John Landquist

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
John Landquist
John Landquist.jpg
Född3 december 1881[1][2]
Katarina församling[1][2]Sverige
Död2 april 1974[1] (92 år)
Danderyds församling[1]Sverige
BegravdNorra begravningsplatsen[3]
kartor
NationalitetSvensk
SysselsättningPsykolog[1], litteraturkritiker[1], översättare
ArbetsgivareUppsala universitet
Lunds universitet
Make/makaElin Wägner
(g. 1910–1922)[1]
Louise Welhaven
(g. 1925–)[1]
Solveig Landquist
(g. 1938–)[1]
FöräldrarAxel Landquist[1][2]
SläktingarEllen Landquist (syskon)
Daniel Landquist (syskon)
UtmärkelserDe Nios Stora Pris (1971)
Redigera Wikidata

John Landquist, född 3 december 1881 i Stockholm, död 2 april 1974 i Danderyd, var en svensk litteraturkritiker samt professor i pedagogik och psykologi i Lund 1936–1946.

Landquist blev nittiotvå år gammal och var under sitt liv mycket produktiv. Han gav exempelvis ut Strindbergs Samlade Skrifter i 55 band med kommentarer på över 1300 sidor; han skrev flera biografier, bland annat över Erik Gustaf Geijer, Gustav Fröding, Charles Darwin och Poul Bjerre; och bara för Aftonbladet skrev han uppemot femtusen artiklar.[4]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

John Landquis var son till kyrkoherde Axel Landquist, uppvuxen i Katarina församling, en av de fattigaste stadsdelarna i Stockholm tillsammans med sina syskon Daniel Landquist och Ellen Landquist.[4]

Som student i Uppsala från 1899 läste han först litteraturhistoria för Henrik Schück men bytte till filosofi. Under studentåren var han medlem i den litterära studentkretsen Les quatre diables, dit också Sven Lidman, Sigurd Agrell och Harald Brising hörde.[5][4] Han doktorerade i filosofi 1908 med sin avhandling Viljan där han introducerade den då inflytelserike franske tänkaren Henri Bergson och dennes intuitions- och viljefilosofi.[4] Han fick dock aldrig någon karriär som filosof inom akademien utan började istället ägna sig åt litteraturkritik.[4] Dock kom han att ge ut ett antal filosofisk böcker där han bland annat undersöker idé- och moralfilosofiska frågor kring tidsbegreppet, om livets egenart, om minnets roll för individen och folket, om originalitetens väsen etc.[6]

1910-talet[redigera | redigera wikitext]

Landquist tog 1910 parti för August Strindberg och gick emot bland andra Verner von Heidenstam och Fredrik Böök under den så kallade Strindbergsfejden. Denna positionering gjorde att han skapade sig ett namn i offentligheten som en radikal skribent.[4] Sedermera gav han ut Strindbergs samlade skrifter.

Under åren 1911–1917 verkade han som litteraturkritiker i Dagens Nyheter[5], där han bland annat kom att propagera för den samhällsfokuserade författargrupp som kommit att kallas för tiotalisterna, med bland andra Ludvig ”Lubbe” Nordström, Sigfrid Siwertz, Marika Stiernstedt och Elin Wägner.

Landquist blev redan vid grundandet 1913 medlem av det litterära Samfundet De Nio och var från 1924 dess sekreterare.[5] Som del av detta samfund utövade han under lång tid ett mäktigt inflytande på svenskt litteraturliv. 1916 gav han ut en monografi över Gustaf Fröding, där han var tidigt ute med att introducera freudiansk teoribildning i svensk litteraturvetenskap. Han skulle senare även översatta Sigmund Freud till svenska.

Landquist har anklagats för att han varit en "vänkritiker". Hans mycket nära vän ”Lubbe” Nordström, recenserade han exempelvis över trettio gånger - alltid mycket positivt. Men den positiva särbehandlingen blev ibland för mycket. I ett brev 1926 från Lubbe Nordström till Lundquist, som Lubbe kallade för ”Lankan”, skriver han "”Vi äro gamla vänner och du har gjort vänkritik, inte sakkritik. Men jag vill inte ha vänkritik.”[4]

Elin Wägner[redigera | redigera wikitext]

Nygifta. Elin Wägner och John Landquist gifte sig i november 1910.

År 1910 fyllde Gustaf Fröding femtio år och Elin Wägner, nu redaktionssekreterare på Idun, ville ha en artikel om honom. Hon hade tidigare träffat filosofie doktor John Landquist som skrivit en monografi om Fröding och bad honom skriva en artikel. I augusti 1910 befann sig båda i konstnärskolonin Arild i närheten av Helsingborg och där verkar de två ha drabbats av en blixtförälskelse. I oktober förlovade de sig, gifte sig i november och flyttade ihop på Grev Turegatan i Stockholm.[7]

Den äktenskapliga lyckan verkar ha varit på upphällningen redan 1913, och i ett brev har Wägner berättat att maken första gången tog upp frågan om skilsmässa 1913. År 1916 firade de semester på varsitt håll. Förmodligen har frågan om svenskt bistånd under det finska inbördeskriget varit ett skäl till oenighet - Wägner var vid tiden antimilitarist och del av kvinnorörelsen. I december 1917 fick Landquist sparken från Dagens Nyheter för sitt ställningstagande för Finland och han undertecknade upprop för vapenhjälp.[8]

Under sin studietid i Uppsala hade Landquist lärt känna konstvetaren Harald Brising och både Wägner och Landquist hjälpte hans fru Louise Brising efter Harald Brisings bortgång 1918. Mellan honom och Louise Brising uppkom varmare känslor under 1919 eller 1920. Wägners bevarade dagbok från 1919 visar på återkommande gräl mellan makarna. Skilsmässan dröjde dock. I januari 1922 flyttade Wägner från det gemensamma hemmet på Nytorgsgatan i Stockholm. Efteråt hävdade de två att barnlösheten var en grundorsak till att förhållandet tog slut.

1920-, till 1940-talet[redigera | redigera wikitext]

1920 gav han ut sitt filosofiska huvudarbete Människokunskap: en studie över den historiska och den konstnärliga kunskapen där han samlar många av de tankar som han har arbetat med från sin doktorsavhandling, via Filosofiska essayer (1906), Essayer (1913) och Det levande förflutna (1919).[6] Från 1924 var han litteraturkritiker för Aftonbladet och från 1932 chef för tidnigens politiska och kulturella avdelning.[5] Landquist gifte sig 1925 med Louise Brising[9] och 1938 med författaren och översättaren Solveig Landquist. 1936 utsågs han till professor i pedagogik och psykologi vid Lunds universitet där han stannade fram till pensioneringen tio år senare, då han tillsammans med sin tredje fru flyttade tillbaka till Stockholm.[4] Ungefär samtidigt, det vill säga 1946 skrev Landquists en mycket kritiska recension av Pippi Långstrump vilket blev inledningen på en tidningsdebatt där insändarskribenter protesterade mot Astrid Lindgrens sätt att skriva barnböcker.

Pro-nazist[redigera | redigera wikitext]

Från att Landquist profilerade sig som en vänsterliberal skribent kring 1910-talet, i och med Strindbergsfejden, kom han att bli en allt mer uttalad högerman under 1920-talet.[4] 1929 var han medlem i rasideologiska och antisemitiska Gymniska förbundet och 1931 i radikalkonservativa Sveriges nationella förbund.[10] Han var också en av stiftarna av den högerradikala Marsklubben.[10]

1933 reste han som journalist till Tyskland 1933, där han bland annat besökte koncentrationslägret Sachsen. Efteråt skrev han att fångarna såg friska ut och att kålsoppan som serverades ”var inte blott närande utan välsmakande”.[4] Han skrev också att om 600 000 judar fick lida så kunde man inte samtidigt förneka att 60 miljoner tyskar fått det bättre.[4]

John Landquists gravvård på Norra begravningsplatsen i Solna kommun.

1939 undertecknade han ett akademiskt pro-nazityskt upprop i Göteborgs-Posten mot Torgny Segerstedt, på grund av dennes kritiska skriverier mot Nazityskland.[10]

Landquist försvarade Anschluss och deklarerade, även efter inmarschen i Polen och andra världskrigets utbrott, att Tyskland var en fredssträvande nation.[4] Han försvarade även transiteringen av Engelbrechtdivisionen genom Sverige, till Finland från det ockuperade Norge.[4] 1952 publicerade Landquist en dödsruna över Sven Hedin i tidning Fria Ord som var organ för fascistiska Sveriges nationella förbund.[10]

Trots sitt engagemang för Nazityskland kunde han efter kriget fortsätta att verka i Samfundet De Nio, där han satt på stol nio fram till 1969, och skriva för Aftonbladet ända fram till sin död 1974.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Översättningar[redigera | redigera wikitext]

  • August Strindberg: En dåres försvarstal (Le plaidoyer d'un fou) (Bonnier, 1914)
  • Sigmund Freud: Drömtydning (Bonniers, 1927)
  • Bertrand Russell: Den mänskliga kunskapen: dess omfattning och gränser (Human knowledge: its scope and limits) (översatt tillsammans med Solveig Landquist) (Natur & Kultur, 1950)
  • Sigmund Freud: Vardagslivets psykopatologi (Zur Psychopathologie des Alltagslebens) (översatt tillsammans med Solveig Landquist) (Forum, 1957)

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l] Staffan Björck, John Landquist, vol. Band 22 (1977-1979), s. 237, Svenskt Biografiskt Lexikon: 10986, läst: 15 december 2016
  2. ^ [a b c d] Katarina kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/SSA/0009/C I/20 (1881-1882), bildid: 00006802_00166, Födelse- och dopbok, s. 36, läst: 10 april 2018, ”134, (dec)3,1,,John (2),1,----- Kyrkoherden i Katarina Fil Doktorn o Tel. Kandidaten Carl Axel Emil Landqvist 38 år....
  3. ^ Landqvist, JOHN, SvenskaGravar.se, läst: 7 april 2017
  4. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Gefle Dagblad (2009-10-27) Lankan - lysande kritiker som slirade och slank, läst 2019-08-22
  5. ^ [a b c d] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 805–806 
  6. ^ [a b] Staffan BjörckJohn Landquist i Svenskt biografiskt lexikon (1977-1979)
  7. ^ Isaksson (1977), s. 151–174
  8. ^ Isaksson (1977), s. 174–237
  9. ^ Isaksson (1977), s. 257–295
  10. ^ [a b c d] Tobias Hubinette (2016-12-27) John Landquist som sågade Astrid Lindgrens första Pippi Långstrump-bok var högerextrem, läst 2019-08-22
  • Isaksson, Ulla; Linder Erik Hjalmar (1977). Elin Wägner 1882-1922 : amason med två bröst. Stockholm: Bonnier. Libris länk. ISBN 9100417432 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Antman, Peter (1991). Att vilja så mycket : en studie av John Landquists filosofi och dess mottagande. Idéhistoriska uppsatser, 0280-4794 ; 25. Stockholm: Univ., Avdelningen för idéhistoria. Libris länk 
  • Björck, StaffanJohn Landquist i Svenskt biografiskt lexikon (1977-1979)
  • Landquist, Solveig (1975). Den goda viljan : ett liv med John Landquist. Stockholm: Natur o. Kultur. Libris länk. ISBN 9127003000 
  • Landquist John, Agrell Jan, red (1961). Möten med John Landquist : en vänbok på 80-årsdagen den 3 december 1961. Lund: Gleerup. Libris länk 
  • Nilsson, Ingemar (2009). John Landquist : filosof, psykolog, kritiker : en biografi. Svenska lärde. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien i samverkan med bokförlaget Atlantis. Libris länk. ISBN 9789173533089 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]