Edgar Allan Poe

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Edgar Allan Poe
Denna daguerreotyp av Poe togs 1848 när han var 39, ett år före hans död.
Född 19 januari 1809
Boston, Massachusetts, USA
Död 7 oktober 1849 (40 år)
Baltimore, Maryland, USA
Yrke/uppdrag Författare, journalist
Namnteckning

Edgar Allan Poe, född 19 januari 1809 i Boston, Massachusetts, död 7 oktober 1849 i Baltimore, Maryland, var en amerikansk poet, novellförfattare, redaktör, litteraturkritiker och en av ledarna för den romantiska rörelsen i USA. Poe, som är mest känd för sina berättelser om skräck, mystik och sällsamma äventyr, var en av de tidiga amerikanska novellförfattarna och en föregångare till detektivlitteraturen. Han anses även ha bidragit till den framväxande science fiction-genren.[1]

Poe föddes i Boston. Hans föräldrar avled när han fortfarande var barn och han omhändertogs av John och Frances Allan i Richmond, Virginia. Han växte upp där och under några år i England i relativt välstånd men han blev aldrig formellt adopterad av paret Allan. Efter en kort period vid University of Virginia och ett kortvarigt försök till en militär karriär skildes Poes och Allans vägar. Poes publicistiska karriär började blygsamt med en anonym diktsamling kallad Tamerlane and Other Poems (1827), med författaren bara angiven som "a Bostonian". Poe flyttade till Baltimore för att bo hos biologiska släktingar och bytte fokus från poesi till prosa. I juli 1835 blev han biträdande redaktör för Southern Literary Messenger i Richmond, där han bidrog till att öka prenumerationerna och utvecklade sin egen stil som litteraturkritiker. Samma år gifte han sig också med sin 13-åriga kusin Virginia Eliza Clemm.

Efter en roman med ringa framgång, Arthur Gordon Pyms äventyr (The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket), publicerade Poe sin första novellsamling, Tales of the Grotesque and Arabesque, 1839. Samma år blev Poe redaktör för Burton's Gentlemen's Magazine och, senare, Graham's Magazine i Philadelphia. Det var i Philadelphia som många av hans mest välkända verk kom att publiceras. I den staden planerade Poe också att starta sin egen tidskrift, The Penn (senare omdöpt till The Stylus), men den blev aldrig verklighet. I februari 1844 flyttade han till New York och arbetade vid Broadway Journal, en tidskrift som han så småningom skulle bli ensam ägare till.

I januari 1845 publicerade Poe Korpen (The Raven) som blev en omedelbar framgång, men bara två år senare avled hans fru Virginia av tuberkulos den 30 januari 1847. Poe övervägde att gifta om sig, men gjorde aldrig det. Den 7 oktober 1849 avled Poe vid 40 års ålder i Baltimore. Dödsorsaken är inte klarlagd och har fått många funderingar då även Edgar Allan Poe hittades i kläder som inte tillhörde honom och då har man tillskrivits alkohol, droger, kolera, rabies, självmord (detta troligen på grund av förväxling med hans självmordsförsök året innan), tuberkulos, hjärtsjukdom och annat.[2] Även den exakta platsen för hans grav är omstridd.

Arvet efter Poe är bland annat ett betydande inflytande på litteraturen i USA och runtom i världen liksom i specialiserade områden som kosmologi och kryptografi. Dessutom förekommer Poe och hans verk allmänt i populärkultur och litteratur, musik, film, TV, TV-spel etc. Han omnämns exempelvis i The Beatles-låten I Am the Walrus. Vissa av hans bostäder är idag museer och ett av dessa ligger i delstaten Virginia och har den finaste samlingen av Poes verk som innefattar brev och personliga tillhörigheter. Det öppnade år 1922 i ”The old Stone House” bara några kvarter från hans första hus. Museet har även evenemang där de bland annat visar filmer och har spökvandringar i Poes hemsökta marker. [3]

Liv och karriär[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Denna plakett anger det ungefärliga läget för Poes födelseplats

Poe föddes som Edgar Poe i en skotsk-irländsk familj i Boston, Massachusetts den 19 januari 1809, son till skådespelarna Elizabeth Arnold Hopkins Poe och David Poe, Jr. Elizabeth var bara 15 år gammal när hon gifte sig med skådespelaren Charles Hopkins i Alexandria, Virginia. Charles dog i Washington bara 20 år gammal. Då återupptog Elizabeth sin karriär i Richmond. Därefter gifte hon sig med David Poe Jr.[4] Edgar var det andra av tre barn och hade en storebror, William Henry Leonard Poe, och en lillasyster, Rosalie Poe.[5] Hans far övergav familjen år 1810.[6] Hans mor avled ett år senare av lungsot. Poe togs sedan omhand av John och Fanny Allan, ett framgångsrikt skotsk köpmanspar i Richmond, Virginia, som bedrev handel med olika sorters varor, bland annat tobak, tyger, vete, gravstenar och slavar. Och var även kända för sin välgörenhet.[7] Familjen Allan fungerade som fosterfamilj men adopterade aldrig Poe formellt, fastän de gav honom namnet Edgar Allan Poe.[8]

Familjen Allan lät döpa den unge Edgar i Amerikanska Episkopalkyrkan 1812. John Allan omväxlande skämde bort och tillrättavisade aggressivt sin fosterson.[9] Familjen, inklusive Allans hustru Frances Valentine Allan och Edgar, for till England 1815. Edgar gick i grammar school i Irvine i Skottland (där John Allan hade fötts) en kort period under 1815, innan han anslöt sig till familjen i London år 1816. Han studerade vid en internatskola i Chelsea till sommaren 1817. Sedan skrevs han in vid Reverend John Bransby’s Manor House School i Stoke Newington, som då var en förort 6 kilometer norr om London.[10] Bransby nämns vid namn som en person i novellen William Wilson.

Poe flyttade tillbaka med familjen Allan till Richmond, Virginia 1820. År 1825 avled John Allans vän och gynnare William Galt, som sades vara den rikaste mannen i Richmond, och efterlämnade flera kvadratkilometer fastigheter till Allan. Arvet uppskattades till 750 000 dollar. På sommaren 1825 firade Allan sitt växande välstånd genom att köpa ett tegelhus i två våningar med namnet Moldavia.[11] Poe kan ha förlovat sig med Sarah Elmira Royster innan han skrev in sig vid det ett år gamla University of Virginia i februari 1826 med målsättningen att studera språk.[12] Universitetet var i sin späda ålder upprättat efter dess grundare Thomas Jeffersons ideal. Det hade strikta regler mot spel, hästar, skjutvapen, tobak och alkohol, men dessa regler ignorerades i allmänhet. Jefferson hade infört ett system med självstyre för studenterna, som tillät studenterna att välja sina egna studier, ordna sitt eget boende och rapportera all misskötsel till fakulteten. Detta unika system var fortfarande i oordning och andelen avhoppare var stor.[13] Under sin tid där förlorade Poe kontakten med Royster och blev förskjuten av sin fosterfar på grund av spelskulder. Poe hävdade att Allan inte hade givit honom tillräckligt mycket pengar för skriva in sig för lektioner, köpa kurslitteratur och anskaffa och inreda ett sovrum. Allan skickade extra pengar och kläder, men Poes skulder ökade.[14] Poe lämnade universitetet efter ett år. Han kände sig inte välkommen i Richmond, särskilt när han fick reda på att hans käraste Royster hade gift sig med en annan man, och reste i april 1827 till Boston, där han försörjde sig med diverse småjobb som kontorist och tidningsskribent.[15] Vid någon tidpunkt började han använda pseudonymen Henri Le Rennet.[16]

Militär karriär[redigera | redigera wikitext]

När Poe inte kunde försörja sig enrollerade han sig den 27 maj 1827 i USA:s armé som menig. Han använde namnet "Edgar A. Perry" och hävdade att han var 22 år fastän han egentligen var 18.[17] Först var han i tjänst vid Fort Independence i Boston Harbor för fem dollar i månaden.[15] Samma år gav han ut sin första bok, en 40 sidors diktsamling, Tamerlane and Other Poems, med författaren endast angiven som "a Bostonian." Bara 50 exemplar trycktes, och boken fick nästan ingen uppmärksamhet.[18] Poes regemente fick postering vid Fort Moultrie i Charleston, South Carolina och reste till sjöss med briggen Waltham den 8 november 1827. Poe befordrades till "artificer," en officer som förberedde granater till artilleriet, och fick sin månadslön fördubblad.[19] Efter att ha varit i tjänst i två år och nått graden Sergeant Major for Artillery (den högsta grad en underofficer kan nå), försökte Poe avsluta sin femåriga värvning i förtid. Han avslöjade sitt verkliga namn och sina omständigheter för sin chef, löjtnant Howard, som bara ville låta Poe bli avförd om han försonades med John Allan. Howard skrev ett brev till Allan, men denne var avvisande. Flera månader gick och vädjanden till Allan ignorerades. Möjligen skrev Allan inte ens till Poe om att hans fostermoder var svårt sjuk. Frances Allan avled den 28 februari 1829 och Poe kom på besök dagen efter hennes jordfästning. John Allan, som möjligen mjuknade av sin frus död, gick med på att stödja Poes försök att bli avförd för att få en plats vid United States Military Academy i West Point.[20]

Poe blev slutligen avförd den 15 april 1829, efter att han hittat en ersättare som kunde avsluta hans värvningstid åt honom.[21] Innan han började på West Point flyttade Poe tillbaka till Baltimore en tid. Han bodde hos sin faster Maria Clemm, som var änka, hennes dotter Virginia Eliza Clemm (Poes kusin), sin bror Henry och sin invalida farmor Elizabeth Cairnes Poe.[22] Under tiden publicerade Poe sin andra bok, Al Aaraaf Tamerlane and Minor Poems i Baltimore 1829.

Poe reste till West Point och skrev in sig som kadett den 1 juli 1830.[23] I oktober 1830 gifte sig John Allan med sin andra hustru, Louisa Patterson.[24] Äktenskapet, och bittra gräl med Poe om de barn som Allan fått utanför äktenskapet, ledde till att fosterfadern slutligen försköt Poe.[25] Poe beslöt att lämna West Point genom att med flit bli ställd inför krigsrätt. Den 8 februari 1831 ställdes han inför rätta för grov pliktförsummelse och ordervägran för att ha vägrat delta i exercis, lektioner och kyrkan. Poe förklarade sig oskyldig av taktiska skäl för att orsaka avsked, då han visste att han skulle förklaras skyldig.[26] Han åkte till New York i februari 1831 och gav ut en tredje diktsamling, som helt enkelt hette Poems. Boken finansierades med hjälp från många av kadettkollegorna vid West Point, som skänkte vardera 75 cent, vilket gav totalt 170 dollar. De hade väntat sig dikter som liknade de satiriska verser som Poe hade skrivit om befälen.[27] Diktsamlingen trycktes av Elam Bliss i New York, var märkt som "andra upplagan" och hade en sida med texten "Till USA:s kadettkår är denna volym respektfullt tillägnad." I boken ingick omtryck av de långa dikterna "Tamerlane" och "Al Aaraaf" men även sex tidigare opublicerade dikter, däribland tidiga versioner av "To Helen," "Israfel" och "The City in the Sea."[28]

Publicistisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Han återvände till sin faster, bror och kusin i Baltimore i mars 1831. Brodern Henry avled av tuberkulos i augusti 1831. Poe ägnade sig nu åt prosa, och fick in några berättelser i en publikation i Philadelphia. Han började också arbeta på sitt enda drama, Politian. Saturday Visitor, en tidning i Baltimore, belönade Poe med ett pris i oktober 1833 för "Handskrift funnen i en flaska" "(MS. Found in a Bottle)." Berättelsen gjorde att John P. Kennedy, en rik man i Baltimore, fick upp ögonen för Poe. Han hjälpte Poe att få några av sina noveller publicerade, och presenterade honom också för Thomas W. White, redaktör för Southern Literary Messenger i Richmond. Poe blev biträdande redaktör för tidskriften i juli 1835. Inom några veckor blev han avskedad efter att ha funnits berusad upprepade gånger. När han återvänt till Baltimore gifte han sig i hemlighet med Virginia, sin kusin, den 22 september 1835. Hon var då 13 år, men anges i äktenskapsbeviset som 21.[29]

Poe gifte sig med sin 13-åriga kusin Virginia Clemm. Hennes tidiga död kan ha inspirerat en del av hans författande.

Efter att ha lovat bättring blev Poe återanställd av White. Han återvände till Richmond med Virginia och hennes mor. Han var kvar vid Messenger till januari 1837. Under denna period ökade dess upplaga från 700 till 3500.[5] Han publicerade flera dikter, bokrecensioner, kritik och berättelser i tidningen. Den 16 maj 1836 hade han ett andra bröllop i Richmond med Virginia Clemm, denna gång offentligt.[25]

Arthur Gordon Pyms äventyr (The Narrative of Arthur Gordon Pym) publicerades 1838 och fick ett stort gensvar. På sommaren 1839 blev Poe biträdande redaktör för Burton's Gentleman's Magazine. Han publicerade ett stort antal artiklar, berättelser och recension, och stärkte det rykte om att vara en sträng kritiker som han hade upprättat vid Southern Literary Messenger. Samma år publicerades samlingen Tales of the Grotesque and Arabesque i två band. Även om den inte blev en ekonomisk framgång var den en milstolpe i USA:s litteraturhistoria och innehöll sådana klassiker som "Huset Ushers undergång" "(The Fall of the House of Usher)," "Berenice" "Ligeia" och "William Wilson." Poe lämnade Burton's efter ungefär ett år och fick en plats som assistent vid Graham's Magazine.[25]

I juni 1840 publicerade Poe ett prospekt som tillkännagav hans avsikter att starta sin egen tidskrift, The Stylus.[30] Ursprungligen avsåg Poe att kalla tidskriften The Penn, eftersom den skulle ha varit baserad i Philadelphia, Pennsylvania. Poe köpte reklamplats för sitt prospekt i numret för den 6 juni 1840 av Saturday Evening Post i Philadelphia: "Prospekt för Penn Magazine, en månatlig litterär tidskrift som ska redigeras och publiceras i staden Philadelphia av Edgar A. Poe."[31] Tidskriften kom aldrig att produceras.

En kväll i januari 1842 visade Virginia Poe de första tecknen på tuberkulos, medan hon sjöng och spelade piano. Poe beskrev det som att ett blodkärl i hennes hals brustit.[32] Hon återhämtade sig endast delvis. Poe började dricka i större utsträckning under påfrestningen av hustruns sjukdom. Han lämnade Graham's och försökte hitta en ny anställning. Ett tag sökte han en statlig post. Han återvände till New York, där han arbetade kortvarigt vid Evening Mirror innan han blev redaktör för Broadway Journal och, senare, ensam ägare. Där blev han inblandad i en högröstad offentlig fejd med Henry Wadsworth Longfellow. Den 29 januari 1845 publicerades hans dikt "Korpen" i Evening Mirror och blev en stor folklig framgång, som gjorde Poe till ett känt namn nästan omedelbart.[33]

Poe tillbringade de sista åren av sitt liv i en liten stuga i Bronx, New York.

Broadway Journal gick omkull 1846.[34] Poe flyttade till en stuga i Fordhamområdet i Bronx i New York. Han älskade jesuiterna vid Fordham University och gick ofta omkring på universitetsområdet och konverserade med både studenter och lärare. Fordham Universitys klocktorn inspirerade honom till att skriva "The Bells." Poes stuga ligger i sydöstra hörnet av Grand Concourse och Kingsbridge Road. Virginia Poe dog där den 30 januari 1847.[35] Biografer och kritiker föreslår ofta att Poes vanliga tema "en vacker kvinnas död" härstammar från de upprepade förlusterna av kvinnor under hans liv, däribland hans fru.[36]

Poe blev allt mer instabil efter sin hustrus död och började uppvakta poeten Sarah Helen Whitman, som bodde i Providence, Rhode Island. Deras förlovning gick i stöpet. Detta sägs ha berott på Poes drickande och nyckfulla beteende, men det finns även starka tecken på att Whitmans mor lade sig i och gjorde mycket för att bryta deras förhållande.[37] Han återvände sedan till Richmond och återupptog ett förhållande med en barndomskärlek Sarah Elmira Royster.[25]

Död[redigera | redigera wikitext]

Edgar Allan Poe är begravd i Baltimore. Omständigheterna kring hans död är mycket mystiska och den verkliga dödsorsaken är osäker.
Huvudartikel: Edgar Allan Poes död

Den 3 oktober 1849 hittades Poe på en gata i Baltimore yrande och "i stor vånda, och... i behov av omedelbar hjälp," enligt mannen som fann honom. Han fördes till Washington College Hospital, där han avled tidigt på morgonen den 7 oktober. Poe var aldrig sammanhängande vid medvetande tillräckligt länge för att kunna förklara hur han hamnat i sitt svåra tillstånd och, märkligt nog, var iförd kläder som inte var hans egna. Poe sägs upprepade gånger ha ropat namnet "Reynolds" under natten före sin död. Vissa källor säger att Poes sista ord var "Herre, hjälp min arma själ."[38] Poe led av anfall av depression och vansinne och kan ha gjort ett självmordsförsök 1848.[39]

Poe avled slutligen på söndagen den 7 oktober 1849 klockan 5.00 på morgonen.[38] Den exakta dödsorsaken är fortfarande ett mysterium.[25]

Griswolds "Memoir"[redigera | redigera wikitext]

Den dag då Edgar Allan Poe blev begravd publicerades en lång dödsruna i New York Tribune, undertecknad "Ludwig". Artikeln började med: "Edgar Allan Poe är död. Han avled i Baltimore i förrgår. Detta tillkännagivande kommer att förbluffa många, men få kommer att sörja."[40] "Ludwig" identifierades snart som Rufus Griswold, en mindre betydande redaktör som hade haft ett horn i sidan till Poe sedan 1842. Griswold blev på något sätt förvaltare av Poes litterära kvarlåtenskap och försökte förstöra Poes rykte efter dennes död.

Rufus Griswold skrev en biografisk "Memoir" om Poe, som han inkluderade i en utgåva av de samlade verken 1850. Griswold beskrev Poe som en depraverad, drucken, drog-förvirrad galning och infogade förfalskade brev som bevis.[41] Griswolds bok fördömdes av dem som kände Edgar Allan Poe väl,[42] men verket blev ändå en allmänt accepterad beskrivning. Delvis beroende brist på annat eftersom den länge var den enda tillgängliga fullständiga biografin. Den blev omtryckt många gånger, delvis p g a att den tycktes stämma med den "berättarröst" Poe använde i en stor del av sin skönlitteratur.[43]

Litteratur- och konstteori[redigera | redigera wikitext]

Porträtt utfört av Oscar Halling på 1860-talet efter en daguerreotyp från 1849.

I essän The Poetic Principle hävdade Poe att det inte finns något sådant som en lång dikt, eftersom konstens yttersta syfte är estetiskt, det vill säga att dess syfte är den effekt den har på sin publik, och denna effekt kan endast upprätthållas under en kort tid (den tid det tar att läsa en lyrisk dikt, eller se ett drama framföras, eller titta på en målning etc.) Han argumenterade för att ett epos, om det har något värde över huvud taget, i praktiken måste vara en serie kortare stycken som vart och ett är inriktat mot en enda effekt eller känsla, som "lyfter upp själen". Han var också motståndare till didakticism inom poesi,[44] och hävdade i sin litteraturkritik att moralisk eller etisk undervisning ligger utanför poesins och konstens område, vilka istället borde inriktas på skönhetsskapande. Han kritiserade i en recension James Russell Lowell för att vara alltför didaktisk och moralistisk i sina verk, och propagerade ofta för att en dikt skulle skrivas "för en dikts skull." Poe var tidig med att hävda "konst för konstens skull" (innan själva uttrycket — franskans l'art pour l'art — formulerades av Théophile Gautier).

Hans essä "The Philosophy of Composition," en översikt över den metod han använde när han skrev "Korpen", är en av hans mest fullständiga redogörelser för sin litteraturteori. I den hävdade Poe att han arbetade med yttersta precision och noggrannhet, och framförde att i skrivandet måste varje känsla och idé vara noggrant uttänkt och uträknad.[45] Det har dock ifrågasatts om Poe verkligen följde det system som han beskrev. T. S. Eliot sade: "Det är svårt för oss att läsa den essän utan att reflektera att om Poe planerade sin dikt med så mycket beräkning kunde han ha lagt ned lite mer möda på den: resultatet är knappast en heder för metoden."[46] Biografen Joseph Wood Krutch beskrev essän som "en snarare mycket fyndig övning i rationaliseringens konst än litteraturkritik."[47]

Poe infogade ofta element från populära pseudovetenskaper såsom frenologi[48] och fysiognomi[49] i sin litteratur.

Poe förknippade den estetiska aspekten av konsten med ren idealitet och hävdade att den stämning eller känsla som skapas av ett konstverk förhöjer själen och därmed är en andlig upplevelse. I många av hans noveller har konstnärligt inriktade personer (särskilt Roderick Usher i "The Fall Of the House Of Usher"; Huset Ushers undergång) förmågan att nå denna ideala estetik genom fixering, och uppvisar ofta besatta personligheter och tendenser till tillbakadragenhet. "The Oval Portrait" (Det ovala porträttet) undersöker också denna fixering, men i detta fall är föremålet självt ett konstverk.

Han förespråkade och stödde tidskriftslitteratur, och ansåg att novellformen (som vid denna tid vanligtvis betraktades som "vulgär" eller "låg konst" tillsammans med de tidskrifter som publicerade dem) var en legitim konstform på samma nivå som romaner eller epos. Poes inflytande ledde till att novellformen fick större konstnärlig legitimitet framöver.

Poe fokuserade också varje novell på en mänsklig känsla. I "The Tell-Tale Heart" (Det skvallrande hjärtat) och "The Black Cat" ("Den svarta katten") inriktade han sig på skuld, i "The Fall Of the House Of Usher" (Huset Ushers undergång) på rädsla, etc.

Mycket av Poes verk har lästs allegoriskt, fastän han själv ogillade allegori. Han ansåg att allegorin var en underlägsen form av litteratur, eftersom den är utformad för att väcka intresse för både berättelsen och de abstrakta idéer som historien står för och distraherar läsaren från uppriktighetseffekten.[50] I sin kritik sade Poe att mening i litteratur borde vara en underström strax under ytan och att verk vilkas mening är för uppenbar upphör att vara konst.[6][51] Poe eftersträvade originalitet i sina verk, och ogillade ordspråk.[52]

Litterärt arv[redigera | redigera wikitext]

Edgar Allan Poe ritad av Aubrey Beardsley

Inflytande i litteraturen[redigera | redigera wikitext]

Poe var påverkad av skräcknovellistiken i England i början av 1800-talet (Ann Radcliffe, Matthew Gregory Lewis) samt av den tyske romantikern E.T.A. Hoffmann[53] och hans verk har i sin tur inspirerat litteratur inte bara i USA utan över hela världen. Frankrike i synnerhet sätter högt värde på Poe, delvis på grund av tidiga översättningar av Charles Baudelaire. Baudelaires översättningar blev snabbt bestämmande tolkningar av Poes verk runtom i originalen.[54] Från Frankrike fick författare som Algernon Swinburne Poe-flugan, och Swinburnes musikaliska verskonst har hämtat mycket från Poes teknik. Poe var mycket beundrad även av symbolisterna, och Stéphane Mallarmé tillägnade honom flera dikter. De senare författarna Paul Valéry och Marcel Proust var stora beundrare av Poe. Proust sade att "Poe försökte komma till det vackra genom frammanande och en eliminering av moraliska motiv i sin konst."

Poes poesi översattes till ryska av den symbolistiske poeten Konstantin Bal'mont och blev mycket populär i Ryssland under det sena 1800- och tidiga 1900-talet. Fjodor Dostojevskij kallade Poe "en enormt talangfull författare". Vladimir Nabokov refererar flera gånger till Poes verk i sin mest kända roman, Lolita. Poe influerade den svenske författaren Viktor Rydberg, som översatte en stor del av Poes verk till svenska. Poe gjorde även ett djupt intryck på Franz Kafka. Jorge Luis Borges var en stor beundrare av Poes verk och översatte hans noveller till spanska.

Poes tre tidiga detektivhistorier med den fiktive Auguste Dupin i huvudrollen, av vilka den mest kända är Morden på Rue Morgue, lade grunden till framtida detektiver i litteraturen. Sir Arthur Conan Doyle sade att "Var och en [av Poes detektivhistorier] är en rot som en hel litteratur har utvecklats från.... Var fanns detektivhistorien innan Poe väckte den till liv?" "[55] (Poe skrev också en satirisk detektivhistoria kallad "Du är mannen")

Redan före Poe hade den tyske författaren E.T.A. Hoffmann börjat utveckla deckargenrens ingredienser i noveller som "Fröken von Scuderi" (1819). Fastän Poes Auguste Dupin inte var den förste detektiven i litteraturen blev han en arketyp för alla senare detektiver. Mystery Writers of America har döpt sina priser för utmärkta verk i till "Edgar."

Poes verk influerade också science fiction, exempelvis Jules Verne som skrev en uppföljare till Poes roman Arthur Gordon Pyms äventyr med titeln The Narrative of Arthur Gordon Pym, Le sphinx des glaces. Verne skrev om Poe i sin essä Poe et ses œuvres.[56] Science fiction-författaren H. G. Wells anmärkte att "Pym berättar det som ett mycket intelligent sinne kunde föreställa sig om området vid sydpolen för hundra år sedan".[57] Science fiction-författaren Ray Bradbury har också uttryckt en kärlek till Poe. Han utgår ofta från Poe i sina berättelser och nämner Poe vid namn i flera historier.

Tillsammans med Mary Shelley betraktas Poe som den främste företrädaren för den gotiska tendensen i den romantiska litteraturen. Död, förruttnelse och galenskap var en fix idé för Poe. Hans egensinniga och ofta mardrömslika verk influerade starkt skräck- och fantasy-genrerna, och skräckförfattaren H. P. Lovecraft sade sig ha blivit djupt influerad av Poes litteratur. Han påverkade även Robert Louis Stevenson m.fl.

Trots detta har Poe inte enbart mottagit hyllningar. William Butler Yeats var allmänt kritisk mot Poe, och kallade honom "vulgär."[58] Transcendentalisten Ralph Waldo Emerson reagerade på "Korpen" med orden "jag ser ingenting i den."[59] Aldous Huxley skrev att Poes författarskap var en motsvarighet till att bära en diamantring på varje finger och att hans poesi försökte vara "för poetisk" och "förfaller till vulgaritet."[60]

Fysik och kosmologi[redigera | redigera wikitext]

Eureka, en essä som skrevs 1848, innehöll en kosmologisk teori som föregrep svarta hål[61][62] och Big bang-teorin åttio år i förväg, liksom den första tänkbara lösningen på Olbers paradox.[63] Fastän den beskrevs som en "prosadikt" av Poe, är det i praktiken en vetenskaplig och metafysisk essä som särskiljer sig från hans övriga produktion. Poe skrev att han ansåg den som sitt mästerverk.[64]

I stort drar Poe filosofiska slutsatser utifrån rationella resonemang, men använder också ren intuition. Av denna anledning betraktade han det som ett konstverk, inte som vetenskap, men underströk att det ändå var sant. Fastän vissa av hans påståenden senare har visats vara felaktiga (såsom hans hävdande att tyngdkraften måste vara den starkaste kraften – den är i själva verket den svagaste) har andra visat sig vara förvånansvärt korrekta och årtionden före sin tid. Essän utmynnar i metafysik och uttrycker en gudsuppfattning med panteistiska drag.

Kryptografi[redigera | redigera wikitext]

Poe hade ett stort intresse för kryptografi. Han lät sätta in en annons om sina färdigheter i Philadelphiatidningen Alexander's Weekly (Express) Messenger där han uppmanade allmänheten att skicka in chiffer som han sedan löste.[65] I juli 1841 hade Poe publicerat en essä med namnet "Some Words on Secret Writing" i Graham's Magazine. Han insåg att det fanns ett allmänt intresse för ämnet och skrev novellen Guldskalbaggen där chiffer förekommer som en del av berättelsen.[66]

Poes framgång i kryptografi berodde inte så mycket på kunskap i det fältet som på kunskap om tidskrifts- och tidningskulturen. Hans skarpa analytiska förmåga, som var uppenbar i hans deckarhistorier, fick honom att se att folk i allmänhet var okunniga om metoderna för att lösa ett enkelt substitutionskryptogram, och han drog fördel av detta.[67] Sensationen som Poe skapade med sitt kryptografi-jippo spelade en stor roll för att göra kryptogram i tidningar och tidskrifter populära.[68]

Poe hade också ett långvarigt inflytande på kryptografin som räckte bortom hans livstid. William Friedman, Amerikas främste kryptolog, var starkt influerad av Poe.[69]

Imitatörer[redigera | redigera wikitext]

Liksom många konstnärer har Poe följts av många imitatörer och plagiatörer.[70] En intressant trend bland imitatörer av Poe har dock varit att personer har gjort anspråk på att "kanalisera" dikter från Poes ande på andra sidan graven. En av de mest anmärkningsvärda av dessa var Lizzie Doten, som 1863 publicerade Poems from the Inner Life, där hon hävdade att hon hade "mottagit" nya kompositioner av Poes ande. Kompositionerna var omarbetningar av kända Poe-dikter som "The Bells", men avspeglade en ny, positiv inställning.[71]

Inflytande på andra konstformer[redigera | redigera wikitext]

Inom musikvärlden har Joseph Holbrooke, Claude Debussy, Sergej Rachmaninov, Alan Parsons och Peter Hammill komponerat musikverk baserade på Poes litteratur. Holbrooke skrev en symfonisk dikt baserad på Korpen. Debussy förklarade ofta att Poe haft en djupgående effekt på hans musik[72] och påbörjade operor baserade på Huset Ushers undergång och The Devil in the Belfry, men han avslutade dem inte. Rachmaninov bearbetade "The Bells" till en körsymfoni.[73]

Konstnärerna Gustave Doré och Édouard Manet utförde flera illustrationer till Poes verk.

Poe som karaktär[redigera | redigera wikitext]

Den historiske Edgar Allan Poe har förekommit som person i fiktion, ofta som företrädare för "det galna geniet" eller "den plågade konstnären". Man gör då bruk av hans personliga lidanden.[74] Många sådana skildringar överlappar också med personer i hans berättelser, vilket antyder att Poe och hans skapelser har gemensamma identiteter.[75] Ofta används Poes förmågor att lösa mysterier i sådana fiktiva porträtt av Poe, som i romanen The Poe Shadow av Matthew Pearl.[76]

Edgar Allan Poe var av stjärntecknet Stenbock. Stenbocken är en karaktär av ambition och rationellt sinne. Dennes förmåga att öppna ögonen och realisera sina möjligheter och tillgångar är spektakulär. Att åstadkomma något, inte för eget intresse, utan för att nå ut till andra människor är av högsta prioritet. Edgar Allan Poe efterlämnade en enorm samling mörkt skrivna dikter och noveller. Alla dessa upplevs som dystra och mystiska, en reflektion av Poes liv. [77]

Bevarade hem, landmärken och museer[redigera | redigera wikitext]

Edgar Allan Poe National Historic Site i Philadelphia är en av flera av Poes bostäder som har bevarats.

Inget av Poes barndomshem finns kvar, inte heller familjen Allans Moldavia. Det äldsta bevarade bostadshuset i Richmond, the Old Stone House, används dock som Edgar Allan Poe-museum, fastän Poe aldrig bodde där. I samlingen finns många föremål som Poe använde under sin tid hos familjen Allan och även flera sällsynta förstautgåvor av Poes verk. Det studentrum som Poe tros ha använt när han studerade vid University of Virginia 1826 finns bevarat och är öppet för besökare. Det ombesköts av en förening vid universitetet, Raven Society.[78]

Det äldsta kvarvarande hus där Poe har bott finns i Baltimore. Det bevaras som Edgar Allan Poe House and Museum. Poe tros ha bott i huset vid 23 års ålder, när han första gången bodde tillsammans med Maria och Virginia Clemm (samt sin farmor och möjligen sin bror William Henry Leonard Poe). Det är öppet för allmänheten och huserar även Edgar Allan Poe Society. Av de flera bostäder som Poe, hans hustru Virginia och hans svärmor Maria Clemm hyrde i Philadelphia har endast det sista bevarats. Detta hus, där författaren bodde 1843-44, sköts idag av National Park Service som Edgar Allan Poe National Historic Site. Poes sista hem bevaras som Poe Cottage i Bronx, New York.[35][79]

Bland andra platser med anknytning till Poe finns en byggnad på Upper West Side där Poe bodde tillfälligt när han först flyttade till New York. En plakett föreslår att Poe skrev "Korpen" där. I Boston hänger en plakett nära platsen för den byggnad där Poe föddes. Huset tros ha stått på 62 Carver Street (numera Charles Street) och plaketten är möjligen felplacerad.[80][81] Baren där Poe sågs dricka sista gången före sin död finns fortfarande kvar i Fells Point i Baltimore. Den har bytt namn och heter numera The Horse You Came In On, men det sägs att ett spöke som kallas "Edgar" hemsöker rummen ovanför.[82]

Verk i urval[redigera | redigera wikitext]

Dikter[redigera | redigera wikitext]

Noveller[redigera | redigera wikitext]

  • Berenice (1835)
  • Huset Ushers undergång (The Fall of the House of Usher) (1839) (Fullständig engelsk text på Wikisource)
  • William Wilson (1839) (Fullständig engelsk text på Wikisource)
  • Mannen i mängden (The Man of the Crowd) (1940) (Fullständig engelsk text på Wikisource)
  • Röda dödens mask (The Masque of the Red Death) (1842) (Fullständig engelsk text på Wikisource)
  • Brunnen och pendeln (The Pit and the Pendulum) (1842) (Fullständig engelsk text på Wikisource)
  • Den gyllene skalbaggen[83] / Guldbaggen[84] (The Gold Bug) (1843) (Fullständig engelsk text på Wikisource)
  • Det skvallrande hjärtat (The Tell-Tale Heart) (1843) (Fullständig engelsk text på Wikisource)
  • Lornjetten (The Spectacles) (1844) (Fullständig engelsk text på Wikisource)
  • Rekordballongen (The Balloon-Hoax) (1844) (Fullständig engelsk text på Wikisource)
  • Fakta i fallet Valdemar (The Facts in the Case of M. Valdemar) (1845) (Fullständig engelsk text på Wikisource)
  • Samtal med en mumie (Some Words with a Mummy) (1845) (Fullständig engelsk text på Wikisource)
  • Ett fat amontillado (The Cask of Amontillado) (1846) (Fullständig engelsk text på Wikisource)
  • The Light-House (ofullbordad, publicerad postumt 1909 och 1942)
  • Ligeia (1838)
  • Den svarta katten (The Black Cat) (1843)
  • Perversitetens djävul eller Ett perverst hugskott (The Imp of the Perverse) (1845)
  • Levande begraven (The Premature Burial) (1844)
  • Handskrift funnen i en flaska (MS. Found in a Bottle) (1833)
  • Scheherazades ettusenförsta berättelse (The Thousand-And-Second Tale of Scheherazade)
  • En berättelse om Jerusalem (A Tale of Jerusalem)
  • Den avlånga lådan (The Oblong Box) (1844)
  • En nedfärd i Malströmmen (A Descent into the Maelström) (1841)
  • Hoppgrodan (Hop-Frog)
  • Hans Pfaalls underbara äventyr (The Unparalleled Adventure of One Hans Pfaall)
  • Metzengerstein
  • Mellonta Tauta
  • Tre söndagar i veckan (Three Sundays in a Week)
  • Mystifikationen (Mystification)
  • "Du är mannen" (Thou art the Man)
  • En berättelse från Klippiga Bergen (Tale of the Ragged Mountains)
  • Affärsmannen (The Business Man)
  • Arnheims domän (The Domain of Arnheim)
  • Att tappa andan (Loss of Breath)
  • Bon-Bon
  • Den förbrukade mannen (The Man That Was Used Up)
  • Det ovala porträttet ('The Oval Portrait)
  • Det sällsammas ängel (The Angel of the Odd)
  • Djävulen i klocktornet (The Devil in the Belfry)
  • Eleonora
  • Hertigen av Omelette (The Duc de L'Omelette)
  • Kung Pest (King Pest)
  • Landors hus (Landor's Cottage)
  • Morella
  • Ordens makt (The Power of Words)
  • Predikament (A Predicament)
  • Sfinxen (The Sphinx)
  • Skuggan (Shadow)

Auguste Dupin-novellerna[redigera | redigera wikitext]

Längre verk[redigera | redigera wikitext]

  • The Unparalleled Adventures of One Hans Pfall (1835)
  • Arthur Gordon Pyms äventyr (The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket) (roman) (1838)

Essäer[redigera | redigera wikitext]

  • Maelzel's Chess-Player (1836)
  • The Philosophy of Composition (1846)
  • The Rationale of Verse
  • Eureka (1848) (Fullständig engelsk text hos E.A. Poe Society of Baltimore)
  • The Poetic Principle (Postumt publicerad 1850)

Pjäs[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Poes verk har sedan länge intresserat filmskapare (en fördel är att hans texter är så gamla att det inte är någon copyright på dem). Internet Movie Database listar (i april 2013) 271 filmatiseringar av Poes material (inklusive kortfilmer och avsnitt av TV-serier, en del är listade som endast inspirerade av Poe). Den äldsta registrerade där är stumfilmen Sherlock Holmes in the Great Murder Mystery från 1908 som kombinerar Arthur Conan Doyles karaktär Sherlock Holmes med Poe-novellen Morden på Rue Morgue. B-filmregissören Roger Corman gjorde flera filmatiseringar av Poes verk under 1960-talet (Gäst i skräckens hus, Dödspendeln med flera), alla utom en med Vincent Price i huvudrollen.[85]

The Raven släpptes 2012 i regi av James McTeigue och med John Cusack i huvudrollen. Den är inte direkt baserad på Korpen, eller någon annan text av Poe. Handlingen är att Edgar Allan Poe (spelad av Cusack) under de sista dagarna av sitt liv blir indragen i jakten efter en mördare som använder hans berättelser som förebild när han dödar.

Inspirationer[redigera | redigera wikitext]

  • Tim Burtons första animerade kortfilm, Vincent, gör många referenser till "Korpen" av Poe.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stableford, Brian. "Science fiction before the genre." The Cambridge Companion to Science Fiction, edited by Edward James and Farah Mendlesohn. Cambridge: Cambridge University of Press, 2003. ss 18-19.
  2. ^ Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. Cooper Square Press, 1992. s. 256
  3. ^ ”Richmond's Poe Museum”. http://poemuseum.org/index.php. 
  4. ^ http://www.poedecoder.com/Qrisse/bio/eliza.php
  5. ^ [a b] Allen, Hervey. Introduction to The Works of Edgar Allan Poe, P. F. Collier & Son, New York, 1927.
  6. ^ [a b] ”Poe Chronology”. http://www.uncp.edu/home/canada/work/allam/17841865/lit/poe.htm. Läst 3 juni 2007. 
  7. ^ Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. Cooper Square Press, 1992. s. 8
  8. ^ ”"Poe's Middle Name"”. http://www.eapoe.org/geninfo/poeallan.htm. Läst 3 juni 2007. 
  9. ^ Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. Cooper Square Press, 1992. s. 9
  10. ^ Silverman, Kenneth. Edgar A. Poe: Mournful and Never-ending Remembrance. Harper Perennial, 1991. s. 16–8
  11. ^ Silverman, Kenneth. Edgar A. Poe: Mournful and Never-ending Remembrance. Harper Perennial, 1991. s. 27–28
  12. ^ Silverman, Kenneth. Edgar A. Poe: Mournful and Never-ending Remembrance. Harper Perennial, 1991. s. 29–30
  13. ^ Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. Cooper Square Press, 1992. s. 21–22
  14. ^ Silverman, Kenneth. Edgar A. Poe: Mournful and Never-ending Remembrance. Harper Perennial, 1991. s. 32–34
  15. ^ [a b] Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. Cooper Square Press, 1992. s. 32
  16. ^ Silverman, Kenneth. Edgar A. Poe: Mournful and Never-ending Remembrance. Harper Perennial, 1991. s. 41
  17. ^ Cornelius, Kay. "Biography of Edgar Allan Poe" in Bloom's BioCritiques: Edgar Allan Poe, Harold Bloom, ed. Philadelphia: Chelsea House Publishers, 2002. s. 13 ISBN 0-7910-6173-6
  18. ^ Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: HIs Life and Legacy. Cooper Square Press, 1992. s. 33-4
  19. ^ Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. Cooper Square Press, 1992. s. 35
  20. ^ Silverman, Kenneth. Edgar A. Poe: Mournful and Never-ending Remembrance. Harper Perennial, 1991. s. 43-7
  21. ^ Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. Cooper Square Press, 1992. s. 38
  22. ^ Cornelius, Kay. "Biography of Edgar Allan Poe" in Bloom's BioCritiques: Edgar Allan Poe, Harold Bloom, ed. Philadelphia: Chelsea House Publishers, 2002. ss. 13-4 ISBN 0-7910-6173-6
  23. ^ Krutch, Joseph Wood. Edgar Allan Poe: A Study in Genius. New York: Alfred A. Knopf, 1926. s. 32
  24. ^ Cornelius, Kay. "Biography of Edgar Allan Poe" in Bloom's BioCritiques: Edgar Allan Poe, Harold Bloom, ed. Philadelphia: Chelsea House Publishers, 2002. s. 14 ISBN 0-7910-6173-6
  25. ^ [a b c d e] Wilson, James S.. ”Poe's Life”. The Poe Museum. http://www.poemuseum.org/poes_life/index.html. Läst 13 oktober 2007. 
  26. ^ Hecker, William J. Private Perry and Mister Poe: The West Point Poems. Louisiana State University Press, 2005. ss. 49-51
  27. ^ Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. Cooper Square Press, 1992. ss. 50-1
  28. ^ Hecker, William J. Private Perry and Mister Poe: The West Point Poems. Louisiana State University Press, 2005. ss. 53-4
  29. ^ Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. New York: Cooper Square Press, 1992. s. 85 ISBN 0-8154-1038-7
  30. ^ Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. Cooper Square Press, 1992. s. 119
  31. ^ Silverman, Kenneth. Edgar A. Poe: Mournful and Never-ending Remembrance. Harper Perennial, 1991. s. 159
  32. ^ Silverman, Kenneth. Edgar A. Poe: Mournful and Never-ending Remembrance. Harper Perennial, 1991. s. 179.
  33. ^ Hoffman, Daniel. Poe Poe Poe Poe Poe Poe Poe. Baton Rouge: Louisiana State University Press, 1972. ISBN 0-8071-2321-8 s. 80
  34. ^ Sova, Dawn B. Edgar Allan Poe: A to Z. New York: Checkmark Books, 2001. s. 34.
  35. ^ [a b] ”Edgar Allan Poe Cottage”. Bronx Historical Society. http://www.bronxhistoricalsociety.org/about/poecottage.html. Läst 13 oktober 2007. 
  36. ^ Weekes, Karen. "Poe's feminine ideal," collected in The Cambridge Companion to Edgar Allan Poe, edited by Kevin J. Hayes. Cambridge University Press, 2002. s. 149. ISBN 0-521-79727-6
  37. ^ Benton, Richard P. "Friends and Enemies: Women in the Life of Edgar Allan Poe" as collected in Myths and Reality: The Mysterious Mr. Poe. Baltimore: Edgar Allan Poe Society, 1987. s. 19 ISBN 0-9616449-1-5
  38. ^ [a b] Meyers, Jeffrey: Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. Cooper Square Press, 1992: s. 255.
  39. ^ Silverman, Kenneth. Edgar A. Poe: Mournful and Never-ending Remembrance. Harper Perennial, 1991. s. 374
  40. ^ Hela Griswolds dödsruna på engelska finns på Edgar Allan Poe obituary på Wikisource.
  41. ^ Hoffman, Daniel (1998). Poe Poe Poe Poe Poe Poe Poe (Paperback ed.). Baton Rouge, La.: Louisiana State University Press. sid. s. 14. ISBN 0-8071-2321-8 
  42. ^ Sova, Dawn B. (2001). Edgar Allan Poe: A to Z (Paperback ed.). New York: Checkmark Books. sid. s. 101. ISBN 0-8160-4161-X 
  43. ^ ”Edgar Allan Poe and Rufus Wilmot Griswold”. E. A. Poe Society of Baltimore. http://www.eapoe.org/geninfo/poegrisw.htm. Läst 13 oktober 2007. 
  44. ^ Kagle, Steven E. "The Corpse Within Us" as collected in Poe and His Times: The Artist and His Milieu, edited by Benjamin Franklin Fisher IV. Baltimore: The Edgar Allan Poe Society, Inc., 1990. s. 104 ISBN 0-9616449-2-3
  45. ^ Jannaccone, Pasquale (translated by Peter Mitilineos). "The Aesthetics of Edgar Poe," collected in Poe Studies, vol. VII, no. 1, June 1974. s. 3
  46. ^ Hoffman, Daniel. Poe Poe Poe Poe Poe Poe Poe. Louisiana State University Press, 1972. s. 76 ISBN 0-8071-2321-8
  47. ^ Krutch, Joseph Wood. Edgar Allan Poe: A Study in Genius. New York: Alfred A. Knopf, 1926. s. 98
  48. ^ Edward Hungerford. "Poe and Phrenology," American Literature 1(1930): 209-31.
  49. ^ Erik Grayson. "Weird Science, Weirder Unity: Phrenology and Physiognomy in Edgar Allan Poe" Mode 1 (2005): 56-77. Samt online.
  50. ^ Hawthorne, Nathaniel. ”Tale-Writing”. http://www.eapoe.org/works/CRITICSM/GLB47HN1.HTM. Läst 24 mars 2007. 
  51. ^ Wilbur, Richard. "The House of Poe," collected in Poe: A Collection of Critical Essays, edited by Robert Regan. Englewood Cliffs, NJ: Prentice-Hall, Inc., 1967. s. 99
  52. ^ Hayes, K.J. (2002) Visual Culture and the Word in Edgar Allan Poe's "The Man of the Crowd" Nineteenth-Century Literature, Vol. 56, nr. 4 ss. 445-465
  53. ^ Edgar Allan Poe i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1915)
  54. ^ Harner, Gary Wayne. "Edgar Allan Poe in France: Baudelaire's Labor of Love" i Poe and His Times: The Artist and His Milieu, redigerad av Benjamin Franklin Fisher IV. Baltimore: The Edgar Allan Poe Society, 1990. s. 218. ISBN 0-9616449-2-3
  55. ^ Poe Encyclopedia s. 103
  56. ^ Poe Encyclopedia s. 364
  57. ^ Poe Encyclopaedia s. 372
  58. ^ Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. New York: Cooper Square Press, 1992. ISBN 0-8154-1038-7 s. 274
  59. ^ Silverman, 265
  60. ^ ;Huxley, Aldous. "Vulgarity in Literature," collected in Poe: A Collection of Critical Essays, Robert Regan (redaktör). Englewood Cliffs, NJ: Prentice-Hall Inc., 1967. s. 32
  61. ^ "Edgar Allan Poe's Eureka" URL hämtad 14 augusti 2006
  62. ^ "Poe Foresees Modern Cosmologists' Black Holes and The Big Crunch" URL hämtad 14 augusti 2006
  63. ^ George Smoot och Keay Davidson;Krusningar i Tiden, Forum (1994), sid 39-42. ISBN 91-37-10461-6
  64. ^ Meyers, Jeffrey. Edgar Allan Poe: His Life and Legacy. New York City: Cooper Square Press, 1992. ISBN 0-8154-1038-7 s. 219
  65. ^ Morelli, R. (2002). ”Poe and Cryptography”. Historical Cryptography. http://starbase.trincoll.edu/~crypto/historical/poe.html. Läst 29 mars 2007. 
  66. ^ Rosenheim, Shawn James. The Cryptographic Imagination. Baltimore: Johns Hopkins University Press, 1997. s. 2, 6
  67. ^ Dukes, Daniel W.. ”The Legend of Poe the Cryptographer”. The Poe Perplex. http://www.usna.edu/EnglishDept/poeperplex/cryptop.htm. Läst 29 mars 2007. 
  68. ^ Friedman, William F. "Edgar Allan Poe, Cryptographer" in On Poe: The Best from "American Literature". Durham, NC: Duke University Press, 1993. s. 40-1
  69. ^ Rosenheim, Shawn James. The Cryptographic Imagination. Baltimore: Johns Hopkins University Press, 1997. s. 15
  70. ^ ”www.eapoe.org/works/canon/poemsrjt.htm”. http://www.eapoe.org/works/canon/poemsrjt.htm. Läst 29 mars 2007. 
  71. ^ Carlson, Eric Walter (1996). A Companion to Poe Studies. Westport, Connecticut: Greenwood Press. sid. 476. ISBN 0-313-26506-2. http://books.google.com/books?id=nMHFGbxYhEMC&pg=PA476&lpg=PA476&dq=%22lizzie+doten%22+poe&source=web&ots=73YdR-r7Gy&sig=gnW0O_qhywhhUTnIGKkZk0dIup0 
  72. ^ Poe Encyclopedia 93
  73. ^ Tales of Edgar Allan Poe. American Symphony Orchestra
  74. ^ Neimeyer, Mark. "Poe and Popular Culture," i The Cambridge Companion to Edgar Allan Poe. Cambridge University Press, 2002. ISBN 0-521-79727-6 s. 209
  75. ^ Gargano, James W. "The Question of Poe's Narrators," collected in Poe: A Collection of Critical Essays, edited by Robert Regan. Englewood Cliffs, NJ: Prentice-Hall, Inc., 1967. s. 165
  76. ^ Maslin, Janet (2006-06-06). ”The Poe Shadow”. International Herald Tribune. http://www.iht.com/articles/2006/06/06/features/bookwed.php. Läst 2007-10-13. 
  77. ^ ”Biography of Edgar Allan Poe”. http://poestories.com/biography.php. Läst 2011-09-16. 
  78. ^ ”Raven Society online”. http://www.uvaravensociety.com/. 
  79. ^ Burns, Niccole (2006-11-15). ”Poe wrote most important works in Philadelphia”. School of Communication - University of Miami. http://com.miami.edu/parks/philapoeauthor.htm. Läst 2007-10-13. 
  80. ^ Van Hoy, David C. "The Fall of the House of Edgar". The Boston Globe, Feb. 18, 2007
  81. ^ Glenn, Joshua. The house of Poe -- mystery solved! The Boston Globe 9 april 2007
  82. ^ Lake, Matt. Weird Maryland, Sterling Publishing, New York, 2006, s. 195. ISBN 1-4027-3906-0
  83. ^ "Den gyllene skalbaggen". Libris. Läst 11 november 2013.
  84. ^ "Guldbaggen". Libris. Läst 11 november 2013.
  85. ^ [1]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]