Folkrepubliken Ungern

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Folkrepubliken Ungern
Ungerska: Magyar Népköztársaság

1949–1989
Flagga Statsvapen
Nationalsång: Himnusz
Hungary 1956-1990.svg
Huvudstad Budapest
Språk Ungerska
Religion ingen officiell
Statsskick Marxist-leninistisk enpartistat
Sista ordförande i presidentrådet Brunó Straub
Sista ordförande i ministerrådet Miklós Németh
Bildades 20 Augusti 1949


Upphörde 23 Oktober 1989


Folkmängd
 – befolkningstäthet
10 397 959 (1989)
111,8 inv/km²
Valuta Ungersk Forint

Folkrepubliken Ungern eller Ungerska Folkrepubliken (ungerska: Magyar Népköztársaság) var det officiella statsnamnet på Ungern mellan 1949 och 1989 under dess period som kommunistisk satellitstat i östblocket. Under denna period var landet medlem i Comecon från 1949 samt i Warszawapakten från 1955.[1] Staten ansåg sig vara arvingen till Ungerska rådsrepubliken som bildades 1919 och var den andra socialistiska staten som bildades efter Sovjetryssland. Det statsbärande partiet i Folkrepubliken Ungern var Ungerska arbetarpartiet, senare ombildat som Ungerns socialistiska arbetarparti.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bildande (1945-1949)[redigera | redigera wikitext]

Röda armén ockuperade Ungern i januari 1945, i och med detta låg Ungern låg nu inom den sovjetiska intressesfären och Sovjetunionen började omedelbart verka för att kontrollera landets politiska liv genom att lyfta fram det ungerska kommunistpartiet i hopp om att partiet skulle ta makten på demokratisk väg och utropa en kommunistisk stat i landet. Fria val ägde rum med Sovjetunionens godkännande i november 1945 men blev en besvikelse för kommunistpartiet, som endast fick 17% av rösterna. Istället vann en koalition av borgerliga småpartier, kallad oberoende folkfronten, med det oberoende småbrukarpartiet i spetsen och bildade en regering ledd av Zoltán Tildy, kommunistpartiet fick dock tre ministerposter i regeringen. Istället för en kommunistisk stat antog den nya regeringen en ny författning i februari 1946 som gjorde Ungern till en parlamentarisk demokrati, kallad Andra ungerska republiken. Sovjetunionen accepterade dock inte valresultatet och den nya statsbildningen utan började istället sätta press på den nya regeringen, som i praktiken tvingades lämna ifrån sig makten till kommunistkontrollerade inrikesministeriet lett av László Rajk. Med Sovjetunionen i ryggen kunde kommunistpartiets ledare Mátyás Rákosi i praktiken säkra makten i landet med hjälp av vad som blivit känt som salamitaktiken, d.v.s tvinga de andra partierna att underkasta sig kommunisterna genom av mutor, hot, utpressning etc. Tildy tvingades avgå 1948 och samma år omvandlades kommunistpartiet till Ungerska arbetarpartiet (MDP) efter en påtvingad sammanslagning med det ungerska socialdemokratiska partiet. I valet som hölls i maj 1949 kunde kommunistpartiet därmed säkra majoritet i den ungerska nationalförsamlingen som den 18 augusti 1949 röstade för att införa en ny konstitution enligt vilken Ungern omvandlades till en Marxist-leninistisk enpartistat med nära band till Sovjetunionen. Den nya konstitutionen antogs officiellt den 20 augusti 1949 och landet bytte officiellt namn till Folkrepubliken Ungern.

Stalinistiska eran (1949-1956)[redigera | redigera wikitext]

Mátyás Rákosi blev landets nye ledare och upprättade en stalinistisk regim, i många avseenden den mest repressiva av östblockets satellitstater. Rákosi satte med hjälp av sin fruktade säkerhetspolis ÁVO snart igång en omfattande utrensningskampanj i de egna leden för att försäkra sig om partiets fullständiga lojalitet mot honom personligen. Han började med sin främste rival inom partiet, László Rajk, nu utrikesminister. Rajk greps och dömdes efter en skenrättegång till döden, han avrättades den 15 oktober 1949. Rákosis utrensningar nådde sin kulmen 1953 men skulle pågå fram till att han slutligen avsattes 1956. Mellan 1949-1956 uteslöts 350 000 partimedlemmar ur MDP, ytterligare 150 000 fängslades och uppemot 2000 dödades. Samtidigt som Rákosi gick hårt fram inom det egna partiet drabbades även den ungerska civilbefolkningen mycket hårt, all opposition krossades brutalt. År 1953 hade uppemot 700 000 personer fängslats och omkring 5000 personer avrättats. särskilt hård var utrensningarna mot Ungerns intellektuella. Rákosi anammade också en omfattande personkult.

Folkrepubliken Ungerns flagga 1949-1956

Inrikespolitiskt genomförde Rákosi en rad reformer efter sovjetisk modell. Hela landets gamla utbildningsväsen förbjöds och ersattes med ett nytt, socialistiskt utbildningsverk i syfte att skapa en ny typ av socialistisk högre utbildning, utbildningsmöjligheterna förbättrades också för arbetarklassen. Kollektivisering av jordbruket genomfördes och en stor industrialisering av landet inleddes.

Rákosis repressiva styre och många hastigt genomförda reformer tog snart ut sin rätt på landets ekonomi. Många av offren för hans utrensningar var dessutom personer som utgjort navet i Ungerns näringsliv och ofta saknades kunniga personer som kunde ta över, vilket resulterade i en misskött ekonomi. Levnadsstandarden sjönk snabbt under början av 1950-talet och kommunistregimen blev extremt impopulär och när Stalin dog 1953 började Rákosis inflytande inom partiet att avta och under sommaren 1953 avsattes han som ordförande i ministerrådet av MDP:s politbyrå, han behöll dock posten som partiets generalsekreterare. Ministerrådets nye ordförande blev den liberale och reforminriktade Imre Nagy. Rákosi tänkte dock inte finna sig i att ha blivit åsidosatt och skulle från sin post som arbetarpartiets generalsekreterare utkämpa en bitter maktstrid mot Nagy som skulle prägla landets styre under de kommande tre åren.

Imre Nagy försökte införa flera liberaliseringar inom partiets politik, ekonomin och censuren i media, han gav även order om att ett stort antal oppositionella som satt fängslade skulle friges. Rákosi gjorde allt i sin makt för att sabotera genomförandet av Nagys reformer. Efter att Ungern tvingats in i Warszawapakten 1955, trots Nagys protester, blev han en tongivande kritiker mot pakten. Rákosi såg Nagys uttalade motstånd mot Warszawapakten som sin chans att återta den absoluta makten, han lyckades övertyga centralkommittén om att avsätta Nagy som ordförande i ministerrådet och återinsätta honom själv efter att Rákosi anklagat honom för att driva en kontrarevolutionär agenda och vara ansvarig för Ungerns ekonomiska problem. Den 9 mars 1955 röstade centralkommittén för att avsätta Nagy och återinsätta Rákosi som ministerrådets ordförande. Hans triumf blev dock kortlivad, den 25 februari 1956 på det det sovjetiska kommunistpartiets 20:e partikongress höll Sovjetunionens nye ledare Nikita Chrusjtjov ett tal där han starkt fördömde Stalins styre, i talet fördömde Chrusjtjov också Stalins anhängare bland staterna i Östeuropa. För Rákosi, som varit en av Stalins mest lojala anhängare, innebar detta en omfattande försvagning av hans maktposition inom partiet som han aldrig skulle återhämta sig ifrån. Rákosi klamrade sig kvar vid makten ytterligare en tid men den 18 juli 1956 tvingades avgå från samtliga sina poster och dra sig tillbaka från politiken efter påtryckningar från Chrusjtjov, officiellt hette det att Rákosi "gått i pension". I ett sista drag lyckades han dock säkra valet av hans vän nära politiska allierade Ernő Gerő som Ungerns nye ledare.

Revolten 1956[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ungernrevolten
Den ungerska flaggan med det kommunistiska emblemet bortaget. Flaggan användes under revolten och kom att bli en symbol för alla som motsatte sig det kommunistiska styret i Ungern.

Den 23 oktober 1956 demonstrerade en grupp studenter utanför centralkommitténs huvudbyggnad i Budapest, de krävde bland annat ett slut på vad de ansåg vara en sovjetisk ockupation av landet och för solidaritet med Polen där Moskva godkänt liberaliseringar i landets styre och en reformvänlig ledare, Władysław Gomułka. Demonstrationen var fredlig till en början men när polis ingrep och arresterade flera av demonstrationens ledare försökte demonstranterna frige de gripna varpå polisen öppnade eld mot demonstranterna. Oroligheter spred sig snabbt i huvudstaden och situationen eskalerade under kvällen och natten, följande dag gick sovjetisk militär in i Budapest för att försöka lugna situationen. Den ryska militärnärvaron ökade dock ilskan och flera nya demonstrationer utbröt, demonstranterna blev allt mer våldsamma och övergick snart till att börja vandalisera kommunistiska symboler och annan propaganda, symboler för den hatade regimen. Stämningen var tryckt och kommunistpartiet försökte blidka demonstranterna genom att plocka bort den hatade Ernő Gerő och återinsätta den folkligt populäre och reformvänlige Imre Nagy som ordförande i ministerrådet.

Den 25 oktober utbröt en massdemonstration framför nationalförsamlingens huvudbyggnad, regimen hade nu kallat in både armén och agenter från den hatade säkerhetspolisen ÁVO för att försöka upprätthålla ordningen. ÁVO, som bland annat hade placerat sig på nationalförsamlingens tak, började skjuta ner mot den demonstrerande folkmassan varpå total förvirring och panik utbröt, flera sovjetiska soldater besvarade elden i tron om att de blivit beskjutna och flera soldater ur den ungerska armén började också beskjuta ÁVO-agenterna på taket, även flera i folkmassan uppges ha skjutit tillbaka. Nu urartade ilskan bland demonstranterna och våldsamheter utbröt, flera ungerska soldater anslöt sig till demonstranterna eller gav dem sina vapen då de inte ville skjuta på sina egna, oroligheterna spred sig nu snabbt till andra delar av landet, och på flera ställen stormades de lokala polisstationerna och partihögkvarteren.

Imre Nagy, som insåg vad som höll på att hända, höll senare samma dag ett tal till nationen via den statliga Radiokanelen Kossuth där han meddelade att han nu tagit över ordförandeskapet i ministerrådet och att lovade demokratisering och omfattande förändringar av det ungerska samhället, vilket lugnade situationen på ute gatorna något men under dagarna som följde fortsatte oroligheterna över hela landet. Parallellt med detta försökte Nagy reformera styret och partiet, samma dag som massdemonstrationen utbrött omorganiserades MDP på Nagys order och blev Ungerns socialistiska arbetarparti (MSM) och flera av de gamla stalinistiska ledarna rensades bort. Till ny generalsekreterare valdes János Kádár, en veteran inom den ungerska kommuniströrelsen men som fallit offer för Rákosis utrensningar och tillbringat tre år i fängelse innan han frigavs på Nagys order 1954, Kádár blev även statssekreterare i Nagys nya regering. Den 28 oktober lyckades Nagy tillsammans med en grupp anhängare ta kontroll över partiet och den 30 oktober gav Nagy order om frigivning av ett stort antal fängslade dissidenter som hade fängslats under Rákosis utrensningar, däribland den inflytelserika kardinalen József Mindszenty, ledaren för den katolska kyrkan i Ungern och som var en av de ledande regimkritikerna. Nagy lyfte förbudet mot flera politiska partier, bland annat mot socialdemokraterna och det oberoende småbrukarpartiet. Den 1 november meddelade Nagy att han beslutat att Ungern skulle utträda ur Warszawapakten och förklarade Ungern neutralt, detta eftersom han ansåg att detta var vad folket ville. Han bad även FN att komma till Ungerns beskydd gentemot Sovjetunionen, vilket dock aldrig skedde.

Sovjetisk stridsvagn på en gata i Budapest under revolten 1956.

I Moskva följde sovjetledaren Nikita Chrusjtjov utvecklingen med stigande oro, han hade länge hoppats på att Nagy skulle reda upp situationen själv och hade bland annat gett order om ett tillbakadragande av alla soldater i röda armén till kasernerna i hopp om att detta skulle lugna situationen. Men den 4 november gav Chrusjtjov röda armén order om att gå in i Ungern och återställa ordningen. Sovjetiska stridsvagnar rullade in i landet, våldsamt motstånd utbröt på flera håll men upprorsmakarna var chanslösa. Den 10 november, efter nästan en veckas hårda strider, hade röda armén återtagit kontrollen över landet och revolten hade slagits ner. En ny sovjetvänlig regering upprättades, dess nye ledare blev blev János Kádár som bytt sida strax före det sovjetiska ingripandet i Ungern den 4 november. Nu började en hård jakt på alla som dem som lett revolten, kardinal Mindszenty flydde in på USA:s ambassad där han blev kvar till 1971. Imre Nagy och flera andra av revoltens ledare tog sin tillflykt till Jugoslaviens ambassad men lämnade den ett par dagar senare efter löfte från Kádár om fri lejd, ett löfte som dock inte hölls och samtliga greps och fängslades. De ställdes alla inför rätta och dömdes senare till döden. En av ledarna, Sándor Kopácsi, fick dock senare sitt straff omvandlat till livstids fängelse. De övriga avrättades under 1958.

Uppemot 20 000 personer dödades under revolten, de flesta under sovjets intåg, och omkring 200 000 människor flydde landet.

Kádár-eran (1956-1988)[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha tillträtt som ny ledare visade János Kádár inledningsvis samma totalitära tendenser som sin föregångare Rákosi. Omkring 21 600 dissidenter fänslades, 13 000 sattes i arbetsläger och 400 avrättades. Men i början av 1960-talet ändrade han sin politik radikalt, han urfärdade amnesti för ett stort antal politiska fångar och begränsade säkerhetspolisens makt avsevärt. Kádár införde också viss liberalisering av kulturlivet.

Sin mest kända reform införde Kádár 1966 i form av en ny ekonomisk politik, kallad Den nya ekonomiska linjen, som innebar införandet av en ett marknadssocialistiskt ekonomiskt system med inspiration från Titos ekonomiska modell i Jugoslavien. Reformen var ett stort steg bort från den traditionella planekonomin och innebar istället en större decentralisering där industrierna och jordbruken fick ett betydligt större självbestämmande. Kádár tecknade också handelsavtal med flera länder i väst och tog lån från bland annat Frankrike och Västtyskland. Genom att få tillgång till marknaderna i Västeuropa hoppades Kádár på att kunna utveckla ekonomin och under lång tid var modellen mycket framgångsrik, under 1970- och första halvan av 80-talet kännetecknades landet av ett lugn och levnadsstandaren förbättrades. Långt in på 80-talet hade Kádárs ekonomiska reformer hållit Ungern relativt förskonat från den ekonomiska stagnation som drabbat större delen av östblocket sedan början av 1970-talet. Reformerna gav även eko i Sovjetunionen där Jurij Andropov, landets ledare 1982-1984, uttryckte intresse för att anamma Kádárs ekonomiska modell även i Sovjet. Men reformerna förde också med sig att landet blev djupt skuldsatt och stora delar av landets industri blev successivt allt mer eftersatt i takt med att större moderniseringar försummades och landet fick allt svårare konkurrera på marknaderna i väst, detta medförde i sin tur att staten fick allt svårare att betala av på sina lån. Mot slutet av 80-talet hade ekonomin på allvar börjat stagnera.

Trots att Kádár i många avseenden bedrev en egen politik förblev han lojal mot Sovjetunionen och Warszawapakten. 1968 ställde han sig kritisk till invasionen av Tjeckoslovakien men deltog ändå i den.

Kommunismens fall och fredlig övergång till demokrati (1988-1990)[redigera | redigera wikitext]

Till följd av den stadigt försämrade ekonomin och sviktande hälsa tvingades Kádár avgå i maj 1988. Partiets nye generalsekreterare blev Károly Grósz, som visade vissa ambitioner på att försöka reformera det socialistiska systemet likt Gorbatjov i Sovjetunionen. De politiska reformerna uteblev dock och i takt med kommunistiska regimerna i Östeuropa började visa tecken på kollaps började allt starkare röster att höjas inom partiet för omfattande politiska reformer och en övergång till demokrati. Under 1989 förlorade Grósz successivt sitt inflytande inom partiet till förmån för en radikalare falang som ville se ett slut på det kommunistiska styret ledd av ministerrådets ordförande Miklós Németh som under sommaren 1989 i praktiken tagit kontrollen över partiet. De nya inofficiella makthavarna började nu inleda en rad politiska reformer för en övergång till demokrati. På sensommaren 1989 bjöd kommunistpartiets ledning in representanter för flera, fortfarande formellt förbjudna, politiska partier och andra dissidentorganisationer till öppna samtal för att diskutera en utformning av en ny konstitution som skulle ersätta den gällande från 1949 med målsättningen att återinföra ett demokratiskt system i landet. Dessa samtal, som blivit kända som De ungerska rundabordssamtalen, innebar att Ungern kom att genomgå en mycket fredlig och lugn övergång till demokrati. Grósz motsatte sig de flesta av reformerna men hade vid det här laget i praktiken förlorat all reell makt.

Den 7 oktober 1989 tvingades Grósz avgå både som generalsekreterare i partiet och som ordförande i ministerrådet. Ny generalsekreterare blev Rezső Nyers och ny ordförande i ministerrådet blev Brunó Straub, båda öppet positiva till en övergång till demokrati. Samma dag som han tillträdde meddelade Nyers att Ungerns socialistiska arbetarparti bytte namn till Ungerns socialistiska parti och att partiet avsade sig sitt absoluta maktanspråk samt att flerpartival skulle hållas inom en snar framtid. En ny tillfällig konstitution som bland annat återinförde ett flerpartisystem och som var resultatet av rundabordssamtalen, godkändes av nationalförsamlingen den 20 oktober. Samma dag som den nya konstitutionen godkändes bytte staten officiellt namn till Republiken Ungern och den 23 oktober, på 33-årsdagen av Ungernrevoltens inledande 1956, upplöste nationalförsamlingen president- och ministerrådet varpå Folkrepubliken Ungern formellt upphörde. Samma dag lämnade Straub ifrån sig makten till nationalförsamlingens talman Mátyás Szűrös som ledde en övergångsregering i väntan på att fria val kunde hållas. Den 2 maj 1990 tillträdde den demokratiskt valde Árpád Göncz, en tidigare välkänd dissident, som president.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på fakta från Engelska Wikipedia

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rao, B.V. (2006) (på engelska). History of Modern Europe Ad 1789-2002: A.D. 1789-2002. Sterling Publishers Pvt. Ltd 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]