Palmyra

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För ett släkte av ringmaskar, se Palmyra (djur).
För andra geografiska platser med samma namn, se Palmyra (olika betydelser).
Världsarv
Palmyra
تدمر‎
Palmyra, år 2010
Palmyra, år 2010
Geografiskt läge
Koordinater 34°33′05″N 38°16′05″Ö / 34.55139°N 38.26806°Ö / 34.55139; 38.26806
Plats Homs
Land Syrien Syrien
Region* Arabvärlden
Data
Typ Kulturell
Kriterier i, ii, iv
Referens 23
Historik
Världsarv sedan 1980  (4:e mötet)
Hotat sedan 2013
Palmyra på kartan över Syrien
Red pog.svg
Palmyra
.
* Enligt Unescos indelning.
Palmyra
Templet Ma‘bad Bal
Triumfbågen
Teatern

Palmyra, syriska Tadmor, (grekiska Παλμύρα, ’Palmstaden’; arabiska تدمر‎, Tadmor) var en antik stad, numera en arkeologisk plats, i Syrien cirka 215 kilometer nordöst om huvudstaden Damaskus, i en oas i syriska öknen. Den antika staden förstördes 744, men intill ruinstaden finns en modern bosättning.

Platsen upptogs på Unescos världsarvslista 1980 och är sedan 2013 även klassad som hotat världsarv.[1]

Under syriska inbördeskriget erövrades Palmyra 23 maj 2015 av Islamiska staten som bland annat sprängde Ma‘bad Bal och Baalshamintemplet. Den 27 mars 2016 var Palmyra återtaget av den syriska armén.[2] Den 11 december 2016 återerövrades staden av Islamiska staten,[3] men återtogs av syriska regeringsstyrkor med ryskt flygunderstöd 2 mars 2017.[4]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Palmyra, det bibliska Tadmor, ligger mitt i den syriska öknen nära en hetvatten-källa kallad "Afqa" enligt vad som står på skrivtavlorna från Mari och i assyriska texter.[5] Kung Salomo anlade staden[6] som en förrådsstad på karavanvägen mellan Medelhavet och Eufrat. Grekerna gav bebyggelsen namnet Palmyra, och de första pålitliga uppgifterna om den härrör från romarna.[7]

Under det artonde århundradet f.Kr. beboddes staden av assyrier, amoriter och nabatéer. Karavanhandeln gav staden dess betydelse och förblev källan till dess välstånd. Man tycks också ha försökt odla jorden med tillhjälp av vattenledningar.

Under 100-talet f.Kr. hamnade Palmyra under Roms intressesfär. Sin största betydelse fick Palmyra sedan Petra 106 e.Kr. erövrats av Rom.[8] Hadrianus gav staden namnet Hadrianopolis under Roms storhetstid. Under 200-talet vann Odaenathus stor självständighet och förde krig mot sasaniderna. 262 blev han av kejsar Gallienus insatt som kejsarens ståthållare i Öster.[9]

Tadmors korta storhetstid inföll under senare hälften av 200-talet då den var ett viktigt ekonomiskt centrum. Staden hade goda handelsförbindelser med Persien, Indien, Kina och Arabiska halvön.

Odaenathus och hans efterträdare Zenobia gjorde Palmyra till huvudstad i ett stort rike med utsträckning i Mindre Asien och mot Egypten. Han erövrade även Mesopotamien men mördades 266 eller 267. Zenobia regerade därefter i sin sons namn och erövrade Egypten. Hennes välde omintetgjordes genom kejsar Aurelianus återsamling av Romarriket. Zenobia och perserna, som var hennes allierade, besegrades i slaget vid Emesa 272. Zenobia fördes i triumf till Rom, där hon sedan bodde i Hadrianus villa.[10]

Palmyra förstördes 744 av araberna.[11]

Byggnader[redigera | redigera wikitext]

Under den bysantinska tiden byggdes där några syrisk-ortodoxa kyrkor, ett tempel helgades åt Baal och araberna byggde befästningar. Stora utgrävningar av staden har gjorts och pågår fortfarande.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Site of Palmyra” (på engelska). UNESCO. http://whc.unesco.org/en/list/23. Läst 30 mars 2016. 
  2. ^ ”Nu börjar arbetet med att återuppbygga Palmyra”. DAGENS NYHETER. http://www.dn.se/nyheter/varlden/nu-borjar-arbetet-med-att-ateruppbygga-palmyra/. Läst 30 mars 2016. 
  3. ^ Sydsvenskan 2 mars 2017
  4. ^ BBC news 11 december 2016
  5. ^ Ministry of Tourism – Syrien
  6. ^ Andra Krönikeboken 8:4
  7. ^ Herman & Georg Schreiber, Sjunkna städer (1956)
  8. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Palmyra)
  9. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1214 
  10. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1214-15 
  11. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1215 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]