Gunnar Brandell

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Gunnar Brandell
Född1 oktober 1916
Södertälje
Död8 mars 1994 (77 år)
Uppsala
YrkeLitteraturhistoriker, författare
NationalitetSvensk Sverige
SpråkSvenska

Gunnar Brandell, född 1 oktober 1916 i Södertälje, död 8 mars 1994 i Uppsala, var en svensk litteraturhistoriker och journalist.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Gunnar Brandell var son till Georg Brandell (1873-1958) och Alfrida, född Franck (1889-1969) och växte upp i Uppsala där han avlade studentexamen år 1933 vid Uppsala högre allmänna läroverk och fil. mag. examen1936 vid Uppsala universitet. Han blev fil.lic.1944 vid Stockholms högskola. Han var docent i litteraturhistoria vid Stockholms högskola/universitet 1950-1962. Han blev fil. dr 1951 vid Stockholms högskola.[1]

Brandell var lärare vid Gästriklands folkhögskola 1936 -1946. Han var litteraturkritiker i Bonniers litterära magasin (BLM) (1938-1940) och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) (1940 -1948). Under åren 1946 – 1948 var han utrikeskorrespondent i Paris för GHT. Han var chef för Svenska Dagbladets kulturavdelning under åren 1951–1962. År 1963 utnämndes han till professor i litteraturhistoria med poetik vid Uppsala universitet, en befattning som han innehade fram till pensioneringen år 1981.[1]

Brandell var ledamot av Kungl. Vitterhetsakademin, Kungl. Vetenskaps-Societeten i Uppsala och Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala.Han var ordförande i Strindbergssällskapet 1965- 1975.[1]

Han var från 1937 gift med Kerstin Brandell, f. Jönson (1909-2003).[1]

Gunnar Brandell är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.[1]

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Brandells författarskap har framför allt ägnats August Strindberg med bl.a. doktorsavhandlingen Strindbergs infernokris och biografin Strindberg – ett författarliv i fyra delar. Intresset för psykologiska och existentiella frågor har avsatt spår i form av essäsamlingar om nihilismen och om Sigmund Freud, liksom översättningar av existentialisten Albert Camus. Han författade även litteraturhistoriska översiktsverk, bl.a. Svensk litteratur 1870-1970.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • 1937Bekännare och uppfostrare
  • 1941...och en ny jord
  • 1943Den europeiska nihilismen
  • 1949På Strindbergs vägar genom Frankrike
  • 1950Strindbergs infernokris
  • 1957Åttiotal och nittiotal
  • 1958Svensk litteratur 1900–1950
  • 1961Vid seklets källor
  • 1966Konsten att citera
  • 1969Skolreform och universitetskris
  • 1970Freud och hans tid
  • 1971Drama i tre avsnitt
  • 1974Svensk litteratur 1870–1970, del 1
  • 1975Svensk litteratur 1870–1970, del 2
  • 1977Revolt i dikt
  • 1983Strindberg – ett författarliv, del 3
  • 1985Strindberg – ett författarliv, del 2
  • 1987Strindberg – ett författarliv, del 1
  • 1989Strindberg – ett författarliv, del 4
  • 1989Tal på Övralid 1988
  • 1993Nordiskt drama

Översättningar[redigera | redigera wikitext]

  • 1945Johan Huizinga: Den lekande människan (Homo ludens) (Natur & Kultur)
  • 1947Albert Camus: Myten om Sisyfos (Le mythe de Sisyphe) (översatt tillsammans med Bengt John, Bonniers)
  • 1953 – Albert Camus: Människans revolt (L'homme révolté) (Bonniers)

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Hans Uddling, Katrin Paabo, red (1992). Vem är det : svensk biografisk handbok. 1993. Norstedt. http://runeberg.org/vemardet/1993/0165.html. Läst 10 februari 2019 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]