Psalmodikon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Psalmodikon
Psalmen N:o 2, Hela Werlden fröjdes Herran spelas efter Dillners siffernoter i Djurmo Skolmuseum, Dalarna.
Psalmodikon från Gagnef och 1869, ursprungligen med tre strängar.
Stämskruvar.
Greppbrädans profil. Den har i detta fall 25 stycken halvtonlägen. Med ett provisoriskt stall monterat befanns mensuren vara cirka 878 mm, vilket grovt räknat överensstämmer med cellons.
Ljudhål.

Ett psalmodikon är ett musikinstrument. Det är ett slags förenklat långspel som spelas med stråke.[1] Det utgörs av en långsmal resonanslåda med en till tre strängar spända över en greppbräda mellan ett strängstall och en snäcka. Kallas ibland för psalmonika. I Gagnef, Dalarna, finns fler exemplar med tre stämskruvar - dock monterades ibland två strängar av för att förenkla inlärningen. Avancerade modeller kan ha upp till 12 resonanssträngar

Historia[redigera | redigera wikitext]

Prästen Johan Dillner (1785–1862) förknippas starkt med psalmodikonet. Ofta hävdas felaktigt att han skapade det. Men han skrev själv att "broderfolken sedan länge använt denna metod". Denna metod syftade dels på instrumentet, dels på den sifferskrift som fungerade som notskrift. Johan Dillner var däremot den som mycket framgångsrikt propagerade för instrumentet. Hans syfte var att lära ut de nya melodierna i Haeffners koralbok, och gav ut dem i siffernotskrift 1830 (Melodierna till Swenska Kyrkans Psalmer, Noterade med ziffror, för Skolor och Menigheten). Han sade att han kunde lära vem som helst att hantera ett psalmodikon på bara två timmar. Instrumentet var även populärt vid husandakter i hemmen och bland kringresande predikanter. Under en period var psalmodikon det vanligaste instrumentet i de svenska stugorna.

Johan Dillners idé var att psalmodikonet skulle användas för andlig musik. Men det kom att användas även till dans. Kanske mest i mindre sammanhang, eftersom det ansågs mindre lämpligt, då instrumentet var starkt förknippat med andlig musik. På några av de tidigaste spelmansstämmorna, en bit in på 1900-talet, deltog ett antal spelmän, manliga och åtminstone i något fall en kvinna, med psalmodikon. Spelmansmusik på den tiden, när det gäller fiol och nyckelharpa, spelades mest av män. Psalmodikon spelades inte sällan även av kvinnor.

Under 1800-talet utgavs flera böcker där olika sånger, främst psalmer, var utmärkta med psalmodikonets siffror över sångtexten. Ett exempel är Pehr Thomassons Sånger med melodier i zifferskrift till psalmodikon, utgiven i Carlshamn 1850.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Någon bestämd standard för hur ett psalmodikon ska se ut finns inte, utan de mest skilda lösningar på en resonanslåda finns representerade. Vid spelning läggs instrumentet på ett bord, och toner frambringas genom att man antingen knäpper på strängen eller spelar på den med en stråke. Det är mycket lätt att lära sig spela på ett psalmodikon i och med att det oftast finns endast en sträng, samt att tonerna är tydligt utmärkta i greppbrädan genom jack. Varje jack (ton) kan ha en siffra eller annan markering. Ett annat sätt att markera de rätta tonlägena är små pålimmade trälister (bandstavar), så att man får band som på en gitarr. Under förutsättning att bandstavarna placerats rätt blir det lätt att spela rent.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Brügge, sid 59

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]