Nikolaj Karamzin

Från Wikipedia
Nikolaj Karamzin
Född1 december 1766 (g.s.)[1][2][3] ​eller ​12 december 1766[4]
Karamzinka, Ryssland
Död22 maj 1826 (g.s.)[5][1][2] ​eller ​3 juni 1826[4]
Sankt Petersburg[6][7]
BegravdTichvinkyrkogården
Andra namnА. Б. В.
Medborgare iKejsardömet Ryssland
Utbildad vidMoskvas kejserliga universitet
SysselsättningSpråkvetare, kritiker[6], journalist[6], prosaist, översättare, historiker[6], författare[6][8], poet, publicist
MakaJekaterina Kolyvanova
BarnElizaveta Nikolaevna Karamzina‎
Sofija Karamzina (f. 1802)
Jekaterina Mesjtjerskaja (f. 1806)
Andrej Karamzin (f. 1814)
Alexandr Karamzin (f. 1815)
Vladimir Nikolajevitsj Karamzin (f. 1819)[9]
Utmärkelser
Sankt Annas orden, första klass
Sankt Vladimirs orden, tredje klass
Redigera Wikidata

Nikolaj Michajlovitj Karamzin (ryska: Николай Михайлович Карамзин), född 12 december (1 december g.s.) 1766 i Michajlovsk i guvernementet Simbrisk, död 3 juni 1826 i Sankt Petersburg, var en rysk författare, språkvetare och historiker.

Karamzin räknas som en rysk motsvarighet till Jules Michelet, Edward Gibbon, Erik Gustaf Geijer, och Zacharias Topelius. Han stödde det konservativa blocket inom den ryska adeln som var emot tsarens reformer.

Asteroiden 3719 Karamzin är uppkallad efter honom.[10]

Tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

Karamzin var av tatariskt ursprung, och påbörjade krigstjänst 1783, men lämnade den redan 1784, för att odelat ägna sig åt litterära studier. År 1789 gjorde han en resa genom Tyskland, Schweiz, Frankrike och England, skildrad i hans epokgörande Brev från en rysk resenär (Pisma russkogo putesjestvennika), som han publicerade (1791–92) i den av honom grundade tidningen Moskovskij Journal.

Han gav sedan ut den lärda kalendern Aglaja (1793, 1794), redigerade de poetiska antologierna Aonidy (1796, 1797) och startade 1802 tidskriften Vjestnik Evropy (Europas budbärare, inte att förväxla med den av Michail Stasiulevitj 1866 startade tidskriften med samma namn).

Skönlitterärt författarskap[redigera | redigera wikitext]

Redan 1787 översatte han William Shakespeares Julius Caesar och Gotthold Ephraim Lessings Emilia Galotti och skrev nyskapande prosa i de filantropiskt sentimentala bynovellerna, Bednaja Liza, 1792 (Den arma Liza) och Frol Silin (översatt till svenska 1806) samt de starkt idealiserade historiska berättelserna Borgmästarinnan Marfa, Natalia bojardottern med flera.

Historiskt författarskap[redigera | redigera wikitext]

Karamzin övergick till historiska studier och blev 1803 rikshistoriograf. Vid den stora eldsvådan i Moskva 1812 förstördes hela hans bibliotek. Men lyckligtvis räddades manuskriptet till hans monumentala livsverk, Istorija Gosudarstva Rossijskago (Det ryska rikets historia; 11 band, 1816–24, det 12:e efter hans död 1829; många upplagor), som egentligen borde ha hetat "De ryska tsarernas historia till 1611".

En berömd utgåva med illustrationer av Boris Tjorikov gavs ut 1836, med titeln Живописный Карамзин (Illustrerad Karamzin).

Politiska åsikter[redigera | redigera wikitext]

Som den sanna vän av autokratin Karamzin var, prisade han det ryska envåldshärskardömet i konservativ anda. Bortsett från de värdefulla noterna, saknar Karamzins historia vetenskaplig karaktär. Men stilistiskt är den ett mästerverk för sin tid. Samma konservativa tendens finns genomgående i hans filosofiska och politiska småskrifter, däribland hans märkliga minnesskrift Om det gamla och det nya Ryssland (skriven 1811, tryckt i Berlin 1861 och i Sankt Petersburg 1870), där han skarpt argumenterade mot Michail Speranskijs "liberala nyhetsmaken" och mot alla eftergifter i den polska frågan.[förtydliga]

Genom sina ortodox-religiösa och nationellt konservativa åsikter och sin starka personlighet och stilistiska konst fick Karamzin stort inflytande på den kulturella utvecklingen i Ryssland som grundläggare av den riktning som fått namnet "officiell narodnost", en tsarisk nationalism på ortodox, folklig grund.

Bibliografi (utgivet på svenska)[redigera | redigera wikitext]

  • Julia, eller förnuftets seger öfwer paszionerna 1797
  • Berättelser af N. Karamsin 1806

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Aleksandr M. Prochorov (red.), Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Encyclopædia Britannica.[källa från Wikidata]
  3. ^ Краткая литературная энциклопедия, Stora ryska encyklopedin, 1962, läs online, ”1(12).XII.1766”.[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b] Aleksandr Pantsjenko (red.), Словарь русских писателей XVIII века. Выпуск 2: К—П, Nauka, 1999, ISBN 5-02-028095-X.[källa från Wikidata]
  5. ^ Краткая литературная энциклопедия, Stora ryska encyklopedin, 1962, läs online, ”22.V(3.VI).1826”.[källa från Wikidata]
  6. ^ [a b c d e] Краткая литературная энциклопедия, Stora ryska encyklopedin, 1962, läs online.[källa från Wikidata]
  7. ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Карамзин Николай Михайлович”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
  8. ^ Charles Dudley Warner (red.), Library of the World's Best Literature, 1897, läs online.[källa från Wikidata]
  9. ^ Карамзин, Владимир Николаевич, Russkij biografitjeskij slovar'.[källa från Wikidata]
  10. ^ ”Minor Planet Center 3719 Karamzin” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=3719. Läst 28 oktober 2023. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]