Messier 37

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Messier 37
M37.jpg
Öppna stjärnhopen Messier 37.
Observationsdata
Stjärnbild Kusken
Rektascension 05t 52m 18s[1]
Deklination +32° 33′ 92″[1]
Klass I,1,r eller I,2,r
Avstånd 4 511 (1 383 pc)[1]ljusår lj
Skenbar storlek 24 bågminuter'
Skenbar magnitud 6,2
Fysiska egenskaper
Massa 1 500[2] solmassor
Radie 10 - 13 ljusår
Antal stjärnor >500
Uppskattad ålder 346,7[1] till 550[3] miljoner år
Upptäckt
Upptäcktsår före 1654
Upptäckare Giovanni Battista Hodierna
Andra beteckningar
M37, NGC 2099, C 0549+325, Mel 38, Cr 75, Lund 115[4]
Se också: Öppna stjärnhopar, Lista över öppna stjärnhopar

Messier 37 (M37) eller katalogiserad som NGC 2099) är den ljusaste och rikaste öppna stjärnhopen i stjärnbilden Kusken. Den upptäcktes av den italienske astronomen Giovanni Battista Hodierna före 1654. Den franske astronomen Charles Messier återupptäckte den i september 1764.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Messier 37 klassificeras som Trumplertyp I,1, r eller I,2,r. Den ligger i antipodal riktning, mittemot Vintergatans centrum sett från jorden och finns i en av de närliggande yttre galaxarmarna.[5] Specifikt är den fortfarande tillräckligt nära för att vara i vår egen arm (Orionarmen). Uppskattningar av dess ålder varierar från 347[1] miljoner till 550[3] miljoner år. Den har en massa motsvarande 1 500[2] gånger solens massa och innehåller över 500 identifierade stjärnor,[3] med ungefär 150 stjärnor ljusare än magnitud 12,5. Messier 37 har minst ett dussin röda jättar och dess hetaste överlevande huvudseriestjärna är av spektralklass B9 V. Överskottet av andra element än väte och helium, som astronomer kallar metallicitet, liknar, om inte något högre, solens överskott.[1]

På dess beräknade avstånd av ca 4 500 ljusår (ca 1 400 parsec)[1] från jorden, är hopens vinkeldiameter 24 bågminuter motsvarande en fysisk vidd av omkring 20-25 ljusår (6,1-7,7 pc). Tidvattenradien för hopen, där yttre gravitation börjar ha en betydande inverkan på banor för dess ingående stjärnor, är ca 46–59 ljusår (14–18 pc). Messier 37 följer en bana genom Vintergatan med en period av 219,3 miljoner år och en excentricitet på 0,22. Detta kommer att föra det så nära till som 19 600 ljusår (6 000 pc), och så avlägset från som 30 700 ljusår (9 400 pc), galaxens centrum. Den når en toppnivå över det galaktiska planet på 290 ljusår (89 pc) och kommer att korsa planet med en period på 31,7 miljoner år.[1]

Kartor[redigera | redigera wikitext]

M37 är den gula punkten i mitten av kartan. 
Karta över Kusken. 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 2 april 2021.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] Wu, Zhen-Yu; Zhou, Xu; Ma, Jun; Du, Cui-Hua (November 2009), ”The orbits of open clusters in the Galaxy”, Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 399 (4): 2146–2164, doi:10.1111/j.1365-2966.2009.15416.x, Bibcode2009MNRAS.399.2146W 
  2. ^ [a b] Piskunov, A. E.; Schilbach, E.; Kharchenko, N. V.; Röser, S.; Scholz, R.-D. (January 2008), ”Tidal radii and masses of open clusters”, Astronomy and Astrophysics 477 (1): 165–172, doi:10.1051/0004-6361:20078525, Bibcode2008A&A...477..165P 
  3. ^ [a b c] Hartman, J. D.; Gaudi, B. S.; Pinsonneault, M. H.; Stanek, K. Z.; Holman, M. J.; McLeod, B. A.; Meibom, S.; Barranco, J. A.; et al. (January 2009), ”Deep MMT Transit Survey of the Open Cluster M37. III. Stellar Rotation at 550 Myr”, The Astrophysical Journal 691 (1): 342–364, doi:10.1088/0004-637X/691/1/342, Bibcode2009ApJ...691..342H 
  4. ^ http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-id?Ident=M37
  5. ^ Pancino, E.; Carrera, R.; Rossetti, E.; Gallart, C. (February 2010), ”Chemical abundance analysis of the open clusters Cr 110, NGC 2099 (M 37), NGC 2420, NGC 7789, and M 67 (NGC 2682)”, Astronomy and Astrophysics 511: A56, doi:10.1051/0004-6361/200912965, Bibcode2010A&A...511A..56P 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Science.jpg    NGC 2097  •  NGC 2098  •  NGC 2099  •  NGC 2100  •  NGC 2101