Stadens territorium ändrades flera gånger (årtal avser den 1 januari det året om inget annat anges):
1940 - Enligt beslut den 31 mars 1939 överfördes till Piteå stad och Piteå stadsförsamling från Piteå landskommun och Piteå landsförsamling vissa områden med 838 invånare[3] omfattande en areal av 2,86 kvadratkilometer, varav 2,46 kvadratkilometer land. Samtidigt överfördes andra områden i motsatt riktning med 147 invånare[3] omfattande en areal av 0,73 kvadratkilometer, varav allt land.[4]
1941 - Enligt beslut den 15 mars 1940 överfördes från staden till Älvsby landskommun och Älvsby socken ett obebott[5] område omfattande en areal av 8,40 kvadratkilometer, varav 8,07 km² land.[6]
1971 - Enligt beslut den 3 april 1970[7] överfördes från Piteå stad och Piteå stadsförsamling till Skellefteå kommun och Byske församling i Västerbottens län ett obebott område med en areal av 4,62 kvadratkilometer, varav 4,32 km² land.[8] Området bestod av fastigheten Romelsön 1:1 som omfattade ön Romelsön.[7]
För registrerade fornfynd med mera så återfinns staden inom ett område definierat av sockenkod 0189[11] som motsvarar den omfattning staden hade kring 1950.
Stadsvapnet
Blasonering: I fält av silver ett rött avhugget renhuvud med beväring av guld, därest dylik skall komma till användning.[12]
Vy från kyrkan över kyrkbron över Piteå centrum år 1906.
Piteå stad omfattade den 1 januari 1952 en areal av 52,68 km², varav 45,15 km² land.[2] Efter nymätningar och arealberäkningar färdiga den 1 januari 1954 omfattade staden den 1 januari 1961 en areal av 46,54 km², varav 43,40 km² land.[13]
Tätorter i staden 1960
I Piteå stad fanns del av tätortenPiteåa, som hade 7 111 invånare i staden den 1 november 1960. Tätortsgraden i staden var då 96,1 %.[14]
Näringsliv
Vid folkräkningen den 31 december 1950 var kommunens befolknings huvudnäring uppdelad på följande sätt:[15]
Av den förvärvsarbetande befolkningen jobbade 8,2 % i träindustrin, 5,6 % i pappers- och grafiska industrin, 18,1 % med varuhandel och 11,2 % med hälso- och sjukvård samt personlig hygien. 13,0 % av förvärvsarbetarna arbetade i en annan kommun.[15]
