Ordning och reda i välfärden

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Ordning och reda i välfärden är titeln på Välfärdsutredningens betänkande (SOU 2016:78) som överlämnades till Sveriges regering den 8 november 2016. Arbetet leddes av Ilmar Reepalu och hade till uppdrag att utreda bland annat vinsterna i välfärden och den tvingande lagen om valfrihetssystem (LOV) inom primärvården. Utifrån detta skulle utredningen föreslå ett nytt regelverk för hur offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster ska se ut i framtiden och förändringar i LOV.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Vinster i välfärden

Efter riksdagsvalet 2014 bildade Socialdemokraterna och Miljöpartiet en koalitionsregering i minoritet. Det parlamentariska läget var sådant att Socialdemokraterna och Miljöpartiet hade färre riksdagsmandat än den tidiga alliansregeringen, varför de efter avvisningar från Centerpartiet och Liberalerna sökte stöd hos Vänsterpartiet. Tillsammans med Vänsterpartiet hade regeringen fler riksdagsmandat att luta sig mot än vad den tidigare alliansregeringen hade.

Tillsammans med Vänsterpartiet slöt regeringen en överenskommelse som presenterades 6 oktober 2015. Överenskommelsen rörande ett inledande av ett budgetsamarbete i Riksdagen med villkoret att vinsterna i välfärden skulle utredas. Målsättningen sattes till att utreda en välfärd utan vinstintresse.[1][2] Reaktionen på överenskommelsen var negativ från bland annat Allianspartiernas håll. Centerpartiledaren Annie Lööf kallade den en "vänstersväng i mörkröd riktning" och liberalernas ledare Jan Björklund uttryckte besvikelse över Statsministern Stefan Löfven. På Svenskt Näringsliv beklagade Carola Lemne att Vänsterpartiet fått så stort inflytande över regeringens politik.[3]

Utredningsdirektiv och ansvariga[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Välfärdsutredningen

5 mars 2015 beslutade regeringen vid sitt sammanträde att uppdra åt en särskild utredare att föreslå ett nytt regelverk för offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster. Som särskild utredare utsåg regeringen Ilmar Reepalu.[4] För detta arbete knöts till utredningen 6 sekreterare, 4 sakkunniga, 23 experter och två referensgrupper under utredningstiden.[5]

Utredningens resultat[redigera | redigera wikitext]

Om vinstdrivande företag i välfärden[redigera | redigera wikitext]

8 november 2016 överlämnade välfärdsutredningen sitt betänkande till regeringen.[6] Utredningen konstaterar att inslaget av privata utförare i välfärden har ökat sedan 1980-talet och att den ökningen som skett efter år 2000 nästan helt varit bland vinstsyftande företag, som i allt större utsträckning nationellt eller internationellt etablerade, medan andelen företag av idéburen karaktär varit relativt konstant.[7]

För kartläggningen av vinster och lönsamhetsmått på välfärdsmarknaden tog utredningen hjälp av Statistiska centralbyrån. Den visade att det 2014 fanns över 4600 företag inom välfärdsområdet som får 70 procent eller mer av sina intäkter från det offentliga. Lönsamheten inom välfärden visade att kapitalavkastningen låg betydligt högre än övriga tjänstesektorn. Under 2014 låg den på 13,4 procent medan motsvarande siffra inom tjänstesektorn som helhet var 7,4 procent. Avkastningen på eget kapital uppgick till 27,5 procent medan motsvarande i tjänstsektorn i helhet låg på 14,3 procent. Särskilt hög visade sig avkastningen vara i relation till det operativa kapitalet. Mellan åren 2005 och 2013 låg medianavkastningen bland välfärdsföretagen på 47 procent. Utredningen konstaterar därför att det förekommer inom välfärden övervinster. Utredningen definierar övervinster som "vinster som överstiger den ersättning som marknaden kan anses kräva för att skjuta till kapital till företagen". Kartläggningen visar också att spridningen är mycket stor där vissa företag gör mycket stora vinster med hög kapitalavkastning till ägarna.[8]

Vidare har utredningen funnit indikationer på att vinstsyftande företag har lägre personaltäthet än andra typer av utförare och att konkurrensen och den ökade andelen privata utförare medfört segregerande effekter och bidragit till segregation. Skillnaden i resultat mellan skolor ökar och att privata och offentliga utförare tenderar att dra till sig brukare med olika socioekonomisk bakgrund, och att vinstdrivande företag riktar in sig på patienter förknippade med låga kostnader vilket ger upphov till en segregerad hälso- och sjukvård.[9]

Utredningen konstaterar att det finns dåligt med forskning om hur vinstdrivande företag och konkurrens påverkat välfärden i fråga om kvalitet och effektivitet, men utifrån det material som finns fann utredningen inte stöd för påståendet att vinstdrivande företag ökar kvaliteten eller effektiviteten i välfärdsverksamheterna.[10]

I en jämförelse med Norge och Finland visade det sig att inget av dessa länder tillåter vinstsyftande skolor och inslaget av fristående skolor begränsat. I Danmark är det däremot mycket vanligt med fristående skolor trots att vinstsyftande verksamhet inte är tillåten. Däremot är privata vinstsyftande företag inom förskolan, omsorgen och hälso- och sjukvård tillåten i alla nordiska länder. Jämfört med Sverige är inslaget av idéburna aktörer större i samtliga andra nordiska länder.[11]

Utredningens slutsatser[redigera | redigera wikitext]

Om vinsterna i välfärden[redigera | redigera wikitext]

Utredningen drar slutsatsen att "en fortsatt utveckling mot allt större, vinstsyftande aktörer riskerar att leda till mer likriktning och minskad mångfald för brukarna." och menar att de stora vinstuttagen "utgör ett legitimitetsproblem att verksamhet som finansieras av offentliga medel är mer lönsam än annan verksamhet och gör stora övervinster." Vidare bedömer utredningen att det finns "betydande risker med att ha aktörer som primärt drivs av vinstintresse inom den offentligt finansierade välfärden." och gör denna slutsats på grund av att välfärdstjänsterna är inte vilka tjänster som helst då ett misslyckat levererande av dessa tjänster innebär att konsekvenser för medborgarnas liv och hälsa kan bli stora.[7]

Med anledning av att några entydiga effekter på effektivitet och kvalitet inte kunnat påvisas är utredningens slutsats att det beror på att den offentligt finansierade välfärden har särskilda egenskaper som medför att den inte fungerar som en vanlig marknad där kunder själva står för finansieringen. Välfärden beskrivs i utredningen som en kvasimarknad, och att det är på grund av detta som övervinsterna är möjliga.[7]

Med anledning av resultatet runt friskolor så drar utredningen slutsatsen att möjligheter att ta ut vinster inte är nödvändig för att uppnå en stor friskolesektor.[7]

Utredningens förslag till åtgärder[redigera | redigera wikitext]

Särskilda tillstånd och vinstbegränsningar[redigera | redigera wikitext]

Utredningen föreslår aktörer som vill motta offentliga medel för sin verksamhet måste ha ett särskilt tillstånd och för att få detta tillstånd krävs att merparten av medlen avsedda för skola, vård och omsorg också går in i verksamheten och inte vinstutdelning.[12] Vinstutdelningen föreslås vidare att begränsas till avkastningsränta på operativt kapital. Denna avkastningsränta föreslås motsvara statslåneräntan plus 7 procentenheter.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Notförteckning[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Holmqvist & Röstlund 2014.
  2. ^ Thorén 2014.
  3. ^ Clark 2014.
  4. ^ Reepalu 2016, s. 3.
  5. ^ Reepalu 2016, s. 3-4.
  6. ^ Finansdepartementet 2016.
  7. ^ [a b c d] Reepalu 2016.
  8. ^ Reepalu 2016, s. 171-208.
  9. ^ Reepalu 2016, s. 282f, 302-305, 317.
  10. ^ Reepalu 2016, s. 247-306.
  11. ^ Reepalu 2016, s. 209-246.
  12. ^ Reepalu 2016, s. 332.

Källförteckning[redigera | redigera wikitext]