Titoism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Titoism är en benämning på den form av socialism som utvecklades och tillämpades i Jugoslavien under Josip Broz Tito under efterkrigstiden.[1] Det kan beskriva både en tolkning av marxistisk ideologi och det säregna realsocialistiska system som byggdes upp i landet. Andra förekommande benämningar var självförvaltningssocialism och jugoslavisk marxism.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Beteckningen "titoism" användes aldrig officiellt i Jugoslavien, vare sig av Tito själv eller av Jugoslaviens kommunistförbund. Man menade snarare att Jugoslavien hade återgått till den sanna marxismen men "anpassat den efter Jugoslaviens situation" och alltså inte formulerat en ny ideologi. Med åren kom Tito istället att enbart kalla sig marxist. Titoism förekom snarare som ett öknamn som framför allt kom att användas av andra kommunistiska stater allierade med Sovjetunionen i sin kritik mot den oberoende socialistiska politik som tillämpades i Jugoslavien efter brytningen mellan Tito och Stalin. Under början av 1950-talet började flera av de kommunistiska satellitstaterna i Östeuropa ställa personer anklagade för att vara "titoister" inför rätta för att markera för Moskva att man tog avstånd från Titos version av socialism.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Det socialistiska systemet i Jugoslavien hade sitt ursprung i den splittring som uppstod mellan dess ledare under efterkrigstiden, marskalk Tito, och Josef Stalin. Splittringen hade både realpolitiska och ideologiska grunder som uppstod då Jugoslaviens kommunistiska parti hade gripit makten i landet och fördrivit den tyska ockupationsmakten. Marskalk Tito var betydligt mer självständig i sin ledarroll redan från början än övriga kommunistiska ledare i Östeuropa och det stod snart klart att han hade sin egen politiska agenda för Jugoslavien och visade sig mycket ovillig att foga sig för de politiska direktiv som kom från Moskva. Hos Tito fanns dessutom en djup misstänksamhet dels mot Stalin personligen, men också mot Sovjetunionen i sig. Under krigsåren hade de jugoslaviska partisanerna aldrig fått något särskilt betydande stöd från Moskva, varken officiellt eller inofficiellt. Det hade man däremot fått från framför allt Storbritannien men även från USA och därför ansåg sig Tito inte vara beroende av Sovjetunionen.[2]

Åren efter kriget omorganiserades Jugoslavien enligt en stalinistisk linje med en plan för snabb industrialisering, en ambitiös femårsplan implementerades 1947 som betonade just industrialisering och småjordbruken slogs ihop till stora kollektivjordbruk. Men Tito fortsatte att vägra underkasta sig Stalin, som önskade se honom störtas och ersättas med en marionettledare, och konflikten urartade till den grad att Jugoslaviens kommunistiska parti uteslöts ur Kominform i juni 1948.[2] Under senare halvan av 1940-talet kom Jugoslavien och Sovjetunionen att successivt glida ifrån varandra både diplomatiskt och politiskt för att i början av 1950-talet slutligen bryta totalt med både Sovjetunionen och de sovjetiska satellitstaterna i Östeuropa. Det skulle ta nästan 10 år innan relationerna mellan länderna började normaliseras igen. Jugoslavien isolerades österifrån, men fick fortsatt stöd från USA och Storbritannien utan att för den sakens skull överge den rådande linjen. Den rent stalinistiska politiken, med fokus på fullständig centralisering av all kontroll över ekonomin, fortsatte att bedrivas men ganska snart stod det klart att de nya reformerna blev katastrofala för både industrin och jordbruket och när landet drabbades av en svår torka 1950 blev regimen tvungen att tänka om.[2] Utan att vara bunden av politiska direktiv från Sovjetunionen kunde Tito och de jugoslaviska kommunisterna därefter mer fritt arbeta för en annan tolkning av marxismen som de själva kallade för "en ny form av socialism", det som har kommit att bli känt som titoismen.

Omvärldens reaktioner[redigera | redigera wikitext]

Tito blev efter sin brytning med Sovjetunionen anklagad för att vara anhängare av trotskism och titoismen kallades i byråkratiska termer för "jugoslavisk trotskism".

Titoismen inspirerade dock flertalet socialistiskt orienterade ledare i tredje världen så som Sukarno, Gamal Abdel Nasser, Muammar al-Gaddafi och Julius Nyerere som kom att anamma antingen delar av den eller inslag med titoismen som förlaga i sin egen politik. Även János Kádár, Ungerns kommunistiske ledare 1956-1988, införde under 1960-talet en serie ekonomiska reformer med tydlig inspiration från Jugoslaviens exempel.

Filosofi[redigera | redigera wikitext]

Kännetecknande för titoismen var det aktiva oberoendet av Moskva, den för ett socialistiskt system ovanligt decentraliserade statsapparaten och liberaliserade ekonomiska organisationen samt skapandet av ett marknadssocialistiskt ekonomiskt system. Den verkställande och ekonomiska makten fördelades bland de sex jugoslaviska delrepublikerna vars lokala parlament och regeringar i stort sett fick sköta sina interna angelägenheter utan att centralmakten i Belgrad ingrep, förutsatt att delrepublikernas politik inte gick utanför ramen för kommunistpartiets (senare kommunistförbundets) officiella marxistiska politik. Denna arbetarsjälvförvaltning kritiserades hårt av ledarna för övriga östeuropeiska länder för att enligt dem frångå korrekt marxist-leninistisk organisering av det socialistiska samhället genom att "splittra" landets produktionsmedel genom att sprida ut dem hos befolkningen istället för att koncentrera resurserna i den centrala statsapparatens händer.[3]

Decentralisering och självförvaltning[redigera | redigera wikitext]

Varje delrepublik gavs rätten att organisera och genomföra sina egna parlaments- och regeringsval, i vilka de av kommunistförbundet (partiet) nominerade kandidaterna var långt ifrån självklara vinnare, även om inte vem som helst kunde ställa upp. Varje delrepublik fick också sköta bland annat sin egen budget och administrera sin egen polisstyrka. Även jordbruket, näringslivet och industrin omfattades av den nya politiken, alla arbetsplatser skulle från och med nu styras av så kallade arbetarråd som bestod av arbetare som förtroendevalts av sina kollegor. På arbetsplatser som hade mindre än 30 anställda fungerade hela arbetsstyrkan som ett arbetarråd. Varje folkrepublik delades upp i mindre kommuner, s.k. folkråd med starkt inflytande över sina lokala angelägenheter. Den nya politiken innebar också en del förändringar i statsledningen. Jugoslaviens kommunistparti bytte namn till Jugoslaviens kommunistiska förbund, detta motiverades med att Karl Marx mer använt sig av ordet "förbund" snarare än "parti". Man bytte även officiellt namn på landets styrelseskick från Folkrepubliken Jugoslavien till Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Dessutom infördes en ny praxis inom både regeringen, politbyrån och centralkommittén som innebar att alla ministrar och andra ämbetsmän skulle börja rotera ofta på sina poster så att ingen hade samma ämbete för länge, en unik företeelse i de kommunistiska staterna under kalla kriget.

Upphovspersoner[redigera | redigera wikitext]

Tito stod personligen bakom det nya systemet men han godkände i praktiken enbart förändringarna. Idéerna hade utarbetats av tre toppar inom det Jugoslaviska kommunistpartiet ledda av partiets främste teoretiker och ideolog Edvard Kardelj, de andra två var Milovan Djilas (som senare skulle bli en av Titos största kritiker) samt Boris Kidrič. Det var dock framför allt Edvard Kardelj som fram till Titos död 1980 skulle kontrollera och utveckla det systemet.

Titoismens fall[redigera | redigera wikitext]

Den utpräglade decentraliseringen som Titos särpräglade politik innebar ledde till att de jugoslaviska delrepublikerna med åren i praktiken allt mer gled ifrån varandra och förhållandena inom federationen mellan delrepublikerna blev med tiden allt mer ansträngda. Den relativa enigheten mellan folkgrupperna i Jugoslavien, som under lång tid funnits, ersattes av tilltagande etniska, rasistiska och nationalistiska spänningar vilket inte sällan stöddes av lokala politiker som såg större politiska fördelar i att sätta hemregionen och den egna folkgruppen före den jugoslaviska federationen och centralmakten i Belgrad. Decentraliseringen gjorde att den federala regeringen i praktiken var helt maktlös inför denna utveckling och var oförmögen att ingripa. Detta sammanföll med att ekonomin successivt försämrades efter Titos död vilket i sin tur ledde till att de rikare delrepublikerna i norra delen av landet mer och mer motsatte sig att betala för de fattigare i söder. Alla dessa faktorer eldade upp de etniska spänningarna mellan ännu mer, Jugoslavien hade hamnat i en ond cirkel som landet aldrig skulle lyckas ta sig ur.

När Tito avled i maj 1980 efter 36 år vid makten efterlämnade han ett land med svåra ekonomiska problem och som var på väg mot en politisk kollaps. Någon självklar efterträdare fanns heller inte. I ett försök att få bukt med de allt mer tilltagande inrikespolitiska problemen gjorde centralregeringen upp ett nytt styrelseskic, en form av kollektivt ledarskap upprättades under 1980-talet då man lät presidentposten cirkulera mellan de olika delrepublikerna. Tanken var att detta skulle balansera maktfördelningen inom federationen och göra den mer rättvis, men det fick rakt motsatt effekt och ledde i stället till att politikerna i de olika delrepublikerna började motarbeta varandra. Jugoslavien löstes sakta upp inifrån.

Titoismens slutgiltiga fall i Jugoslavien kom i och med Jugoslavienkrigen1990-talet som ledde till landets upplösning.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Tito av Milovan Djilas
  • Tito - Folkets diktator, Björn Kumm. Historiska Media, Lund, 2012.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin, titoism. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/titoism (hämtad 2017-01-25)
  2. ^ [a b c] Rosser, John Barkley; Marina Vschernaya Rosser (2004). Comparative Economics in a Transforming World Economy. MIT Press. sid. 397-398 
  3. ^ https://www.marxists.org/reference/archive/hoxha/works/1978/yugoslavia/02.htm