Hoppa till innehållet

ME/CFS

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Kroniskt trötthetssyndrom)
ME/CFS
Klassifikation och externa resurser
ICD-118E49
ICD-10G93.3
Medlineplus001244
eMedicinemed/3392  ped/2795
MeSHsvensk engelsk

ME/CFS (ME för myalgisk encefalo­myelit och CFS av engelskans chronic fatigue syndrome), även kallat ME eller kroniskt trött­hets­syndrom, är en allvar­lig, systemisk, kronisk sjukdom som påtagligt försämrar livs­kvali­teten hos dem som drabbas.[1][2] Den debuterar oftast i sam­band med en infektion. Kardinal­symtomen är en svårt funk­tions­ned­sätt­ande trött­het som inte går att vila bort, ansträng­nings­utlöst för­säm­ring (vilket inne­bär att symtom för­värras efter fysisk eller mental ansträng­ning; engelska Post Exertional Malaise, PEM), kognitiv funk­tions­ned­sätt­ning, sömn­stör­ningar, smärta och auto­noma stör­ningar.[3] Därtill kommer ofta en rad andra symtom, till exempel immuno­logiska och neuro­endokrina symtom. I svåra fall kan patienterna bli helt säng­bundna och känslig­heten för senso­riska stör­ningar kräver då ofta en anpassad miljö med dämpad belys­ning och ljud­nivå.[4] Fysio­logiska avvikelser har påvisats i en rad studier, men det finns inget diagnos­tiskt test och de bakom­ligg­ande orsakerna är inte kända. Diagnos ställs genom noggrann anamnes och genom att utesluta andra sjukdomar. ME/CFS klassi­ficeras som en neuro­logisk sjukdom i det inter­natio­nella klassi­fice­rings­systemet ICD.[5][6][7]

Det finns ingen sjuk­doms­modi­fierande behand­ling,[8] utan behand­lingen inriktas på symtom­lind­ring och stöd­åtgärder. Åter­gång till full hälsa för vuxna personer där sjuk­domen har etablerats är ovanlig,[9] men prognosen är bättre för barn och personer som bara har varit sjuka en kort tid. Prevalensen, det vill säga andelen sjuka personer i befolkningen, upp­skattades till cirka 0,68 procent före covid-19-pandemin.[10] Det finns dock många fel­källor vid uppskattningar av prevalensen, och det angivna värdet har varierat mellan olika studier. Man har hittat ME/CFS överallt där man har letat, i alla geogra­fiska regioner, alla social­grupper, alla ålders­grupper och alla etniska grupper.[10][11]

Det har funnits en rad kontro­verser kring ME/CFS, bland annat om sjuk­domen är ett syndrom som definieras av ett kluster av symtom eller om den är synonym med medicinskt oför­klarad trött­het.[12] I flera av strids­frågorna finns det ännu ingen riktig veten­skaplig konsensus, men det har efter hand vuxit fram en samsyn i publicerade expert­rapporter och behand­lings­rikt­linjer. De flesta av dem definierar till exempel numera ME/CFS som ett distinkt syndrom och avvisar att det bara skulle vara ett annat namn för oför­klarad trött­het.[1][13][14]

Terminologi, klassificering och historik

[redigera | redigera wikitext]

ME är en akronym för myalgisk encefalo­myelit, på engelska Myalgic Encephalo­myelitis. Myalgi betyder muskel­smärta, encefalit inflamma­tion i hjärnan och myelit inflamma­tion i rygg­märgen. CFS är en akronym för Chronic Fatigue Syndrome, på svenska översatt till kroniskt trött­hets­syndrom. Den vanligaste beteck­ningen för sjukdomen i den inter­natio­nella, veten­skap­liga littera­turen är kombinations­termen ME/CFS eller motsvarande kombina­tion med de full­ständiga namnen utskrivna, Myalgic Encephalo­myelitis/Chronic Fatigue Syndrome.

I Sverige används beteck­ningen ME/CFS bland annat av Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU),[8] Socialstyrelsen[15] och 1177,[16] men även myalgisk encefalo­myelit och kroniskt trött­hets­syndrom är vanligt före­kommande. Ett vanligt misstag i massmedia är att behandla kronisk trött­het och kroniskt trött­hets­syndrom som synonyma begrepp,[17] men det först­nämnda är ett enskilt symtom och inte ett syndrom.

Den kliniska entitet som idag kallas ME/CFS har växt fram ur studier av en akut, smitt­sam sjukdom med framför allt neuro­logiska symtom, som förekommit i ett flertal epidemier och först är belagd i ett utbrott i Los Angeles 1934.[18] Vid en genomgång på 1990-talet kunde man identifiera drygt sextio epidemier med en likartad bild som den i Los Angeles.[19] Några av dem har väckt stort medialt intresse, särskilt epidemin på Royal Free Hospital i London 1955[20] och i Incline Village i Nevada 1984–85.[21]

I en osignerad ledare i The Lancet 1956 föreslog Donald Acheson att sjukdomen skulle få namnet benign myalgic encephalo­myelitis.[22][23] Benign betyder godartad och användes för att det inte förekom några döds­fall. Författaren förtydligade i en senare artikel att det visser­ligen inte fanns någon evidens för inflammation i hjärna och ryggmärg, men att termen ändå beskrev symtom­bilden och tills vidare kunde användas som samlings­namn för sjuk­domen.[24] Det påpekades redan i ett tidigt skede att även om sjuk­domen inte var dödlig, så yttrade den sig i somliga fall på ett sätt som inte var särskilt godartat.[25] Förledet benign lades så småningom bort i den medi­cinska littera­turen, och sjuk­domen kallas där i regel bara myalgic encephalo­myelitis eller ME.

Världshälsoorganisationen (WHO) erkände sjukdomen vid en konferens 1965 och tog upp benign myalgic encephalo­myelitis i det inter­nationella klassi­fice­rings­systemet ICD-8, som började gälla 1969.[26] Sjukdomen klassi­ficerades som neuro­logisk, placerades i avsnittet om inflamma­toriska sjuk­domar i nervsystemet och fick diagnoskoden 323. I ICD-9, som började gälla 1978, preci­serades koden till 323.9.[27]

Den kroniska sjukdomen

[redigera | redigera wikitext]

Så småningom uppmärk­sammades att den epidemiska sjukdomen har en stark tendens att bli kronisk och ofta innebär långvarig, svår sjukdom.[28] Man noterade också att det var vanligt med sporadiska fall som inte var knutna till epidemier.[28] Dessa patienter kom i kontakt med vården först när sjuk­domen hade gått över i en kronisk fas. Under 1980-talet skiftade fokuset för forsk­ningen från epidemier till det kroniska rest­till­ståndet och den lång­variga trött­het som följde med den.[29]

I mitten av 1980-talet lyftes likheten mellan ME och kroniska till­stånd efter andra, kända virusinfektioner fram, och några forskare började använda det gemen­samma namnet post­viral fatigue syndrome.[30] Ett kroniskt ME-liknande till­stånd kan utlösas även av andra smitt­ämnen än virus, till exempel bakterier.[31][32] Den forskar­grupp som utredde epidemin i Incline Village lanserade det orsaks­neutrala namnet chronic fatigue syndrome (CFS).[33]

I ICD-10 som släpptes 1994 åter­speglas det ändrade fokuset. Sjukdomen är fortfarande klassi­ficerad som neurologisk, men är nu placerad i avsnittet ”andra sjukdomar i hjärnan” och har diagnos­koden G93.3. Den engelska rubriken är post­viral fatigue syndrome,[5] som på svenska har över­satts till trött­hets­syndrom efter virus­infektion.[34] Diagnos­koden inne­fattar också inklusions­termerna benign myalgic encephalo­myelitis och chronic fatigue syndrome.[6]

I ICD-11 – som gäller inter­nationellt sedan 2022[35] men ännu inte är implemen­terad i Sverige[36] – kommer diagnos­koden för ME/CFS att bli 8E49. Rubriken och inklusions­termen chronic fatigue syndrome bibehålls oförändrade från ICD-10 i den engelska versionen. Myalgic encephalo­myelitis finns också med som inklusion, men nu utan förledet benign.[7] Benign togs bort i den svenska versionen ICD-10-SE redan 2018.[37]

Kontroverser kring namnet

[redigera | redigera wikitext]

Det har funnits många kontroverser kring namnet på sjukdomen. Termen ME har ifråga­satts eftersom det saknas säker evidens för inflamma­tion i hjärnan, och CFS har ifråga­satts för att termen anses trivia­lisera sjuk­domen.[1]

Charles Shepherd på The ME Association före­slog att man skulle använda namnet Myalgic Encephalo­pathy,[38] vilket skulle innebära att man kan behålla akronymen ME. Encefalo­pati anger en ospeci­ficerad avvikelse i hjärnan. Namnet används bland annat av den norska patient­föreningen.[39] Den brittiska utredningen 2002 använde kompromiss­termen CFS/ME,[40] som vändes till ME/CFS av den kanadensiska konsensus­rapporten 2003.[2] Den ameri­kanska expert­utred­ningen från 2015 föreslog att man skulle ta fasta på kardinal­symtomet ansträng­nings­utlöst för­sämring och kalla sjuk­domen Systemic Exertion Intole­rance Disease, med akronymen SEID.[1]

Termerna ME/CFS, CFS/ME, ME, CFS och post­viral fatigue syndrome refererar alla idag normalt till den kroniska sjukdom som har samma symtom­bild som den kroniska fasen av epidemisk ME, oberoende av utlösande faktor. Vissa aktörer argumen­terar för att den ME som förekom epidemiskt bör betraktas som en separat klinisk entitet och sär­skiljas från andra typer av post­infektiös sjukdom, men detta är en minoritets­uppfatt­ning. Sjukdoms­förloppet går i så fall i två faser: en akut fas som följs av en kronisk fas.[41]

Symtom och sjukdomstecken

[redigera | redigera wikitext]

ME/CFS debuterar oftast plötsligt i samband med en infektion, men kan också komma gradvis och ha andra utlösande faktorer eller vara utan känd utlösande faktor. Sjukdomen har ett fluktuerande förlopp, med perioder av relativ förbättring och försämring både på kort och lång sikt.[3][42][43][44][45][46]

Ansträngningsutlöst försämring

[redigera | redigera wikitext]

Det symtom som bäst differentierar ME/CFS från andra sjukdomar är ansträng­nings­utlöst försämring, som på engelska oftast kallas post-exertional malaise (PEM), men också är känt som post-exertional symptom exacerbation (PESE). Det innebär att patienten får en allmän försämring efter fysisk, kognitiv, sensorisk eller emotionell ansträng­ning. Försäm­ringen kan komma omedelbart eller efter några timmar eller dagar och kan vara i enstaka dygn, veckor eller ibland månader. Den kan innebära både en förstärk­ning av befintliga symtom och att nya symtom tillstöter.

Patienterna har en nytillkommen trötthet som inte går att vila bort och som inte förklaras av andra sjukdomar. Tröttheten kan vara både fysisk och mental och är svårare och mer funktions­nedsättande än till exempel tröttheten vid depression.[47][48] Den beskrivs ofta som en total kraftlöshet och frånvaro av energi.

Sömnstörningar

[redigera | redigera wikitext]

Nästan alla patienter med ME/CFS lider av sömn­störningar. De kan förekomma i olika former: svårighet att somna in, ökat sömnbehov och känsla av att vara dåsig, ytlig sömn med många uppvak­nanden, dålig sömnkvalitet, sömnighet dagtid och störningar av dygnsrytmen.

Kognitiv funktionsnedsättning

[redigera | redigera wikitext]

Patienter med ME/CFS uppger ofta att de tänker långsammare, har svårt att fokusera och koncentrera sig, är glömska och har en dimmig tanke­process, något som på engelska samman­fattas som brain fog. I studier har man visat att patienter har nedsatt uppmärk­samhet, minne och reaktions­tid, processar information lång­sammare och har svårigheter med krävande uppgifter som erfordrar planering eller återhämtning av information från minnet. Däremot har man inte hittat någon funktions­nedsätt­ning i finmotorik, ordförråd eller förmåga att resonera.[43]

Autonoma störningar

[redigera | redigera wikitext]

Det finns en rad symtom som associeras med det autonoma nervsystemet. Det viktigaste av dem är orto­statisk intolerans, det vill säga svårig­het att upprätt­hålla stående läge. Andra vanliga autonoma symtom är hjärtklappning, yrsel, tung andning, andfåddhet efter ansträng­ning, orolig blåsa och magbesvär.

Smärta är vanligt före­kommande, men förekommer inte hos alla och kan mani­festeras på olika sätt. Den kommer ofta från muskler och leder och beskrivs då vanligen som utbredd, men kan också vara lokaliserad. Huvudvärk kan vara besvärande och beskrivs ofta som migrän­liknande. Många patienter har hyper­sensi­tivitet. Smärta kan då framkallas av sensoriska störningar, som ljus, ljud, beröring, lukter och avvikande temperatur.

Andra vanliga symtom

[redigera | redigera wikitext]

Många patienter har symtom som är associerade med immunförsvaret, bland annat influensaliknande känsla, ökad mottag­lighet för virus­infektioner, alkohol­intolerans, känslig­het mot födoämnen, ömma eller svullna lymfkörtlar, ständigt åter­kommande halsbränna och allmän sjuk­doms­känsla. Neuro­endokrina symtom är också vanligt före­kommande, bland annat fross­brytningar, nattliga svett­ningar, svårighet att hålla temperaturen, känslighet mot värme och kyla, påtaglig ändring av vikten och minskad stress­tålighet. Musklerna hos patienter är svagare och tröttas ut snabbare än hos friska personer.

Funktionsnedsättning och svårighetsgrad

[redigera | redigera wikitext]

ME/CFS är en av de svåraste kroniska sjukdomarna vad gäller funktions­nedsätt­ning och förmåga att upprätt­hålla sociala kontakter och livskvalitet.[49][50][40] Det har funnits många kontroverser runt ME/CFS, men det råder veten­skap­lig konsensus om att det är en allvarlig och svårt funktions­nedsättande sjukdom.[51]

Svårighets­graden varierar mellan olika patienter. Man brukar grovt dela in ME/CFS i mild, måttlig, svår och mycket svår.[52][53] Patienter med mild ME/CFS kan ofta jobba heltid eller deltid och klarar av sina dagliga rutiner, men har begränsad mobilitet och måste göra stora inskränk­ningar på fritid och socialt liv. Även mild ME/CFS innebär kraftigt minskad livs­kvalitet. Man brukar kräva en inskränkning av aktivitets­nivån på minst 50 procent för att ställa diagnos.[2][1] Patienter med måttlig ME/CFS har nedsatt mobilitet och är begränsade i alla dagliga aktiviteter, även om de periodvis kan ha bättre förmåga. De klarar oftast inte av att jobba och behöver vilo­perioder på efter­middagen. Patienter med svår ME/CFS kan inte delta i några aktiviteter och klarar bara av ett minimum av dagliga rutiner. De är ofta bundna till hemmet. Patienter med mycket svår ME/CFS är oftast säng­bundna, behöver hjälp med person­lig hygien och mat och är mycket känsliga för sensoriska störningar (ljus, ljud, beröring med mera).

Det saknas bra statistik över hur vanligt före­kommande olika svårig­hets­grader är, men en ofta återgiven siffra är att cirka 25 procent av patienterna är bundna till sängen eller hemmet.[54]

ME/CFS är en kriterie­diagnos med symtom­kriterier. Även om många fysio­logiska anomalier har rapporterats i littera­turen, finns det ingen avvikelse av sådan kvalitet att den kan användas för ett diagnostiskt test. Diagnos ställs genom en noggrann anamnes och undersökning av patientens fysiska och mentala hälsa. Det är viktigt att utreda och utesluta andra sjuk­domar, men en patient kan också ha flera sjuk­domar samtidigt.[55][42][1][56][14][45][44]

Diagnoskriterier

[redigera | redigera wikitext]

Sjuk­doms­bilden vid ME/CFS är beskriven i den veten­skap­liga littera­turen, men alla patienter har inte alla symtom och det försvårar diagnosen i det enskilda fallet. Man brukar använda diagnos­kriterier för att avgöra när diagnos skall ställas, men kriteriernas utformning blir alltid en avvägning mellan risken för falska positiva och falska negativa svar. Det har publicerats ett flertal diagnos­kriterier för ME/CFS. Några av de viktigaste presenteras nedan.

År 1988 publicerades de första kriterierna på uppdrag av den amerikanska smitt­skydds­institutet CDC (Centres for Disease Control and Prevention).[33] De reviderades 1994, de så kallade Fukuda­kriterierna.[57] I båda fallen är det enda obliga­toriska symtomet en långvarig, funktions­ned­sättande trötthet som inte går att vila bort; därutöver anges ett antal symtom varav patienten måste uppfylla en bestämd andel. CDC publicerade ytterligare en revision av kriterierna 2005,[58] men den har inte haft någon större betydelse i praktiken.

Engelska psykiatrer lanserade 1991 Oxfordkriterierna,[59] som ytterst bygger på antagandet att all långvarig trötthet som inte förklaras av annan känd, organisk sjukdom vidmakthålls av negativa före­ställ­ningar och und­vikande­beteende.[60] Långvarig, oförklarad trötthet är det enda symtomet som krävs för diagnos.

En expert­grupp på tolv forskare och kliniker publicerade 2003 nya kriterier för ME/CFS på uppdrag av Health Canada.[2] Kriterierna omfattar en lång rad obliga­toriska symtom: trötthet, ansträng­nings­utlöst försämring (engelska post-exertional malaise, PEM), sömn­stör­ningar, smärta och neuro­logiska eller kognitiva symtom. (Smärta och sömnstörningar är dock inte nödvändiga om sjuk­domen är infektions­utlöst.) Dessutom måste patienten ha symtom ur minst två av de tre grupperna: autonoma, neuro­endokrina och immuno­logiska stör­ningar. Kriterierna kallas ofta för de kana­densiska konsensus­kriterierna, med den engelska akronymen CCC.

Den kanaden­siska expert­gruppen själv­rekryterade fler medlemmar och publicerade på eget initiativ nya kriterier 2011, de inter­nationella konsensus­kriterierna med akronymen ICC.[61] De bygger vidare på CCC, men gör flera antaganden om den under­liggande pato­fysio­login. Sjuk­domen kallas nu ME, och symtomet post-exertional malaise har ersatts av post­exertional neuro­immune exhaustion, med akronymen PENE.

I den amerikanska expert­rapporten som publicerades 2015 på uppdrag av Institute of Medicine (IOM; numera National Academy of Medicine, NAM), föreslogs en ny upp­sätt­ning diagnos­kriterier som fokuserar på kärn­symtomen och särskilt betonar att ansträng­nings­utlöst försämring är det symtom som bäst differen­tierar ME/CFS från andra sjukdomar.[1] Det finns tre obliga­to­riska symtom: trötthet som inte går att vila bort, ansträng­nings­utlöst för­säm­ring och störd sömn. Därtill skall patienten uppvisa kognitiva störningar eller orto­statisk intole­rans (ett autonomt symtom som innebär svårig­het att upp­rätt­hålla stående läge).

Den brittiska hälso­vårds­myndig­heten National Institute for Health and Care Excel­lence (NICE) publicerade 2021 behand­lings­rikt­linjer för ME/CFS med diagnos­krite­rier som i stort sett är desamma som IOM:s kriterier, dock med undan­taget att kognitiva störningar är obligatoriska och inte kan ersättas av orto­statisk intolerans.[14]

Vilka diagnoskriterier skall användas?

[redigera | redigera wikitext]

Det stora urvalet av diagnos­kriterier har ställt till problem, både inom forskningen och i det praktiska, kliniska arbetet. Tidiga kriterier behandlade trötthet som det enda kardinal­symtomet, men det har börjat växa fram en samsyn att det finns fler symtom som definierar sjukdomen. På en workshop om ME/CFS som arrangerades av den amerikanska hälso­vårds­myndig­heten National Institutes of Health (NIH) 2014, lyftes ansträng­nings­utlöst för­säm­ring, neuro­kognitiv status och autonom funktion som särskilt viktiga för att förstå sjuk­doms­bilden.[62] Detta ligger i linje med IOM-kriterierna och kriterierna som används av NICE. Smitt­skydds­insti­tutet CDC hänvisar numera också till IOM:s kriterier.[56]

Många gamla studier har inte ansträngningsutlöst försämring som obligatoriskt symtom för att delta, och detta har väckt diskussioner om hur till­förlit­liga de egent­ligen är. Det gäller både Oxford­kriterierna och Fukuda­kriterierna, som är de kriterier som använts mest i forsk­ningen. I NICE:s utvärde­ring av behand­lings­studier bedömde man att patient­gruppen när dessa breda kriterier användes också inkluderade andra till­stånd än ME/CFS, och bland annat därför sattes kvaliten av studierna till låg eller mycket låg.[63] Oxfordkriterierna är särskilt problematiska, eftersom de inte avgränsar ett syndrom utan ett enskilt symtom. NIH:s work­shop rekommenderade att de skall sluta användas.[13]

Region Stockholm använder de kanadensiska konsensus­kriterierna,[55] där alla symtom som ingår i IOM:s kriterier också ingår och alla utom ortostatisk intolerans är obligatoriska för diagnos.

Stöd vid utredning

[redigera | redigera wikitext]

När symtombilden skall undersökas vid sjukdomar utan diagnostiskt test, kan standardi­serade hälso­enkäter vara till stor hjälp. Det finns ett flertal enkäter som utvärderar patienternas allmänna hälso­tillstånd och särskilda domäner av hälsan, till exempel SF-36,[64] men det har också utvecklats enkäter som riktar sig särskilt till patienter med misstänkt ME/CFS. CDC CFS Symptom Inventory som publi­cerades 2005 är ett till­för­lit­ligt och giltigt instru­ment för att utvärdera om patienter uppfyller Fukuda­kriterierna för CFS.[65][66][67]

DePaul Symptom Questionnaire (DSQ) är en hälso­enkät som publicerades 2010 och som operationaliserar de kanaden­siska konsensus­kriterierna.[68] Vid en jämförelse med patienter som diagnosti­cerats av läkare visade DSQ en känslighet på 92 procent och speci­ficitet på 75 procent.[69] Det visar att det är ett användbart verktyg som stöd vid utredningar, men att resultaten bör följas upp med en klininsk undersökning. Enkäten reviderades 2019.[70][71] Den nya versionen kallades DSQ-2 och har algoritmer för att utvärdera resultaten både mot Fukuda­kriterierna, de kanadensiska och inter­nationella konsensus­kriterierna samt IOM:s diagnos­kriterier.

Diagnosen i sig är inte farlig

[redigera | redigera wikitext]

Det har före­kommit upp­gifter i media om att diagnosen ME/CFS är farlig och att det är diagnosen som sådan som för­orsakar det lång­variga sjukdoms­för­loppet.[72] Patienterna själva beskriver dock oftast diagnosen som en lättnad,[8] och det finns inget veten­skaplig stöd för att den skulle vara orsaken till sjuk­domen. De flesta personer som blir diagnosti­cerade är redan kroniskt sjuka. Tiden från sjuk­doms­debut till diagnos var i genom­snitt drygt nio år i en svensk enkät­under­sök­ning från 2019[73] och varierade mellan fem och tolv år i olika europeiska länder enligt en enkät från 2024.[74] Jäm­förande epidemio­logiska studier pekar dess­utom på att prevalensen är lik­värdig i länder med olika acceptans av diagnosen.[75]

Det finns ingen sjuk­doms­modifierande behand­ling som har bevisats vara effek­tiv och säker i kontrollerade studier. Behand­lingen vid ME/CFS inriktas på symtom­lind­ring, stöd­åtgärder samt behand­ling av sam­sjuk­lighet och behand­lings­bara komplikationer. Det före­kommer också behand­ling baserat på klinisk erfaren­het hos läkaren och för­skriv­ning av läke­medel off-label. Patient­säker­hets­lagen har inget absolut krav på att behand­ling skall backas upp av kontrollerade studier, utan säger att hälso- och sjuk­vårds­personalen skall utföra sitt arbete ”i över­ens­stämmelse med veten­skap och beprövad erfarenhet”.[76]

Den över­sikt som ges nedan gäller i första hand patienter som är i till­räck­ligt bra till­stånd för att besöka vård­givaren. Vård av patienter med svår eller mycket svår ME/CFS kräver sär­skilda insatser.[77] Extra hänsyn måste också tas vid vård av barn och ung­domar.[78][79]

Notera att texten i det här avsnittet inte utgör behand­lings­råd och inte utgör en komplett beskriv­ning av möjliga behand­lingar, utan avser att ge en allmän oriente­ring av rekom­menda­tioner i behand­lings­rikt­linjer och exempel på åtgärder som de facto före­kommer.

Allmänna riktlinjer

[redigera | redigera wikitext]

Den dåliga för­ståel­sen av bakom­liggande pato­logiska processer, avsak­naden av evidens­baserad sjuk­doms­modifierande behand­ling, bristande kunskaper om till­ståndet inom sjuk­vården, sjuk­domens fluk­tue­rande förlopp, hetero­geni­teten i patient­gruppen och patienternas ömtåliga till­stånd skapar sär­skilda utmaningar vid hand­lägg­ningen av ME/CFS. Det finns ett antal generella prin­ciper som framhålls:[80][81][82][44][45][46][83][84][85]

  • Ge informa­tion om sjuk­domen och prog­nosen i ett tidigt skede. Informa­tionen bör ges i en posi­tiv anda, men fort­farande vara ärlig och realistisk.
  • För­klara vilka behand­lingar och insatser som är möj­liga och vilken potentiell nytta de gör.
  • Besluten om behand­lings­insatser bör delas med patienten och bör följa aktuella rikt­linjer för behand­ling.
  • Diskutera risken för skov, hur de uppträder och hur patienten skall hantera dem.[86]
  • Det som fungerar för en patient fungerar inte alltid för andra. Det är nöd­vändigt att individ­anpassa och följa upp medicinering och andra åtgärder för att se om de tolereras av patienten och ger effekt.
  • Många patienter är känsliga för mediciner. När en ny medici­nering sätts in, bör man börja med små doser och sakta öka dosen. Om man upphör med en medicin, bör man på mot­svarande sätt trappa ner doseringen.[87]
  • Se till att patienten vid behov får till­gång till insatser som till exem­pel fysiska hjälp­medel, arbets­tera­peut, fysio­tera­peut, kurator och dietist.
  • Se till att patienten får informa­tion om andra aspekter runt sjuk­domen, som till exempel rätt till sjuk­förmåner och stöd från social­tjänsten.
  • Se till att patienten får informa­tion om stöd från annat håll än sjuk­vården, som till exempel stöd­grupper och patient­orga­nisa­tioner.

Symtom­lindrande farmako­logisk behand­ling

[redigera | redigera wikitext]

Även om det inte finns någon effektiv sjuk­doms­modi­fierande behand­ling vid ME/CFS, kan farmako­logisk behand­ling – det vill säga behand­ling med läke­medel – mot olika symtom vara motiverad. Om icke-farmako­logisk behand­ling eller strategier för själv­hjälp är möjliga, bör detta prövas i första hand. Om ett symtom har behand­lats farmako­logiskt under en tid och verkar vara under kontroll, kan det vara motiverat att försöka minska dosen. Målet med farmako­logisk behand­ling bör vara att använda så liten dos som möjligt under så kort tid som möjligt, men det finns också undan­tag där behand­lingen måste vara mer lång­sik­tig.

Smärta är vanligt före­kommande bland patienter med ME/CFS. Vanliga recept­fria smärt­stillande medel som aspirin, paracetamol eller ibuprofen har sällan någon större effekt, men många patienter använder dem ändå regel­bundet. Om de vanliga smärt­stillande medlen inte fungerar, kan små doser av tri­cykliska läke­medel som ami­trip­tylin användas.[88][84][85] Vissa patienter tycker att tri­cykliska medel med mindre lugnande effekt, som till exempel imi­pramin eller nor­trip­tylin, fungerar bättre.[88][85]

Anti­epilep­tiska mediciner som gaba­pentin kan vara till hjälp i svåra fall av neuro­patisk eller muskulo­skeletal smärta.[88][85][45] Pre­gaba­lin är en när­besläktad anti­epilep­tisk medicin som har visat viss effekt mot neuro­patisk smärta och fibro­myalgi, dock i studier som av SBU har bedömts ha låg kvalitet.[89] Somliga patienter med ME/CFS har förbätt­rats av pre­gaba­lin, men prepa­ratet har flera biverk­ningar som gör att det inte tolereras av andra. Vid migrän­liknande huvud­värk kan standard­behand­lingar för migrän provas.

Opioider som tramadol bör användas med stor för­siktig­het.[85][88] De är normalt av begränsat värde vid central sensite­ring av smärta och det finns risk för till­vänj­ning.

Sömn­problem är ett av kardinal­symtomen vid ME/CFS. Vid fragmen­terad sömn kan patienten ta en låg dos ami­trip­tylin några timmar före insomnandet.[90][83][84][85] Det finns stora variationer mellan patienterna vilka doser som tolereras och vilka doser som behövs för att ge effekt. Vid behov av extremt låga doser, kan tri­cykliska läke­medel i vätske­form användas. Zopiklon används vid flera olika typer av sömn­problem, men efter­som risk för till­vänj­ning före­ligger bör det bara användas under begränsad tid.[91][92]

Patienter med ME/CFS uppvisar en rad andra symtom där farmako­logisk behand­ling kan över­vägas. Det gäller bland annat problem med mat­smält­ningen (engelska irri­table bowel), illa­mående, orto­statisk hypo­ten­sion, posturalt orto­statiskt takykardi­syndrom (POTS), ofrivil­liga muskel­rörelser, yrsel och psykiska problem som upp­kommer till följd av lång­varig svår sjuk­dom.[93]

Farmako­logisk behand­ling som för­modas vara sjuk­doms­modi­fierande

[redigera | redigera wikitext]

Det finns många anekdo­tiska rapporter om att patienter har för­bätt­rats av lång­varig behand­ling eller behand­ling med höga doser av anti­biotika. Detta baseras i regel på antagandet att prepa­ratet har en immun­modu­lerande effekt eller att patienten har en ihållande infek­tion. Det finns inget veten­skap­ligt stöd för att diagnosen ME/CFS skulle vara indika­tion för lång­varig behand­ling med anti­biotika.[94]

ME/CFS debuterar ofta i samband med virus­infek­tioner, och det finns anekdo­tisk evidens att somliga patienter har för­bättrats av anti­virala medel. Val­ganci­clovir har visat en del positiva resultat i små studier. NICE utvärde­rade resultaten i sina behand­lings­rikt­linjer. De gjorde bedömningen att kvaliteten på studierna är låg och rekommen­derar inte använd­ning av anti­virala medel vid ME/CFS (såvida inte erkänd indika­tion före­ligger).[95]

Ampligen är ett mycket dyrt, immun­module­rande preparat baserat på dubbel­strängat RNA. Flera läkare som har använt preparatet på patienter med ME/CFS har rapporterat posi­tiva resultat. För­bätt­ringar i flera effekt­variabler har också observerats i två studier av medel­god kvalitet,[96][97] men det är oklart vilken klinisk betydelse fynden har. En råd­givande kommitté till den ameri­kanska läke­medels­myndig­heten U.S. Food and Drug Administra­tion (FDA) röstade 2012 emot att god­känna Ampligen för behand­ling vid ME/CFS, men FDA gav 2022 klar­tecken till en behand­lings­studie av post­covid.[98]

Intra­venösa injek­tioner med immun­globulin har utvärderats i fem kontrolle­rade studier. Tre av dem såg posi­tiva effekter,[99][100][101] medan två inte såg några posi­tiva effekter.[102][103]

Behand­ling av patienter med stafylo­kock­vaccinet Staphypan har visat gynn­sam effekt på patienter med fibro­myalgi och ME/CFS i kontrollerade studier och vid lång­tids­uppföljning.[104][105] Den verk­samma meka­nismen antas vara immun­module­ring. Tyvärr var det studerade preparatet gammalt och upp­fyllde inte moderna krav för god till­verk­nings­sed. Det togs ur bruk 2005 och någon ersättare har inte hittats.[106]

Patienter behand­lade med den mono­klonala anti­kroppen rituximab visade positiv respons i en liten kontrollerad studie och i en fas II-studie,[107][108] men en stor, upp­följande fas III-studie gav negativt resultat.[109]

Inter­leukin-1 (IL-1) är ett pro­inflamma­toriskt cyto­kin som miss­tänks spela en roll i pato­login för ME/CFS. I ett kliniskt försök där kvinn­liga patienter med ME/CFS och svår trött­het behand­lades med anta­gonisten anakinra kunde man dock inte se någon kliniskt signifi­kant för­bätt­ring av trött­heten.[110]

Naltrexon är en opiat­antago­nist som används spekulativt för att behandla ett antal olika till­stånd, där­ibland ME/CFS. En studie med låga doser (engelska Low-Dose Naltrexone, LDN) på patienter med fibro­myalgi visade att preparatet tole­rera­des av patienterna och med­förde vissa för­bätt­ringar rörande smärta.[111] Det har inte gjorts några kliniska försök för ME/CFS, men anekdo­tisk evidens visar att LDN används av patienter med blandat resultat. I en retro­spek­tiv analys som omfattade journal­upp­gifter från 218 patienter rappor­terade 74 procent positiv effekt.[112]

NADH är den reducerade formen av ett koenzym som har en central roll inom cellernas meta­bolism och energi­produktion. Till­skott av NADH gav posi­tiv effekt i en liten studie.[113] I en större, kontrollerad studie visade patienterna tydliga för­bätt­ringar efter de första tre månaderna, men visade ingen skill­nad mot kontroll­gruppen efter det.[114] Anekdo­tisk evidens från patienter som har tagit NADH tyder på att en signi­fikant minoritet får biverk­ningar, varför det bör användas med för­siktig­het.[115]

Koenzym Q10 finns framför allt i mito­kond­rierna och med­verkar i cell­andningen. I den process som Q10 deltar i regleras en stor del av energi­försörj­ningen i kroppen. Positiva resultat för patienter med ME/CFS har rapporterats i en liten okontrollerad studie[116] och i en kontrollerad studie med 43 del­tagare.[117] I den senare för­bätt­rades den autonoma och kognitiva funk­tionen hos patienterna. En kontrollerad studie där patienter behand­lades med Q10 kompletterat med NADH visade på för­bätt­ring i den kogni­tiva trött­heten.[118]

Höga doser av vitamin B12 i kom­bina­tion med fol­syra (vita­min B9) har visat positiv effekt för patienter med ME/CFS och patienter med idio­patisk trött­het i studier av låg kvalitet. Behand­lingen bygger utöver studierna och behand­lings­erfaren­heter på ett antagande att det är brist på B12/B9 i centrala nerv­systemet, något som får visst stöd av för­höjda värden av homo­cystein i cerebro­spinal­vätskan.[119]

Behand­ling och åtgärder som inte är farmako­logiska

[redigera | redigera wikitext]

Patienter med ME/CFS, som lider av lång­varig trött­het och som för­sämras efter fysisk ansträng­ning, måste ha en strategi för hur de skall förhålla sig till sin sjuk­dom. Den strategi som har bäst stöd i enkät­under­sök­ningar och i åter­kopp­ling till patient­orga­nisa­tioner är pacing.[120] Den går ut på att dela upp aktivi­teter – både fysiska och mentala – i mindre, hanter­bara bitar med vila emellan. Om patienten känner att hen har mer ork, kan akti­vitets­nivån grad­vis ökas, men den får inte över­skrida gränsen för ansträng­nings­utlöst för­säm­ring (PEM). Om patientens till­stånd för­sämras, bör aktivitets­nivån reduceras till en nivå som är acceptabel under de nya för­utsätt­ningarna. En puls­mätare eller steg­mätare kan vara till hjälp för att kontrollera akti­vitets­nivån.

Även om ME/CFS inte är en form av depres­sion, kan trött­het, smärta och social isole­ring precis som vid andra kroniska sjuk­domar bli en mental belast­ning. Tera­peu­tiska samtal, till exempel kognitiv beteende­terapi, kan erbjudas som en hjälp till patienter för att lära sig handskas med den begränsade var­dagen. Ofta handlar det om att för­söka acceptera den livs­föränd­ring som skett.[55]

Många patienter har nytta av olika former av fysio­terapi. Det kan gälla stöd och råd för akti­vitets­hante­ring när patienten nyligen har fått en diagnos. Det kan också gälla hjälp med symtom som kommer av ME/CFS, symtom av sam­sjuk­lig­het eller problem som är helt orela­terade till ME/CFS.[43]

Andra åtgärder som kan vara aktuella är att ge råd för för­bättrad sömn­hygien. Notera att allmänna råd för förbättrad sömn inte alltid gäller för patienter med ME/CFS. Aktivitet är till exempel generellt sett bra, men patienter med ME/CFS bör tillämpa pacing och undvika att överanstränga sig. I annat fall kommer de gå upp i varv trots att de samtidigt är trötta, något som på engelska kallas tired and wired och försämrar kvaliteten på sömnen.[83] Vid problem med orto­statisk intolerans och yrsel kan olika själv­hjälps­strate­gier övervägas, som till exempel att för­bättra blod­cirkula­tionen genom akti­vitet som följer ett pacing­mönster, dricka mycket men und­vika koffein­haltiga drycker och alko­hol, undvika kraftiga mål­tider, för­siktigt utöka salt­intaget vid lågt blod­tryck, använda stöd­strumpor och und­vika för hög värme.[121]

Kontro­versen kring den kogni­tiva beteende­modellen

[redigera | redigera wikitext]

En av de största och bittraste kontro­verserna runt ME/CFS har gällt kognitiv beteende­terapi och grad­vis ökad träning (engelska graded exercise therapy, GET) enligt den så kallade kogni­tiva beteende­modellen. Modellen utgår från att sjuk­domen utlöses av en infek­tion, men att patienten efter genom­gången infektion fastnar i negativa före­ställ­ningar och katastrof­tänkande, vilket i sin tur leder till undvikande­beteende och in­aktivitet.[60][122] Symtomen orsakas enligt modellen av en negativ spiral av fel­aktiga före­ställ­ningar och ned­satt kondi­tion, som skall brytas med den kogni­tiva terapin och genom att steg­vis öka akti­vitets­nivån.

Den kognitiva beteende­terapi som ges inom ramen för denna modell skiljer sig från den stöd­jande terapi som rekommen­deras i behand­lings­rikt­linjer genom att den försöker över­tyga patienterna att de kan reversera sjuk­domen genom att acceptera tera­peutens syn på bakom­liggande orsaks­sam­band och genom positivt tänkande.[123] Den grad­visa träningen i modellen skiljer sig från pacing bland annat genom att den gör anspråk på att reversera sjuk­domen och genom att akti­vitets­nivån inte anpassas efter patienternas för­måga, utan är tänkt att öka pro­gres­sivt.[123]

Det har publicerats ett stort antal studier som gör anspråk på posi­tiva resultat, men det har också riktats hård kritik både mot studierna och behand­lings­modellen. Studierna har inte varit blindade och har saknat objek­tiva effekt­mått, vilket innebär att de i princip inte är kontrol­lerade.[124] Obero­ende analyser pekar på att de modesta för­bätt­ringar man sett i själv­rapporterade effekt­mått beror på systema­tiska fel och att behand­lingen tvärtemot studiernas slut­satser inte leder till någon objektiv för­bätt­ring.[125][126][127] Patient­urvalet har byggt på breda kriterier och har sanno­likt inkluderat patienter med andra till­stånd än ME/CFS som svarar annor­lunda på behand­lingen.[128][129] Kritiken gäller också att den träning som modellen före­språkar är kontra­indicerad vid ME/CFS[83] och att själva modellen som behand­lingen utgår ifrån saknar veten­skap­ligt stöd.[130]

Före­språkarna av modellen har avvisat kritiken.[131][51] Även om det inte råder någon veten­skaplig konsensus i frågan, har pendeln på senare år kraftigt svängt till kriti­ker­nas fördel. Den brittiska hälso­vårds­myndig­heten NICE rekommen­derade den kognitiva beteende­modellen i sina rikt­linjer 2007,[132] men i rikt­linjerna från 2021 avråder man från behand­ling enligt denna modell efter att nog­grant ha granskat den under­liggande evidensen.[14][133] Det ameri­kanska smitt­skydds­insti­tutet CDC har tagit bort kognitiv beteende­terapi och grad­vis ökad träning från rekom­men­da­tionerna på sin hemsida,[134] och behand­lings­modellen avvisades enhäl­ligt på ett möte för ledande specia­lister i USA 2018.[135] Cochrane har dragit tillbaka en rapport om kogni­tiv beteende­terapi som ut­gick från den kogni­tiva beteende­modellen[136] och håller på att revi­dera en rapport om träning vid ME/CFS.[137] Brian Hughes, professor i psyko­logi och för­fattare av en bok om den veten­skap­liga replika­tions­krisen, har lyft fram den kognitiva beteende­modellen för ME/CFS och studierna av modellen som ett avskräckande exempel på dålig veten­skap som leder till fel­aktiga slut­satser.[138]

Svenska resurser som Viss,[55] 1177[16] och Praktisk Medicin[91] rekom­men­derar aktivitet enligt princi­perna för pacing och eventuellt stöd­jande kognitiv beteende­terapi. Ingen av dessa resurser rekom­men­derar att ME/CFS skall behand­las enligt den kogni­tiva beteende­modellen.

Relationen patient–läkare

[redigera | redigera wikitext]

Rela­tionen mellan patient och behandlande läkare kan vara kompli­cerad i områden med osäkert medicinskt kunskaps­läge. Det är viktigt att förstå patienternas för­vänt­ningar i sådana möten. En analys av olika patient­erfaren­heter visar att för­vänt­ningen på läkaren främst är:[139]

  • att erkänna medicinsk okunskap
  • att tro på patienten och acceptera hens till­stånd som verkligt
  • att inte skuld­belägga patienten för hens till­stånd
  • att visa med­kännande och respekt
  • att inkludera patienten i de medicinska besluten.

De studier av prognosen och sjukdoms­för­loppet vid ME/CFS som finns till­gäng­liga är generellt sett av låg kvali­tet. De flesta studierna bygger på äldre, bredare kriterier, och defini­tionen av åter­hämt­ning och studie­upp­läggen i övrigt skiljer sig ofta åt. Detta har lett till stor sprid­ning i resul­taten. En syste­matisk över­sikt från 2005 drog slut­satsen att fullt till­frisk­nande vid ME/CFS är ovanligt. Median­värdet för åter­hämt­ning bland studierna som ingick var 5 procent, och median­värdet av andelen patienter som hade för­bätt­rats vid upp­följ­ning var 40 procent.[9]

SBU skrev i sin utred­ning om ME/CFS att en ”betydande andel” av patienter som upp­fyller äldre, bredare kriterier inte är åter­ställda vid upp­följ­ningar efter upp till 25 år och att studier med nog­grannare diagnostik visar sämre prognos. De drog därför slut­satsen att resultaten för striktare kriterier – som de kana­den­siska kon­sensus­krite­rierna – är likartade eller sämre.[8]

De flesta studierna av prog­nosen har gjorts på personer som varit sjuka under längre tid. Pros­pek­tiva studier av personer som insjuknat plöts­ligt i samband med en infektion tyder på att prognosen för dem som varit sjuka kort tid är bättre.[32][140] I den så kallade Dubbo­studien, till exem­pel, upp­fyllde 27 procent av del­tagarna provi­soriska kriterier för ME/CFS tre månader efter in­sjuk­nandet. Andelen sjönk sedan till 12 procent efter sex månader och endast 9 procent efter ett år.[32]

Det typiska för­loppet för personer där sjuk­domen etableras kan samman­fattas enligt följande:[83][141]

  • Majoriteten av patienter för­bätt­ras i en inledande fas, men planar så små­ningom ut. Sjuk­domen har fort­sätt­nings­vis ett fluktue­rande för­lopp med perioder av för­bätt­ring och för­säm­ring.
  • En icke för­sum­bar minoritet för­blir svårt sjuka och behöver om­fattande hjälp för att klara var­dagen.
  • Spontan åter­hämt­ning till full eller nästan full hälsa efter längre tids sjuk­dom är ovan­lig, men före­kommer.

Unga med ME/CFS

[redigera | redigera wikitext]

Studier av unga personer med ME/CFS har samma till­korta­komman­den som studier av vuxna, men det finns vid sidan av det sär­skilda svårig­heter. De som insjuk­nar i ME/CFS vid unga år har sällan någon referens vad full hälsa inne­bär och anser sig vara friska när de blivit vuxna, trots att nog­grannare analys visar att de har en kvar­stående funk­tions­ned­sätt­ning i för­hållande till friska kontroller. Det är också vanligt att unga personer upp­lever en lång period av för­bätt­ring, men får åter­fall vid högre ålder.[142][143]

Trots osäker­heten i de under­liggande studierna, är de flesta källorna över­ens om att prognosen för unga är bättre än för vuxna.[83][144] En syste­matisk över­sikt från 2021 rappor­terade att andelen åter­hämtade i de studier som granskades varierade från 4,5 procent till 83 procent.[145]

Morta­lite­ten vid ME/CFS är dåligt kart­lagd. Offi­ciella data från Stor­britan­nien visar att 150 dödfall i England och Wales under perioden 2001–2021 helt eller delvis berodde på ME/CFS.[146] Några av döds­fallen har väckt medial upp­märk­sam­het.[147][148] En studie visade ökad generell död­lig­het och död­lig­het i hjärt- och kärl­sjuk­domar vid ME/CFS och att själv­mord och cancer upp­trädde vid lägre ålder.[149] En mer om­fattande register­studie, som dock även inne­fattade patienter med kronisk trött­het, hittade ingen skill­nad i generell död­lig­het men kraftigt ökad risk för själv­mord.[150] Trots att döds­fall före­kommer, finns det i dags­läget ingen robust evidens för att den för­väntade livs­längden för patient­gruppen i sin helhet skulle vara signi­fikant för­kortad av själva sjuk­doms­proces­sen eller av komp­lika­tioner.[146]

Epidemiologi

[redigera | redigera wikitext]

Upp­skatt­ningar av prevalensen för ME/CFS för­svåras av avsaknaden av enhet­liga diagnos­krite­rier och av metodo­logiska skill­nader mellan olika studier, till exempel hur del­tagarna väljs ut och hur diagnosen fast­ställs. I en systematisk översikt från 2020 varierade prevalensen i de ingående fyrtio­fem studierna från 0,01 procent till 7,62 procent. En metaanalys av materialet gav en samman­vägd prevalens av 0,68 procent.

Analysen visade att prevalensen var signi­fikant högre för breda, inkluderande kriterier, som Oxford­kriterierna, och lägre för strikta kriterier, som de kanaden­siska konsensus­kriterierna.[10] Det skilde en faktor åtta mellan den högsta och lägsta kriterie­beroende prevalensen. Analysen visade också att prevalensen var ungefär lik­värdig när diagnosen ställdes genom en intervju följt av ett medicinskt test och när man använde journal­upp­gifter, men när diagnosen baserades på en intervju utan upp­följande test, var prevalensen dubbelt så hög, och när man utgick från en diagnos av en allmän­läkare, var den istället en faktor tio lägre.[10]

Exempel på viktiga fel­källor i epidemio­logiska studier är sned­vridning i urvalet av patienter som söker kontakt med vården och hamnar i journaler, under­diagnostik och över­diagnostik bland prakti­serande läkare – sjuk­domen tas inte på allvar respektive sjuk­domen blandas ihop med lång­varig trött­het utan känd orsak – samt fel­bedöm­ningar vid själv­rapporterad sjuk­dom. Ett sätt att minimera felen är att slump­vis välja ut personer i den geografiska region som studeras (engelska community-based study), göra en preliminär invente­ring och sedan följa upp alla miss­tänkta fall med en medicinsk under­sökning. Den hit­tills mest omfattande studien av ME/CFS som har gjorts med denna nog­granna metodik utgick från Fukuda­kriterierna och upp­skattade prevalensen till 0,42 procent.[11][151]

Det har gjorts relativt få epidemio­logiska studier av nya, striktare diagnos­kriterier. Prevalensen i den hittills enda epidemio­logiska studien av de kanaden­siska konsensus­kriterierna var 0,11 procent.[152]

ME/CFS efter covid-19-pandemin

[redigera | redigera wikitext]

Studierna och meta­analyserna ovan gjordes före covid-19-pandemin. Många patienter som insjuknat i covid-19 utvecklar postcovid, ett till­stånd som har många lik­heter med ME/CFS. Jämförande studier visar att ungefär hälften av patienterna med post­covid upp­fyller kriterierna för ME/CFS.[153] Det är därför troligt att prevalensen av ME/CFS har ökat efter pandemin.

Den mest aktuella upp­skatt­ningen av prevalensen för ME/CFS i USA är 1,3 procent och publice­rades av det amerikanska smitt­skydds­institutet CDC 2023. Deras analys bygger på intervjuer med ett repre­senta­tivt urval av befolk­ningen. Intervjuerna gjordes delvis per telefon på grund av den då pågående pandemin.[154]

Fördelning i olika grupper och regioner

[redigera | redigera wikitext]

Kvinnor drabbas oftare av ME/CFS än män. För­hållandet i prevalensen upp­skattas till mellan 1,5:1 och 2:1.[10] ME/CFS är mer vanligt bland vuxna än unga,[10] och mer vanligt bland ton­åringar än barn.[11][155] Prevalensen är högst i ålders­grupperna mellan fyrtio och sextio år.[156][155] En norsk register­studie visade att incidensen, det vill säga andelen av befolk­ningen som insjuknar, var störst i ålders­grupperna tio till nitton år och trettio till trettio­nio år.[157] Det finns ingen evidens för att ME/CFS skulle vara begränsat till vissa geogra­fiska regioner. Prevalensen i USA, Nigeria och Indien var till exempel ungefär lik­värdig, när studierna genom­fördes på ett jäm­för­bart sätt.[10] ME/CFS före­kommer bland alla raser och etniska gruppe­ringar och i alla social­grupper. Sjuk­domen verkar vara lite vanligare i utsatta grupper.[11][155]

Ingen kulturberoende spridning

[redigera | redigera wikitext]

Karin Johannisson, professor i idé­historia, lanserade begreppet kultur­­sjuk­domar på 1990-talet för att klassi­ficera en grupp sjuk­domar som enligt henne genom­gått en kulturellt betingad insti­tu­tio­na­lise­rings­­process.[158] Hon pekade bland annat ut ME/CFS som en kultur­sjukdom, med argumentet att sjuk­domen främst drabbade hög­utbildade unga (”yuppie flu”[159]) och kom från USA.[160] Upp­giften har åter­givits i media med jämna mellan­rum,[161] trots att Johannissons tes saknar stöd i senare epidemio­logisk forsk­ning. Prevalensen i olika länder är oberoende av kulturellt erkännande[75] och sjuk­domen drabbar alla ålders­grupper och social­grupper.[11]

Det finns vissa indikationer på att ME/CFS skulle kunna vara kopplat till förändringar i tarmfloran; dock är studierna än så länge små och det är oklart om förändringar i tarmfloran i så fall orsakar ME/CFS eller om ME/CFS orsakar förändringar i tarmfloran.[162][163] En liten vetenskaplig studie tyder på att behandling med probiotika (Lactobacillus casei strain Shirota) eventuellt kan mildra vissa symtom hos ME/CFS-patienter.[164] Fortsatta och utvecklade studier på området krävs.

I februari 2015 utkom en rapport om ME/CFS från Institute of Medicine/National Academy of Medicine i USA, som är en del av den amerikanska vetenskapsakademin National Academy of Sciences. Rapporten om ME/CFS var beställd av amerikanska hälsodepartementet, CDC, NIH, Social Security Administration, AHRQ och FDA. IOM har gått igenom 9 000 studier för att utvärdera evidensen kring symtom och sjukdomsmekanismer vid ME/CFS.[1] I sin rapport konstaterar Institute of Medicine att ME/CFS är en ”allvarlig, kronisk, komplex multisystemsjukdom som ofta begränsar aktivitetsförmågan kraftigt hos den drabbade patienten”.[1]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]

Patientföreningar

[redigera | redigera wikitext]

Resurser på nätet

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d e f g h i] Committee on the Diagnostic Criteria for Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome; Board on the Health of Select Populations; Institute of Medicine (2015) (på engelska). Beyond myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome: redefining an illness. Washington, DC: National Academies Press. https://www.nap.edu/catalog/19012/beyond-myalgic-encephalomyelitischronic-fatigue-syndrome-redefining-an-illness 
  2. ^ [a b c d] Carruthers BM, Jain AK, de Meirleir KL, et al. (2003). ”Myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome: Clinical working case definition, diagnostic and treatment protocols”. Journal of Chronic Fatigue Syndrome 11: sid. 7–115. 
  3. ^ [a b] ”Symptoms of ME/CFS”. Centers for Disease Control and Prevention (CDC). https://www.cdc.gov/me-cfs/symptoms-diagnosis/symptoms.html. Läst 27 januari 2024. 
  4. ^ ”Severely Affected Patients”. Centers for Disease Control and Prevention (CDC). https://www.cdc.gov/me-cfs/healthcare-providers/clinical-care-patients-mecfs/severely-affected-patients.html. Läst 21 april 2024. 
  5. ^ [a b] International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems. Tenth Revision. Volume 1.. Genève: World Health Organization. 1992. sid. 424 
  6. ^ [a b] International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems. Tenth Revision. Volume 3: Alphabetical Index. Genève: World Health Organization. 1994 
  7. ^ [a b] World Health Organisation (WHO). ”8E49 Postviral fatigue syndrome”. https://icd.who.int/browse11/l-m/en#/http%3a%2f%2fid.who.int%2ficd%2fentity%2f569175314. Läst 5 februari 2024. 
  8. ^ [a b c d] SBU (2018). Myalgisk encefalomyelit och kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS). En systematisk översikt. SBU-rapport nr 295. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU). https://www.sbu.se/sv/publikationer/sbu-bereder/myalgisk-encefalomyelit-och-kroniskt-trotthetssyndrom-mecfs/ 
  9. ^ [a b] Cairns R, Hotopf M (2005). ”A systematic review describing the prognosis of chronic fatigue syndrome”. Occup Med (Lond) 55 (1): sid. 20–31. 
  10. ^ [a b c d e f g] Lim EJ, Ahn YC, Jang ES, et al. (2020). ”Systematic review and meta‑analysis of the prevalence of chronic fatigue syndrome/ myalgic encephalomyelitis (CFS/ME)”. J Transl Med 18 (1): 100. 
  11. ^ [a b c d e] Jason LA, Richman JA, Rademaker AW, et al. (1999). ”A Community-Based Study of Chronic Fatigue Syndrome”. Arch Intern Med 159 (18): sid. 2129–37. 
  12. ^ Nacul L, Kingdon CC, Bowman EW, et al. (2017). ”Differing case definitions point to the need for an accurate diagnosis of myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome”. Fatigue 5 (1): sid. 1–4. 
  13. ^ [a b] Green CR, Cowan P, Elk R, et al. (2015). ”National Institutes of Health Pathways to Prevention Workshop: Advancing the Research on Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome”. Ann Intern Med 162 (12): sid. 860–865. 
  14. ^ [a b c d] National Institute for Health and Clinical Excellence (NICE) (2021). Myalgic encephalomyelitis (or encephalopathy)/chronic fatigue syndrome: diagnosis and management (NG206). https://www.nice.org.uk/guidance/ng206/resources/myalgic-encephalomyelitis-or-encephalopathychronic-fatigue-syndrome-diagnosis-and-management-pdf-66143718094021 
  15. ^ Socialstyrelsen. (20 dec 2018). Översyn av kunskapsläget för ME/CFS. Artikelnummer 2018-12-48. https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2018-12-48.pdf 
  16. ^ [a b] Vårdguiden 1177. ”ME/CFS”. https://www.1177.se/Stockholm/sjukdomar--besvar/hjarna-och-nerver/langvarig-trotthet-och-narkolepsi/mecfs/. Läst 2 februari 2024. 
  17. ^ Sveriges Radio. ”Tidiga trauman orsakar kronisk trötthet”. https://sverigesradio.se/artikel/1022519. Läst 3 februari 2024. 
  18. ^ Gilliam AG (1938). ”Epidemiological study of an epidemic diagnosed as poliomyelitis occurring among the personnel of the Los Angeles County General Hospital during the Summer of 1934”. Public Health Bulletin No. 240. Washington, D.C.: United States Public Health Service, Government Printing Office. sid. 1–90 
  19. ^ Hyde B (1992). ”A Bibliography of M.E./CFS Epidemics”. i Hyde BM, Goldstein JA, Levine P. The Clinical and Scientific Basis of Myalgic Encephalomyelitis / Chronic Fatigue Syndrome. Ottawa: Nightingale Research Foundation Press. sid. 176–186 
  20. ^ The Medical Staff of the Royal Free Hospital (1957). ”An outbreak of encephalomyelitis in the Royal Free Hospital Group, London, in 1955”. Br Med J 2 (5050): sid. 895–904. 
  21. ^ Holmes GP, Kaplan JE, Stewart JA, et al. (1987). ”A Cluster of Patients With a Chronic Mononucleosis-like Syndrome”. JAMA 257 (17): sid. 2297–302. 
  22. ^ ”A new clinical entity?”. Lancet 267 (6926): sid. 789. 1956. 
  23. ^ Hooper M (2007). ”Myalgic encephalomyelitis: a review with emphasis on key findings in biomedical research”. J Clin Pathol 60 (5): sid. 466–71. 
  24. ^ Acheson ED (1959). ”The clinical syndrome variously called benign myalgic encephalomyelitis, Iceland disease and epidemic neuromyasthenia”. Am J Med 26 (4): sid. 569–95. 
  25. ^ Sigurdsson B (1956). ”A New Clinical Entity?”. Lancet 268 (6933): sid. 98. 
  26. ^ Manual of the International Statistical Classification of Disease, Injuries, and Causes of Death. Based on the Recommendation of the Eighth Revision Conference, 1965, and Adopted by the Nineteenth World Health Assembly. Volume 2: Alphabetical Index. Genève: World Health Organization. 1969. sid. 173 
  27. ^ Manual of the International Statistical Classification of Disease, Injuries, and Causes of Death. Based on the Recommendation of the Ninth Revision Conference, 1975, and Adopted by the Twenty-ninth World Health Assembly. Volume 2: Alphabetical Index. Genève: World Health Organization. 1978. sid. 182 
  28. ^ [a b] Ramsay AM (1988). Myalgic Encephalomyelitis and Postviral Fatigue States: The saga of Royal Free disease (2). London: Gower Medical Publishing. sid. 28–33 
  29. ^ Goudsmit EM (1996). The psychological aspects and management of chronic fatigue syndrome. Doktorsavhandling. London: Brunel University. sid. 1–6. https://bura.brunel.ac.uk/handle/2438/4283 
  30. ^ Behan PO, Behan WM, Bell EJ (1985). ”The postviral fatigue syndrome – an analysis of the findings in 50 cases”. J Infect 10 (3): sid. 211–22. 
  31. ^ Lloyd AR, Wakefield D, Boughton C, et al. (1988). ”What is Myalgic Encephalomyelitis?”. Lancet 1 (8597): sid. 1286–7. 
  32. ^ [a b c] Hickie I, Davenport T, Wakefield D, et al. (2006). ”Post-infective and chronic fatigue syndromes precipitated by viral and non-viral pathogens: prospective cohort study”. BMJ 333 (7568): 575. 
  33. ^ [a b] Holmes GP, Kaplan JE, Gantz NM, et al. (1988). ”Chronic Fatigue Syndrome: A Working Case Defintion”. Ann Intern Med 108 (3): sid. 387–389. 
  34. ^ Socialstyrelsen. ”Söktjänst för hälsorelaterade klassifikationer”. https://klassifikationer.socialstyrelsen.se/. Läst 3 februari 2024. 
  35. ^ World Health Organisation (WHO). ”ICD-11 Implementation”. https://www.who.int/standards/classifications/frequently-asked-questions/icd-11-implementation. Läst 2 februari 2024. 
  36. ^ Socialstyrelsen. ”Internationell klassifikation av sjukdomar (ICD-11)”. https://www.socialstyrelsen.se/statistik-och-data/klassifikationer-och-koder/icd-11/. Läst 2 februari 2024. 
  37. ^ Socialstyrelsen. (12 oktober 2023). Ändringar i, tillägg till samt rättelser i tryckt Internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem – systematisk förteckning (ICD-10-SE). sid. 27. https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/dokument-webb/klassifikationer-och-koder/icd10se-kumulativ-2012-2024.pdf 
  38. ^ Shepherd C. ”Use of the term myalgic encephalopathy on the new MEA website”. https://meassociation.org.uk/2010/10/use-of-the-term-myalgic-encephalopathy-on-the-new-mea-website/. Läst 1 februari 2024. 
  39. ^ ”Norges myalgisk encefalopati forening”. https://www.me-foreningen.no/. Läst 1 februari 2024. 
  40. ^ [a b] CFS/ME Working Group. Report to the Chief Medical Officer of an independent working group. (2002) (på engelska). London: Department of Health. http://www.erythos.com/gibsonenquiry/docs/cmoreport.pdf 
  41. ^ Hyde B. ”Extracts from A New and Simple Definition of Myalgic Encephalomyelitis and a New Simple Definition of Chronic Fatigue Syndrome”. Konferensbidrag presenterat vid Invest in ME, London, Storbritannien, 12 maj 2006
  42. ^ [a b] Shepherd C (2022) (på engelska). ME/CFS/PVFS: The MEA Clinical & Research Guide (13). Buckingham: The ME Association 
  43. ^ [a b c] Leslie K, Bull M, Clague-Baker N, Hilliard N (2023) (på engelska). A Physiotherapist’s Guide to Understanding and Managing ME/CFS. London: Jessica Kingsley Publishers. ISBN 978-1-83997-143-3 
  44. ^ [a b c] Bateman L, Bested AC, Bonilla HF, et al. (2021). ”Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome: Essentials of Diagnosis and Management”. Mayo Clin Proc 96 (11): sid. 2861–2878. 
  45. ^ [a b c d] Grach SL, Seltzer J, Chon TY, et al. (2023). ”Diagnosis and Management of Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome”. Mayo Clinic Proceedings 98 (10): sid. 1544–1551. 
  46. ^ [a b] Friedberg F (2014) (på engelska). Chronic fatigue syndrome/myalgic encephalomyelitis: Primer for clinical practitioners. Chicago: International Association for Chronic Fatigue Syndrome/Myalgic Encephalomyelitis 
  47. ^ Hawk C, Jason LA, Torres-Harding S (2006). ”Differential Diagnosis of Chronic Fatigue Syndrome and Major Depressive Disorder”. Int J Behav Med. 13 (3): sid. 244–251. 
  48. ^ White PD, Grover SA, Kangro HO, et al. (1995). ”The validity and reliability of the fatigue syndrome that follows glandular fever”. Psychol Med. 25 (5): sid. 917–24. 
  49. ^ Falk Hvidberg M, Brinth LS, Olesen AV, et al. (2015). ”The Health-Related Quality of Life for Patients with Myalgic Encephalomyelitis / Chronic Fatigue Syndrome (ME/CFS)”. PLoS One 10 (7): sid. e0132421. 
  50. ^ Nacul LC, Lacerda EM, Campion P, et al. (2011). ”The functional status and well being of people with myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome and their carers”. BMC Public Health 11: sid. 402. 
  51. ^ [a b] White P, Abbey S, Angus B, et al. (2023). ”Anomalies in the review process and interpretation of the evidence in the NICE guideline for chronic fatigue syndrome and myalgic encephalomyelitis.”. J Neurol Neurosurg Psychiatry 94 (12): sid. 1056–1063. 
  52. ^ ”Diagnosis”. The ME Association. https://meassociation.org.uk/me-cfs-diagnosis/. Läst 27 januari 2024. 
  53. ^ ”Presentation and Clinical Course of ME/CFS”. Centers for Disease Control and Prevention (CDC). https://www.cdc.gov/me-cfs/healthcare-providers/presentation-clinical-course/index.html. Läst 27 januari 2024. 
  54. ^ Pendergrast T, Brown A, Sunnquist M, et al. (2016). ”Housebound versus nonhousebound patients with myalgic encephalomyelitis and chronic fatigue syndrome”. Chronic Illn. 12 (4): sid. 292–307. 
  55. ^ [a b c d] Viss.nu. ”ME/CFS: Myalgisk Encefalomyelit/Chronic Fatigue Syndrome, kroniskt trötthetssyndrom”. https://viss.nu/kunskapsstod/vardprogram/me-cfs. Läst 20 februari 2024. 
  56. ^ [a b] ”Diagnosis of ME/CFS”. Centers for Disease Control and Prevention (CDC). https://www.cdc.gov/me-cfs/symptoms-diagnosis/diagnosis.html. Läst 7 februari 2024. 
  57. ^ Fukuda K, Straus SE, Hickie I, et al. (1994). ”The Chronic Fatigue Syndrome: A Comprehensive Approach to Its Definition and Study”. Ann Intern Med 121 (12): sid. 953–959. 
  58. ^ Reeves WC, Wagner D, Nisenbaum R, et al. (2005). ”Chronic Fatigue Syndrome – A clinically empirical approach to its definition and study”. BMC Med 3: sid. 19. 
  59. ^ Sharpe MC, Archard LC, Banatvala JE, et al. (1991). ”A report – chronic fatigue syndrome: guidelines for research”. J R Soc Med 84 (2): sid. 118–21. 
  60. ^ [a b] Wessely S, David A, Butler S, et al. (1989). ”Management of chronic (post-viral) fatigue syndrome”. J R Coll Gen Pract 39 (318): sid. 26–29. 
  61. ^ Carruthers BM, van de Sande MI, De Meirleir KL, et al. (2011). ”Myalgic encephalomyelitis: International Consensus Criteria”. J Intern Med 270 (4): sid. 327–238. 
  62. ^ Haney E, Smith ME, McDonagh M, et al. (2015). ”Diagnostic Methods for Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome: A Systematic Review for a National Institutes of Health Pathways to Prevention Workshop”. Ann Intern Med 16 (12): sid. 834–840. 
  63. ^ National Institute for Health and Clinical Excellence (NICE) (2021). NG206. Evidence review D: Identifying and diagnosing ME/CFS. https://www.nice.org.uk/guidance/ng206/evidence/d-identifying-and-diagnosing-mecfs-pdf-9265183025 
  64. ^ RAND Health Care. ”36-Item Short Form Survey (SF-36)”. https://www.rand.org/health-care/surveys_tools/mos/36-item-short-form.html. Läst 8 februari 2024. 
  65. ^ Wagner D, Nisenbaum R, Heim C, et al. (2005). ”Psychometric properties of the CDC Symptom Inventory for assessment of chronic fatigue syndrome”. Popul Health Metr 22 (3): sid. 8. 
  66. ^ ”CDC Symptom Inventory”. https://www.cdc.gov/me-cfs/pdfs/symptom-inventory-questionnaire-508.pdf. Läst 8 februari 2024. 
  67. ^ ”Scoring Algorithm of CDC Symptom Inventory”. https://www.cdc.gov/me-cfs/pdfs/wichita-data-access/si-scoring-algorithm.pdf. Läst 8 februari 2024. 
  68. ^ Jason LA, Evans M, Porter N, et al. (2010). ”The Development of a Revised Canadian Myalgic Encephalomyelitis Chronic Fatigue Syndrome Case Definition”. Am J Biochem Biotechnol 6 (2): sid. 120–135. 
  69. ^ Strand E, Lillestøl K, Jason LA, et al. (2016). Comparing the DePaul Symptom Questionnaire with physician assessments: a preliminary study. "4". sid. 52–62. 
  70. ^ Bedree H, Sunnquist M, Jason LA (2019). ”The DePaul Symptom Questionnaire-2: a validation study”. Fatigue 7 (3): sid. 166–179. 
  71. ^ ”DePaul Symptom Questionnaire 2.0 (DSQ-2)”. https://redcap.is.depaul.edu/surveys/?s=4NJ9CKW7JD. Läst 8 februari 2024. 
  72. ^ Sörbrink K (22 februari 2018). ”Omstridda diagnosen ME ökar snabbt – men splittrar läkarna”. Expressen. https://www.expressen.se/nyheter/qs/diagnosen-delar-lakarna-i-tva-lager/. 
  73. ^ Riksförbundet för ME-patienter (2019). "Medan livet går förbi: Att (försöka) leva med ME/CFS".
  74. ^ Angelsen A, Schei T (2024). "Pan-European survey for ME-patients - results and conclusions". European ME Alliance (EMEA). 34–36.
  75. ^ [a b] Cho HJ, Menezes PR, Hotopf M, et al. (2009). ”Comparative epidemiology of chronic fatigue syndrome in Brazilian and British primary care: prevalence and recognition”. Br J Psychiatry 194 (2): sid. 117–22. 
  76. ^ Sveriges Riksdag. ”Patientsäkerhetslag (2010:659)”. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/patientsakerhetslag-2010659_sfs-2010-659/. Läst 19 februari 2024. 
  77. ^ Shepherd C (2022). ”Severe ME/CFS” (på engelska). ME/CFS/PVFS: The MEA Clinical & Research Guide (13). Buckingham: The ME Association. sid. 209–215 
  78. ^ Rowe PC, Underhill RA, Friedman KJ, et al. (2017). ”Myalgic Encephalomyelitis/ Chronic Fatigue Syndrome Diagnosis and Management in Young People: A Primer”. Front Pediatr 5: 121. 
  79. ^ Rowe K. Chronic (2023). ”Fatigue Syndrome/Myalgic Encephalomyelitis (CFS/ME) in Adolescents: Practical Guidance and Management Challenges”. Adolesc Health Med Ther 14: sid. 13–26. 
  80. ^ Shepherd C (2022). ”General principles” (på engelska). ME/CFS/PVFS: The MEA Clinical & Research Guide (13). Buckingham: The ME Association. sid. 135–137 
  81. ^ ”Treatment of ME/CFS”. Centers for Disease Control and Prevention (CDC). https://www.cdc.gov/me-cfs/treatment/index.html. Läst 24 februari 2024. 
  82. ^ National Institute for Health and Clinical Excellence (NICE) (2021). ”Managing ME/CFS”. Myalgic encephalomyelitis (or encephalopathy)/chronic fatigue syndrome: diagnosis and management (NG206). sid. 69–79. https://www.nice.org.uk/guidance/ng206/resources/myalgic-encephalomyelitis-or-encephalopathychronic-fatigue-syndrome-diagnosis-and-management-pdf-66143718094021 
  83. ^ [a b c d e f] Bested AC, Marshall LM (2015). ”Review of Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome: an evidence-based approach to diagnosis and management by clinicians”. Rev Environ Health 30 (4): sid. 223–49. 
  84. ^ [a b c] Cortes Rivera M, Mastronardi C, Silva-Aldana CT, et al. (2019). ”Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome: A Comprehensive Review”. Diagnostics (Basel) 9 (3): 91. 
  85. ^ [a b c d e f] Castro-Marrero J, Sáez-Francàs N, Santillo D, et al. (2017). ”Treatment and management of chronic fatigue syndrome/myalgic encephalomyelitis: all roads lead to Rome”. Br J Pharmacol 174 (5): sid. 345–69. 
  86. ^ National Institute for Health and Clinical Excellence (NICE) (2021). ”Managing flare-ups in symptoms and relapse”. Myalgic encephalomyelitis (or encephalopathy)/chronic fatigue syndrome: diagnosis and management (NG206). sid. 42–44. https://www.nice.org.uk/guidance/ng206/resources/myalgic-encephalomyelitis-or-encephalopathychronic-fatigue-syndrome-diagnosis-and-management-pdf-66143718094021 
  87. ^ National Institute for Health and Clinical Excellence (NICE) (2021). NG206. Evidence review F: Pharmacological interventions. sid. 104. https://www.nice.org.uk/guidance/ng206/evidence/f-pharmacological-interventions-pdf-9265183027 
  88. ^ [a b c d] Shepherd C (2022). ”Pain relief” (på engelska). ME/CFS/PVFS: The MEA Clinical & Research Guide (13). Buckingham: The ME Association. sid. 167–172 
  89. ^ SBU (2021). Behandling och rehabilitering vid fibromyalgi. En systematisk översikt och utvärdering av effekter på hälsa. SBU-rapport nr 340. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU). https://www.sbu.se/340?pub=90365&lang=sv 
  90. ^ Shepherd C (2022). ”Sleep disturbance” (på engelska). ME/CFS/PVFS: The MEA Clinical & Research Guide (13). Buckingham: The ME Association. sid. 172–173 
  91. ^ [a b] Praktisk Medicin. ”ME/CFS (Kroniskt Trötthetssyndrom)”. https://www.praktiskmedicin.se/sjukdomar/kroniskt-trotthetssyndrom-chronic-fatigue-sy/. Läst 17 februari 2024. 
  92. ^ FASS. ”Imovane”. https://www.fass.se/LIF/product?userType=2&nplId=19910816000058. Läst 17 februari 2024. 
  93. ^ Shepherd C (2022). ”Pharmacological treatments aimed at symptom relief” (på engelska). ME/CFS/PVFS: The MEA Clinical & Research Guide (13). Buckingham: The ME Association. sid. 158–173 
  94. ^ Shepherd C (2022). ”Antibiotics” (på engelska). ME/CFS/PVFS: The MEA Clinical & Research Guide (13). Buckingham: The ME Association. sid. 140 
  95. ^ National Institute for Health and Clinical Excellence (NICE) (2021). NG206. Evidence review F: Pharmacological interventions. sid. 102. https://www.nice.org.uk/guidance/ng206/evidence/f-pharmacological-interventions-pdf-9265183027 
  96. ^ Strayer DR, Carter WA, Brodsky I, et al. (1994). ”A controlled clinical trial with a specifically configured RNA drug, poly(I).poly(C12U), in chronic fatigue syndrome”. Clin Infect Dis 18 Suppl 1: sid. S88-95. 
  97. ^ Strayer DR, Carter WA, Stouch BC, et al. (2012). ”A Double-Blind, Placebo-Controlled, Randomized, Clinical Trial of the TLR-3 Agonist Rintatolimod in Severe Cases of Chronic Fatigue Syndrome”. PLoS One 7 (3): e31334. 
  98. ^ Solve M.E.. ”Breaking News: FDA clears Ampligen to start a clinical trial in Long Covid”. https://solvecfs.org/breaking-news-fda-clears-ampligen-to-start-a-clinical-trial-in-long-covid/. Läst 17 februari 2024. 
  99. ^ DuBois RE (1986). ”Gamma globulin therapy for chronic mononucleosis syndrome”. AIDS Res 2 Suppl 1: sid. S191–195. 
  100. ^ Lloyd A, Hickie I, Wakefield D, Boughton C, Dwyer J (1990). ”A double-blind, placebo-controlled trial of intravenous immunoglobulin therapy in patients with chronic fatigue syndrome”. Am J Med 89 (5): sid. 561–568. 
  101. ^ Rowe KS (1997). ”Double-blind randomized controlled trial to assess the efficacy of intravenous gammaglobulin for the management of chronic fatigue syndrome in adolescents”. J Psychiatr Res 31 (1): sid. 133–147. 
  102. ^ Peterson PK, Shepard J, Macres M, Schenck C, Crosson J, Rechtman D, Lurie N (1990). ”A controlled trial of intravenous immunoglobulin G in chronic fatigue syndrome”. Am J Med 89 (5): sid. 554–560. 
  103. ^ Vollmer-Conna U, Hickie I, Hadzi-Pavlovic D, Tymms K, Wakefield D, Dwyer J, Lloyd A (1997). ”Intravenous immunoglobulin is ineffective in the treatment of patients with chronic fatigue syndrome”. Am J Med 103 (1): sid. 38–43. 
  104. ^ Zachrisson O, Regland B, Jahreskog M, Jonsson M, Kron M, Gottfries CG (2002). ”Treatment with staphylococcus toxoid in fibromyalgia/chronic fatigue syndrome—a randomised controlled trial”. Eur J Pain 6 (6): sid. 455–466. 
  105. ^ Gottfries CG, Häger O, Regland B, Zachrisson O (2006). ”Long-Term Treatment with a Staphylococcus Toxoid Vaccine in Patients with Fibromyalgia and Chronic Fatigue Syndrome”. Journal of Chronic Fatigue Syndrome 13 (4): sid. 29–40. 
  106. ^ Gottfries CG, Matousek M, Zachrisson O (2009). ”Immunstörningar kan förklara kroniskt trötthetssyndrom”. Läkartidningen 106 (36): sid. 2212–2215. https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/2009/06/immunstorningar-kan-forklara-kroniskt-trotthetssyndrom/. 
  107. ^ Fluge Ø, Bruland O, Risa K, et al. (2011). ”Benefit from B-Lymphocyte Depletion Using the Anti-CD20 Antibody Rituximab in Chronic Fatigue Syndrome. A Double-Blind and Placebo-Controlled Study”. PLoS One 6 (10): sid. e26358. 
  108. ^ Fluge Ø, Risa K, Lunde S, et al. (2015). ”B-Lymphocyte Depletion in Myalgic Encephalopathy/ Chronic Fatigue Syndrome. An Open-Label Phase II Study with Rituximab Maintenance Treatment”. PLoS One 10 (7): sid. e0129898. 
  109. ^ Fluge Ø, Rekeland IG, Lien K, et al. (2019). ”B-Lymphocyte Depletion in Patients With Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome”. Ann Intern Med 170 (9): sid. 585–593. 
  110. ^ Roerink ME, Bredie SJH, Heijnen M, et al. (2017). ”Cytokine Inhibition in Patients With Chronic Fatigue Syndrome: A Randomized Trial”. Ann Intern Med 166 (8): sid. 557–564. 
  111. ^ Younger J, Noor N, McCue R, Mackey S (2013). ”Low-dose naltrexone for the treatment of fibromyalgia: findings of a small, randomized, double-blind, placebo-controlled, counterbalanced, crossover trial assessing daily pain levels”. Arthritis Rheum 65 (2): sid. 529–538. 
  112. ^ Polo O, Pesonen P, Tuominen E (2019). ”Low-dose naltrexone in the treatment of myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome (ME/CFS)”. Fatigue 7 (4): sid. 207–217. 
  113. ^ Forsyth LM, Preuss HG, MacDowell AL, Chiazze L Jr, Birkmayer GD, Bellanti JA (1999). ”Therapeutic effects of oral NADH on the symptoms of patients with chronic fatigue syndrome”. Ann Allergy Asthma Immunol 82 (2): sid. 185–191. 
  114. ^ Santaella ML, Font I, Disdier OM (2004). ”Comparison of oral nicotinamide adenine dinucleotide (NADH) versus conventional therapy for chronic fatigue syndrome”. P R Health Sci J 23 (2): sid. 89–93. 
  115. ^ Shepherd C (2022) (på engelska). ME/CFS/PVFS: The MEA Clinical & Research Guide (13). Buckingham: The ME Association. sid. 153 
  116. ^ Shepherd C (2022) (på engelska). ME/CFS/PVFS: The MEA Clinical & Research Guide (13). Buckingham: The ME Association. sid. 153 
  117. ^ Fukuda S, Nojima J, Kajimoto O, Yamaguti K, Nakatomi Y, Kuratsune H, Watanabe Y (2016). ”Ubiquinol-10 supplementation improves autonomic nervous function and cognitive function in chronic fatigue syndrome”. Biofactors 42 (4): sid. 431–440. 
  118. ^ Castro-Marrero J, Segundo MJ, Lacasa M, Martinez-Martinez A, Sentañes RS, Alegre-Martin J (2021). ”Effect of Dietary Coenzyme Q10 Plus NADH Supplementation on Fatigue Perception and Health-Related Quality of Life in Individuals with Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome: A Prospective, Randomized, Double-Blind, Placebo-Controlled Trial”. Nutrients 13 (8): 2658. 
  119. ^ Regland B (2017). ”Vitamin B12/B9 – möjlig behandling vid mental trötthet”. Läkartidningen 114: ERZ3. 
  120. ^ Goudsmit EM, Nijs J, Jason LA, et al. (2012). ”Pacing as a strategy to improve energy management in myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome: a consensus document”. Disabil Rehabil 34 (13): sid. 1140–7. 
  121. ^ Shepherd C (2022). ”Orthostatic intolerance and hypotension” (på engelska). ME/CFS/PVFS: The MEA Clinical & Research Guide (13). Buckingham: The ME Association. sid. 185–186 
  122. ^ Surawy C, Hackmann A, Hawton K, et al. (1995). ”Chronic fatigue syndrome: a cognitive approach”. Behav Res Ther 33 (5): sid. 535–44. 
  123. ^ [a b] White PD, Goldsmith KA, Johnson AL, et al. (2011). ”Comparison of adaptive pacing therapy, cognitive behaviour therapy, graded exercise therapy, and specialist medical care for chronic fatigue syndrome (PACE): a randomised trial”. Lancet 377 (9768): sid. 823–36. 
  124. ^ Edwards J (2017). ”PACE team response shows a disregard for the principles of science”. J Health Psychol 22 (9): sid. 1155–8. 
  125. ^ Wilshire C (2017). ”The problem of bias in behavioural intervention studies: Lessons from the PACE trial”. J Health Psychol 22 (9): sid. 1128–33. 
  126. ^ Wilshire CE, Kindlon T, Courtney R, et al. (2018). ”Rethinking the treatment of chronic fatigue syndrome—A reanalysis and evaluation of findings from a recent major trial of graded exercise and CBT”. BMC Psychol 6 (1): 6. 
  127. ^ Vink M (2017). ”PACE trial authors continue to ignore their own null effect”. J Health Psychol 22 (9): sid. 1134–40. 
  128. ^ Jason LA (2017). ”The PACE trial missteps on pacing and patient selection”. J Health Psychol 22 (9): sid. 1141–1145. 
  129. ^ Nacul L, Lacerda EM, Kingdon CC, et al. (2019). ”How have selection bias and disease misclassification undermined the validity of myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome studies?”. J Health Psychol 24 (12): sid. 1765–1769. 
  130. ^ Geraghty K, Jason L, Sunnquist M, et al. (2019). ”The ‘Cognitive Behavioural Model’ of Chronic Fatigue Syndrome: Critique of a Flawed Model”. Health Psychology Open 6 (1): 2055102919838907. 
  131. ^ White PD, Chalder T, Sharpe M, et al. (2017). ”Response to the editorial by Dr Geraghty”. J Health Psychol 22 (9): sid. 1113–7. 
  132. ^ National Institute for Health and Clinical Excellence (NICE) (2007). ”Chronic fatigue syndrome/myalgic encephalomyelitis (or encephalopathy): diagnosis and management (CG53)”. Arkiverad från originalet den 17 maj 2022. https://web.archive.org/web/20220517153240/https://huisartsvink.files.wordpress.com/2022/02/nice-2007-me-cfs-guideline.pdf. Läst 19 februari 2024. 
  133. ^ Barry PW, Kelley K, Tan T, et al. (2024). ”NICE guideline on ME/CFS: robust advice based on a thorough review of the evidence”. J Neurol Neurosurg Psychiatry. Epub ahead of print 28 February. doi: 10.1136/jnnp-2023-332731. 
  134. ^ Rehmeyer J, Tuller D. ”Why did it take the CDC so long to reverse course on debunked treatments for chronic fatigue syndrome?”. https://www.statnews.com/2017/09/25/chronic-fatigue-syndrome-cdc/. Läst 19 februari 2024. 
  135. ^ Tucker ME. ”Much Can Be Done to Ease ‘Chronic Fatigue Syndrome’ Symptoms”. https://www.medscape.com/viewarticle/893766#vp_1. Läst 24 februari 2024. 
  136. ^ Cochrane. ”Cognitive behaviour therapy for chronic fatigue syndrome”. https://www.cochrane.org/CD001027/DEPRESSN_cognitive-behaviour-therapy-chronic-fatigue-syndrome. Läst 24 februari 2024. 
  137. ^ Cochrane. ”Publication of Cochrane Review: ‘Exercise therapy for chronic fatigue syndrome’”. https://www.cochrane.org/news/cfs. Läst 24 februari 2024. 
  138. ^ Hughes BM (2018) (på engelska). Psychology in Crisis. London: Palgrave. sid. 132–143 
  139. ^ Lian OS, Robson C (2019). ”Socially constructed and structurally conditioned conflicts in territories of medical uncertainty”. Soc Theory Health 17: sid. 23–39. 
  140. ^ Katz BZ, Shiraishi Y, Mears CJ, et al. (2009). ”Chronic Fatigue Syndrome Following Infectious Mononucleosis in Adolescents: A Prospective Cohort Study”. Pediatrics 124 (1): sid. 189–93. 
  141. ^ Shepherd C (2022). ”Prognosis and quality of life” (på engelska). ME/CFS/PVFS: The MEA Clinical & Research Guide (13). Buckingham: The ME Association. sid. 206–207 
  142. ^ Bell DS, Jordan K, Robinson M (2001). ”Thirteen-Year Follow-Up of Children and Adolescents With Chronic Fatigue Syndrome”. Pediatrics 107 (5): sid. 994–998. 
  143. ^ Bell DS. ”Prognosis of ME / CFS”. https://www.omf.ngo/prognosis-of-mecfs/#_ENREF. Läst 2 mars 2024. 
  144. ^ Centers for Disease Control and Prevention (CDC). ”Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome: Prognosis”. https://www.cdc.gov/me-cfs/healthcare-providers/presentation-clinical-course/prognosis.html. Läst 3 mars 2024. 
  145. ^ Moore Y, Serafimova T, Anderson N, et al. (2021). ”Recovery from chronic fatigue syndrome: a systematic review—heterogeneity of definition limits study comparison”. Arch Dis Child 106 (11): sid. 1087–1094. 
  146. ^ [a b] The ME Association. ”ME Association Research Review: Mortality in ME/CFS”. https://meassociation.org.uk/2023/11/me-association-research-review-mortality-in-me-cfs/. Läst 2 mars 2024. 
  147. ^ The ME Association. ”Severe ME Week 2020: Sophia’s Story”. https://meassociation.org.uk/2020/08/severe-me-week-2020-sophias-story/. Läst 2 mars 2024. 
  148. ^ The ME Association. ”Merryn’s Story: Severe ME Week 2020”. https://meassociation.org.uk/2020/08/merryns-story-severe-me-week-2020/. Läst 2 mars 2024. 
  149. ^ McManimen SL, Devendorf AR, Brown AA, et al. (2016). ”Mortality in Patients with Myalgic Encephalomyelitis and Chronic Fatigue Syndrome”. Fatigue 4 (4): sid. 195-207. 
  150. ^ Roberts E, Wessely S, Chalder T, et al. (2016). ”Mortality of people with chronic fatigue syndrome: a retrospective cohort study in England and Wales from the South London and Maudsley NHS Foundation Trust Biomedical Research Centre (SLaM BRC) Clinical Record Interactive Search (CRIS) Register”. Lancet 387 (10028): sid. 510:1638–43. 
  151. ^ Lim EJ, Ahn YC, Jang ES, et al.. ”Additional file 6 Meta-analysis of CFS/ME prevalence by interview (A) and interview with medical test (B)”. https://static-content.springer.com/esm/art%3A10.1186%2Fs12967-020-02269-0/MediaObjects/12967_2020_2269_MOESM6_ESM.pptx. Läst 11 mars 2024. 
  152. ^ Nacul LC, Lacerda EM, Pheby D, et al. (2011). ”Prevalence of myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome (ME/CFS) in three regions of England: a repeated cross-sectional study in primary care”. BMC Med 9: 91. 
  153. ^ Davis HE, McCorkell L, Vogel JM, Topol EJ (2023). ”Long COVID: major findings, mechanisms and recommendations”. Nat Rev Microbiol 21 (3): sid. 133–146. 
  154. ^ ”Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome in Adults: United States, 2021–2022”. Centers for Disease Control and Prevention (CDC). https://www.cdc.gov/nchs/products/databriefs/db488.htm. Läst 11 mars 2024. 
  155. ^ [a b c] ”Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome: Epidemiology”. Centers for Disease Control and Prevention (CDC). https://www.cdc.gov/me-cfs/healthcare-providers/presentation-clinical-course/epidemiology.html. Läst 11 mars 2024. 
  156. ^ Reyes M, Nisenbaum R, Hoaglin DC, et al. (2003). ”Prevalence and Incidence of Chronic fatigue Syndrome in Wichita, Kansas”. Arch Intern Med 163 (13): sid. 1530–6. 
  157. ^ Bakken IJ, Tveito K, Gunnes N, et al. (2014). ”Two age peaks in the incidence of chronic fatigue syndrome/myalgic encephalomyelitis: a population-based registry study from Norway 2008–2012”. BMC Med 12: 167. 
  158. ^ Johannisson K (1990). Medicinens öga: sjukdom, medicin och samhälle. Stockholm: Norstedts 
  159. ^ ”Chronic Fatigue Syndrome”. Newsweek. 11 november 1990. https://www.newsweek.com/chronic-fatigue-syndrome-205712. 
  160. ^ Johannisson K (1 jan 2001). "Den moderna tröttheten: Från överansträngning till stress, kroniskt trötthetssyndrom och utbrändhet". I: Långsiktig verksamhetsutveckling ur ett arbetsmiljöperspektiv – en handlingsplan för att förnya arbetsmiljöarbetet. Bilaga 2.. Departementsserien och promemorior från Arbetsmarknadsdepartementet. Ds2001:28..
  161. ^ Kjöller H (26 juli 2023). ”Vad ska läkaren göra om valet står mellan att kränka eller skada patienten?”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/ledare/hanne-kjoller-vad-ska-lakaren-gora-om-valet-star-mellan-att-kranka-eller-skada-patienten/. 
  162. ^ Frémont, Marc; Coomans, Danny; Massart, Sebastien; De Meirleir, Kenny. ”High-throughput 16S rRNA gene sequencing reveals alterations of intestinal microbiota in myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome patients”. Anaerobe 22: sid. 50–56. doi:10.1016/j.anaerobe.2013.06.002. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1075996413000929. Läst 1 mars 2017. 
  163. ^ Giloteaux, Ludovic; Goodrich, Julia K.; Walters, William A.; Levine, Susan M.; Ley, Ruth E.; Hanson, Maureen R.. ”Reduced diversity and altered composition of the gut microbiome in individuals with myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome”. Microbiome 4: sid. 30. doi:10.1186/s40168-016-0171-4. ISSN 2049-2618. http://dx.doi.org/10.1186/s40168-016-0171-4. Läst 1 mars 2017. ”Through deep sequencing of bacterial rRNA markers, we identified differences between the gut microbiomes of healthy individuals and patients with ME/CFS. We observed that bacterial diversity was decreased in the ME/CFS specimens compared to controls, in particular, a reduction in the relative abundance and diversity of members belonging to the Firmicutes phylum. In the patient cohort, we find less diversity as well as increases in specific species often reported to be pro-inflammatory species and reduction in species frequently described as anti-inflammatory.”. 
  164. ^ Rao, A. Venket; Bested, Alison C.; Beaulne, Tracey M.; Katzman, Martin A.; Iorio, Christina; Berardi, John M.. ”A randomized, double-blind, placebo-controlled pilot study of a probiotic in emotional symptoms of chronic fatigue syndrome”. Gut Pathogens 1: sid. 6. doi:10.1186/1757-4749-1-6. ISSN 1757-4749. http://dx.doi.org/10.1186/1757-4749-1-6. Läst 1 mars 2017. ”In this pilot study, 39 CFS patients were randomized to receive either 24 billion colony forming units of Lactobacillus casei strain Shirota (LcS) or a placebo daily for two months. Patients provided stool samples and completed the Beck Depression and Beck Anxiety Inventories before and after the intervention. We found a significant rise in both Lactobacillus and Bifidobacteria in those taking the LcS, and there was also a significant decrease in anxiety symptoms among those taking the probiotic vs controls (p = 0.01). These results lend further support to the presence of a gut-brain interface, one that may be mediated by microbes that reside or pass through the intestinal tract.”.