder förbundsförsamlingen samman senast trettio dagar därefter. Förbundsdagens talman sammankallar församlingen. Han fastställer även tidpunkt och plats för sammanträdet.[15] Det är en uttalad sedvänja att förbundsdagens vice talmän, äldsterådet (motsvarande riksdagens styrelse/talmanskonferensen) och partigruppernas ordförande är delaktiga i beslutet.

Den 23 maj, årsdagen för den tyska grundlagens kungörelse, är sedan 1979 den sedvanliga valdagen. Såsom förbundsdagens talman valde Karl Carstens ”författningsdagen” detta år för den sjunde förbundsförsamlingens sammanträde, av vilken han själv valdes till förbundspresident. Hans efterträdare har sedan dess hållit fast vid den 23 maj.[16] Förbundspresident Horst Köhlers avgång gjorde dock ett avvikande datum nödvändig.

Den första förbundsförsamlingen sammanträdde i Bonn. Den andra förbundsförsamlingen 1954 samlades däremot i Berlin. Sovjetunionen lade in en protest emot det, då denna handling enligt dem stred emot stadens fyrmaktsstatus. Förutom önskan att demonstrera den öppna Berlinfrågan motiverades också platsvalet av solidaritet med befolkningen i Östtyskland efter upproret den 17 juni 1953. Först i fyrmaktsavtalet fastslogs, att förbundsförsamlingen framgent skulle mötas i Bonn. Sedan den tyska återföreningen (1990) har alla förbundspresidentval skett i Berlin.


Datum Plats Vald Valomgångar Röster (giltiga) Andel Parti
1 12 sept. 1949 Bonn – Bundeshaus Theodor Heuss II 416 av 804 51,7 % FDP
2 17 juli 1954 Berlin – Ostpreußenhalle Theodor Heuss I 871 av 1018 85,6 % FDP
3 1 juli 1959 Berlin – Ostpreußenhalle Heinrich Lübke II 526 av 1038 50,7 % CDU
4 1 juli 1964 Berlin – Ostpreußenhalle Heinrich Lübke I 710 av 1042 68,1 % CDU
5 5 mars 1969 Berlin – Ostpreußenhalle Gustav Heinemann III 512 av 1036 49,4 % SPD
6 15 maj 1974 Bonn – Beethovenhalle Walter Scheel I 530 av 1036 51,2 % FDP
7 23 maj 1979 Bonn – Beethovenhalle Karl Carstens I 528 av 1036 51,0 % CDU
8 23 maj 1984 Bonn – Beethovenhalle Richard von Weizsäcker I 832 av 1040 80,0 % CDU
9 23 maj 1989 Bonn – Beethovenhalle Richard von Weizsäcker I 881 av 1038 84,9 % CDU
10 23 maj 1994 Berlin – Reichstagsgebäude Roman Herzog III 696 av 1324 52,6 % CDU
11 23 maj 1999 Berlin – Reichstagsgebäude Johannes Rau II 690 av 1333 51,7 % SPD
12 23 maj 2004 Berlin – Reichstagsgebäude Horst Köhler I 604 av 1204 50,1 % CDU
13 23 maj 2009 Berlin – Reichstagsgebäude Horst Köhler I 613 av 1224 50,1 % CDU
14 30 juni 2010 Berlin – Reichstagsgebäude Christian Wulff III 625 av 1242 50,3 % CDU
15 18 mars 2012 Berlin – Reichstagsgebäude Joachim Gauck I 991 av 1228 80,7 % –
16 12 febr. 2017 Berlin – Reichstagsgebäude Frank-Walter Steinmeier I 931 av 1253 74,3 % SPD

Valets förlopp

Förbundsdagens talman är ordförande i förbundsförsamlingen. Vederbörande äger husrätt samt polis- och ordningsmakt.[17] Förbundsförsamlingen har i regel ingen egen arbetsordning. Förbundsdagens arbetsordning gäller som motsvarande.[18]

Alla medlemmar i förbundsförsamlingen får föreslå kandidater till presidentämbetet. I praktiken enas partigrupperna på förhand om kandidater. Valbara är tyskar som har rösträtt till förbundsdagen och är äldre än 40 år.[19] Nomineringarna måste lämnas till förbundsdagens talman. Dess lagenlighet prövas av presidiet. Hela förbundsförsamlingen måste emellertid besluta om avvisande av förslag. Kandidater kan också föreslås inför de andra och tredje valomgångarna. Ej nominerade kandidater kan inte väljas.[20] I 1949 och 1954 års presidentval fanns ännu möjligheten att under pågående röstning spontant kunna skriva namnet på en person på röstsedeln, utan att denna person hade kandiderat eller kände till nomineringen.

Förbundsförsamlingen konstituerar sig genom fastställande av beslutförhet, som inträffar när hälften av ledamöterna är närvarande. Efter ett kort inledningsanförande av förbundsdagens talman väljs protokollförare genom handuppräckning; denna uppgift brukar tillfalla förbundsdagens sekreterare. Vidare röstar man om yrkanden, när sådana föreligger.

Förbundspresidentvalet äger rum som slutet val utan debatt. Härför kallas ledamöterna enskilt till valbåset (som regel i alfabetisk ordning), där de fyller i röstsedeln och lägger den i valurnan.

Den som erhåller ett flertal av ledamöternas röster blir vald (absolut majoritet). Om detta flertal saknas i första och andra valomgången, väljs den som i följande valomgång flest röster enats om (relativ majoritet). Ordföranden förklarar förbundsförsamlingen avslutad när den valde antagit uppdraget. Förbundspresidenten avger sedan ämbetsed vid sitt tillträde under ett gemensamt sammanträde med förbundsdagen och förbundsrådet.

Historia

Under Weimarrepubliken valdes rikspresident direkt av folket, i motsats dagens indirekt valde förbundspresident. Jämfört med direkt val leder det indirekta valsättet blott till en indirekt demokratisk legitimering av den valde. Denna degradering av legitimitetsnivån är uttryck för befattningshavarens reducerade behörighet – förbundspresidenten förfogar över betydligt mindre befogenheter än rikspresidenten gjorde på sin tid.

Från 1954 till 1969 samlades förbundsförsamlingen i Ostpreußenhalle på mässområdet under Berliner Funkturm. Det ledde till regelmässiga protester från Östtyskland. Den 5 mars 1969 lät Sovjetunionen flyga MiG-21-jaktflygplan med överljudshastighet över Västberlin under pågående förbundsförsamlingsmöte. Från 1974 till 1989 ägde förbundsförsamlingens möten rum i Beethovenhalle i Bonn. Sedan 1994 Riksdagshuset i Berlin dess mötesplats.

1:a förbundsförsamlingen (12 september 1949)

Den första förbundsförsamlingen ägde rum den 12 september 1949 i Bundeshaus i Bonn. Dess ordförande var förbundsdagens talman Erich Köhler.[21]

FDP-ordföranden Theodor Heuss valdes till Tysklands första förbundspresident. Valet var följden av en koalitionsöverenskommelse mellan CDU/CSU och FDP, som stadgade valet av Heuss och Konrad Adenauer till förbundskansler. Till följd av regeringskoalitionens majoritet (CDU/CSU och FDP, DP) hade SPD-ordföranden Kurt Schumacher knappast någon chans. Ytterligare strökandidater fick några röster, några till och med utan att ha tillkännagett sig som kandidater.

Bonn, 12 september 1949 – antal röster: 804 – absolut flertal: 403
Valomgång Kandidat Antal röster Andel Parti
I Theodor Heuss 377 46,9 % FDP
Kurt Schumacher 311 38,7 % SPD
Rudolf Amelunxen 28 3,5 % Zentrum
Hans Schlange-Schöningen 6 0,7 % CDU
Karl Arnold 1 0,1 % CDU
Josef Müller 1 0,1 % CSU
Alfred Loritz 1 0,1 % WAV
II Theodor Heuss 416 51,7 % FDP
Kurt Schumacher 312 38,8 % SPD
Rudolf Amelunxen 30 3,7 % Zentrum
Hans Schlange-Schöningen 2 0,2 % CDU
Därmed hade Theodor Heuss valts till förbundspresident.

2:a förbundsförsamlingen (17 juli 1954)

Förbundsförsamlingen 1954

Den andra förbundsförsamlingen sammanträdde den 17 juli 1954 i Ostpreußenhalle i Berlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Hermann Ehlers.[22]

Förbundspresident Theodor Heuss, som fick det högsta resultatet som någon kandidat fått, omvaldes på posten. Heuss, som skaffat sig mycken aktning under sin första mandatperiod på fem år, stöddes av både CDU/CSU, SPD och sitt eget parti, FDP. Övriga kandidater var Alfred Weber, som KPD utan dennes samtycke hade föreslagit. Återstående röster var ströröster, som utgjorde en stilla protest emot återvalet av Heuss. De röstande kunde också ange en ett annat namn än de föreslagna kandidaterna på valsedeln. I gudstjänsten, som ägde rum inom förbundsförsamlingens ramar i Ostpreußenhalle på mässområdet under Berliner Funkturm, predikade den katolske teologen Johannes Pinsk.

Berlin, 17 juli 1954 – antal röster: 1018 – absolut flertal: 510
Valomgång Kandidat Antal röster Andel Parti
I Theodor Heuss 871 85,6 % FDP
Alfred Weber 12 1,2 % föreslagen av KPD
Konrad Adenauer 1 0,1 % CDU
Karl Dönitz 1 0,1 %
Louis Ferdinand av Preussen 1 0,1 %
Marie-Elisabeth Lüders 1 0,1 %
Ernst August IV av Hannover 1 0,1 %
Franz-Josef Wuermeling 1 0,1 %
Därmed hade Theodor Heuss återvalts som förbundspresident.

Heuss installation förföll, då det handlade om ett omval och hans ed från 1949 fortbestod; han höll sitt ”inledningstal” inför förbundsförsamlingen.[23][22]

3:e förbundsförsamlinge (1 juli 1959)

Den tredje förbundsförsamlingen ägde rum den 1 juli 1959 i Ostpreußenhalle i Berlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Eugen Gerstenmaier.[24]

Den dåvarande näringsministern Heinrich Lübke valdes till förbundspreisdent. Under valupptakten fanns stora osäkerheter inom CDU/CSU, då förbundskansler Konrad Adenauer, som hade ställt upp som kandidat, tog tillbaka sin kandidatur, då han såg att han skulle få mindre inflytande som president än han hade som kansler, och då han ville förhindra att Ludwig Erhard blev förbundskansler. Efter långdragna diskussioner föll valet slutligen på Lübke.

Carlo Schmid och Max Beckermedgavs inga stora chanser.

I det här valet hade medlemmarna från förbundslandet Berlin full rösträtt.[24]

Berlin, 1 juli 1959 – antal röster: 1038 – absolut flertal: 520
Valomgång Kandidat Röster Andel Parti
I Heinrich Lübke 517 (516 i första rösträkningen)[24] 49,8 % CDU
Carlo Schmid 385 37,1 % SPD
Max Becker 104 10,0 % FDP
nedlagda 25 2,4 %
röstade ej 7 0,7 %
II Heinrich Lübke 526 50,7 % CDU
Carlo Schmid 386 37,2 % SPD
Max Becker 99 9,5 % FDP
nedlagda 22 2,1 %
röstade ej 5 0,5 %
Därmed hade Heinrich Lübke valts till förbundspresident.

4:e förbundsförsamlingen (1 juli 1964)

Den 4:e förbundsförsamlingen ägde rum den 1 juli 1964 i Ostpreußenhalle i Berlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Eugen Gerstenmaier.[25]

President Heinrich Lübke omvaldes. SPD gav sitt stöd till Lübke i stället för att ställa upp med en egen kandidat och förebådade därmed den stora koalition, som till slut kom till stånd 1966 (Lübke förespråkade en sådan koalition). Likväl lades 187 röster ned, vilket därför ses som tecken på att i synnerhet många av SPD:s elektorer förhöll sig skeptiska till överenskommelsen.

Berlin, 1 juli 1964 – antal röster: 1042 – absolut flertal: 522
Valomgång Kandidat Röster Andel Parti
I Heinrich Lübke 710 68,1 % CDU
Ewald Bucher 123 11,8 % FDP
nedlagda 187 17,9 %
Därmed hade Heinrich Lübke återvalts som förbundspresident.

Lübkes edsavläggelse förföll, då det handlade om ett omval och eden han avlagt 1959 fortsatte att gälla; han höll ett ”introduktionstal” inför förbundsförsamlingen.[26][25]

5:e förbundsförsamlingen (5 mars 1969)

Den femte förbundsförsamlingen ägde rum den 5 mars 1969 i Ostpreußenhalle i Berlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Kai-Uwe von Hassel.[27]

Justitieministern Gustav Heinemann blev vald till president. Han kandiderade som företrädare för SPD; kort innan valet beslöt FPD att stödja honom, medan NPD tillkännagav att de skulle rösta på CDU-kandidaten, försvarsminister Gerhard Schröder. Heinemann talade efter valet om ett ”sycke maktskifte” (Stück Machtwechsel), efter förbundsdagsvalet några få månader senare bildades också en socialliberal koalition med SPD och FDP i förbundsdagen.

Valet av Heinemann var det hittills (2010) jämnaste valet i Förbundsrepubliken Tysklands historia. För hans motkandidat Gerhard Schröder fick inte bara röster från CDU/CSU och NPD, utan uppenbarligen också från representanter ur FDP:s högerflygel.

Heinemann är den ende som inte valts till förbundspresident med absolut majoritet. Först 25 år efter (1994) hans val blev det ännu en tredje valomgång, där dock Roman Herzog valdes av ett absolut flertal.

Berlin, 5 mars 1969 – antal röster: 1036 – absolut flertal: 519
Valomgång Kandidat Röster Andel Parti
I Gustav Heinemann 514 49,6 % SPD
Gerhard Schröder 501 (499 i den första rösträkningen)[27] 48,4 % CDU
nedlagda 5 (6 i den första rösträkningen)[27] 0,5 %
ogiltiga 3 (2 i den första rösträkningen)[27] 0,3 %
röstade ej 13 1,3 %
II Gustav Heinemann 511 49,3 % SPD
Gerhard Schröder 507 48,9 % CDU
nedlagda 5 0,5 %
röstade ej 13 1,3 %
III Gustav Heinemann 512 49,4 % SPD
Gerhard Schröder 506 48,8 % CDU
nedlagda 5 0,5 %
röstade ej 13 1,3 %
Därmed hade Gustav Heinemann valts till Tysklands förbundspresident.

6:e förbundsförsamlingen (15 maj 1974)

Ingången till Beethovenhalle i Bonn.

Den sjätte förbundsförsamlingen ägde rum den 15 maj 1974 i Beethovenhalle i Bonn. Dess ordförande var förbundsdagens talman Annemarie Renger.[28]

Förbundsförsamlingen valde vicekanslern, utrikesministern och partiordföranden (FDP) till Förbundsrepubliken Tysklands fjärde president. Efter Willy Brandts avgång den 8 maj 1974 hade Scheel haft i uppdrag att förestå förbundskanslerns ärenden. Scheel var vid tidpunkten då han valdes till statsöverhuvud också provisorisk regeringschef, då Helmut Schmidt först dagen därefter formellt valdes till förbundskansler.

Den förre befattningshavaren Gustav Heinemann hade avstått från att ställa upp för en ny mandatperiod. Om Scheels motiv att bli förbundspresident skrev Neue Zürcher Zeitung: ”Seine Absicht, Bundespräsident zu werden, wurde häufig und von ihm unwidersprochen mit seinem Gesundheitszustand in Verbindung gebracht.” NZZ konstaterade Scheels ”begreiflichen Wunsch nach Entlastung von dem Doppelamt des FDP-Parteivorsitzenden”.

Scheel kandiderade för SPD och FDP. CDU-politikern Richard von Weizsäcker förlorade visserligen detta val, men blev sedermera president 1984.

Efter fyrmaktsöverenskommelsen om Berlin 1971 ägde presidentvalen rum i Bonn i stället. Alla val som mellan 1954 och 1969 skett i Västberlin hade Östtysklands regering sett som förolämpande. Regeringen i Östberlin argumenterade, der Bundespräsident sei das Staatsoberhaupt der Bundesrepublik Deutschland und dürfe nicht in West-Berlin gewählt werden, da diese Stadt mit ihrem Sonderstatus kein Bundesland der Bundesrepublik Deutschland sei.

In Berlin trat die Bundesversammlung erst 20 Jahre später nach Vollendung der Deutschen Einheit wieder zusammen.

Bonn, 15. Mai 1974 – antal röster: 1036 – absolut flertal: 519
Valomgång Kandidat Röster Andel Parti
I Walter Scheel 530 51,2 % FDP
Richard von Weizsäcker 498 48,1 % CDU
nedlagda 5 0,5 %
ej avgivna röster 3 0,3 %
Därmed hade Walter Scheel valts till förbundspresident.

7:e förbundsförsamlingen (23 maj 1979)

Den sjunde förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 1979 i Beethovenhalle i Bonn. Dess ordförande var vice talmännen Richard Stücklen, Hermann Schmitt-Vockenhausen och Liselotte Funcke, då talmannen Karl Carstens själv ställde upp ivalet.[29]

Carstens valdes till president. Förbundsdagens vice talman och tidigare talman Annemarie Renger, som kandiderade för SPD, blev den första kvinnliga presidentkandidaten.

Bonn, 23 maj 1979 – antal ledamöter 1036 – absolut flertal: 519
Valomgång Kandidat Röster Andel Parti
I Karl Carstens 528 51,0 % CDU
Annemarie Renger 431 41,6 % SPD
nedlagda 72 6,9 %
ogiltiga 1 0,1 %
röstade ej 4 0,4 %
Därmed hade Karl Carstens valts till förbundspresident.

8:e förbundsförsamlingen (23 maj 1984)

Den åttonde förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 1984 i Beethovenhalle i Bonn. Dess ordförande var förbundsdagens talman Rainer Barzel.[30]

Richard von Weizsäcker, dåvarande borgmästare i Berlin, valdes till förbundspresident. Weizsäcker kandiderade för andra gången; 1974 hade han förlorat mot Walter Scheel.

Weizsäcker var dittills den ende president, som fått stöd av båda de stora partierna i sitt första val.

De gröna, vilka 1983 gjorde sitt intåg i förbundsdagen, ställde upp med en egen kandidat, författaren Luise Rinser.

Bonn, 23 maj 1984 – antal röster: 1040 – absolut flertal: 521
Valomgång Kandidat Röster Andel Parti
I Richard von Weizsäcker 832 80,0 % CDU
Luise Rinser 68 6,5 % nominerad av De gröna
ogiltiga/avlagda/röstade ej 140 13,5 %
Därmed hade Richard von Weizsäcker valts till förbundspresident.

9:e förbundsförsamlingen (23 maj 1989)

Den nionde förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 1989 i Beethovenhalle i Bonn. Dess ordförande var förbundsdagens talman Rita Süssmuth.[31]

Richard von Weizsäcker blev omvald. Ånyo ställde inte SPD upp med en motkandidaten. Weizsäcker hade framförallt vunnit respekt för sitt tal på 40:e årsdagen av krigsslutet den 8 maj 1985. Inte heller de gröna ställde upp med en motkandidat i det här valet, varför det första och hittills enda gången endast fanns en kandidat att välja.

Bonn, 23 maj 1989 – antal röster: 1038 – absolut flertal: 520
Valomgång Kandidat Röster Andel Parti
I Richard von Weizsäcker 881 84,9 % CDU
Ogiltiga/nedlagda/röstade ej 157 15,1 %
Därmed hade Richard von Weizsäcker omvalts som förbundspresident.

Under sammanträdets avslutning sjöng ledamöterna nationalsången ackompanjerade av Buccina-Ensemble. En barngrupp, hälsad med applåder och ackompanjerad av sång från en ungdomskör, lyckönskade von Weizsäcker.[31]

10:e förbundsförsmalingen (23 maj 1994)

Den tionde förbundsförsamlingen ägde rum i den 23 maj 1994 i Riksdagshuset i Berlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Rita Süssmuth.[32]

Valet vanns av Roman Herzog, författningsdomstolens ordförande. Johannes Rau, Nordrhein-Westfalens ministerpresident, förlorade, men vann valet 1999. Den dåvarande SPD-ordföranden Rudolf Scharping förebrådde att man hållit fast vid Rau för länge. Beaktande Raus chanslöshet tänkte han tvinga Rau att ge upp till förmån för Hamm-Brücher och därmed slå in en kil mellan CDU/CSU och FDP.

Jens Reich och publicisten Hans Hirzel, som under nazitiden varit medlem i motståndsorganisationen Weiße Rose, sägs som chanslösa på förhand.

Efter ett 25 år långt uppehåll som påtvingats genom fyrmaktsavtalet skedde förbundspresidentvalet efter återföreningen åter i Berlin.

Berlin, 23 maj 1994 – antal röster: 1324 – absolut flertal: 663
Valomgång Kandidat Röster Andel Parti Stödparti
I Roman Herzog 604 45,6 % CDU
Johannes Rau 505 38,1 % SPD
Hildegard Hamm-Brücher 132 10,0 % FDP
Jens Reich 62 4,7 % De gröna
Hans Hirzel 12 0,9 % Republikanerna
II Roman Herzog 622 47,0 % CDU
Johannes Rau 559 42,2 % SPD
Hildegard Hamm-Brücher 126 9,5 % FDP
Hans Hirzel 11 0,8 % Republikanerna
III Roman Herzog 696 52,6 % CDU
Johannes Rau 605 45,7 % SPD
Hans Hirzel 11 0,8 % Republikanerna
Därmed hade Roman Herzog valts till förbundspresident.

11:e förbundsförsamlingen (23 maj 1999)

Den elfte förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 1999 Riksdagshuset i Berlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Wolfgang Thierse.[33]

Valet vanns av Johannes Rau, som fem år tidigare förlorat förbundspresidentvalet mot Roman Herzog. SPD:s partiledare Oskar Lafontaine hade lovat Rau, att forcera valet av honom som förbundspresident, när han avgått som Nordrhein-Westfalens ministerpresident. Trots att Lafontaine avgått i mars 1999 blev Rau SPD:s kandidat. Han kunde räkna med att bli vald, då socialdemokraterna och de gröna bara saknade sju röster från att ha majoritet i förbundsförsamlingen och då han dessutom åtnjöt sympatier i FDP.

Medvetna om att de inte kunde vinna valet gav sig CDU/CSU in i leken med Ilmenau-professorn Dagmar Schipanski, som efter valförlusten blev vetenskapsminister i Thüringen.

Teologiprofessorn Uta Ranke-Heinemann, som nominerades av PDS, är dotter till den förutvarande förbundspresidenten Gustav Heinemann och moster till Johannes Raus hustru, Heinemanns dotterdotter.

Berlin, 23 maj 1999 – antal röster: 1333 – absolut flertal: 670
Valomgång Kandidat Röster Andel Parti
I Johannes Rau 657 49,1 % SPD
Dagmar Schipanski 588 43,9 % CDU
Uta Ranke-Heinemann 69 5,2 % nominerad av PDS
II Johannes Rau 690 51,6 % SPD
Dagmar Schipanski 572 42,8 % CDU
Uta Ranke-Heinemann 62 4,6 % nominerad av PDS
Därmed hade Johannes Rau valts till förbundspresident.

12:e förbundsförsamlingen (23 maj 2004)

Den tolfte förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 2004 i Riksdagshuset i Berlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Wolfgang Thierse.[34]

I 2004 års val ställde den tidigare chefen för Internationella valutafonden, Horst Köhler (CDU), och rektorn för Europa-Universität Viadrina i Frankfurt an der Oder, Gesine Schwan (SPD), upp. CDU/CSU:s förbundsdagsgrupp lyckades inte driva igenom sin favorit Wolfgang Schäuble som kandidat hos delar av CDU och FDP. De båda kandidaterna hade drivit en slags valkampanj, även om Köhler kunde räkna med absolut flertal från CDU/CSU och FDP i förbundsförsamlingen.

De 604 röster Horst Köhler fick överskred den absoluta majoriteten med bara en röst vilket var betydligt mindre än väntat. Det fanns nio nedlagda och två ogiltiga röster. Av det kan man sluta sig till att minst nio ledamöter från CDU/CSU/FDP-sidan röstade för Schwan (ifall alla nedlagda och ogiltiga röster avgavs från den sidan; i annat fall ännu fler). En ledamot från SPD-sidan uteblev från förbundsförsamlingen av hälsoskäl. Antalet mandat hade minskats med ett, då förbundsdagsledamoten Anke Hartnagel (SPD) avled innan presidentvalet och hennes plats inte fick någon ersättare, eftersom det var ett överhängsmandat.

I sitt tacktal eftersträvade Köhler att ge rättvisa åt arvet från Johannes Rau och introducera sig som medlare och förtroendeingivande person. Han hyllade den tyska enigheten, varvid han krävde ett ”idéernas Tyskland” och ett barnvänligare samhälle.

Förbundsförsamlingen hade följande sammansättning vid 2004 års presidentval:[35]

Ledamöter i den 12:e förbundsförsamlingen efter parti
Parti Ledamöter
sammanlagt		 varav förbundsdagsledamöter varav delstatsrepresentanter
sammanlagt BW BY BE BR HB HH HE MV NI NW RP SL SN ST SH TH
CDU/CSU 539 247 292 37 62 6 6 2 6 22 5 30 50 12 4 22 9 8 11
SPD 459 250 209 27 20 8 8 3 5 13 6 21 57 15 4 4 4 10 4
FDP 83 47 36 6 2 4 5 13 2 3 1
De gröna 90 55 35 5 8 2 1 4 4 9 1 1
PDS 31 2 29 6 5 2 8 4 4
övriga partier 3 1 2 1 1
Tillhopa 1205 602 603[36] 75 90 24 20 5 12 43 13 60 129 30 8 34 20 21 19
Berlin, 23 maj 2004 – antal röster: 1204 – absolut flertal: 603
Valomgång Kandidat Röster Andel Parti
I Horst Köhler 604 50,1 % CDU
Gesine Schwan 589 48,9 % SPD
Därmed hade Horst Köhler valts till förbundspresident.

13:e förbundsförsamlingen (23 maj 2009)

Den trettonde förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 2009 i Riksdagshuset i Berlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Norbert Lammert.[37] Förbundsförsamlingen bestod per den 21 maj 2008 av 612 förbundsdagsledamöter samt 612 medlemmar valda av lantdagarna. Antalet ledamöter varje folkrepresentation hade att välja fastställdes av förbundsregeringen den 27 januari 2009 och tillkännagavs i Bundesgesetzblatt den 30 januari 2009.[38]

Horst Köhler, som varit förbundspresident sedan 2004, kandiderade igen.[39] Socialdemokraterna nominerade sin kandidat från 2004, Gesine Schwan, ånyo. Vänstern förde fram skådespelaren Peter Sodann som kandidat. NPD och DVU nominerade den högerextreme låtskrivaren Frank Rennicke.

Förbundsförsamlingens sammansättning såg ut som följande:

Parti Mandat Andel
CDU/CSU 497 40,6 %
SPD 418 34,2 %
FDP 107 8,7 %
De gröna 95 7,8 %
Vänstern 90 7,4 %
Freie Wähler (FW) 10 0,8 %
NPD 3 0,2 %
DVU 1 0,1 %
SSW 1 0,1 %
Politiska vildar i förbundsdagen 2 0,2 %
1 224
Berlin, 23 maj 2009 – antal röster: 1224* – absolut flertal: 613
Valomgång Kandidat Röster Andel Partitillhörighet Stödpartier
I Horst Köhler 613 50,1 % CDU CDU, CSU, FDP, Freie Wähler
Gesine Schwan 503 41,1 % SPD SPD, Allians 90/De gröna, SSW[40]
Peter Sodann 91 7,4 % partilös Vänstern
Frank Rennicke 4 0,3 % NPD NPD, DVU
nedlagda 10 0,8 %
ogiltiga 2 0,2 %
Därmed hade Horst Köhler valts till Tysklands förbundspresident.

* Avgör absolut majoritet av ledamöterna. Under valet var bara 1 223 röstberättigade närvarande, då Wolfgang Gehrcke (Die Linke) av hälsoskäl tvingades utebli från förbundsförsamlingen.

14:e förbundsförsamlingen (30 juni 2010)

På talman Norbert Lammerts kallelse av den 1 juni 2010 samlades förbundsförsamlingen den 30 juni 2010 i Riksdagshuset i Berlin.[41] Detta efter att förbundspresident Horst Köhler hade avgått i förtid den 31 maj samma år, drygt ett år efter att han hade återvalts som förbundspresident 2009.

CDU/CSU och FDP nominerade Niedersachsens ministerpresident Christian Wulff (CDU) som kandidat. SPD och Allians 90/De gröna kontrade med den opolitiske Joachim Gauck. Vänstern (Die Linke) nominerade sin förbundsdagsledamot Lukrezia Jochimsen (kallad Luc Jochimsen). NPD nominerade som tidigare i 2009 års val den högerextremistiske låtskrivaren Frank Rennicke.

Den 17 juni valdes de sista elektorerna av delstatsparlamenten. Förbundsförsamlingens partipolitiska sammansättning var därefter följande:[42]

Parti Medlemmar
(sammanlagt)		 Medlemmar
Federal nivå Delstater
CDU/CSU 496 239 257
SPD 333 146 187
FDP 148 93 55
Allians 90/De gröna 129 68 61
Vänstern 124 76 48
Freie Wähler 10 0 10
NPD 3 0 3
SSW 1 0 1
Summa 1 244 622 622


Berlin 30 juni 2010 – avlagda röster: 1 244* – absolut flertal: 623
Valomgång Kandidat Antal röster Andel Partitillhörighet Stödpartier
I Christian Wulff 600 48,2 % CDU CDU, CSU, FDP
Joachim Gauck 499 40,1 % partilös SPD, Allians 90/De gröna, SSW [43]
Lukrezia Jochimsen 126 10,1 % Vänstern Vänstern
Frank Rennicke 3 0,2 % NPD NPD
nedlagda 13 1,0 %
ogiltiga 1 0,1 %
röstade ej 2 0,2 %
II Christian Wulff 615 49,4 % CDU CDU, CSU, FDP
Joachim Gauck 490 39,4 % partilös SPD, Allians 90/De gröna, SSW
Lukrezia Jochimsen 123 9,9 % Vänstern Vänstern
Frank Rennicke 3 0,2 % NPD NPD
nedlagda 7 0,6 %
ogiltiga 1 0,1 %
röstade ej 5 0,4 %
III Christian Wulff 625 50,2 % CDU CDU, CSU, FDP
Joachim Gauck 494 39,7 % partilös SPD, Allians 90/De gröna, SSW
nedlagda 121 9,7 %
ogiltiga 2 0,2 %
röstade ej 2 0,2 %
Därmed hade Christian Wulff valts till förbundspresident.

15:e förbundsförsamlingen (18 mars 2012)

Efter att förbundspresident Wulff avgått från ämbetet i förtid den 17 februari 2012 sammankallade förbundsdagens talman Norbert Lammert den 15:e förbundsförsamlingen till sammanträde på söndagen den 18 mars 2012 i riksdagshuset i Berlin.[44] Förbundsregeringen meddelade i Bundesgesetzblatt hur många ledamöter förbundsländernas folkrepresentationer hade att välja.

Förbundsförsamlingens sammansättning:[45]

Parti Medlemmar
sammanlagt		 Medlemmar
federal nivå		 Medlemmar
delstater		 Andel
CDU/CSU 486 237 249 39,2 %
SPD 331 146 185 26,7 %
Allians 90/De gröna 147 068 079 11,9 %
FDP 136 093 043 11,0 %
Vänstern 124 076 048 10,0 %
Freie Wähler 010 000 010 0,8 %
NPD 003 000 003 0,2 %
Piratpartiet 002 000 002 0,2 %
SSW 001 000 001 0,1 %
Summa 1240 620 620 100 %

Resultat:

Valomgång Kandidat Röster Andel
(av avgivna röster) 		Stödpartier
Första valomgången Joachim Gauck 991 80,4 % CDU, CSU, SPD, De gröna, FDP, Freie Wähler, SSW
Beate Klarsfeld 126 10,2 % Vänstern
Olaf Rose 3 0,2 % NPD
nedlagda 108 8,8 %
ogiltiga 4 0,3 %
Därmed hade Joachim Gauck valts till förbundspresident.

16:e förbundsförsamlingen (12 februari 2017)

Den 6 juni 2016 tillkännagav förbundspresident Joachim Gauck att han inte ville återväljas till en andra mandatperiod av åldersskäl. Förbundsdagens talman Norbert Lammert fastställde redan den 17 december 2015 att förbundsförsamlingen skulle sammanträda den 12 februari 2017 i riksdagshuset i Berlin.[46] Det är i enlighet med grundlagens artikel 54, att förbundsförsamlingen ska sammanträda för att välja förbundspresident inom trettio dagar före förbundspresidentens mandatperiods slut.

Den 1 oktober blev socialdemokraten Frank-Walter Steinmeier föreslagen av det socialdemokratiska SPD:s generalsekreterare[47] och detta stöddes senare den 23 oktober av SPD:s partiledare Sigmar Gabriel och av partiet.[48] Den 14 november 2016 tillkännagavs att han skulle stödjas av hela Angela Merkels tredje regering, en storkoalition mellan de kristdemokratiska partierna CDU/CSU och det socialdemokratiska SPD, sedan CDU/CSU då också ställde sig bakom honom.[49] Därmed blev det med stor sannolikhet han som skulle bli förbundspresident, då dessa partier hade en stor majoritet bakom sig i förbundsförsamlingen.

Frank-Walter Steinmeier har tidigare varit Tysklands utrikesminister två gånger, först 2005-2009 i Angela Merkels första storkoalition och därefter 2013-2017 i hennes andra storkoalition, hennes tredje regering. Han avgick från denna post den 27 januari 2017, eftersom han förväntades bli förbundspresident, och efterträddes av partiledaren Sigmar Gabriel. 2007 till 2009 var han också vicekansler sedan Franz Müntefering avgått från den posten av familjeskäl. Han var sedan också kanslerskandidat i förbundsdagsvalet 2009 (utan att vara partiordförande/partiledare). Men när Angela Merkels CDU/CSU efter det valet istället bildade en ny regering med det liberala FDP, avgick han som kanslerskandidat och blev då istället partiets gruppledare i förbundsdagen under åren 2009-2013.

Valet i förbundsförsamlingen fick följande resultat:

Valomgång Kandidat Röstetal Procentandel Partistöd
Första valomgången Frank-Walter Steinmeier 931 74,3 % SPD, CDU/CSU, Allians 90/De gröna, FDP och SSW
Christoph Butterwegge 128 10,2 % Die Linke (vänstern)
Albrecht Glaser 42 3,4 % AfD
Alexander Hold 25 2,0 % Freie Wähler, BVB/FW
Engelbert Sonneborn 10 0,8 % Piratpartiet och Die Partei ("partiet")
nedlagda/avstått 103 8,2 %
ogiltiga röster 14 1,1 %
totalt antal röster (antal närvarande ledamöter) 1253 100 %
Genom att en absolut majoritet av ledamöternas röster uppnåddes blev Frank-Walter Steinmeier vald till förbundspresident redan i första valomgången. Han tillträdde den 19 mars 2017.[50]

Se även

Litteratur

Webblänkar

Noter

  1. ^ Art. 54 Abs. 1 S. 1 GG
  2. ^ § 2 Abs. 1 S. 4 BPräsWahlG
  3. ^ Darstellung des Zuteilungsverfahrens auf www.wahlrecht.de
  4. ^ Art. 54 Abs. 3 GG in Verbindung mit § 4 Abs. 3 S. 1 BPräsWahlG
  5. ^ Wahlen in den Landesparlamenten, wahlrecht.de
  6. ^ Ist Köhlers Wahl ungültig?, Der Spiegel 23/2009
  7. ^ ”Die Wahl-Praxis ist rechtswidrig”, Spiegel online, 2009-05-21
  8. ^ Übersicht über die Verfahren, in denen das Bundesverfassungsgericht anstrebt, im Jahre 2010 unter anderem zu entscheiden Arkiverad 4 februari 2012 hämtat från the Wayback Machine. (Az. 2 BvE 2/09)
  9. ^ Alle Jahre wieder - Neuwahl des Bundespräsidenten, Pressemitteilung der NPD-Fraktion Mecklenburg-Vorpommern vom 2010-06-30
  10. ^ Die Wahl des Bundespräsidenten ist ungültig!, Pressemitteilung der NPD-Fraktion Mecklenburg-Vorpommern vom 2010-07-01
  11. ^ § 7 S. 1 BPräsWahlG
  12. ^ § 7 S. 2 BPräsWahlG
  13. ^ Gesetz zur Änderung des Gesetzes über die Wahl des Bundespräsidenten durch die Bundesversammlung (BGBl. I S. 1326)
  14. ^ Art. 54 Abs. 4 S. 1 GG
  15. ^ § 1 BPräsWahlG
  16. ^ Wolfgang Kessel, in: Hans-Peter Schneider/Wolfgang Zeh (Hrsg.): Parlamentsrecht und Parlamentspraxis, 1989, ISBN 3-11-011077-6, § 59 Rn. 14.
  17. ^ § 8 S. 1 BPräsWahlG in Verbindung mit § 7 Abs. 2 Geschäftsordnung des Deutschen Bundestages; Bodo Pieroth, in: Hans D. Jarass/Bodo Pieroth, Kommentar zum Grundgesetz, 9. Aufl. 2007, ISBN 3-406-54180-1, Art. 54 Rn. 5.
  18. ^ § 8 S. 2 BPräsWahlG.
  19. ^ Art. 54 Abs. 1 S. 2 GG
  20. ^ § 9 Abs. 1 u. 2 BPräsWahlG.
  21. ^ Verhandlungen des Deutschen Bundestages, 1. Wahlperiode, Stenografische Berichte. Bd. 1, S. 9–11.
  22. ^ [a b] Verhandlungen des Deutschen Bundestages, 2. Wahlperiode, Stenographische Berichte. Bd. 21, S. 1–9.
  23. ^ Beate Braun: Die Bundesversammlung. Lang, Frankfurt am Main/Berlin/Bern/New York/Paris/Wien 1993, ISBN 3-631-45601-8, S. 127.
  24. ^ [a b c] Verhandlungen des Deutschen Bundestages, 3. Wahlperiode, Stenographische Berichte. Bd. 44, S. 1–7.
  25. ^ [a b] Verhandlungen des Deutschen Bundestages, 4. Wahlperiode, Stenographische Berichte. Bd. 56, S. 1–8 vor S. 6663.
  26. ^ Beate Braun: Die Bundesversammlung. Lang, Frankfurt am Main/Berlin/Bern/New York/Paris/Wien 1993, ISBN 3-631-45601-8, S. 157.
  27. ^ [a b c d] Verhandlungen des Deutschen Bundestages, 5. Wahlperiode, Stenographische Berichte. Bd. 69, Anhang, S. 1–9.
  28. ^ Verhandlungen des Deutschen Bundestages, 7. Wahlperiode, Stenographische Berichte. Bd. 88, Anhang, S. 1–7.
  29. ^ Verhandlungen des Deutschen Bundestages, 8. Wahlperiode, Stenographische Berichte. Bd. 110, Sonderdruck.
  30. ^ Verhandlungen des Deutschen Bundestages, 10. Wahlperiode, Stenographische Berichte. Bd. 128, Sonderdruck.
  31. ^ [a b] Verhandlungen des Deutschen Bundestages, 11. Wahlperiode, Stenographische Berichte. Bd. 149, Sonderdruck.
  32. ^ Verhandlungen des Deutschen Bundestages, 12. Wahlperiode, Stenographische Berichte. Bd. 175, S. 3–16.
  33. ^ Stenografischer Bericht. 11. Bundesversammlung der Bundesrepublik Deutschland
  34. ^ Stenografischer Bericht. 12. Bundesversammlung der Bundesrepublik Deutschland[död länk]
  35. ^ Informationen zur 12. Bundesversammlung Arkiverad 27 juli 2009 hämtat från the Wayback Machine..
  36. ^ Die Länder entsandten einen Delegierten mehr als der Bundestag Mitglieder hat, weil die Anzahl der Länderdelegierten bereits festgesetzt war, als ein Mitglied des Bundestages starb, der ein Überhang-Mandat innehatte, das nicht nachzubesetzen war.
  37. ^ Anordnung über Ort und Zeit der 13. Bundesversammlung. In: Bundesgesetzblatt. Jg. 2008, Teil I, Nr. 17, 13. Mai 2008, S. 807 (PDF[död länk])
  38. ^ Bekanntmachung über die Zahl der von den Volksvertretungen der Länder zu wählenden Mitglieder der 13. Bundesversammlung vom 27. Januar 2009 (BGBl. I S. 135)
  39. ^ „Erklärung von Bundespräsident Horst Köhler“ – Pressemitteilung des Bundespräsidenten vom 22. Mai 2008[död länk]
  40. ^ SSW: Bundespräsidenten-Wahl: Anke Spoorendonk unterstützt Gesine Schwan Arkiverad 12 november 2011 hämtat från the Wayback Machine.
  41. ^ Anordnung über Ort und Zeit der 14. Bundesversammlung. In: Bundesgesetzblatt. Jg. 2010, Teil I, Nr. 27, 2. Juni 2010, S. 689.
  42. ^ Zusammensetzung der 14. Bundesversammlung 2010, wahlrecht.de
  43. ^ ”Bundesversammlung: Der SSW wählt Joachim Gauck”. (hrsg) Südschleswigscher Wählerverband. Arkiverad från originalet den 12 november 2011. https://web.archive.org/web/20111112131514/http://ssw.de/www/de/presseservice/pressemitteilungen/show.php?ID=9666. Läst 30 juni 2010. 
  44. ^ Anordnung des Präsidenten des Deutschen Bundestages vom 20. Februar 2012, BGBl. I S. 201[död länk] (PDF).
  45. ^ 15. Bundesversammlung, wahlrecht.de, Stand: 6. März 2012
  46. ^ Talman Norbert Lammerts beslut tillkännagett i Tysklands författningssamling
  47. ^ Artikel den 1 oktober 2016 i tidningen Berliner Zeitung (webbupplaga).
  48. ^ Artikel den 23 oktober 2016 på hemsidan WeltN24.
  49. ^ Artikel den 14 november 2016 i tidningen Der Tagesspiegel (webbupplaga).
  50. ^ Joachim Gaucks "ämbetstid slutar den 18 mars klockan 24.00.", en översättning från tyska av ett citat från presidentämbetets hemsida, bundespraesident.de.

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Bundesversammlung (Deutschland).
   Tysklandsportalen
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Förbundsförsamlingen_(Tyskland)&oldid=40556778”