Titoism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Titoism är den vanligaste (men inte officiella) benämningen på den form av socialism som utvecklades och tillämpades i Jugoslavien under Tito under efterkrigstiden. Samma modell kom även att tillämpas i Albanien under Enver Hoxha. Titoismen är dock inte att betrakta som en egen ideologi utan snarare som en tolkning av marxismen.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Under andra världskriget ockuperades Jugoslavien av axelmakterna 1941. Under krigsåren som följde kom en rad motståndsgrupper att kämpa mot axelmakternas ockupationsstyrkor samt de lydregeringar som de vid olika tillfällen tillsatt i landet. De som gick segrande ur kampen var de kommunistiska partisanerna under ledning av Josip Broz Tito som redan 1944 tog makten i landet. Jugoslavien hade före kriget varit en monarki och legat inom de västallierades intressesvär. Sovjetunionen och dess ledare Josef Stalin hade avstått från att stödja de kommunistiska partisanerna under kriget av rädsla för att provocera västmakterna som från början hade stött en annan motståndsledare, den kungatrogne Draža Mihailović. Men när både Storbritannien och USA slutligen tog avstånd från Mihailović 1944, sedan denne visat sig för passiv och opålitlig, valde de istället att stödja de kommunistiska partisanerna ledda av Tito. Jugoslavien kom efter krigsslutet därför att få en kommunistisk regering som stöddes av alla parter med Tito som landets obestridde ledare, därmed kom landet att hamna inom det sovjetiska intresseområdet. Detta satte Jugoslavien i en mycket unik situation, som enda land (förutom Albanien) i det nu av Sovjetunionen kontrollerade Östeuropa hade Jugoslavien en regering som inte tillsatts direkt av Moskva, utan på egen hand tagit makten, om än med viss hjälp av de allierade.

Tito var alltså mer självständig i sin ledarroll redan från början och det visade sig snabbt att han hade sin egen politiska agenda för Jugoslavien och visade sig mycket ovillig att foga sig för de politiska direktiv som kom från Moskva. Hos Tito fanns dessutom en djup misstänksamhet mot dels Stalin personligen, men också mot Sovjetunionen i sig. Under krigsåren hade partisanerna aldrig fått något stöd från Moskva, varken officiellt eller inofficiellt, det hade man däremot fått från framför allt Storbritannien men även från USA. Därför ansåg sig Tito inte vara beroende av Sovjetunionen.

Under senare halvan av 1940-talet kom Jugoslavien och Sovjetunionen att successivt glida ifrån varandra både diplomatiskt och politiskt för att i början av 1950-talet slutligen bryta totalt med både Sovjetunionen och de sovjetiska lydstaterna i Östeuropa. Det skulle ta nästan 10 år innan relationerna mellan länderna började normaliseras igen. Jugoslavien isolerades österifrån, men fick fortsatt stöd från USA och Storbritannien utan att för den sakens skull överge sin socialistiska politik. Även om Jugoslavien brutit med Stalin och Sovjetunionen, började de första åren efter krigsslutet själv tillämpa en rent stalinistisk politik i det egna landet, de små jordbruken slogs traditionsenligt ihop till stora kollektivjordbruk och ambitiösa femårsplaner upprättades. Men ganska snart stod det klart att de nya reformerna blev katastrofala för både industrin och jordbruket och när landet drabbades av en svår torka 1950 blev regimen tvungen att tänka om.

Utan att vara bunden av direktiv från Sovjetunionen började Tito och Jugoslaviens kommunistparti nu arbeta fram en vad de själva kallade för "en ny form av socialism", det som har kommit att bli känt som titoismen.

Namnet titoism[redigera | redigera wikitext]

Namnet "titoism" var inget som Tito själv ansåg vara passande. Han ansåg själv att namnet "titoism" anspelade på att vara en egen ideologi i sig, vilket han inte ansåg vara fallet. Titos hållning, och därmed även den officiella jugoslaviska hållningen till saken, var snarare att Jugoslavien hade återgått till den sanna marxismen men "anpassat den efter Jugoslaviens situation". Tito själv kallade sig alltså aldrig för "titoist" utan kom med åren att kalla sig marxist. Titoism förekom snarare som ett öknamn som framför allt kom att användas av andra kommunistiska stater allierade med Sovjetunionen i sin kritik mot den socialistiska politik som tillämpades i Jugoslavien, eftersom man ju brutit med Sovjetunionen. Under början av 1950-talet började flera av de kommunistiska satellitstaterna i Östeuropa ställa personer anklagade för att vara "titoister" inför rätta för att markera för Moskva att man tog avstånd från Titos version av socialism.

Trots detta har titoism idag blivit den mest kända benämningen.

Innebörd[redigera | redigera wikitext]

Kännetecknande för titoismen var det aktiva oberoendet av Moskva, den för ett socialistiskt system ovanligt decentraliserade statsapparaten och liberaliserade ekonomiska organisationen och skapandet av ett marknadssocialistiskt ekonomiskt system. Den verkställande och ekonomiska makten fördelades bland de sex jugoslaviska delrepublikerna vars lokala parlament och regeringar i stort sett fick sköta sina interna angelägenheter utan att centralmakten i Belgrad ingrep, förutsatt att delrepublikernas politik inte gick utanför ramen för kommunistpartiets (senare kommunistförbundets) officiella marxistiska politik.

Varje delrepublik gavs rätten att organisera och genomföra sina egna parlaments- och regeringsval, i vilka de av kommunistförbundet (partiet) nominerade kandidaterna var långt ifrån självklara vinnare, även om inte vem som helst kunde ställa upp. Varje delrepublik fick också sköta bland annat sin egen budget och administrera sin egen polisstyrka. Även jordbruket, näringslivet och industrin omfattades av den nya politiken, alla arbetsplatser skulle från och med nu styras av så kallade arbetarråd som bestod av arbetare som förtroendevalts av sina kollegor. På arbetsplatser som hade mindre än 30 anställda fungerade hela arbetsstyrkan som ett arbetarråd. Varje folkrepublik delades upp i mindre kommuner, s.k. folkråd med starkt inflytande över sina lokala angelägenheter. Den nya politiken innebar också en del förändringar i statsledningen. Jugoslaviens kommunistparti bytte namn till Jugoslaviens kommunistiska förbund, detta motiverade man med Karl Marx mer använt sig av ordet "förbund" snarare än "parti". Man bytte även officiellt namn på landets styrelseskick från Folkrepubliken Jugoslavien till Socialistiska Republiken Jugoslavien. Dessutom infördes en ny praxis inom både regeringen, politbyrån och centralkommittén. Alla ministrar och andra ämbetsmän skulle börja rotera frekvent på sina poster så att ingen hade samma ämbete för länge, en unik företeelse i de kommunistiska staterna under kalla kriget.

Tito stod personligen bakom det nya systemet men han godkände i praktiken enbart förändringarna. Idéerna hade utarbetats av tre toppar inom det Jugoslaviska kommunistpartiet, den främste var partiets främste teoretiker och ideolog Edvard Kardelj, de andra två var Milovan Djilas (som senare skulle bli en av Titos största kritiker) samt Boris Kidrič. Det var dock framför allt Edvard Kardelj som fram till Titos död 1980 skulle kontrollera och utveckla det nya systemet.

Omvärldens reaktioner[redigera | redigera wikitext]

Tito blev efter sin brytning med Sovjetunionen anklagad för att vara anhängare av trotskism och titoismen kallades i byråkratiska termer för "jugoslavisk trotskism".

Titoismen inspirerade flertalet socialistiskt orienterade ledare i tredje världen så som Sukarno, Gamal Abdel Nasser, Muammar al-Gaddafi och Julius Nyerere som kom att annama delar av den, eller inslag med titoismen som förlaga, i sin egen politik.

Titoismens fall[redigera | redigera wikitext]

Den utpräglade decentraliseringen som Titos särpräglade politik innebar ledde till att de jugoslaviska delrepublikerna med åren i praktiken blev allt mer självständiga från varandra. Förhållandena mellan delrepublikerna blev med tiden allt mer ansträngd. Den relativa enigheten mellan folkgrupperna i Jugoslavien ersattes av tilltagande etniska, rasistiska och nationalistiska spänningar vilket stöddes av flera lokala politiker som såg fördelar i att sätta hemregionen, delrepubliken eller den egna folkgruppen före den jugoslaviska federationen. Denna utveckling sammanföll med att ekonomin försämrades vilket i sin tur eldade upp de etniska spänningarna mellan delrepublikerna ännu mer. Jugoslavien hade hamnat i en ond cirkel.

När Tito avled i maj 1980 efter 36 år vid makten efterlämnade han ett land med svåra ekonomiska problem som var på väg mot en politisk kollaps. Någon självklar efterträdare fanns heller inte. I ett försök att få bukt med de allt mer tilltagande inrikespolitiska problemen gjorde centralregeringen upp ett nytt styrelseskick. Ett kollektivt ledarskap tog över styret och under 1980-talet lät man presidentposten cirkulera mellan de olika delrepublikerna, detta fick dock rakt motsatt effekt och ledde i stället till att politikerna i de olika delrepublikerna började bekämpa varandra. Jugoslavien löstes helt enkelt sakta upp inifrån.

Titoismens slutgiltiga fall i Jugoslavien kom i och med Jugoslavienkrigen1990-talet som ledde till landets upplösning.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Tito av Milovan Djilas
  • Tito - Folkets diktator, Björn Kumm. Historiska Media, Lund, 2012.