Messier 84

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Messier 84
Messier 84 nucleus Hubble.jpg
Messier 84 av Hubbleteleskopet
Observationsdata
StjärnbildJungfrun
Rektascension12t 25m 03,74333s[1]
Deklination+12° 53′ 13,1393 ″[1]
Rödförskjutning1 060 ± 6[2] km/s km/s
Avstånd54,9 (16,83 Mpc) [3] miljoner ljusår
TypE1[4]
Skenbar storlek6,5 × 5,6 bågminuter[2]
Skenbar magnitud10,1[2]
Upptäckt
Upptäcktsår18 mars 1781
UpptäckareCharles Messier [5]
Andra beteckningar
M84, NGC 4374, UGC 7494, PGC 40455, CGCG 70-58, MCG +02-32-034, VCC 763,[6] GC 2930, h 1237, 3C 272.1
Se även: Galaxer, Lista över galaxer

Messier 84 (M84) även känd som NGC 4374, är en elliptisk eller linsformad galax i stjärnbilden Jungfrun och ligger i samma synfält som Messier 86. Dessa två objekt kan lokaliseras på västra kanten av Virgohopens centrum. Med en magnitud på 10,1 framträder Messier 84 nästan cirkelrund och precis som Messier 86 blir den märkbart ljusare in mot centrum.

Charles Messier upptäckte galaxen den 18 mars 1781 vid sitt sökande efter kometer, och skrev in den som diffust icke-kometobjekt nr 84 i sin katalog.[5]

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Messier 84 har morfologisk klassificering E1, vilket anger att den har en avplattning på ca 10 procent. Efter korrektion för extinktion är den totala ljusstyrkan i det visuella bandet ca 7,64×1010 gånger solens luminositet. Det centrala massa-till-ljus-förhållandet är 6,5, vilket till en gräns, stadigt ökar bort från kärnan. Den synliga galaxen är omgiven av en massiv halo av mörk materia.[4]

Radioobservationer och bilder tagna av Hubbleteleskopet visar två jetstrålar som skjuter ut från galaxens centrum, samt en skiva av hastigt roterande gas och stjärnor nära galaxkärnan, vilket tyder på närvaron av ett supermassivt svart hål med en massa på 1,5x109 solmassor.[7] Den har också några få unga stjärnor och stjärnhopar, vilket tyder på stjärnbildning i en mycket låg takt.[8] Antalet klotformiga stjärnhopar är 1 775 ± 150, vilket är mycket lägre än förväntat för en elliptisk galax.[9] Sett från jorden är dess halvljusradie, relativa vinkelstorleken på 50-procent av dess mest lysande zon, 72,5 bågsekunder, alltså drygt en bågminut.

Två supernovor har observerats i M84: SN 1957[10] och SN 1991bg.[11] Sett mellan dessa tidpunkter, kan det ha förekommit en tredje, SN 1980I, som kan ha varit i antingen granngalaxen NGC 4387 eller M86.[12] Denna höga frekvens av supernovor är sällsynt för elliptiska galaxer, vilket kan betyda att det finns en population av medelålders stjärnor i M84.[9]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Messier 84, 4 juni 2021.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Lambert, S. B.; Gontier, A.-M. (January 2009). ”On radio source selection to define a stable celestial frame”. Astronomy and Astrophysics 493 (1): sid. 317–323. doi:10.1051/0004-6361:200810582. Bibcode2009A&A...493..317L. 
  2. ^ [a b c] ”NASA/IPAC Extragalactic Database”. Results for NGC 4374. http://ned.ipac.caltech.edu/cgi-bin/objsearch?objname=m84&extend=no&hconst=73&omegam=0.27&omegav=0.73&corr_z=1&out_csys=Equatorial&out_equinox=J2000.0&obj_sort=RA+or+Longitude&of=pre_text&zv_breaker=30000.0&list_limit=5&img_stamp=YES. Läst 14 november 2006. 
  3. ^ Tully, R. Brent; Courtois, Hélène M.; Sorce, Jenny G. (August 2016). ”Cosmicflows-3”. The Astronomical Journal 152 (2): sid. 21. doi:10.3847/0004-6256/152/2/50. 50. Bibcode2016AJ....152...50T. 
  4. ^ [a b] Napolitano, N. R.; Romanowsky, A. J.; Capaccioli, M.; Douglas, N. G.; Arnaboldi, M.; Coccato, L.; Gerhard, O.; Kuijken, K.; et al. (March 2011). ”The PN.S Elliptical Galaxy Survey: a standard ΛCDM halo around NGC 4374?”. Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 411 (3): sid. 2035–2053. doi:10.1111/j.1365-2966.2010.17833.x. Bibcode2011MNRAS.411.2035N. 
  5. ^ [a b] Jones, K. G. (1991). Messier's Nebulae and Star Clusters (2nd). Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-37079-0 
  6. ^ http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-id?Ident=Messier+84. Hämtad 2021-06-10.
  7. ^ Bower, G.A.; Green, R. F.; Danks, A.; Gull, T.; Heap, S.; Hutchings, J.; Joseph, C.; Kaiser, M. E.; et al. (1998). ”Kinematics of the Nuclear Ionized Gas in the Radio Galaxy M84 (NGC 4374)”. Astrophysical Journal 492 (1): sid. 111–114. doi:10.1086/311109. Bibcode1998ApJ...492L.111B. 
  8. ^ Ford, Alyson; Bregman, J. N. (2012). ”Detection of Ongoing, Low-Level Star Formation in Nearby Ellipticals”. American Astronomical Society 219: sid. 102.03. Bibcode2012AAS...21910203F. 
  9. ^ [a b] Gómez, M.; Richtler, T. (February 2004). ”The globular cluster system of NGC 4374”. Astronomy and Astrophysics 415 (2): sid. 499–508. doi:10.1051/0004-6361:20034610. Bibcode2004A&A...415..499G. 
  10. ^ Götz, W. (1958). ”Supernova in NGC 4374 (= M 84)”. Astronomische Nachrichten 284 (3): sid. 141–142. doi:10.1002/asna.19572840308. Bibcode1958AN....284..141G. 
  11. ^ Kosai, H.; Kushida, R.; Kato, T.; Filippenko, A.; Newberg, H. (1958). ”Supernova 1991bg in NGC 4374”. IAU Circular 5400: sid. 1. Bibcode1991IAUC.5400....1K. 
  12. ^ Smith, H. A. (1981). ”The spectrum of the intergalactic supernova 1980I”. Astronomical Journal 86: sid. 998–1002. doi:10.1086/112975. Bibcode1981AJ.....86..998S. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Science.jpg    NGC 4372  •  NGC 4373  •  NGC 4374  •  NGC 4375  •  NGC 4376