Pensionat Paradiset

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För Colin Nutleys film med namnet Paradiset, se Paradiset (film, 2003).
Pensionat Paradiset
GenreKomedi
RegissörWeyler Hildebrand
ManusBob, Mac
SkådespelareThor Modéen
Julia Cæsar
Nils Ericson
Maritta Marke
Greta Ericson
OriginalmusikEric Bengtson
ProduktionsbolagAB Stockholmfilm
Premiär8 februari 1937
Speltid79 minuter
LandSverige Sverige
SpråkSvenska
IMDb SFDb

Pensionat Paradiset är en svensk film från 1937 i regi av Weyler Hildebrand. Ledande roller gjordes av Thor Modéen och Julia Cæsar. Manus skrev av signaturerna Bob och Mac, dvs Robert Wahlberg och Arthur Enell. Båda var stiftare och ägare av AB Stockholmfilm som producerade filmen. Som framgår nedan finns filmen i Wivefilms bokföring. I Gunnar Tannefors artikel om S.A.G. Swenson "Säg SAG!" i Vecko-Journalen (1957 nr 52), antyds att bolaget också stått bakom själva produktionen.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Filmen inleds med bilder från en skärgårdsbåt med sjungande och spelande människor på väg ut i Stockholms skärgård.

Skräddaren Julle Bergström har en syster som heter Lotta Bergström och som arbetar på pensionat Paradiset i Stockholms skärgård. Pensionatet ägs och drivs av fru Elvira Pettersson som är en dam med krut i och som regerar med pondus på Paradiset. Elvira har en dotter vid namn Margit som hon gärna ser bortgift med en, baron de Planche, som det visar sig i slutet, "sol-och-vårare". Margit vill hellre gifta sig med den nyexaminerade ingenjören Eric, som gör båtmotorer i tävlingsklass. Han har uppfunnit och patenterat en ny karburator till en utombordsmotor med vilken han hoppas få jobb inom Johnsonkoncernen. Han har det redan som i en liten ask som han uttrycker det.

På Paradiset bor det mycket folk tillhörande överklassen, som till exempel fröken Cronblom, grevinnan Klingenhjelm och grosshandlare Pålsson med hustru (f.d. baletthoppa) och flera stökiga barn. Fröken Cronblom har bl a besvär med en solstol som rasar ihop och hon smörjer in sig med skokräm istället solkräm. När hon får dagens tidning fäller hon den berömda repliken om att det var så rysligt få döda idag då hon läser tidningen. Hon läser också i tidningen att den argentinske sångaren Don Carlos skall komma på besök. En nära släkting till fru Pettersson som hon aldrig träffat. Don Carlos har skänkt ett pris bestående av en pokal och 10.000 kr til den instundande racerbåttävlingen.

Intrigen börjar med att Lotta blir trött på fru Elviras eviga tjatande efter ha sjungit en visa ganska högljutt så Elvira börjat gräla med henne. Lotta säger upp sig (för sjuttioelfte gången) och åker hem till sin bror Julle. Hemma hos Julle anländer fängelsekunden och sol- och vårmannen Kihlman som säger sig vija ha en frack till ett instundande bröllop. Men Julle vägrar och i själva verket är Kihlman identisk med den de Planche som duperat fru Pettersson. Snart kommer Lotta ihåg att hon lämnade paradiset med strykjärnet på, varpå Julle beger sig till Paradiset för att i smyg koppla ur strykjärnet och undvika en eldsvåda. Det bär sig inte bättre än att han blir påkommen av Elvira och då i stället utger sig för att vara den berömda operasångaren Don Carlos för att undvika att bli tagen som inbrottstjuv. Föga anar Julle att Don Carlos är på väg för att hälsa på sin släkting Elvira och man kan redan nu se framför sig röran när han kommer.

Julle känner direkt igen "sol-och-våraren" Kihlman som nu uppträder som baron och anar att Margit håller på att falla i en fälla där hennes pengar är det enda han är ute efter. Han bestämmer sig då för att vara kvar för att avslöja sol-och-våraren.

Julle ombeds inför de andra gästerna att framföra ett operanummer och väljer då sången "Jag är en äkta mexikanare, jag älskar kvinnor och handgemäng", som han snabbt hittar på och som han framför med stor inlevelse med hjälp av bl a en eldgaffel. Till gästernas jubel förklarar han att bästa sättet att få en bra sångröst är att man tar lite "hojtar-olja" då och då. På frågan var man kan köpa det svarar Julle snabbt - "På Systemet" - man ber bara efter lite Kron".

Lotta kommer tillbaka till pensionatet och syr på en klänning. Fästmannen Nisse tjänar som provdocka. När han dessutom prövar en damperuk kommer Elvira in och ber "henne", dvs Nisse att hjälpa några andra damer prova baddräkter. Nisse måste nu uppträda som kvinna, "Kajsa Lovander", och lockas att delta i det allmänna badandet. Han tvingas mer eller mindre hoppa simhopp vilket medför vissa svårigheter. Han lockas också att delta i prov för simborgarmärket. När man sätter märket på honom exploderar hans ena "bröst".

Kihlman fattar tycke för den dam som i själva verket är den utklädde Nisse och försöker förföra "henne" genom att bjuda på grogg på sitt rum. Nisse låter sig också bjudas på en cigarr. Julle ser till att Margit och Elvira kommer in och upptäcker "dambesöket". Detta gör att Margit nu tänker gå tillbaka till Eric.

Motorbåtstävligen går av stapeln och då dykter den riktige Don Carlos upp. Julle jagar Kihlhman och de hamnar i Erics båt, som går igång. Julle slåss med Kihlman och denne avslöjas till sist med stulna juveler från Elvira varpå hon utbrister: "Ohhh, en sån' schajas!". Nu får Margit istället sin Eric som efter båttävlingen blir erbjuden arbete på fabriken för båtar eftersom det var hans uppfinning av en bättre karburator som gav segern. Kihlman sparkas på porten och som grädde på moset får även Julle Elvira och allting får ett lyckligt slut.

Rollista (i urval)[1][redigera | redigera wikitext]

I centrala roller[redigera | redigera wikitext]

Thor Modéen, som i filmen spelar skräddaren "Julle".
Julia Cæsar, som i filmen spelar pensionatsföreståndare.
  • Thor Modéen - Julius "Julle" Bergström, skräddare
  • Maritta Marke - Lotta Bergström, Julles syster, husa på pensionat Paradiset
  • Nils Ericson - Nisse, Julles medhjälpare i skrädderiet/"fröken Kajsa Lovander"
  • Julia Cæsar - Elvira Pettersson, föreståndare för pensionatet
  • Greta Ericson - Margit, Elviras dotter
  • Carl Hagman - Don Carlos från Argentina, operasångare och Elviras svåger

Viktigare gäster och andra[redigera | redigera wikitext]

Övriga[redigera | redigera wikitext]

Produktion och mottagande[redigera | redigera wikitext]

Filmen hade premiär 8 februari 1937 på biograf Skandia i Stockholm.

Filmen har bland annat blivit ryktbar genom den nedgörande recension den bestods i Dagens Nyheter 9.2.1937 där Carl Björkman utgöt sig över hela två spalter. Han inledde med att den var "nättopp det allra simplaste jag hittills sett av svensk film, den hopar smaklösheter på smaklösheter, och även den som förut upplevt åtskilligt i svensk film tar sig inför denna underliga skapelse om huvudet och frågar: är det verkligen möjligt att svensk flm kan vara så djupt sjunken". Filmen kom att bli den utlösande faktorn till den senare Konserthusdebatten om svensk film 25.2.1937 anordnad av Sveriges Författareförening där Björkman höll inledningsanförandet. Till det som verkligen förargade Björkman var inslaget med "Crossdressing", det vill säga Nils Ericson i peruk och kvinnokläder.


Filmen har kallats den mest utskällda filmen i svensk filmhistoria vilket är en sanning med modifikation. Många kritiker såg filmen som en bagatell det inte var värt mödan att spilla krut på. Det är särskilt tydligt i de landsortsrecensioner som kom i kölvattnet av den värsta uppståndelsen (till exempel Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 16.3 av sign x, som menade att utländska lyxfilmer var en större kulturfara, Upsala Nya Tidning 13.4 av Pir Ramek [Thorsten Eklann], som tyckte sig sett värre saker och Göteborgs Posten 16.3 av Grip [Sten Björild])). Ett par av Björkmans Stockholmskolleger anade det parodiska i filmen. Eveo [Erik William Olsson] i Svenska Dagbladet 9.2.menade att man då och då "måste nypa sig i armen för att övertyga sig om att man var vaken och inte försänkt i en mardröm, där man måste sitta och se om alla dumma svenska filmer man sett de senaste sju, åtta åren." Ive [Ivar Löwenthal] i Nya Dagligt Allehanda såg den "inte bara som en parodi på svensk film när denna kan vara som värst" . Även signaturen Ekå i Tidningen Upsala 13.4 skrev "I den mån man inte fattat pensionatsscenerna som rena parodin, äro effekterna utslag av en skäligen enkel bondkomik från anno dazumal." Till Malmö kom den först i augusti och signaturen La rogue [Sonja Thulin] i Sydsvenska Dagbladet 10.8 var märkbart kluven. Hon betecknade handlingen som olovligt vansinnig me4n att det var ynkligt att man var tvungen att ta till de billigaste skämt som det om Lili Ziedners vilstol och Nils Ericsons utklädande. Det har sagts att filmen skule vara en kulturfara vilket är överdrivet uttryckt i synnerhet som de tillämnade kvickheterna äro så hejdlöst dumma att de fullständigt förlora sin egentliga mening. Recensenten ansåg dock att en del scener som rusningen till middagsbordet och striden om smörgåsbordets läckerheter var lustiga och en lyckad satir över modernt svenskt pensionatsliv.


Det samtida mottagandet visar ganska tydligt att den svenska publiken var ganska oförberedd för denna typ av film som blandade parodi och slapstick. Ordet slapstick nämns i de flesta Stockholmsrecensionerna (Aftonbladet av sign Filmson [Sven Jan Hanson), Nya Dagligt Allehanda (se ovan), Social-Demokraten sign Edgren [Nils E.] och Stockholm-Tidningen sign R H-d [Bengt Idestam-Almquist]. Björkman skrev i sin recension även "Filmen annonserar sig visst själv som en slapstick och anser sig väl därmed befriad från alla sannolikhetskrav i fråga om handlingen" Beteckningen crazyfars kan vara en term som är tillämpbar i detta fall, där det vid denna tid fanns en del motsvarigheter västerut. Den ene manusförfattaren Robert Wahlberg hade vistats i Hollywood i 10 år (Bjärlund) och det är tänkbart att han fått inspiration därifrån. För svenskt vidkommande skulle det kanske dröja till en Povel Ramel innan publiken till fullo började uppskatta denna form av humor. Det parodiska i filmen visas inte minst i den avslutande motorbåtstävligen som skojar friskt med filmen Smålänningar som hade haft stor framgång på svenska biografer ett par år tidigare. Efter TV-visningen 1971 uttryckte Eva von Zweigbergk (Dagens Nyheter 21.10.1971) sin stora uppskattning och betecknade det helt enkelt som gammal crazy och tänkte på Monty Python.

Benämningen "pilsnerfilm" blir därför en aning missvisande genom filmens burleskt parodiska inslag som helt bryter mot den genrens konventioner. Det är en etikett som klistrats på efteråt där även en seriös skribent som Leif Furhammar kallat den "pilsnerfilmernas pilsnerfilm". Samtiden använde aldrig denna term annat än i undantagsfall om denna och andra filmer som kom i skottgluggen i filmdebatten 1937.

En annan myt vidlåter också filmen. Den har utmålats av bland annat Jurgen Schildt (Det pensionerade paradiset) och även i Leif Furhammars essä i filmen i Svensk filmografi del 3 (sid 313-14) som en stor publikframgång. Senare gjorde Furhammar en hittills opublicerad undersökning av Stockholmspublikens biopreferenser (Filmvetenskapliga institutionen 1990), där han på basis av premiärveckor och biografstorlek gjorde en inbördes skattning av de svenska filmernas publikframgång för respektive år och där framgår att Pensionat Paradiset låg i botten av publikligan 1937. Filmens ekonomiska resultat finns också intagen i distributören Wive Films handlingar som finns bevarade i Svenska Filminstitutets arkiv och där framgår att filmen gick med ekonomisk förlust.

Efter turbulensen kring filmen 1937 kom den att mer eller mindre falla i glömska. Drygt ett år efter premiären censurerades den nerklippt med cirka 14 minuter i en barntillåten version med den nya titeln Skärgårdskavaljerer. Hösten 1965 visades den av Uppsala Studenters Filmstudio i en serie "Films maudits". Ove Säverman har senare (Dagens Nyheter 1.3.1981) beskrivit stämningen vid visningen. Av allt att döma var studentpubliken helt oförberedd på detta. Allt under filmens gång steg stämningen hejdlöst och vid slutet fann sig hela salongen jubla åt en film som av hela kulturetablissemanget stämplats som en kulturarv. och så småningom kom ryktet om filmen att växa och den har med tiden blivit en kultklassiker. 19.10.1971 visades den i TV2 och kom att diskuteras i programmet Kvällsöppet. Vilhelm Moberg som varit en av kritikerna vid Konserthusmötet ansåg då att den var ganska ofarlig. "Det är klart att man kan visa filmen som ett avskräckande exempel. Men jag tycker nog att den var bättre nu än 1937. Kanske beror det på att jag sett sä mycket ännu sämre film senare. Inte minst i TV". I samma program medverkade TV2:s filmchef Nils Petter Sundgren som sade sig tycka om filmen och Harry Schein som tvärtom ansåg att den stred mot radiolagen som säger att Sveriges Radio skall bjuda på god underhållning (Lars Löfstrand: "Stormen kring 'Pensionat Paradiset' blåste upp igen i 'Kvällsöppet'" Expressen 20.10.1971). Aftonbladet 4.11 kunde senare meddela att visningen av filmen setts av drygt 3 miljoner tittare och hade haft ett högt uppskattningsindex.

Man kan notera att i de utgåvor som givits ut på DVD och Blu-ray har man behållit den kontroversiella repliken där Thor Modéen nattetid håller på att avslöjas av en papegoja när han letar igenom pensionatet och då hotar att skicka tillbaka papegojan till Tyskland. När filmen visades i TV 1971 hade denna replik delvis klippts bort (Jonas Sima "TV-censur av Pensionat Paradiset!" Expressen 22.11.1971)

Musik i filmen[redigera | redigera wikitext]

Distribution[redigera | redigera wikitext]

Filmen gavs ut på DVD 2013 och på Blu-ray 2014.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Pensionat Paradiset (1937)". SFDb. Läst 22 mars 2015.

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

  • Qvist, Per Olov (1995) Folkhemmets bilder. Modernisering, motstånd och mentalitet i den svenska 30-talsfilmen. Lund. Arkiv. ISBN 91 7924 084 4 (sid 84-86)
  • Furhammar.Leif (1991): Filmen i Sverige. En historia i tio kapitel. Wiken. ISBN 91 7024 712 9 (sid 128)
  • Eva Bjärlund: "30-talsdebatten om den svenska filmen" (del 2) Filmrutan 1971 nr 1
  • Schildt, Jurgen (1970): Det pensionerade paradiset. Anteckningar om svensk 30-talsfilm. Stockholm. PAN Norstedts

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]