Hemliga Markusevangeliet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
San Marco Evangelista av Bronzino, 1525–1528, i Cappella Barbadori, Florens. Fresk avsedd att föreställa evangelisten Markus, vilken enligt Klemens av Alexandria också hade skrivit en längre och mystisk version av sitt evangelium.

Hemliga Markusevangeliet avser en längre och hemlig eller mystisk utgåva av Markusevangeliet (grekiska: τὸ μυστικὸν εὐαγγέλιον, to mystikon euangelion),[1] bevittnad endast i ett omstritt brev som utges vara skrivet av den alexandrinske kyrkofadern Klemens (cirka 150–215). Detta brev finns i sin tur bevarat endast genom fotografier av en grekisk avskrift gjord i en tillsynes 1700-talshandstil på några tidigare tomma sidor längst bak i en tryckt bok från 1646.[2]

Brevet upptäcktes av Morton Smith, professor i antikens historia vid Columbia University, i samband med att han erhållit tillstånd att under några veckor sommaren 1958 katalogisera böcker i det grekisk-ortodoxa munkklostret Mar Saba utanför Jerusalem.[3] Brevets äkthet, och därmed också det Hemliga Markusevangeliets äkthet, är ifrågasatt.

Hemliga Markusevangeliets innehåll[redigera | redigera wikitext]

Sidan två av Klemens brev till Theodoros. Det längre citatet ur Hemliga Markusevangeliet inleds på fjärde raden från slutet med καὶ ἔρχονται εἰς βηθανίαν (och de kommer till Bethania). Sidans verkliga höjd är ca 200 mm.

I Klemens brev (även benämnt Mar Saba-brevet), ställt till en i övrigt okänd Theodoros (grekiska: Θεόδωρος), säger Klemens att evangelisten Markus ”under Petrus’ vistelse i Rom” skrev ”om Herrens gärningar” och ”sedan Petrus lidit martyrdöden, kom … till Alexandria och medförde både sina egna och Petrus’ minnesanteckningar” (eller det han mindes). Han lät där ”till sin första bok” (rimligen det bibliska Markusevangeliet) överflytta det som passar med sådant som främjar kunskapen” (grekiska: γνῶσις, gnōsis) och därmed skapa ”ett andligare evangelium”. Detta var avsett för dem ”som var i färd med att fullkomnas” medan det andra evangeliet endast innehöll sådant som Markus ”ansåg nyttigast till att öka katekumenernas tro”[4] Klemens citerar två passager ur detta längre evangelium – vilket han vid två tillfällen beskriver som ett mystikon euangelion (ett hemligt eller mystiskt evangelium) men utan att påstå att detta var evangeliets egentliga namn. Han använde det som beskrivning på samma sätt som att det skulle vara ett ”andligare evangelium”, för att särskilja det från det kanoniska Markusevangeliet.[5]

Den första passagen fanns enligt Klemens infogad mellan Mark. 10:34 och 10:35 och innehöll en uppväckelsescen som mycket påminner om den när Jesus i Johannesevangeliet (11:1–44) uppväcker Lasaros från de döda.[6] Enligt Klemens stod där ordagrant (grekiska: κατὰ λέξιν, kata lexin) följande:

Och de kommer till Bethania. Och där fanns en kvinna, vilkens broder hade dött. Och hon kom och föll på knä för Jesus och säger till honom, ”Davids son, ha förbarmande över mig.” Men lärjungarna klandrade henne. Och Jesus blev vred och gick iväg med henne till trädgården, där graven var. Och genast hördes från graven ett stort rop. Och Jesus gick fram och rullade undan stenen från dörren till graven och gick genast in där ynglingen var, han sträckte ut handen och reste honom, sedan han fattat handen. Men ynglingen såg på honom och fattade kärlek till honom och började bönfalla honom att han skulle vara med honom. Och de gick ut ur graven och gick in i ynglingens hus. Ty han var rik. Och efter sex dagar befallde Jesus honom. Och när det blivit afton kommer ynglingen till honom klädd i ett linnetyg på bara kroppen och stannade hos honom denna natt. Ty Jesus undervisade honom om Guds rikes mysterium. Men därefter steg han upp och återvände till andra sidan Jordan.[4]

Det andra partiet är ett kort tillägg till den inledande meningen i Mark 10:46 som lyder: ”De kom till Jeriko”, men enligt Klemens löd ”[o]ch han kommer till Jeriko”. Klemens skriver att det längre mystiska evangeliet bara kompletterar med följande:

... och där var systern till den yngling som Jesus älskade och hans moder och Salome, och Jesus tog inte emot dem.[4]

Det finns ingen information bevarad om något hemligt Markusevangelium, utöver då det som sägs i Mar Saba-brevet. Inga textfynd har påträffats och evangeliet omnämns inte i någon tidigare bevarad skrift av någon kyrkofader.[7][8][9]

Upptäckten av Klemensbrevet[redigera | redigera wikitext]

Det var i samband med en resa sommaren 1958 till Jordanien, Grekland, Turkiet och Palestina[10] på jakt efter sällsynta handskrifter, som professorn i antikens historia vid Columbia University, Morton Smith,[11] stannade till i munkklostret Mar Saba, beläget mellan Jerusalem och Döda havet. Smith hade som tack för att han under många år hjälpt till med att samla in pengar till den grekisk-ortodoxa kyrkan i Jerusalem av patriarken Benediktos I av Jerusalem erhållit tillstånd att under tre veckors tid genomsöka och katalogisera böckerna i tornbiblioteket i det gamla klostret.[12][13] Smith hade redan 1941, under en tidigare vistelse i Jerusalem, besökt Mar Saba och i knappt två månader bott där och deltagit i klosterlivet.[14] Nu återvände han vid 43 års ålder[15] i hopp om att kunna hitta några handskrifter av värde, väl medveten om att merparten av de värdefulla skrifterna redan överförts till patriarkatets bibliotek i Jerusalem[16] där förhållandena för att bevara böcker var mycket bättre och för att förhindra den myckna förekomsten av stölder.[17]

Varje dag, frånsett söndagarna, beledsagades Smith av en munk upp till tornbiblioteket där denne munk satt hela dagen medan Smith undersökte volym efter volym av böcker och handskrifter staplade kors och tvärs över golvet och på hyllor längs väggarna i det översta rummet i tornet.[18] När han hade hittat tre eller fyra volymer innehållande tillsynes intressanta handskrifter (ofta äldre kasserade sådana som använts för att binda in böckerna)[19] slutade han för dagen och tog med sig dessa till sin kammare där han i lugn och ro kunde studera och fotografera texterna. Så återvände han till biblioteket med böckerna nästa morgon och samma procedur upprepades. Samtidigt sorterade han och katalogiserade skrifterna.[16]

En eftermiddag mot slutet av sin vistelse satt Smith i sin kammare och stirrade på en handskriven text som var så liten att han inte ens försökt tyda den uppe i tornbiblioteket. Nu läste han överskriften:[19][20] ”Ur breven från den höghelige Klemens, författaren av Stromata; till Theodoros”.[4] Han visste att Stromata var ett verk av Klemens av Alexandria och trodde sig veta att inga brev av honom hade bevarats.[19] Upprymd över sin upptäckt lät han fotografera sidorna tre gånger.[21] Bokens pärm saknades och även om han kunde se att det var en utgåva av Ignatios brev kunde han inte avgöra vilken utgåva, och han lät därför fotografera också bokens första och sista sidor och kunde senare med hjälp av dessa fotografier identifiera boken som Isaac Vossius första utgåva av Ignatios äkta brev från 1646.[2][22] Smith ville inte förlora värdefull tid och möjligheten till nya viktiga upptäckter genom att ödsla tid på att försöka tyda texten på plats, och väntade därför med detta till efter att han lämnat Mar Saba.[22]

Väl åter i Jerusalem lät han framkalla filmerna och kunde börja översätta texten.[23] Han upptäckte då att Klemens utöver att fördöma karpokratianerna också citerade ur en längre och dittills okänd utgåva av Markusevangeliet.[24]

Nästan genast delade Smith sin upptäckt med sin gode vän och mentor, professor Gershom Scholem, som var verksam på Hebreiska universitetet i Jerusalem.[7] Osäker på om brevet och evangeliet verkligen kunde vara äkta, kände Smith att han måste rådfråga experter på grekisk 1700-talsskrift, experter på Klemens och på Markus, för att kunna avgöra om brevet var äkta. På väg tillbaka till USA träffade han sin tidigare lärare på Harvard, Henry Cadbury, och visade honom brevet. Cadbury ansåg fyndet spännande och att brevet kunde vara äkta, men uppmanade Smith att studera det noggrant innan han berättade om det för andra.[25] För att kunna dela upptäckten med andra forskare utan risk att bli bestulen på den, lät Smith i december 1958 lämna in sin egen transkription av brevet med en preliminär engelsk översättning till Library of Congress,[26] för att tillförsäkra sig upphovsrätten.[27] Därefter rådfrågade Smith många experter på skilda områden om deras syn på texten.[28][29] Två år efter sin upptäckt, den 29 december 1960, lät Smith på ett möte på Society of Biblical Literature offentliggöra sin upptäckt.[29][30][31]

Smith fortsatte under flera år att studera brevet i ljuset av Klemens, Markus och den tidiga kristendomen och inhämta omdömen från många experter, och 1966 var han i stort sett klar med den bok som först 1973 skulle utkomma under namnet Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark.[32]

Frågor om äkthet[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Morton Smith undervisar om Paulus vid ett seminarium på Columbia University år 1989.

En avgörande fråga är om brevet verkligen skrivits av Klemens och om det alls funnits en längre version av Markusevangeliet ”i säkert förvar” hos den kristna kyrkan i Alexandria avsedd ”endast för dem som är i färd med att invigas i de stora mysterierna”.[4][33] Det finns ingen konsensus bland forskare om huruvida Hemliga Markusevangeliet är äkta eller ej, även om Bart D. Ehrmans bedömning år 2003 var att en majoritet bland forskarna vid den tiden ansåg att Klemens skrivit brevet och en något mindre majoritet att citaten härrör från en version av Markusevangeliet.[34] Det stora problemet är att brevet numera är försvunnet och att det heller aldrig har utsatts för någon vetenskaplig undersökning, som en undersökning av bläckets ålder för att kunna avgöra om avskriften verkligen är gjord på 1700-talet.[35]

Frånsett Smith har dock ytterligare minst sex personer, däribland fyra forskare, sett brevet i verkligheten.[36][37] År 1976 reste professorerna David Flusser och Shlomo Pines tillsammans med den då forskarstuderande Guy G. Stroumsa och Archimandrite Meliton från patriarkatet till Mar Saba och sökte reda på boken, som tillsynes stod på samma hylla som där Smith hade lämnat den 18 år tidigare. På bokens framsida stod skrivet ”Smith 65”, det vill säga den hade nummer 65 i den lista över böcker som Smith upprättat, och i slutet fanns de tre sidorna text som utgjorde brevet. De fyra personerna tog med sig boken med brevet till det grekisk-ortodoxa patriarkatets bibliotek i Jerusalem i syfte att undersöka bläcket för att fastställa dess ålder. Men eftersom vid den tiden endast den israeliska polisen kunde utföra sådana tester, och Meliton inte ville överlämna boken till dem, kom inga tester att utföras. I stället plockades sidorna med avskriften ut ur boken och kom att förvaras separat tillsammans med den. De båda lösa bladen är emellertid numera försvunna, men de fanns fortfarande kvar i biblioteket 1990 då bibliotekarien Kallistos Dourvas lämnade sin tjänst.[38][39]

Sidorna har fotograferats vid minst tre tillfällen och två av dessa uppsättningar av foton har publicerats – svartvita foton tagna av Smith 1958 och publicerade av honom 1973,[40][41] och färgfoton tagna av bibliotekarien Kallistos Dourvas i slutet av 1970-talet och publicerade av Hedrick och Olympiou år 2000.[38][42][43]

Därför måste ett antal frågor besvaras. Är avskriften, som synes vara gjord på 1700-talet, också gjord på 1700-talet, eller är den en modernare förfalskning? Om avskriften är från 1700-talet, är det då också en avskrift av ett äkta Klemensbrev? Och om det är ett brev skrivet av Klemens, är då också hans uppgifter om att Markus skrivit såväl det kanoniska evangeliet som det hemliga riktiga?

Bland dem som tror att det rör sig om en förfalskning finns det olika förslag på när i tiden den förfalskningen i så fall ska ha gjorts. Antingen skulle det ha kunnat vara någon person verksam inte långt efter Klemens tid eller så kanske på medeltiden som imiterat Klemens, eller så skulle någon på 1700-talet ha kunnat skapa texten. Men eftersom en sådan förfalskning vore så svår att åstadkomma – av Bart D. Ehrman utnämnd till en av 1900-talets främsta bedrifter vad gäller vetenskaplig noggrannhet och lärdom, om den skulle visa sig vara en förfalskning[44] – har den dominerande teorin bland förfalskningsförespråkarna varit att Morton Smith själv komponerade brevet, skrev in det i boken och därefter endast påstod sig ha upptäckt det han själv planterat. På senare år har framför allt två böcker som driver tesen att Smith förfalskade brevet utkommit. De är skrivna av Peter Jeffery 2007[45] och Stephen C. Carlson 2005.[46] Till försvar för att brevet och därmed också evangeliet är äkta, har bland andra Scott G. Brown utkommit 2005.[47]

Tyder handstilen på att texten kopierades in i boken på 1700-talet?[redigera | redigera wikitext]

Utseende och tillkomsttid[redigera | redigera wikitext]

Brevet är skrivet med en handstil som är typisk för hur man skrev på 1700-talet. Morton Smith lät tio experter på området undersöka handstilen och konsensus blev en datering till ca 1750 +/– ca 50 år.[48] Andra experter senare, som Joseph Paramelle[49] och Venetia Anastasopoulou,[50] anser att skriften ser ut som en äkta 1700-talshandskrift. Även Agamemnon Tselikas, som anser att brevet är en förfalskning, medger att skriften liknar den handstil som förekom perioden sent 1600-tal till sent 1700-tal.[51]

Skakningar och tecken på förfalskning – Stephen C. Carlsons analys[redigera | redigera wikitext]

År 2005 utkom den dåvarande juristen,[52][53] Stephen C. Carlson, med boken The Gospel Hoax,[54] där han satte sig för att bevisa att Klemens brev till Theodoros var en bluff (hoax) iscensatt av Smith. Bland de ledtrådar Carlson presenterade till stöd för sin slutsats, fanns också en analys av handstilen som han låtit genomföra genom att studera de tryckta reproduktionerna av fotografierna av brevet.[55] Han kom till slutsatsen att texten uppvisade spår av att vara förfalskad. De tecken på detta som han åberopade var plumpar i bokstävernas ändar, enligt Carlson uppkomna genom att skribenten skrivit så långsamt att han helt stannat upp, lyftningar av fjäderpennan mitt i formandet av bokstäverna, skakningar uppkomna genom att bokstäverna snarare långsamt ritats än skrivits, misstag förbättrade i efterhand och inkonsekvens i skriften.[56] Många forskare övertygades av Carlsons analys att brevet var förfalskat och att Smith var den som förfalskat det.[57]

Browns kritik av Carlsons brist på metoder[redigera | redigera wikitext]

I en serie artiklar kom Scott G. Brown att på punkt efter punkt ifrågasätta Carlsons analys av den handskrivna texten.[58][59][60][61] Enligt Brown saknade Carlson nödvändig träning och utbildning för att bedriva jämförande handstilsundersökning och underlät att ta hänsyn till sådana omständigheter som är avgörande för att utmönstra förfalskningar, som att jämförande material måste användas i analysen; enligt Brown var Carlsons metodik felaktig och han underlät att uppmärksamma tecken som tyder på äkthet, som förekomsten av naturliga variationer i utformandet av bokstäverna. När Carlson jämfört handstilen i brevet med Morton Smiths, och funnit likheter som tyder på att Smith var den som förfalskade brevet,[62] menar Brown i en studie att där i stället förekommer många skillnader, och dessutom helt avgörande skillnader, eftersom det är skillnaderna och inte eventuella likheter som är det viktiga när man ska avgöra om en viss text är skriven av en viss person.[63][58] Timo S. Paananen skriver i sin ”Master’s Thesis” att skillnaderna mellan handstilen i Mar Saba-brevet och Smiths handstil i bevarat material från 1958, snarare är så många och utmärkande att det ”verkar uppenbart att Smith inte har skrivit” brevet.[64] Pantuck och Brown menade att Carlson dessutom farit med vilseledande information vad gäller en rapport skriven av en utbildad handskriftsexpert som Carlson hade konsulterat.[53]

Kopior i jämförelse med original[redigera | redigera wikitext]

I två online-artiklar från 2009 lät Roger Viklund undersöka Carlsons alla exempel på anomalier i texten, inklusive det Carlson benämnde ”förfalskarens skakningar” (forger’s tremor), genom att jämföra texten från inskanningar gjorda direkt från fotografierna med texten på avbildningarna av fotografierna i Smiths bok vilka Carlson använde som underlag,[65] och år 2013 lät Viklund i samarbete med Timo S. Paananen publicera resultaten.[66] De tecken på förfalskning som Carlson sade sig ha upptäckt, som exempelvis ojämna skakiga linjer, är enligt Viklund och Paananen synliga endast i de bilder Carlson använde för sin handskriftsanalys, nämligen de rastrerade bilderna av brevet som förekommer i Morton Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark. De är inte synliga i bilder inskannade direkt från originalfotografierna av brevet. När bilder ska återges i tryck åstadkoms detta genom att de sönderdelas till rasterbilder bestående av mängder av små punkter. På håll ger det illusionen av olika nyanser av färg (eller gråskala om det är svartvita bilder).[67] I Smiths bok från 1973 återgavs bilderna på brevet i svartvitt och med ett diagonalt linjeraster av punkter som på håll ger intrycket att bilden är i gråskala. Men när dessa bilder studeras i kraftig uppförstoring på nära håll ger de upphov till optiska synvillor av den sort Carlson sade sig ha upptäckt och lurar därigenom betraktaren att se skakningar som inte finns i originalen. När de tryckta bilder Carlson använde ersätts med högupplösta inskanningar av fotografierna försvinner också ojämnheterna och skakningarna i texten.[68]

Handskriftsexperternas omdömen[redigera | redigera wikitext]

År 2010 kontrakterade Biblical Archaeology Review två handskriftsexperter för att de med hjälp av högupplösta inskanningar av fotografierna av Klemensbrevet skulle bedöma sannolikheten för att det var äkta eller förfalskat och om Morton Smith skulle ha kunnat förfalska det.

Venetia Anastasopoulou är en framstående grekisk Questioned document examiner, det vill säga hon är specialist på att jämföra två texter för att avgöra om de är skrivna av två personer eller av samma person. Anastasopoulou anlitas ofta som expertvittne i rättegångar när det gäller förfalskningar.[69] Anastasopoulou jämförde 27 bevarade texter från fyra årtionden av Smith där han skriver på grekiska, med handstilen i Klemensbrevet. Hennes slutsats blev att Morton Smith med stor sannolikhet inte har haft förmågan att skriva brevet.[70] ”Hela skriften ger uttryck för frihet, spontanitet och konstnärligt kunnande. Den visar också prov på en skicklig kalligrafi av en välutbildad och tränad skribent som använder språket effektivt för att uttrycka sina tankar”.[71] Morton Smiths sätt att skriva på grekiska är enligt Anastasopoulou att likna vid en ung skolelevs, där han skriver långsamt med möda och bokstav för bokstav.[72]

Agamemnon Tselikas är en framstående grekisk paleograf,[73] det vill säga han är specialist på att avgöra vid vilken tid en viss skrift tillkommit och i vilken skola denna skrift lärts ut. Tselikas kom till slutsatsen att brevet är en förfalskning. Den orsak han anger är att vissa bokstäver är skrivna på ett sätt som är främmande för det sätt som munkar på 1700-talet skrev. Tvärtemot Anastasopoulous omdöme anser han att handen inte rört sig spontant vid skrivandet.[74] Genom att jämföra två bokstäver och två kombinationer av bokstäver i brevet med ett exempel på hur Smith skrev dessa,[75] menar Tselikas att det är troligt att Smith förfalskat brevet.[76] Tselikas har dessutom gått igenom handstilen hos de munkar som levde på Mar Saba på 1700-talet, och har inte lyckats hitta någon som enligt hans uppfattning skrivit Klemensbrevet.[77] Flera har dock påpekat att texten mycket väl kan ha skrivits in i boken någon annanstans och denna förts till Mar Saba vid ett senare tillfälle. Av 761 kodexar som överflyttades från Mar Saba på 1800-talet hade endast 129 skrivits där och de övriga således förts dit utifrån.[78]

Tyder språket, stilen och sakinnehållet på att Klemens skrivit brevet?[redigera | redigera wikitext]

Även om det finns några undantag,[79] anser de flesta experter på Klemens av Alexandria att brevet såväl språkligt som till sätt och sakinnehåll går i hans stil.[80] Enligt Jeff Jay ”överensstämmer det dessutom till form, innehåll och funktion med andra antika brev som tar upp liknande förhållanden”.[81] I stort har Klemensforskarna alltså accepterat brevet som äkta.[82][83] År 1980 kom det dessutom att medtagas i konkordansen över Klemens erkänt äkta verk,[84] även om medtagandet är preliminärt.[85] Flera forskare har påpekat att först i och med att den första sammanställningen (konkordansen) av Klemens vokabulär utkom 1936,[86] blev det ens möjligt att åstadkomma en imitation av Klemens som är så pass perfekt utförd att den skulle kunna passera som ett äkta Klemensbrev.[87]

Criddles statistiska undersökning

Andrew Criddle har i en statistisk undersökning av brevet ifrågasatt att Klemens har skrivit det. Han beräknade förhållandet mellan de ord i brevet som tidigare förekommit endast en gång i den bevarade Klemenslitteraturen (1-ord) och de ord som tidigare inte alls förekommit (0-ord). Han fann då att i brevet var detta förhållande 9/4 medan det statistiskt borde ha varit ca 5/8 om förhållandet mellan antalet 1-ord i och det totala antalet ord ska förbli konstant. Det fanns alltså enligt Criddle statistiskt sett för många ord som Klemens tidigare använt endast en gång (totalt 9) och för få helt nya ord (totalt 4).[88]

År 2009 publicerade Solow och Smith en statistisk undersökning av Criddles studie. [89] De bekräftar riktigheten i själva beräkningarna, men varnar för andra osäkerheter i underlaget,[90] och Solow anser att författare inte bara är ordalstrare som omedvetet följer förutsägbara regler.[91] Walter M. Shandruk ifrågasätter relevansen av Criddles resultat med hänvisning till att brevet är så kort och att han uppnår liknande avvikelser när han applicerar samma metod på andra korta texter.[92] Och Scott G. Brown konstaterar att när samma metod användes på Shakespeares verk, blev resultatet att två av fyra verk, allmänt betraktade som äkta, skulle vara förfalskningar.[93]

Tyder språket, stilen och sakinnehållet på att Hemliga Markusevangeliet och Markusevangeliet skrivits av samma person?[redigera | redigera wikitext]

Enligt Morton Smiths egna undersökningar är ordförrådet, sättet att uttrycka sig och de grammatiska konstruktionerna i Hemliga Markusevangeliet typiska för Markusevangeliet. Smith menade att antingen har Hemliga Markusevangeliet skrivits av samma person som skrivit Markusevangeliet eller så av någon som förmått härma dess stil. Faktum är att Smith ansåg texten vara mer som Markusevangeliet än vad Markusevangeliet är.[29] Men Smith ansåg ändå inte att Hemliga Markusevangeliet var skapat av delar från andra evangelier eftersom det inte innehåller irrelevanta detaljer och att berättelsen flyter utan några hopp eller märkliga formuleringar.[94]

Men frågan om vem som skrivit passagerna i Hemliga Markusevangeliet delar forskarna i två läger. Medan vissa anser att det skrivits av samma person som skrivit Markusevangeliet anser andra, framför allt konservativa forskare,[95] att det är en senare imitation av Markusevangeliet,[96][97] då antingen en gnostisk sådan gjord på 100- eller 200-talet,[98][99] eller så en förfalskning gjord i nutid, om brevet är en nutida förfalskning.[100] Flera forskare har argumenterat för att Hemliga Markus är helt beroende av de fyra bibliska evangelierna och då inte minst av Johannesevangeliets berättelse om uppväckandet av Lasaros.[101] Brown menar dock att skillnaderna ofta är större än likheterna; att fraserna ofta består av sådana fraser som upprepas[102] och dessutom många gånger ingår i det vardagliga ordförrådet, vilket enligt Smith innebär att eventuella likheter med andra texter är irrelevanta i dessa fall;[103] och att därtill författaren av Markusevangeliet givetvis måste likna sig själv,[104] speciellt eftersom han även i Markusevangeliet ofta upprepar sig.

Scott G. Brown visar att om styckena ur Hemliga Markusevangeliet infogas i Markusevangeliet uppkommer omständigheter som är typiska i övrigt i Markusevangeliet; då främst en interkalation (en berättelse inskjuten i en annan) och en omslutningsberättelse tillsammans med Mark 16:1–8.[105] Han hävdar att i antiken var man ovetande om de litterära tekniker som författaren av Markusevangeliet använder och att dessa tekniker har uppmärksammats först i modern tid. Vidare noterar han att det finns en ömsesidig teologisk påverkan mellan delarna i den interkalation som uppkommer om passagerna infogas i Markusevangeliet, och att insikten om att sådan påverkan alls förekom, först under senare delen av 1960-talet började omfamnas av någon större mängd forskare. Inte förrän på 1980-talet kom denna uppfattning att bli dominerande.[106] Detta tyder enligt Brown på att Hemliga Markusevangeliet skrevs av samma författare som också skrev Markusevangeliet.

Smith som påstådd förfalskare – avsikter, motiv och ledtrådar[redigera | redigera wikitext]

Homoerotisk antydning[redigera | redigera wikitext]

Jesus uppväcker Lasaros från de döda i Bethania. Målning av Juan de Flandes cirka 1500–1510.
Medan de som anser att brevet är äkta främst har inriktat sig på själva brevet och hur det överensstämmer med Klemens ideer och hur citaten ur Hemliga Markusevangeliet samspelar med Markusevangeliet och övriga bibliska evangelier, har de som anser att brevet är en förfalskning i högre grad koncentrerat sig på personen Morton Smith. Tre huvudmotiv till varför han skulle ha förfalskat texten har framförts: 1) i syfte att svartmåla kristendomen genom att framställa Jesus som homosexuell, 2) som ett skämt för tillfredställelsen att ha lurat sina kolleger och 3) som ett kontrollerat experiment för att studera hur forskare förhåller sig till nya bevis.[107]
Flera forskare[108] har i uppväckelsescenen tolkat in en homoerotisk relation mellan Jesus och den unge mannen.[109] Klemens skrev sitt brev som svar till en viss Theodoros som förefaller ha frågat om det stämmer att det finns ett evangelium där det talas om en ”naken man med en naken man” (grekiska: γυμνὸς γυμνῷ, gymnos gymnō),[4] något han hört från karpokratianerna, en tidig gnostisk sekt. Klemens bekräftar att evangeliet finns, men tillbakavisar att där står något sådant. Han anklagar Karpokrates för att ha lurat till sig en avskrift av evangeliet och att därefter ha ändrat i denna. Klemens återger därför vad som enligt honom verkligen står i de berörda avsnitten (se citaten ovan).
Det som av vissa tolkas som homoerotik är framför allt det att ynglingen såg på Jesus ”och fattade kärlek till honom och började bönfalla honom att han skulle vara med honom. … Och när det blivit afton kommer ynglingen till honom klädd i ett linnetyg på bara kroppen och stannade hos honom denna natt. Ty Jesus undervisade honom om Guds rikes mysterium.”[4] Eftersom Morton Smith påstås ha varit homosexuell (något som är obekräftat) antar vissa att Smith förfalskade brevet för att lyfta fram det homosexuella och göra Jesus homosexuell, kanske för att han (påstås ha) ogillat kristendomen,[110] kanske för att få visa sin intellektuella överlägsenhet, kanske som en hämnd för att han förvägrades anställning på Brown University och på Harvard University.
Men Allan Pantuck påpekar att Smiths privata korrespondens visar att vid den aktuella tiden, då Smith också undervisade på Brown och doktorerade i teologi, var han vid god mental hälsa och verkar ha trivts med livet.[111] Dessutom, i sina två böcker om Hemliga Markusevangeliet nämnde Smith – som ansåg att ”Guds rikes mysterium” avsåg en doprit – endast vid ett tillfälle i vardera bok i en enda mening och i ren spekulation att Jesus och lärjungarna kan ha förenats också fysiskt i denna rit,[112][113] men han ansåg att det väsentliga var att lärjungarna fylldes av Jesu ande.[114]
Vidare uppträder en ung man, iförd endast ett linneskynke på sin bara kropp också i Mark 14:51–52, en linneskjorta som slits av honom så att han flyr därifrån naken. Denne unge man har av flera antagits vara densamme som den yngling Jesus uppväcker i Hemliga Markusevangeliet. Denne yngling antas i sin tur vara Lasaros eftersom så mycket i berättelsen liknar den om Lasaros i Joh. 11:1–44.[115] Dessutom sägs Jesus i Mark. 4:11 ha lärt också de övriga lärjungarna ”Guds rikes mysterium”.

Ett skämt med ledtrådar[redigera | redigera wikitext]

Mar Saba IMG 1849.JPG
Klostret Mar Saba beläget i Kidrondalen öster om Jerusalem. Det är ett av världens äldsta bebodda kloster och det ska ha grundats av den grekiske munken Sabbas i slutet av 400-talet.
M. Madiotes-skämtet
Stephen C. Carlson har lanserat teorin att Morton Smith förfalskade brevet som ett skämt (hoax). Han säger sig också ha funnit ledtrådar som Smith medvetet efterlämnat. En av dessa är enligt Carlson en annan text från Mar Saba som Smith också återgav (MS 22)[116] och som enligt Carlson är skriven med en identisk handstil som den som används i Klemens' brev till Theodoros. Enligt Carlson daterade Smith dock denna andra handstil till 1900-talet och identifierade den som skriven av M. Madiotes (grekiska: Μ. Μαδιότης). Enligt Carlson skulle detta bygga på det grekiska verbet μαδώ (madô), vilket kan betyda såväl att förlora hår, som att bedra. Då Smith var flintskallig och, enligt Carlson, en ”bedragare”, syftade detta alltså på Smith själv.[117]
Men Allan Pantuck och Scott G. Brown lät undersöka originalnegativen och fann då obeskurna bilder [1] som visade att den åberopade texten saknade underskrift och att namnet Μ. Μαδιότης var skrivet av en annan person. Dessutom synes namnet egentligen ha varit M Modestos (Μ. Μοδέστος [2]). Jämförelsen mellan handstilarna i MS 22 (ordet bibleion i MS 22: [3]) och i Klemens’ brev till Theodoros (ordet biblion i Klemensbrevet, MS 65: [4]) visade, enligt Brown och Pantuck, också tydligt att det rörde sig om olika skribenter.[61][118]
Salt-anakronismen
En annan ledtråd Carlson anser sig ha funnit är en saltliknelse som förekommer i brevet och där enligt Carlson det förutsätts att saltet kan blandas, men där rinnande och därmed blandbart salt, enligt Carlson, inte förekom i antiken. Processen att framställa salt som inte klumpar sig utan kan rinna genom hålen i ett saltkar även när det är fuktigt, uppfanns av Morton Salt Company; ett namn som enligt Carlson åsyftade Morton S(mith).[119] Detta har bestridits av Scott G. Brown, som anser att Carlson har felöversatt meningen och att det aldrig sägs att salt ska blandas,[58] samt av Kyle Smith, som hävdar att salt visst kunde blandas i antiken och att uttrycket dessutom är helt i linje med Klemens' sätt att uttrycka sig.[120] Hershel Shanks styrker detta ytterligare genom att citera ur Talmud, där det sägs att salt kan blandas med andra ingredienser.[121]

Likheter mellan Smiths upptäckt och romanskildringar[redigera | redigera wikitext]

The Mystery of Mar Saba
Philip Jenkins[122] har lyft fram vissa likheter mellan å ena sidan Mar Saba-brevet och Smiths beskrivning av sin upptäckt av brevet och å andra sidan den evangelisk-kristna spionromanen The Mystery of Mar Saba av James H. Hunter från år 1940.[123] Senare har bland andra också Robert M. Price[124] och Francis Watson[125] ytterligare utvecklat teorin om att Morton Smith skulle ha inspirerats av denna roman till att förfalska brevet. Scott G. Brown hävdar att om man bortser från att det i båda fallen rör sig om en forskare som upptäcker en tidigare okänd handskrift i Mar Saba, finns få andra paralleller – såvida man inte förvanskar fakta.[126] Allan J. Pantuck påvisar att många märkliga paralleller kan uppkomma av en slump[127] och dessutom att Hunter i likhet med Smith besökte Mar Saba, och att därför vissa beskrivningar med nödvändighet måste likna varandra.[128]
Anglo-Saxon Attitudes
Jenkins har också lyft fram paralleller mellan den satiriska romanen Anglo-Saxon Attitudes av Angus Wilson från 1956 och å ena sidan Smiths liv och å andra sidan Klemensbrevets innehåll. Den mest påtagliga likheten är namnet Theodore i Wilsons roman; ett namn som är den engelska motsvarigheten till grekiskans Theodoros.[129]

Argument till stöd för att brevet och Hemliga Markusevangeliet är äkta[redigera | redigera wikitext]

Antonio da Correggios målning från ca 1522 av den flyende ynglingen i Mark 14:51–52.

År 2008 utkom en bok med en omfattande brevväxling som Smith hade med sin vän Gershom Scholem och vari de under årtionden diskuterade Klemens brev till Theodoros.[130] Enligt Guy Stroumsa, som redigerat boken, kunde Smith inte ha förfalskat brevet eftersom brevväxlingen visar hur han ”diskuterar materialet med Scholem över tid på sätt som tydligt återspeglar ett upptäckts- och reflexionsförlopp”.[131]

Helmut Koester berättar att Morton Smith inte var någon duktig formkritiker och att det vore ”totalt bortom hans förmåga att förfalska en text som, med avseende på formkritik, är en fulländad äldre form av samma berättelse som den i Johannes 11 om uppväckandet av Lasaros.”[132] År 1963 träffades Koester och Smith under en veckas tid flera timmar per dag för att diskutera detaljer kring uttolkningen av brevet och Hemliga Markusevangeliet. Under den perioden insåg Koester att Smith verkligen kämpade med att förstå och tolka dokumentet. Han hade också problem med att tyda den grekiska 1700-talshandstilen. Koester skriver: ”Självklart skulle en förfalskare inte ha haft de problem som Morton kämpade med. Eller så var Morton Smith en fulländad skådespelare och jag en fullständig idiot.”[133]

Förlaga till Markusevangeliet eller senare hopplock ur evangelierna?[redigera | redigera wikitext]

Det andra utdraget ur Hemliga Markusevangeliet löser enligt somliga[vilka?] också det gap som finns i Mark 10:46: ”De kom till Jeriko. Och när Jesus lämnade staden tillsammans med sina lärjungar ...” Många har frågat sig varför inget sägs om vad han gjorde i Jeriko och det har spekulerats i att informationen om detta har gått förlorad. Men med tillägget från Hemliga Markusevangeliet löses detta problem: ”De kom till Jeriko och där var systern till den yngling som Jesus älskade och hans moder och Salome, och Jesus tog inte emot dem. Och när Jesus lämnade staden ...”.[134] Den unge man (grekiska: νεανίσκος, neaniskos) som Jesus uppväcker i Hemliga Markus bär endast ett linnetyg (grekiska: σινδόνα, sindona) på sin bara kropp. Detta återspeglar Mark 14:51–52 där en icke namngiven ung man (grekiska: neaniskos) utan förklaring följer efter Jesus med endast ett linnetyg (grekiska: sindona) på sin bara kropp, och detta slits av honom så att han flyr därifrån naken. Ordet neaniskos används ytterligare en gång hos Markus, då i 16:5, om den unge man som iklädd en vit dräkt sitter i den i övrigt tomma graven när kvinnorna anländer. Även i detta fall skulle alltså Hemliga Markus kunna kasta ljus över märkligheter i Markusevangeliet. Bland annat dessa omständigheter har föranlett Helmut Koester, Ron Cameron,[135] John Dominic Crossan[136] med flera, anta att Hemliga Markusevangeliet skrevs först, och att Markusevangeliet uppkom genom att Hemliga Markusevangeliet beskars på material. Andra har argumenterat för att Hemliga Markusevangeliet är en senare gnostisk skapelse som åstadkommits genom att olika delar hämtats från de fyra kanoniska evangelierna.[137]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Morton Smith

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Scott G. Brown, “Behind the Seven Veils, I: The Gnostic Life Setting of the Mystic Gospel of Mark”, s. 247; i Tony Burke (ed.), Ancient Gospel or Modern Forgery? The Secret Gospel of Mark in Debate. Proceedings from the 2011 York University Christian Apocrypha Symposium (Cascade Books, 2013).
  2. ^ [a b] Isaac Vossius första utgåva av Ignatios av Antiochias brev (Epistolae genuinae S. Ignatii martyris) publicerad i Amsterdam år 1646 (katalogiserad av Smith som MS 65).
  3. ^ Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery (Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 2005), s. 3, 36.
  4. ^ [a b c d e f g] Klemens’ brev till Theodoros i översättning till svenska av Roger Viklund.
  5. ^ Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery (Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 2005), s. xi.
  6. ^ Marvin Mayer, Secret Gospels: Essays on Thomas and the Secret Gospel of Mark (Harrisburg, Pa.: Trinity Press International, 2003), s. 139.
  7. ^ [a b] Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper & Row, 1973), s. 18.
  8. ^ Bart D. Ehrman, Lost Christianities: the battles for Scripture and the faiths we never knew (Oxford: University Press, 2003), s. 85.
  9. ^ Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery (Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 2005), s. 69–70.
  10. ^ Allan J. Pantuck & Scott G. Brown, “Morton Smith as M. Madiotes: Stephen Carlson’s Attribution of Secret Mark to a Bald Swindler”, Journal for the Study of the Historical Jesus 6 (2008), s. 107 n. 1.
  11. ^ Lindsay Jones (red.) Encyclopedia of Religion, 2005.
  12. ^ Allan J. Pantuck & Scott G. Brown, “Morton Smith as M. Madiotes: Stephen Carlson’s Attribution of Secret Mark to a Bald Swindler”, Journal for the Study of the Historical Jesus 6 (2008), s. 106–107.
  13. ^ Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper & Row, 1973), s. 9.
  14. ^ Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper & Row, 1973), s. 1–6, specifikt s. 4.
  15. ^ Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper & Row, 1973), s. 10.
  16. ^ [a b] Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper & Row, 1973), s. 11.
  17. ^ Guy G. Stroumsa, “Comments on Charles Hedrick’s Article: A Testimony”, Journal of Early Christian Studies 11:2, (Summer 2003), s. 147.
  18. ^ Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper & Row, 1973), s. 10–11.
  19. ^ [a b c] Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper & Row, 1973), s. 12.
  20. ^ Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper & Row, 1973), s. 26.
  21. ^ Allan J. Pantuck bekräftar att Smith tog tre uppsättningar fotografier vilka återfinns på Jewish Theological Seminary. Se kommentar 1 (2015-03-22).
  22. ^ [a b] Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper & Row, 1973), s. 13.
  23. ^ Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper & Row, 1973), s. 13–14.
  24. ^ Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper & Row, 1973), s. 14–18.
  25. ^ Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper & Row, 1973), s. 23.
  26. ^ Manuscript Material from the Monastery of Mar Saba: Discovered, Transcribed, and Translated by Morton Smith, New York, privately published (dec. 1958), s, i + 10.
  27. ^ Skriften överlämnades till ”U.S. Copyright Office” den 22 december 1958. Allan J. Pantuck, ”A question of ability: what did he know and when did he know it? Further excavations from the Morton Smith archives”, s. 204; i Tony Burke (ed.), Ancient Gospel or Modern Forgery? The Secret Gospel of Mark in Debate. Proceedings from the 2011 York University Christian Apocrypha Symposium (Cascade Books, 2013).
  28. ^ Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper & Row, 1973), s. 22–25.
  29. ^ [a b c] Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery (Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 2005), s. 6.
  30. ^ Morton Smith, The Secret Gospel: The Discovery and Interpretation of the Secret Gospel According to Mark (New York: Harper & Row, 1973), s. 30.
  31. ^ Mötet ägde rum den 29 december 1960 i “the Horace Mann Auditorium, Teacher‘s College“ på Columbia University. Scott G. Brown, “Behind the Seven Veils, I: The Gnostic Life Setting of the Mystic Gospel of Mark”, s. 247; i Tony Burke (ed.), Ancient Gospel or Modern Forgery? The Secret Gospel of Mark in Debate. Proceedings from the 2011 York University Christian Apocrypha Symposium (Cascade Books, 2013).
  32. ^ Allan J. Pantuck, ”A question of ability: what did he know and when did he know it? Further excavations from the Morton Smith archives”, s. 207–211; i Tony Burke (ed.), Ancient Gospel or Modern Forgery? The Secret Gospel of Mark in Debate. Proceedings from the 2011 York University Christian Apocrypha Symposium (Cascade Books, 2013).
  33. ^ Scott G. Brown, “The Mystical Gospel of Mark: Part Two”, The Fourth R 26/1 (January–February 2013), 5–7, 18–22, 24; s. 5.
  34. ^ Bart D. Ehrman, Lost Christianities: the battles for Scripture and the faiths we never knew (Oxford: University Press, 2003), s. 81–82.
  35. ^ Bart D. Ehrman, Lost Christianities: the battles for Scripture and the faiths we never knew (Oxford: University Press, 2003), s. 82.
  36. ^ De fyra forskarna utöver Morton Smith är Guy G. Stroumsa, David Flusser och Shlomo Pines, år 1976 (Guy G. Stroumsa, “Comments on Charles Hedrick’s Article: A Testimony”, Journal of Early Christian Studies 11:2, (Summer 2003), s. 147–53) och Quentin Quesnell i början av 1980-talet (Adela Yarbro Collins, Mark: A Commentary, Hermeneia – A Critical and Historical Commentary on the Bible (Minneapolis, MN: Fortress Press, 2007), s. 491). I ett brev till Peter M Head 1987 säger Quesnell att det skedde sommaren 1983. Timo S. Paananens blogg Per Beskow and the Elusive MS De övriga två är Archimandrite Meliton och Kallistos Dourvas från det grekiska patriarkatet.
  37. ^ Bart D. Ehrman, Lost Christianities: the battles for Scripture and the faiths we never knew (Oxford: University Press, 2003), s. 83–84.
  38. ^ [a b] Charles W Hedrick & Nikolaos Olympiou, “Secret Mark: New Photographs, New Witnesses,” The Fourth R 13:5 (September/October 2000), s. 3–16. Tillgänglig online här (2015-03-27).
  39. ^ Guy G. Stroumsa, “Comments on Charles Hedrick's Article: A Testimony,” Journal of Early Christian Studies 11 (2003), s. 147–153.
  40. ^ Morton Smith, Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark (1973), The Secret Gospel (1973).
  41. ^ Bokens sista tryckta sida med avskriftens första sida till höger finns till beskådande: här.
  42. ^ Även Quentin Quesnell skall ha tillåtits ta sidorna till en ”firma” och där fotografera dem (Adela Yarbro Collins, Mark: A Commentary, Hermeneia – A Critical and Historical Commentary on the Bible (Minneapolis, MN: Fortress Press, 2007), s. 491). Var dessa foton nu finns är okänt.
  43. ^ Dessa finns till beskådande i låg upplösning här: sidan 1 och sidorna 2 och 3
  44. ^ “It is true that a modern forgery would be an amazing feat. For this to be forged, someone would have had to imitate an eighteenth-century Greek style of handwriting and to produce a document that is so much like Clement that it fools experts who spend their lives analyzing Clement, which quotes a previously lost passage from Mark that is so much like Mark that it fools experts who spend their lives analyzing Mark. If this is forged, it is one of the greatest works of scholarship of the twentieth century, by someone who put an uncanny amount of work into it.” Bart D. Ehrman, Lost Christianities: the battles for Scripture and the faiths we never knew (Oxford: University Press, 2003), s. 82.
  45. ^ Peter Jeffrey, The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery, New Haven, Connecticut (2007).
  46. ^ Stephen C. Carlson, The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark (Waco, Texas: Baylor University Press, 2005).
  47. ^ Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery (Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 2005).
  48. ^ Morton Smiths förteckning från 1960, s. 251. De 10 experterna var A. Angelou, C. Dimaras, A. Delatte, G. Kournoutos, M. Manousakas, A. D. Nock, M. Richard, V. Scouvaras, G. Soulos, P. Topping (Morton Smith, Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark, s. 1). I The Secret Gospel, s. 22–23, räknar Smith bara upp nio forskare och exkluderar där A. D. Nock, men nämner honom tillsammans med den tidigare icke omnämnda Erwin Goodenough som ”framstående forskare” som gav sitt utlåtande om texten.
  49. ^ “In fact, in 1991, Father Joseph Paramelle, the former director of the Section Grecque at the Institut de Recherche et d’Histoire des Textes anciens in Paris, offered his opinion that the manuscript looks very authentic and typical of the eighteenth century.” Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery (Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 2005), s. 48.
  50. ^ Venetia Anastasopoulou, “Experts Report Handwriting Examination,” Biblical Archaeology Review 36 (2010), s. 4. Tillgänglig online här (2015-03-22).
  51. ^ Agamemnon Tselikas, “Agamemnon Tselikas’ Handwriting Analysis Report”, Palaeographic Observations 1, Biblical Archaeology Review. Tillgänglig online här (2015-03-22).
  52. ^ Stephen C. Carlson, The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark (Waco, Texas: Baylor University Press, 2005), s. xvi.
  53. ^ [a b] Scott G. Brown & Allan J. Pantuck, “Stephen Carlson’s Questionable Questioned Document Examination”. Tillgänglig online här (2015-03-22).
  54. ^ Stephen C. Carlson, The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark (Waco, Texas: Baylor University Press, 2005).
  55. ^ Han använde i första hand de tryckta svartvita bilderna som återfinns i Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark och i andra hand de tryckta färgbilderna från Hedricks och Olympious artikel ”Secret Mark: New Photographs, New Witnesses” i The Fourth R. Roger Viklund; Timo S. Paananen, “Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore,” Vigiliae Christianae 67 (2013), s. 241.
  56. ^ Stephen C. Carlson, The Gospel Hoax, Chapter 3, ”The Modernity of the Mar Saba Manuscript”, s. 23–47.
  57. ^ Exempelvis: Michael J. Kruger, review of Gospel Hoax, Journal of the Evangelical Theological Society 49 (2006), s. 422–24; Craig A. Evans, Fabricating Jesus: How Modern Scholars Distort the Gospels (Downers Grove, IL: InterVarsity Press, 2006), s. 94–97; Craig L. Blomberg, review of Gospel Hoax, Review of Biblical Literature (2007); Paul Foster, “Books of the Month: Secret Mark is no Secret Anymore—Secret Mark: Uncovering a Hoax”, The Expository Times 117:2 (2005), s. 64–68.
  58. ^ [a b c] Scott G. Brown, Factualizing the folklore: Stephen Carlson’s case against Morton Smith, Harvard Theological Review, 99, s 291–327 (2006).
  59. ^ Scott G. Brown, ”The Question of Motive in the Case against Morton Smith,” Journal of Biblical Literature 125 (2006) s. 351–383.
  60. ^ Scott G. Brown, “Reply to Stephen Carlson,” Expository Times 117 (2006), s. 144–149.
  61. ^ [a b] Allan J. Pantuck & Scott G. Brown, “Morton Smith as M. Madiotes: Stephen Carlson’s Attribution of Secret Mark to a Bald Swindler”, Journal for the Study of the Historical Jesus 6 (2008), s. 106–125.
  62. ^ Stephen C. Carlson, The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark (Waco, Texas: Baylor University Press, 2005), s. 46–47.
  63. ^ Roy A. Huber & Alfred M. Headrick, Handwriting Identification: Facts and Fundamentals (Boca Raton: CRC Press, 1999), s. 50–51.
  64. ^ Timo S. Paananen, Salaisen evankelistan salaliitto : Uusin keskustelu Klemens Aleksandrialaisen kirjeestä Theodorokselle. I engelsk översättning: Master's Thesis: A Conspiracy of the Secret Evangelist: Recent Debate Concerning Clement of Alexandria's Letter to Theodore, och specifikt Chapter 2.5 An analysis of Stephen Carlson's handwriting analysis.
  65. ^ Se Scott G. Brown, ”My Thoughts on the Reports by Venetia Anastasopoulou”, Biblical Archaeology Review. Tillgänglig online här (2015-03-22.) Brown hänvisar i not 45 till Roger Viklund, “Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis,” The Jesus Character Critically Examined; idem, “The Difference Between Real Photographs and Printed Photographs,” Salainen evankelista, (Part One, posted February 7, 2010); (Part Two, posted February 10, 2010); (Part Three, posted February 13, 2010).
  66. ^ Roger Viklund; Timo S. Paananen, “Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore,” Vigiliae Christianae 67 (2013), s. 235–247. Också tillgänglig online här.
  67. ^ Rune Pettersson, Visual information (Englewoods Cliff, New Jersey: Educational Technology Publications, 1993), s. 320.
  68. ^ Roger Viklund; Timo S. Paananen, “Distortion of the Scribal Hand in the Images of Clement’s Letter to Theodore,” Vigiliae Christianae 67 (2013), s. 235–247.
  69. ^ “She is a member of the National Association of Document Examiners (U.S.A.) and the International Graphology Association (U.K.). She holds a Certificate in Forensic Sciences from the University of Lancashire (U.K.) and a diploma in Handwriting Analysis from the International Graphology Association (U.K.).” Biblical Archaeology Review, A Handwriting Expert Weighs In (2015-03-22).
  70. ^ ”Therefore it is highly probable that Morton Smith could not have simulated the document of ‘Secret Mark’.” Venetia Anastasopoulou, ”Experts Report Handwriting Examination”, s. 38, Biblical Archaeology Review. Tillgänglig online här (2015-03-22).
  71. ^ ”The whole writing shows freedom, spontaneity and artistic flair. It also shows a skillful penmanship of a well educated and trained writer who uses the language effectively in expressing his thoughts.” Venetia Anastasopoulou, ”Experts Report Handwriting Examination”, s. 9, 13, Biblical Archaeology Review. Tillgänglig online här (2015-03-22).
  72. ^ ”… the Greek words are written letter-letter as copy book at a lower speed, without ease and the range of variations is very limited. His writing is like that of a school student.” Venetia Anastasopoulou, ”Experts Report Handwriting Examination”, s. 18, 37, Biblical Archaeology Review. Tillgänglig online här (2015-03-22).
  73. ^ “Dr. Tselikas is director of the Center for History and Paleography of the National Bank of Greece Cultural Foundation and also of the Mediterranean Research Institute for Paleography, Bibliography and History of Texts. He pursued post-doctoral studies in paleography at the École Pratique of the Sorbonne in Paris and has published more than 150 articles on Greek paleography.” Biblical Archaeology Review, Agamemnon Tselikas’ Handwriting Analysis Report (2015-03-22).
  74. ^ Agamemnon Tselikas, “Agamemnon Tselikas’ Handwriting Analysis Report”, Palaeographic Observations 2, Biblical Archaeology Review. Tillgänglig online här (2015-03-22).
  75. ^ Bokstäverna τ och θ samt kombinationerna θη och θου, plus några accenter och dessutom ett exempel på instabilitet i skriften.
  76. ^ Agamemnon Tselikas, “Agamemnon Tselikas’ Handwriting Analysis Report”, Textological Observations, Biblical Archaeology Review. Tillgänglig online här (2015-03-22).
  77. ^ Hershel Shanks, “Was Morton Smith the Bernie Madoff of the Academy?”, s. 143; i Tony Burke (ed.), Ancient Gospel or Modern Forgery? The Secret Gospel of Mark in Debate. Proceedings from the 2011 York University Christian Apocrypha Symposium (Cascade Books, 2013).
  78. ^ Joseph Patrich, “The Sabbaite Herritage: An Introductory Survey” i The Sabaite Heritage in the Orthodox Church from the Fifth Century to the Present, ed. Joseph Patrich (Orientalia Lovaniensia Analecta 98: Leuven, 2001), s. 10.
  79. ^ De etablerade patristikforskarna Eric Osborn, Attila Jakab och Per Beskow anser att Klemens inte har skrivit brevet (Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery, Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 2005, s. 24), även om Beskow föredrar att betrakta det som en öppen fråga. (Per Beskow, ”Modern Mystifications of Jesus”, s. 458–473; i Delbert Burkett, ed., The Blackwell Companion to Jesus, Blackwell Publishing Ltd., 2011).
  80. ^ De Klemensforskare som uttryckt uppfattningar liknande detta innefattar John Ferguson, Werner Jaeger, Claude Mondésert, Cyril C. Richardson, William H.C. Frend, Robert M. Grant, R.P.C. Hanson, Salvatore Lilla, André Méhat, Jean-Daniel Kaestli, Alain Le Boulluec (med viss reservation), Guy G. Stroumsa, Annewies van den Hoek, och Judith L. Kovacs. Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery (Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 2005), s. 68.
  81. ^ ”This article offers the first epistolary analysis of Clement's letter to Theodore and demonstrates that it comports in form, content, and function with other ancient letters that addressed similar circumstances.” Jeff Jay, ”A New Look at the Epistolary Framework of the Secret Gospel of Mark,” Journal of Early Christian Studies, 16:4 (Winter 2008), s. 573–597.
  82. ^ Charles Hedrick, ”The Secret Gospel of Mark: Stalemate in the Academy,” Journal of Early Christian Studies 11:2 (Summer 2003), s. 141.
  83. ^ “Of the scholars listed in the bibliography here following, twenty-five have agreed in attributing the letter to Clement, six have suspended judgement or have not discussed the question, and only four have denied the attribution”. Morton Smith, “Clement of Alexandria and Secret Mark: The Score at the End of the First Decade,” Harvard Theological Review 75 (1982), 449–461, s. 450.
  84. ^ Otto Stählin (ed.), Clemens Alexandrinus (Leipzig: J.C. Hinrichs, 1905–1936). Re-ed. Ludwig Früchtel. 4 vols. GCS (Berlin: Akademie-Verlag, 1972). Klemens’ brev till Theodoros lades till vol. 4.1, 2:a uppl. GCS 39.1, Literatur und Addenda zu Band III, re-ed. Ursula Treu, xvii–xviii. (Berlin, 1980).
  85. ^ Enligt Stephen C. Carlson hävdar redaktören Ursula Treu i förordet till andra upplagan att publiceringen är preliminär ("provisorisch abdrucken") för att befrämja diskussionen. (The Gospel Hoax , s. 49).
  86. ^ Otto Stählin (ed.), Clemens Alexandrinus (Leipzig: J.C. Hinrichs, 1905–1936). Re-ed. Ludwig Früchtel. 4 vols. GCS (Berlin: Akademie-Verlag, 1972).
  87. ^ Detta har påpekats av bland andra Bart D. Ehrman, Response to Charles Hedrick's Stalemate, Journal of Early Christian Studies - 11:2 (Summer 2003) s. 155–163; Lost Christianities: the battles for Scripture and the faiths we never knew (2005), s. 78 och Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel, som hänvisar till Quentin Quesnell (s. 12, 35) och Andrew Criddle (s. 36).
  88. ^ Andrew Criddle, On the Mar Saba Letter Attributed to Clement of Alexandria, Journal of Early Christian Studies 3:3 (Fall 1995), s. 215–220.
  89. ^ Andrew R. Solow & Woollcott K. Smith, “A Statistical Problem Concerning the Mar Saba Letter”, The American Statistician 63 (2009), s. 254–257.
  90. ^ Som att det innebär ett betydande problem för resultatet om beslutet att fokusera på 1-orden föregicks av vetskapen att de var många; att vare sig 0- eller 1-orden får förekomma mer än en gång i den text som undersöks; att den jämförande Klemenskonkordansen är ofullständig; att denna inte tar hänsyn till att samma ord kan förekomma flera gånger på samma sida, och att själva modellen är ifrågasatt för att avgöra om en viss författare skrivit en viss text. Andrew R. Solow & Woollcott K. Smith, “A Statistical Problem Concerning the Mar Saba Letter”, The American Statistician 63 (2009), s. 254–257.
  91. ^ Robert Conner, The Secret Gospel of Mark: Morton Smith, Clement of Alexandria, and Four Decades of Academic Burlesque (Oxford: Mandrake of Oxford, 2015), s. 60–61.
  92. ^ Walter M. Shandruk, Statistics and Hapax Legomena in the Mar Saba Letter.
  93. ^ Scott G. Brown, The Letter to Theodore: Stephen Carlson's Case against Clement's Authorship, Journal of Early Christian Studies, 16:4 (Winter 2008), s. 535–572. Han hänvisar till Ronald Thisted och Bradley Efron, Did Shakespeare Write a Newly-Discovered Poem? Biometrika 74 (1987): 445–55.
  94. ^ Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery (Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 2005), s. 6–7.
  95. ^ Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery (Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 2005), s. 8–9.
  96. ^ Exempelvis Joseph A. Fitzmyer, “How to Exploit a Secret Gospel,” America 128 (1973), s. 572. Se Morton Smith, “Clement of Alexandria and Secret Mark: The Score at the End of the First Decade,” Harvard Theological Review 75 (1982), 455.
  97. ^ R. H. Gundry, Mark: A Commentary on His Apology for the Cross, (Grand Rapids, MI, Eerdmans, 1993), s. 622.
  98. ^ F. F. Bruce, Jesus and Christian Origins outside the New Testament (London: Hodder and Stoughton, 1974), s. 165.
  99. ^ Raymond E. Brown, “The Relation of the ‘Secret Gospel of Mark’ to the Fourth Gospel”, Catholic Biblical Quarterly 36 (1974), s. 466–485.
  100. ^ Francis Watson, “Beyond Suspicion: on the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark”, Journal of Theological Studies 61 (2010), s. 128–170.
  101. ^ Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery (Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 2005), s. 85–101. I not 36, s. 93, hänvisar Brown till “Bruce, “Secret” Gospel, 20, 11–12; Helmut Merkel, “Auf den Spuren des Urmarkus? Ein neuer Fund und seine Beurteilung,” ZTK 71 (1974): 123–44; R.E. Brown, “Relation”; Robert M. Grant, “Morton Smith’s Two Books,” AThR 56 (1974): 60–61; Edward C. Hobbs, response to Reginald Fuller, in LM, 20–21, 66; Daryl Schmidt, ibid., 41–45; Frans Neirynck, “The Apocryphal Gospels and the Gospel of Mark,” in Evangelica II 1982–1991 Collected Essays by Frans Neirynck, ed. Frans Van Segbroeck, BETL 99 (Leuven: Leuven University Press; Uitgeverij Peeters, 1991), 760–62“.
  102. ^ Scott G. Brown, “The Longer Gospel of Mark and the Synoptic Problem”, i eds. Paul Foster et al., New Studies in the Synoptic Problem: Oxford Conference, April 2008: Essays in honour of Christopher M. Tuckett (BETL; Leuven: Peeters, 2011), s. 757, 762.
  103. ^ Morton Smith, “Merkel on the Longer Text of Mark,” Zeitschrift für Theologie und Kirche 72 (1975), s. 137.
  104. ^ Scott G. Brown, “The Longer Gospel of Mark and the Synoptic Problem”, i eds. Paul Foster et al., New Studies in the Synoptic Problem: Oxford Conference, April 2008: Essays in honour of Christopher M. Tuckett (BETL; Leuven: Peeters, 2011), s. 759.
  105. ^ Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery (Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 2005), s. 165–214.
  106. ^ Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery (Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 2005), s. 176–179.
  107. ^ Scott G. Brown, ”The Question of Motive in the Case against Morton Smith,” Journal of Biblical Literature 125 (2006) s. 352.
  108. ^ Däribland Peter Jeffery, The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery, Yale University Press, 2007; Stephen C. Carlson, The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark (Waco, Texas: Baylor University Press, 2005); Craig A. Evans, Fabricating Jesus: How Modern Scholars Distort the Gospels, InterVarsity Press, 2006, i Lee Strobels bok Vilken Jesus ska jag tro på?: en reporters kritiska granskning av de nya jesusbilderna, Libris 2008, och i Morton Smith and the Secret Gospel of Mark: Exploring the Grounds for Doubt; Francis Watson, “Beyond Suspicion: on the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark”, Journal of Theological Studies 61 (2010), 128-170.
  109. ^ Pierson Parker var den som år 1960 föreslog för Morton Smith att det kunde röra sig om en homosexuell handling, en uppfattning Smith övergav relativt snart. Scott G. Brown, ”The Question of Motive in the Case against Morton Smith,” Journal of Biblical Literature 125 (2006) s. 351–383.
  110. ^ Framför allt har en före detta doktorand till Morton Smith, Jacob Neusner, attackerat Smith personligen. Neusner skriver: ”Even at the time, some of us told Smith to his face that he was an upside-down fundamentalist, believing anything bad anybody said about Jesus, but nothing good.” (Neusner, Jacob, Are There Really Tannaitic Parallels to the Gospels? A Refutation of Morton Smith, 1993, s. 28): ”I thought and told him to his face that his results were nothing more than anti-Christian propaganda. … I take pride that, when it was time to stand up and be counted, I said in print that Smith's portrait of Jesus was not history but contemptible, hateful ideology.” (Neusner, Jacob, Are There Really Tannaitic Parallels to the Gospels? s. 10, 158).
  111. ^ Allan J. Pantuck på Stephen C. Carlsons blogg Hypotyposeis.
  112. ^ Charles Hedrick, ”The Secret Gospel of Mark: Stalemate in the Academy,” Journal of Early Christian Studies 11:2 (Summer 2003), s. 136, 139, 142.
  113. ^ Scott G. Brown, ”The Question of Motive in the Case against Morton Smith,” Journal of Biblical Literature 125 (2006) s. 356–359.
  114. ^ ”Freedom from the law may have resulted in completion of the spiritual union by physical union.” (Morton Smith, The Secret Gospel, s. 114). ”… 'the mystery of the kingdom of God' . . . was a baptism administered by Jesus to chosen disciples, singly, and by night. In this baptism the disciple was united with Jesus. The union may have been physical (… there is no telling how far symbolism went in Jesus' rite), but the essential thing was that the disciple was possessed by Jesus' spirit.” (Morton Smith, Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark, s. 251).
  115. ^ Bland andra Miles Fowler, ”Identification of the Bethany Youth in the Secret Gospel of Mark with other Figures Found in Mark and John,” Journal of Higher Criticism 5:1 (spring 1998), s. 3–22. Tillgänglig online här (2015-03-27).
  116. ^ Morton Smith, ”Hellenika Cheirographa en tei Monei tou Hagiou Sabba,” Nea Siōn (det grekisk-ortodoxa patriarkatets tidskrift Νέα Σιών) 52 (1960), s. 110–125, 245–256.
  117. ^ Stephen C. Carlson, The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark (Waco, Texas: Baylor University Press, 2005), s. 42–44.
  118. ^ Timo S. Paananen skriver i sin Master's thesis, Chapter 2.5 An analysis of Stephen Carlson's handwriting analysis. ”... as far as it is possible to conclude anything reliably from the small sample size we have, the handwriting of the MS22 is not 1) the handwriting of M. Madiotes, 2) the handwriting of the Theodore-letter, nor 3) the handwriting of Morton Smith.”
  119. ^ Stephen C. Carlson, The Gospel Hoax: Morton Smith’s Invention of Secret Mark (Waco, Texas: Baylor University Press, 2005), s. 59–63.
  120. ^ Kyle Smith, ‘Mixed with Inventions’: Salt and Metaphor in Secret Mark http://www-user.uni-bremen.de/~wie/Secret/SALT-PAPER.rtf
  121. ^ Mishnah, Tractate "Eruvim" 10, 14, The Mishnah, Danby translation (Oxford: Oxford Univ. Press, 1933), p. 136. Mishnah with Commentary, Avodah Zarah 2, 6 (Jerusalem, 1994); ”In antiquity salt was regularly mixed with other substances.” Hershel Shanks, Restoring a Dead Scholar’s Reputation Biblical Archaeology Review 35:06, Nov/Dec 2009
  122. ^ Philip Jenkins, Hidden Gospels: How the Search for Jesus Lost Its Way (New York: Oxford University Press, 2001).
  123. ^ James Hogg Hunter, The Mystery of Mar Saba. New York, Toronto: Evangelical Publishers, 1940.
  124. ^ Robert M. Price, Second Thoughts on the Secret Gospel (Tillgänglig online 7 aug. 2011).
  125. ^ Francis Watson, “Beyond Suspicion: on the Authorship of the Mar Saba Letter and the Secret Gospel of Mark”, Journal of Theological Studies 61 (2010), 128-170.
  126. ^ “I know that facts rarely get in the way of an incredible theory, but I would have thought that anyone who can imagine Smith producing the perfect forgery would at least have difficulty picturing him reading an anti-intellectual evangelical Christian spy novel.” (Scott G. Brown, Mark’s Other Gospel: Rethinking Morton Smith’s Controversial Discovery (Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 2005), s. 58–59).
  127. ^ Allan J. Pantuck, ”Solving the Mysterion of Morton Smith and the Secret Gospel of Mark”, Biblical Archaeology Review. Tillgänglig online här (2015-03-27).
  128. ^ Allan J. Pantuck, ”Reply to Craig Evans”, s. 11–12, från The York University Christian Apocrypha Symposium Series 2011.
  129. ^ Philip Jenkins, Alexandrian Attitudes: A new source for the “Secret Gospel of Mark.” i Books and Culture: A Christian Review. Tillgänglig online här (2013-03-27).
  130. ^ Guy G. Stroumsa (ed.), Morton Smith and Gershom Scholem, Correspondence 1945–1982 (Leiden/Boston: Brill, 2008).
  131. ^ ”For Smith's letters show him discussing the material with Scholem, over time, in ways that clearly reflect a process of discovery and reflection.” Anthony Grafton, Gospel Secrets: The Biblical Controversies of Morton Smith ”The Nation”, January 26, (2009).
  132. ^ ”Morton Smith was not a good form-critical scholar. … It would have been completely beyond his ability to forge a text that, in terms of form-criticism, is a perfect older form of the same story as appears in John 11 as the raising of Lazarus.” Helmut Koester, ”Was Morton Smith a Great Thespian and I a Complete Fool?”, Biblical Archaeology Review(Nov/Dec 2009), s. 58.
  133. ^ ”Obviously, a forger would not have had the problems that Morton was struggling with. Or Morton Smith was an accomplished actor and I a complete fool.” Helmut Koester, ”Was Morton Smith a Great Thespian and I a Complete Fool?”, Biblical Archaeology Review(Nov/Dec 2009), s. 58.
  134. ^ För information om Markus' tekniker för ankomster, se Roger Viklund, Den symboliskt utformade förlagan till Markusevangeliet – populärt benämnd Hemliga Markusevangeliet och specifikt avsnittet Hemliga Markusevangeliet äldre än Markusevangeliet.
  135. ^ Secret MarkEarly Christian Writings hänvisar till Helmut Koester, Ancient Christian Gospels, Harrisburg, PA: Trinity Press (1990), s. 293–303, och Ron Cameron, ed., The Other Gospels: Non-Canonical Gospel Texts, Philadelphia, PA: The Westminster Press (1982) s. 67–71.
  136. ^ J. D. Crossan, Four Other Gospels: Shadows on the Contours of Canon, Minneapolis (1985) s. 108; The Historical Jesus: The Life of a Mediterranean Jewish Peasant, HarperCollins (1993) s. 429–430.
  137. ^ N.T Wright, Jesus and the Victory of God: Christian Origins and the Question of God. Vol. 2 (1996) s. 49. Robert H. Gundry, Mark: A Commentary on His Apology for the Cross, Grand Rapids: Eerdmans (1993), s. 603–623. Gerd Theißen, Annette Merz, Der historische Jesus - Ein Lehrbuch, 3. , durchges. und erg. Auflage (2001), s. 59.