Landamäri

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Landamäri, ofta benämnt Gränsläggningen 1050, är en redogörelse för ett gränsavtal, där kungarna i Sverige och Danmark under tidig medeltid skall ha utsett vardera sex man varpå dessa tolv tillsammans bestämde sex gränsmärken mellan de två länderna. Det har diskuterats i över hundra år om det verkligen ingicks ett avtal på tiohundratalet som texten anger eller om avtalet ingicks senare eller kanske inte alls.

Källorna[redigera | redigera wikitext]

Berättelsen om gränsläggningen finns bevarad i över 25 handskrifter[1], som skiljer sig åt i detaljer. Den äldsta av dem är den äldsta boken på svenska, handskrift KB B 59 (även benämnd Cod.Holm. B 59). Den innehåller dels Äldre västgötalagen, dels ett antal andra texter av stor betydelse för Sveriges medeltidshistoria som Landamäri. Handskriften har skrivits tidigast ca 1285, men Västgötalagen härrör i sin väsentliga del från 1220-talet.

Ordet landamäri är en fornsvensk plural av landamäre, som betyder ”gräns”; namnet kan översättas som "Gränserna". De flesta handskrifterna saknar rubrik, medan andra inleds med orden Här börjar Landamäri.[2] Västgötalagens kungalängd, en annan av texterna i KB B 59, säger om kung Emund Slemme, att han gjorde gräns mellan Sverige och Danmark, såsom sägs i Landamäri. [3] Namnet togs upp av Ivar Lindquist 1941 sedan han visat att man i 115 år missuppfattat innehållet genom att läsa samman fyra korta texter och fått som resultat att de två kungarna tillsammans med en norsk kung skulle ha samlats till häst på skäret Danaholmen utanför Göta älvs mynning för att avtala om gränsmärkena; se vidare "Danaholmsfördraget". [4]

Landamäri innehåller inte själva avtalstexten utan är en beskrivning av avtalet. Den har utseendet av en minnesanteckning och Curt Weibull (1917) kallade den en ”notitia” i anslutning till den administrativa terminologin i frankerriket. [5][6]

En samtida anteckning skulle dock inte ha sett ut som Landamäri och texten har säkert inte nedtecknats förrän på 1200-talet, mer än 150 år efter avtalets tänkta tillkomst. Hafström formulerar det (1942) som att Landamäri kan ”karaktäriseras som en på tinget pålyst och vid senare tillfällen i rättsliga former i bevissyfte upprepad berättelse om gränsmärkenas upprättande, vilken sedan den sålunda i muntlig form traderats och därunder något förändrats, först långt efter den skildrade händelsen upptecknats.” [7]

Andra forskare har däremot ställt sig tveksamma till textens äkthet (Schück 1914) [8] eller ansett att texten inte går tillbaka på något avtal under tiohundratalet, utan att den tillkommit på 1200-talet för att bekräfta de då aktuella gränserna (Kraft 1934)[9]. Sawyer, som är den som senast har behandlat Landamäri, delar den senare uppfattningen. Han anser vidare att texten tillkommit på den danska sidan av gränsen. Motivet skulle vara att bevisa att de danska anspråken på Blekinge hade gammal hävd, medan svenskarna, i synnerhet västgötarna, ville få fastslaget att områden som tidigare räknades till norra Halland ingick i Västergötland.[10]

Texten[redigera | redigera wikitext]

Det äldsta textvittnet är handskrift KB B 59. Landamäri står där direkt efter själva lagtexten som den första bilagan och den är skriven av samma person som skrivit lagtexten. Översatt till modern svenska lyder den som följer:

Emund Slemme var kung i Uppsala och Sven Tveskägg i Danmark. De satte råmärken mellan Sverige och Danmark.
Sedan nämndes från Sverige Ragvald från Tiundaland, Botn från Fjärdhundraland, Gåse från Västmanland, Grimalde från Östergötland, Nänner från Småland, Torsten från Västergötland,
Tolle från Jylland, Tote och Toke från Jylland, Gymkil från Själland, Dan från Skåne, Grimulf från Grimeton från Halland. De tolv satte sex stenar mellan rikena.
Den första stenen på Skuttrans ås
den andra i Danabäck
den tredje Kinne sten
den fjärde i Vraksnäs
den femte Vite sten
den sjätte Brömse sten mellan Blekinge och Möre.[11]

Namnen Ragvald och Grimulf är här hämtade från handskriften Codex Runicus som ersättning för de uppenbart felaktiga Cacaldi och Grimitun. Placeringen "på Skuttrans ås" är korrigerad enligt Västgötalagens gränslista m.fl., se vidare nedan.

Kungarna[redigera | redigera wikitext]

Emund Slemme (vanligen känd som Emund den gamle) skall ha regerat ungefär 1050-60 medan Sven Tveskägg regerade 985-1014. De var således inte samtida. Man har brukat förklara den bristande överensstämmelsen genom att anta att den ursprungliga berättelsen endast nämnde namnen Emund och Sven, samt att en skrivare lade till tillnamnen för att förklara vem som åsyftades, dock utan att träffa rätt. Man kunde för övrigt inte använda öknamn om kungarna i deras livstid.

De riktiga personerna skulle då kunna ha varit Emund Slemme och den danske kungen Sven Estridsson (1047-1074), vilket blivit den vanliga uppfattningen. [12] Något som har ansetts tala emot det förslaget, är att Adam av Bremen inte nämner gränsfördraget. Adam behandlade i fjärde delen av sitt historieverk [13] de nordiska ländernas geografi, politik, natur och kultur och han hade vistats hos Sven Estridsson 1067/68 [14] , alltså högst femton år efter gränsfördraget. I boken tackade han kungen för de många upplysningar han hade fått av honom, så det är förvånande att fördraget inte behandlas, särskilt om det skulle ha inneburit en förändring av riksgränsen.

Vill man i stället behålla Sven Tveskägg och införa en alternativ Emund, så strider det mot Västgötalagens kungalängd där det, som ovan nämnts, klart sägs att det var Emund Slemme som ingick gränsavtalet. Det har ändå framlagts förslag om en Emund Eriksson, som enligt Olof den heliges saga var son till Erik Segersäll och rådde över Götaland medan hans bror Olof Skötkonung styrde över resten av Svithiod 995-1022. [15]

Sawyer påpekar det egendomliga i att samtliga dokument har samma felaktiga kunganamn, vilket tyder på att de går tillbaka på samma original, vilket då bör ha tillkommit långt efter det att de olika aktuella kungarna levde.[16]

Något exakt årtal för gränsavtalet kan inte bestämmas, men i litteraturen har det uppstått en vana att tala om ”gränsläggningen 1050”.

Gränsmärkena[redigera | redigera wikitext]

Listan räknar bara upp bara sex stenar. Detta har föranlett frågor om varför den inte innehåller fler gränsmärken och om varför just dessa har valts ut samt om varför gränsavtalet över huvud taget ingicks. Fem av märkena avser Hallands gräns och tre av dessa gränsen mot Västergötland. De två första markerar ställen där gränsen vänder 90 grader. De två följande visar var gränsen korsar två av lederna från kusten till inlandet, dock inte de två viktigaste lederna – Nissastigen och Laganstigen – uppenbarligen eftersom de korsningarna redan var tydliga och välkända. De två sista anger att gränsen går tvärs över landet så att Skåne och Blekinge förs till Danmark, utan att gå in på några detaljer.[17]

Listan ger intrycket att intresset främst har gällt Västergötland. Det avslutande raska strecket tvärs över landet har jämförts med den gränsmärkeslista som avslutar Hälsingelagen. [18] Lagen räknar upp gränsmärken mellan Sverige och Norge norrifrån fram till den punkt där ”Hälsingland”, dvs. Norrland, det norska Härjedalen samt Dalarna möts i berget Hovahögst. Lagen avslutas med orden ”från Hovahögst till Kungahälla”, alltså från en punkt nästan mitt i det nuvarande Sverige till Kungälv vid Kattegatt, granne med dagens Göteborg, en sträckning vars närmare utformning inte berörde hälsingarna. [19]

Sten nr 6 Brömse sten (Brimsæ sten)[redigera | redigera wikitext]

Brömsebäck utgör gräns mellan "smålandet" Möre i Småland och Blekinge tills den rinner ut i Kalmarsund. Bäckens namn var ursprungligen Brims eller Bröms, senare Brimsen. Landsvägen mellan östra Blekinge och Kalmar leddes över bäcken via en holme som ligger mitt i bäcken, en kilometer från utloppet. Där uppfördes tidigt Brömsebro (nämnd 1434 som Brimse bro). [20] Vägens nutida ersättare, Europaväg 22, korsar bäcken hundra meter väster om bron.

Vid en gränssyn före förhandlingar mellan de två länderna 1554 [21] angavs att gränsen följde bäcken från kusten och upp till en runsten ståndande mitt i strömmen vid Brömsebro. Detta har tolkats som om stenen stod på holmen. Vid nästa gränsundersökning, 1603, noterades gränsstenen Bromsesteen mellan bäckens utlopp och Högeström, som ligger ytterligare en kilometer uppströms; stenen måste alltså ha stått på eller vid Brömsebro. [22]

Vid tiden för fredsförhandlingarna inför freden vid Brömsebro 1645 var "runstenen" borta, men en stor, rund sten var lagd som gränsmärke mitt på holmen. 1828 fanns i stället två stenar, lagom stora för att man skulle försöka lyfta dem. Hafström lät 1934 gräva ut bäckfåran och fann en 2,5 m lång sten som nu står uppställd i en angränsande trädgård. [23] Några år senare skriver han dock: "Försök att återfinna Brömse sten ha icke lett till säkra resultat." [24]

En annan sten har även föreslagits. På en gränsskillnadskarta från ca 1650 markeras på holmen stenen "Kungasten" och sju kilometer uppströms en "Brömsesten" på Mellan-Appleryds ägor. Den betecknas 1828 och 1830 i en beskrivning över Kalmar stift som den rätta Brömsestenen. Det är en 3 meter hög jordfast sten, som står tätt invid bäcken mellan två kärr som heter Brömsekärren. Stenen kallades "Brömsen" av befolkningen. Även Karlsjö, som är den som undersökt alla gränsmärken mest ingående, har anslutit sig till det förslaget. [25] Något som stöder förslaget är att det annars inte förkommer några av människor tillverkade gränsmärken i Landamäri eller bland de etthundra märkena i Västgötalagens gränslista, som också finns som bilaga i KB B 59 och dateras till cirka 1345. Någon stor sten eller flyttblock finns inte vid Brömsebäck närmare Kalmarsund.

Oavsett vilken av stenarna som är den rätta, så framgår klart genom gränsmärkets placering mellan Möre och Blekinge att Blekinge räknades till Danmark.

Sten nr 5 Vite sten (Hvitæ sten)[redigera | redigera wikitext]

Från Brömse sten går riksgränsen rakt västerut genom hela landet till den punkt där Skåne, Småland och Halland möts. Det exakta läget av det femte gränsmärket, Vite sten, [26] har inte återfunnits i modern tid förrän 1969, [27] beroende på att stenen står ett stycke inne på vad som i dag är skånskt område.

De tre landskapen möts i nordänden av sjön Storsjön (förr Möcklesjö), men där finns ingen märkessten. Istället har gränsläggarna följt en bygdeväg från sjöänden 2,5 km mot Healt i sydöst, där det ligger ett stort stenblock, beklätt med vitlavar, innan bygdevägen når fram till landsvägen Helsingborg/Ängelholm - Markaryd. (Dagens ersättare Europaväg 4 går en km längre österut.)

Flera som har studerat Landamäri har däremot ansett att gränsläggarna hade godtagit Storsjön som gränsmärke, och att gränsstenen skulle finnas någonstans längs Smålands sydgräns, till exempel som en Vite sten i Vissefjärda socken (söder om Emmaboda). [28]

Från Vite sten går riksgränsen ganska rakt och parallellt med Hallandskusten i 11 mil. Den första å och led som korsas av gränsen är Lagan med Lagastigen. Detta sker vid det 11 meter höga fallet Majenfors. Detta var en naturligt given plats att förlägga gränsen. Långt senare blev det aktuellt att utnyttja vattenkraften och genom dom 1826 fastställdes att själva fallen låg i Småland. [29]

Sten nr 4 Vraksnäs (i uracs næsi)[redigera | redigera wikitext]

Fylleån kommer från Femsjö i Västbo härad i Småland och rinner genom Simlångsdalen och ut i Kattegatt något söder om Halmstad. Längs ån går en väg som fortsätter förbi Femsjö in i Finnveden. Där riksgränsen korsar ån och vägen ligger direkt invid vägen Vraks rör, ett mäktigt röse från bronsåldern. [30] [31] Något förvånande är att inte röset har angivits som gränsmärke utan Vraksnäs [32] (i dag Vrångsnäs). Detta är en föga framträdande udde utan någon märklig sten i sjön Stora Frillen,[33], en kilometer längre norrut på gränslinjen, samt namnet på ett numera nedlagt hemman där. Kanske har röset tidigare kallats Vraksnäs rör.

Nästa å och led är Nissan med Nissastigen som går från Halmstad till Jönköping. Riksgränsen korsar dem vid Knystahall, ett friliggande flyttblock som är 10 meter högt och 19 meter långt. [34] Även här kan gränsläggarna ha ansett det onödigt att belasta den muntliga berättelsen med denna uppgift.

Sten nr 3 Kinne sten (kinnæ sten)[redigera | redigera wikitext]

Vid orten Kinnared i Halland, just innanför gränsen, flyter Västerbäcken och Österbäcken samman och bildar Kilaån. Längs alla åarna går vägar och Kilaån rinner ut i Nissan. Kalén trodde (1924) [35] att gränsmärket Kinne sten hade sprängts bort när man 1882 anlade järnvägslinjen Halmstad–Nässjö längs Kilaån och Österbäcken, men Karlsjö fann (1991) [36] att Döresten någon kilometer uppströms Österbäcken är den rätta stenen.

Nästa självklara gränsmärke norrut är sjön Fegen, där de tre landskapen Småland, Västergötland och Halland möts. Härifrån kan man följa den detaljerade uppräkningen av gränsmärken i Västgötalagens gränslista, skriven före 1345, och även den ingående i handskrift KB B 59.

Från Fegen går gränsen rakt i nordväst, tvärar Ätran och Redvägen (”Stockholmsvägen”) vid Konungsvad och Märkesbäcken, går en mil i en sprickdal till Högvadsån och väg 154 som korsas vid Älvsereds ödekyrka en dryg km söder om orten Älvsered. Efter en knapp mil ytterligare når gränsen nästa märkessten.

Sten nr 2 I Danabäcken (i danabæc)[redigera | redigera wikitext]

Danabäcken är en obetydlig bäck ute i skogen bland berg och mossar söder om Högsjön. [37] Här vänder gränsen i nittio graders vinkel mot sydväst. Stenen är inte märkvärdig och det finns flera stenblock som kunde ha valts som gränsmärke. Ett märke var nödvändigt för att markera riktningsändringen.

Sten nr 1 På Skuttrans ås (scutru asi)[redigera | redigera wikitext]

Efter två mil i den nya riktningen vänder gränsen åter nittio grader och går mot nordväst, parallellt med kustlinjen. Gränsstenen har inte återfunnits, men den bör ha stått cirka tre km söder om Grimmared på en höjd (punkt 153,4) som avgränsar bäcken Skuttran. Här möts Grimmareds socken i Marks härad i Västergötland med Stamnareds socken i Himle härad och Sällstorps socken i Viske härad, båda i Halland.

I de äldsta handskrifterna av Landamäri sägs stenen stå a suntrv asi, a siutru asi eller a snutruase. [38] Det råder sedan länge konsensus om att den rätta skrivningen finns i Västgötalagens gränslista, som noga följer Hallands traditionella gräns. Där går gränsen i scutru as, or scutru asi, dvs. ”till Skuttrans ås, från Skuttrans ås”.

Halland består här av en landremsa av två mils bredd. Landskapets välkända gränslinje går ytterligare cirka fyra mil norrut, varefter den vänder ut i Västerhavet. Detta lämnar en öppning i kusten åt Västergötland på tre, fyra mil. Det framgår inte om gränsläggarna i Landamäri följde den sträckningen, eller om de tänkte sig att riksgränsen började i Göta älv så att Sverige utestängdes från Kattegatt av en två mil smal kustremsa i danska händer.

Landamäri och Utlanden[redigera | redigera wikitext]

Det anses numera att under vikingatiden sträckte sig Västergötland och Sverige inte längre nedför Göta älv än till Lödöse, som ligger halvvägs mellan dagens Trollhättan och Göteborg, och att det var först under 1200-talets första del som Utlanden, dvs. häraderna Vättle, Sävedal och Askim samt en del av Hisingen lades till Sverige, som därmed nådde fram till Västerhavet. [39] Exempelvis skrev den kände krönikören Adam av Bremen om de geopolitiska förhållandena i Norden på tiohundratalet ”Skåne är den yttersta delen av Danmark och utgör en halvö” [40] och vidare ”Men om vi vänder tillbaka till det baltiska havets mynning i norr, möter vi först nordmännen, därefter skjuter det danska landskapet Skåne fram, och öster därom bebor götarna ett vidsträckt område upp till Birka”. [41] Han räknade tydligen Halland till Skåneland och lämnade inget utrymme för götar att tränga sig fram vid Göta älv. Det framgår inte om han räknade Blekinge till det danska Skåneland eller till götarnas område.

Om Västergötland inte omfattade Utlanden och inte sträckte sig längre nerför älven än till Lödöse före 1200-talet, så avspeglar inte Landamäri förhållandena på 1050-talet. Det är också en omdebatterad fråga om det redan på tiohundratalet fanns en svensk kungamakt som kunde ingå avtal med den danske kungen.

Landamäri och Blekinge[redigera | redigera wikitext]

Enligt Landamäris beskrivning ingick Blekinge i det danska riket. Den svenske kung som regerade under gränsläggningen var som ovan nämnts Emund Slemme. Namnet betyder Emund den dålige (jämför tyskans schlimm). I Västgötalagens kungalängd står följande uppgifter om honom: Den tredje var Emund Slemme, ty han var snål och ej god att motsäga i den sak han ville främja, och han gjorde gräns mellan Sverige och Danmark, såsom sägs i Landamäri. Listan bedöms ha sammanställts på 1240-talet.

Den korta notisen ville nog säga att Emunds dålighet bestod i snålhet och besvärlighet. Under 1300-talet förekom dock en allmän uppfattning om att han genom gränsläggningen hade förlorat Blekinge till danskarna, vilket var skäl att kalla honom dålig. I ett tillägg till Södermannalagen på 1330-talet om kungaval, står till exempel: Den som utvidgar Sveriges landamären är bättre än Emund Slemme, som mycket minskade dem med sin dårskap, då han var konung. [42] Moderna historiker är benägna att se kritiken mot kung Emund som ett inslag i den då aktuella debatten om Sveriges förvärv av Skånelanden under Magnus Eriksson, och det anses inte att man kan tolka Landamäris text som att Emund hade förlorat Blekinge.

Problemet är att Blekinge inte verkar ha blivit danskt förrän under 1200-talet. Det första säkra beviset för att Blekinge är danskt finns i huvudstycket i Kung Valdemars jordebok som är daterat till 1231.[43]

Ca 890 nämns Blekinge som tillhörande svearna i Wulfstans reseskildring. Redan på 1060-talet skall landskapet ha kristnats av biskop Egino från Dalby. Som ovan nämnts uppger inte Adam av Bremen om Blekinge tillhörde Danmark eller Sverige. Han nämner inte något om någon gränsläggning trots att den borde ha skett kort före hans vistelse i Danmark.

Vid denna tidpunkt låg hela Skandinavien under ärkebiskopen i Hamburg-Bremen. Kyrkan i de olika länderna i Skandinavien konkurrerade alltså inte med varandra, utan de samarbetade. Blekinge verkar inte ha varit en del av Lunds stift förrän under 1200-talet enligt bland andra Knytlingasagan och Necrologium Lundense. I Necrologium Lundense (där de olika böckerna är skrivna under 1100-talet och första halvan av 1200-talet) nämns inte på något ställe Blekinge, orter i dåtidens Blekinge eller personer som bor i eller kommer från Blekinge (inte ens i samband med upptagandet av kyrkliga skatter).[44]

Arkeologiskt har man inte heller lyckats knyta Blekinge till danernas rike under perioden. En som forskat om bland annat den danska myntcirkulationen har kommit till följande slutsats: Att Blekinge skulle vara en del av Danmark under 1000-talet och början av 1100-talet är inte synligt i myntmaterialet. När en reglerad myntcirkulation införs i de centrala delarna av Sydskandinavien, omfattas uppenbarligen inte Blekinge av denna.[45]

Om inte Blekinge kan visas ha tillhört Danmark förrän på 1200-talet, så avspeglar inte Landamäri förhållandena på 1050-talet.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sawyer (1991), sid. 65
  2. ^ Lindquist (1941)
  3. ^ Wiktorsson (2011a), sid. 196-197; Lindquist (1941), sid. 40-41, 65; Hafström (1942), sid. 48.
  4. ^ Lindquist (1941) sid. 65-74.
  5. ^ Weibull, sid. 6-8
  6. ^ Hafström (1942), sid. 36-38.
  7. ^ Hafström (1942), sid. 45.
  8. ^ Henrik Schück (1914), Svenska folkets historia I, 1 sid. 242
  9. ^ Salomon Kraft (1934), Kring äldre svenska riksgränser, Rig 1934.
  10. ^ Sawyer (1991), sid. 70-71.
  11. ^ Wiktorsson (2011b), sid. 160-161. Wiktorsson översätter kinnæ sten, hvitæ sten och brimsæ sten med Kinds sten, Vitasten och Brömssten, vilket här har ändrats.
  12. ^ Sawyer (1991) sid. 68
  13. ^ Adam av Bremen, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificium = Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar
  14. ^ Stolberg-Wenigerode, Otto zu: Neue deutsche Bibliographie Bd 1, 1953.
  15. ^ Lindquist (1941) sid. 61ff; avvisat av Hafström (1942) sid. 48-49, Sawyer understryker att samtliga dokument har namnet Emund Slemme, Sawyer sid. 68ö.
  16. ^ Sawyer (1991) sid. 68ö
  17. ^ Karlsjö (1997a) och (1997b)
  18. ^ Hafström (1942) sid. 41
  19. ^ Hälsingelagens Rättegångsbalk, flock 15. H-W del 3 Hälsingelagen, sid. 413: ”Gränsstadgan har endast såsom avslutning velat nämna en allmänt känd sydlig punkt på gränsen.”
  20. ^ Svenskt ortnamnslexikon. Uppsala 2003, artikel Brömsebro.
  21. ^ Den svenska gränssynen skedde 1553 inför ett avtalat möte med danskarna 1554, men dessa kom inte förrän 1555; olika årtal förekommer därför i litteraturen.
  22. ^ Hafström (1942) sid. 47. Här med moderniserad stavning; Karlsjö (1999) sid. 12, Karlsjö (1995) sid. 13-15, 155.
  23. ^ Hafström (1934); Karlsjö (1999) och (1995)
  24. ^ Hafström (1942) sid. 47
  25. ^ Karlsjö (1999) som hänvisar till N.P. Löfgren; Kalmar och dess stift i Småland, 1828, 1830.
  26. ^ I brimsæ sten och kinnæ sten är det första ordet ett namn i genitiv: "Bröms' sten” eller "Brömsens sten" respektive "Kinds sten". Däremot är hvitæ i hvitæ sten ett adjektiv i grundform: ”den vita stenen”. Eftersom ”sten” ursprungligen hade maskulint genus och den maskulina ändelsen –e är levande i Sydsverige används här det traditionella namnet ”Vite sten”.
  27. ^ Svennung i Fornvännen 1969
  28. ^ Karlsjö (1995) sid. 130; (1995b) sid. 43-48
  29. ^ Karlsjö (1991) sid 40-42
  30. ^ Karlsjö (1991) sid. 62
  31. ^ Riksantikvarieämbetet: http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html?tab=3&page=1&objektid=10069800090001
  32. ^ wræcsnæs enligt handskrift B 10 med Yngre Västgötalagen
  33. ^ Kalén (1924), sid. 172
  34. ^ Karlsjö (1991) sid. 69 med bild mot sid. 80.
  35. ^ Kalén (1924), sid. 157
  36. ^ Karlsjö (1991), sid. 75
  37. ^ Kalén (1924), sid. 130; Karlsjö (1991) sid. 93-96
  38. ^ Handskrifterna KB B 59 (Äldre Västgötalagen), KB B 58 (Yngre västgötalagen) och Codex Runicus (Skånelagen)
  39. ^ Olsson (1953)
  40. ^ Adam, bok 4 kapitel 7
  41. ^ Adam, bok 4, kapitel 14
  42. ^ Hafström sid. 48
  43. ^ Edekling (2010)
  44. ^ Anglert (1995); Edekling (2010).
  45. ^ von Heijne (2004), sid. 157

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Adam av Bremen (1984). Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Stockholm: Proprius. Libris 7604979. ISBN 91-7118-447-3 
  • Anglert, Mats (1995). Kyrkor och herravälde: från kristnande till sockenbildning i Skåne. Lund studies in medieval archaeology, 0283-6874 ; 16. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Libris 7223353. ISBN 91-22-01678-3 
  • Collin, Hans Samuel & Schlyter,Carl Johan, red (1827-1877). Corpus iuris sueo-gotorum antiqui. Samling af Sweriges gamla lagar. Stockholm. Libris 8231091 
  • Edekling, Magnus (2009). När blev Blekinge danskt?. Norsborg: Recito. Libris 11723819. ISBN 978-91-86407-83-4 
  • Hafström, Gerhard (1934). Riksgränsen mellan Södra Möre och Blekinge. Kalmar Läns Fornminnesförenings Meddelanden XXII (1934) sid. 48.
  • Hafström, Gerhard (1942). Äldre västgötalagens "landamæri". Ingår i: Schück, Adolf; Stille, Åke & Tunberg, Sven, red (1942). Historiska studier tillägnade Sven Tunberg den 1 februari 1942. Uppsala: Almqvist & Wiksell. Libris 8389977 
  • von Heijne, Cecilia (2004). Särpräglat: vikingatida och tidigmedeltida myntfynd från Danmark, Skåne, Blekinge och Halland (ca 800-1130). Stockholm studies in archaeology, 0349-4128 ; 31. Stockholm. Libris 9500535. ISBN 91-628-6020-8 
  • Kalén, Johan (1924). Halländska gränsmärken. Göteborg: Wettergren & Kerber. Libris 1485783 
  • Karlsjö, Bertil (1991). Halländska riksgränsen : dokumentation av den gamla gränsen mellan Danmark och Sverige. I samverkan med Hallands skogskarlars klubb. 1991. ISBN 91-7136-424-2
  • Karlsjö, Bertil (1995a). Skånes och Blekinges riksgräns : dokumentation av de två danska landskapens gräns mot svenska Småland. I samverkan med Göran Hallberg. 1995. - ISBN 91-970485-6-9
  • Karlsjö, Bertil (1995b). Den gamla riksgränsen mellan Sverige och Danmark - Vissefjärdas riksgräns. Ingår i: Dackebygd. 1995, s. 43-48
  • Karlsjö, Bertil (1997a). Riksgränsen mellan Danmark och Sverige : varför sattes endast sex stenar vid den första gränsläggningen? Ingår i: Blekingeboken. 1997 s. 55-60 ISSN 0348-9639.
  • Karlsjö, Bertil (1997b). Varför sattes bara sex gränsstenar mellan Sverige och Danmark? Ingår i: Hallandsbygd. 1997/1998(39), s. 11-18- ISSN 0440-1263.
  • Karlsjö, Bertil (1999). Vilken är den rätta Brömse sten? Ingår i: Ale. 1999:2, s. 12-15. ISSN 0345-0708.
  • Lindquist, Ivar (1941). Västgötalagens litterära bilagor: medeltida svensk småberättelsekonst på poesi och prosa. Skrifter utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund, 0347-1772 ; 26. Lund: Gleerup. Libris 447911 
  • Olsson, Gunnar (1953). Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden.. Göteborgs högskolas årsskrift, 99-0161311-6 ; 59(1953):3. Göteborg. Libris 394718 
  • Sawyer, Peter; Sawyer,Birgit (1991). När Sverige blev Sverige. Occasional papers on medieval topics, 0282-3322 ; 5. Alingsås: Viktoria. Libris 7759983. ISBN 91-86708-12-0 
  • Weibull, Curt, Den äldsta gränsläggningen mellan Sverige och Danmark. Gränsområde och gränslinje. Historisk tidskrift för Skåneland nr 7 sid. 6-8
  • Wiktorsson, Per-Axel, red (2011a). Äldre Västgötalagen och dess bilagor i Cod. Holm. B 59. D. 1. Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie, 1401-7725 ; 60. Skara: Föreningen för Västgötalitteratur. Libris 12200276. ISBN 978-91-978079-2-0 
  • Wiktorsson, Per Axel, red (2011b). Äldre Västgötalagen och dess bilagor i Cod. Holm. B 59. D. 2. Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie, 1401-7725 ; 60. Skara: Föreningen för Västgötalitteratur. Libris 12200276. ISBN 978-91-978079-2-0