Kroniskt trötthetssyndrom

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
ME/CFS (Kroniskt trötthetssyndrom)
Klassifikation och externa resurser
ICD-10 G93.3
ICD-9 780.71
DiseasesDB 1645
MedlinePlus 001244
eMedicine med/3392  ped/2795
MeSH engelsk

Kroniskt trötthetssyndrom, myalgisk encefalomyelit eller myalgisk encefalopati (ME), är en neurologisk sjukdom, som kännetecknas av en långvarig utmattning samt post-exertional malaise, symptomförsämring efter aktivitet, i kombination med en rad andra symptom. Idag används termen ME/CFS för sjukdomen (myalgisk encefalomyelit/chronic fatigue syndrome).

Symtom och tecken[redigera | redigera wikitext]

ME/CFS innebär störningar i det centrala nervsystemet, liksom i immunförsvar och hormonella system. Huvudsymptomet är ansträngningsutlöst försämring, post-exertional malaise (PEM), vilket innebär att den drabbade blir kraftigt sjukare efter aktivitet. Ibland uppstår försämringen direkt, ibland efter någon eller några dagar. Typiska symptom är långvarig, funktionsnedsättande utmattning, influensamående, feber, halsont, muskel- och ledsmärtor, huvudvärk, känslighet för ljud, ljus och beröring, yrsel, och minnes- och koncentrationsbesvär. En majoritet av de som drabbas av sjukdomen har insjuknat i samband med en infektion.

(Notera att post-exertional malaise inte är samma sak som träningsintolerans.)

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Sjukdomen är klassad som neurologisk av WHO och Socialstyrelsen, med kod G93.3 (WHO-ICD10). Ungefär 0,4% av befolkningen uppskattas vara drabbad, det vill säga ca 40.000 personer i Sverige.

Prognos[redigera | redigera wikitext]

Sjukdomen är i dagsläget kronisk, men pågående biomedicinsk forskning ger hopp om förfinade undersökningsmetoder och potentiella behandlingar. En tidig diagnos och korrekt behandling och information om hanteringen av ME/CFS är av stor vikt för att förhindra att den blir svårartad.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

En behandlingsform som förordas av ME/CFS-experter är så kallad pacing, som innebär att hushålla med det begränsade energiförråd som ME/CFS-patienter har, upprätta en balans mellan vila och aktivitet där sjukdomen stabiliseras och undvika den ytterligare försämring som uppstår vid post-exertional malaise. Enligt riktlinjerna från den internationella läkar- och forskarorganisationen IACFS/ME är gradvis ökad träning inte att rekommendera och KBT kan inte anses ha skapat kliniskt signifikanta förbättringar hos patienter med ME/CFS. IACFS/ME rekommenderar pacing samt symptomlindrande medicinsk behandling och pekar på att lovande forskning kring immunologiska behandlingar pågår.[1]

Norska läkare vid en cancerklinik i Bergen har via en studie fått positiva reaktioner hos patienter som behandlats med cancermedicinen Rituximab/Mabthera[2] [3].

Institute of Medicines rapport om ME/CFS[redigera | redigera wikitext]

I februari 2015 utkom en en rapport om ME/CFS [4] från Institute of Medicine (IOM), som är en del av den amerikanska vetenskapsakademin National Academy of Sciences. Rapporten om ME/CFS var beställd av amerikanska hälsodepartementet, CDC, NIH, Social Security Administration, AHRQ och FDA. IOM har gått igenom 9000 studier för att utvärdera evidensen kring symptom och sjukdomsmekanismer vid ME/CFS.

I sin rapport konstaterar Institute of Medicine i USA följande:

ME/CFS är en allvarlig, fysisk, kronisk, komplex multisystemsjukdom som är svårt funktionsnedsättande. Ofta berövas den drabbade helt på sitt liv. Upp till 25% av ME/CFS-patienterna är bundna till sina hem eller sängliggande.

Missuppfattningarna om att sjukdomen skulle vara psykogen eller en form av somatisering måste upphöra. ME/CFS är en fysisk sjukdom som angriper flera av kroppens system. Den bristande kunskapen om ME/CFS i vården och den kraftiga underdiagnosticeringen behöver åtgärdas.

Vetenskaplig evidens visar att kardinalsymptomen vid ME/CFS är ansträngningsutlöst försämring (postexertional malaise, PEM), signifikant nedsatt funktion, sömn som inte ger återhämtning, ortostatisk intolerans (fysiska svårigheter att stå upp) och nedsatt kognitiv förmåga. Därutöver har patienterna ofta infektionsutlöst insjuknande, smärta, halsont, svullna lymfkörtlar, intryckskänslighet, mag-tarm-problem.

Vetenskaplig evidens belägger att det finns immundysfunktion vid ME/CFS.

Objektiva mätmetoder påvisar symptomet ansträngningsutlöst försämring, postexertional malaise (PEM). Det finns vetenskaplig evidens, bland annat avvikelser dag 2 vid tvådagars maxcykeltest, som belägger att PEM är ett kardinalsymptom som skiljer ME/CFS-patienter från andra sjukdomsgrupper.

Anmärkningsvärt lite medel har avsatts till forskning kring sjukdomsmekanismer och effektiva behandlingar. Det är helt nödvändigt med ökade forskningsinsatser som i framtiden också kan leda till subgruppering.

Terminologi och historik[redigera | redigera wikitext]

Termen ”kroniskt trötthetssyndrom” är ifrågasatt då denna neurologiska sjukdom då lätt sammanblandas med symptomet generell, långvarig trötthet. Idag används därför istället ofta termen ME eller ME/CFS (CFS är förkortning av den engelska beteckningen för kroniskt trötthetssyndrom).

Myalgisk encefalomyelit (ME) är en striktare definition än kronisk trötthetssyndrom[5][6]. Bland annat är det obligatoriskt med kognitiva svårigheter, värk och sömnstörningar samt post-exertional malaise - förvärring av symtomen som håller i sig mer än 24 timmar efter mental eller fysisk ansträngning.

Historien för ME sträcker sig tillbaka till åtminstone 1934 då ME uppträdde i epidemisk form i Los Angeles beskriven av Gilliam[7]. Sedan dess har författare såsom Melvin Ramsay [8] som intresserat sig för ME sedan ett utbrott på Royal Free Hospital i London 1955. Andra är doktor Andrew Wallis från Skottland som i sin uppsats 1957 beskrev en epidemi i Cumberland i Norra England 1955[9]. Achesson gjorde 1959 en översiktsartikel över ME i epidemisk och endemisk form [10].

ME har sedan 1969 stått med i WHO:s klassifikation för sjukdomar (ICD) då benign myalgisk encefalomylelit introducerades som en neurologisk sjukdom i WHO ICD-8 (kod 323). [11]. Prefixet benign (godartad) hänsyftade till att det inte tog livet av sina offer så som polio, men sjukdomen kan vara långt ifrån godartad för de drabbade.

Namnet myalgisk encefalomyelit (ME) myntades på 1950-talet för att beskriva väldokumenterade utbrott av sjukdom; däremot är ME åtföljt av neurologiska och muskulära tecken och har en annorlunda definition än Kroniskt trötthetssyndrom. [5]

ME/CFS-specialiserade kliniker[redigera | redigera wikitext]

I Sverige finns två landstingsanslutna kliniker specialiserade på ME/CFS: ME/CFS-mottagningen Stora Sköndal, Stockholm, samt Gottfriesmottagningen, Mölndal.

Därtill finns en privat klinik med inriktning på ME/CFS: ME-mottagningen, Gotahälsan, Mjölby.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ME/CFS: A Primer for Clinical Practitioners http://www.iacfsme.org/portals/0/pdf/Primer_Post_2014_conference.pdf
  2. ^ http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0026358
  3. ^ http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0129898
  4. ^ http://www.rme.nu/sites/rme.nu/files/IOMs_report-Beyond_Myalgic_Encephalomyelitis-Chronic_Fatigue_Syndrome-Book.pdf
  5. ^ [a b] http://www.cdc.gov/cfs/cme/wb3151/chapter1/overview.html
  6. ^ The clinical and scientific basis of myalgic encephalomyelitis chronic fatigue syndrome, Byron Hyde, 1992, The Nightinggale Research Foundation
  7. ^ Gilliam AG. Epidemiological study of an epidemic diagnosed as poliomyelitis occurring among the personnel of the Los Angeles County General Hospital during the summer of 1934. Public Health Bulletin No. 240, April 1938.
  8. ^ Myalgic Encephalomyelitis and Postviral Fatigue States: The Sage of Royal Free disease, A. Melvin Ramsay, 2nd edition, Gower Medical Publishing, London 1988.
  9. ^ Wallis AL An investigation into an unusual disease seen in epidemic and sporadic form in a general practice in Cumberland in 1955 and subsequent years. MD Thesis. University of Edinburgh, 1957.
  10. ^ The Clinical Syndrome Variously Called Benign Myalgic Encephalomyelitis, Iceland Disease and Epidemic Neuromyasthenia. Acheson ED. American Journal of Medicine 1959; 26: 569–95.
  11. ^ International Classification of Diseases, I, World Health Organization, 1969, pp. 158, (vol 2, pp. 173)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]