Psalmodikon

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Psalmodikon
Psalmen N:o 2, Hela Werlden fröjdes Herran spelas efter Dillners siffernoter i Djurmo Skolmuseum, Dalarna.
Psalmodikon från Gagnef och 1869, ursprungligen med tre strängar.
Stämskruvar.
Greppbrädans profil. Den har i detta fall 25 stycken halvtonlägen. Med ett provisoriskt stall monterat befanns mensuren vara cirka 878 mm, vilket grovt räknat överensstämmer med cellons.
Ljudhål.

Ett psalmodikon är ett musikinstrument. Det är ett slags förenklat långspel som spelas med stråke men ibland istället knäppes.[1] Det utgörs av en långsmal resonanslåda med oftast en men ibland två och någon gång flera melodisträngar spända över en greppbräda mellan översadel och stränghållare eller undersadel och löper över ett stall. Kallas ibland för psalmonika, psalmodikum, notstock mm. I Gagnef, Dalarna, finns fler exemplar med tre stämskruvar - dock monterades ibland två strängar av för att förenkla inlärningen. En del saknar resonanssträngar medan andra har två eller fyra och inte sällan upp till 12 resonanssträngar

Historia[redigera | redigera wikitext]

Prästen Johan Dillner (1785–1862) förknippas starkt med psalmodikonet. Ofta hävdas felaktigt att han skapade det. Men han skrev själv att "broderfolken sedan länge använt denna metod". Denna metod syftade inte på instrumentet utan på siffernotskrift som underlättade för den icke notkunnige. 1823 började J.W. Bruun i Köpenhamn att propagera för ett instrument han modifierat/skapat och som han gav namnet psalmodikon. Bruuns instrument saknade greppbräda. Man tryckte ned strängen direkt mot locket där markeringar fanns för tonerna.

Johan Dillner i Sverige och Lars Roverud i norge vidareutvecklade instrumentet var och en på sitt håll. Båda tillförde en greppbräda. Dillner en trappstegsformad så kallad tonstege medan Roverud använde en greppbräda med tvärband av metall, ungenfär som på gitarren. Bruuns instrument rönte ingen egentliga framgång. Medan Dillners och Roveruds modeller kom att spridas i mycket stor skala i Norge och Sverige. De blev snart obligatoriska i klassrummen och samtliga församlingar i Sverige anmodades införskaffa ett. Det sägs ha varit det vanligast förekommande instrumentet i de svenska stugorna under en period. Ett påstående som är svårt att belägga, men det förefaller vara rimligt att det var så.

Johan Dillners syfte var att föra ut de nya melodierna 1819 års psalmbok, vilken han siffernotsatt, och de utgavs 1830 (Melodierna till Swenska Kyrkans Psalmer, Noterade med ziffror, för Skolor och Menigheten). Han sade att han kunde lära vem som helst att hantera ett psalmodikon på bara två timmar. Instrumentet användes vid husandakter , såväl som av kringresande predikanter. Det användes i nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och så småningom i frikyrkorna.

Johan Dillners idé var att psalmodikonet skulle användas för andlig musik samt vid sångundervisning. Men det kom att användas även till dans. Kanske mest i mindre sammanhang, eftersom det ansågs mindre lämpligt, då instrumentet var starkt förknippat med andlig musik. På några av de tidigaste spelmansstämmorna, en bit in på 1900-talet, deltog ett antal spelmän, manliga och åtminstone i något fall en kvinna, med psalmodikon. Spelmansmusik på den tiden, när det gäller fiol och nyckelharpa, spelades mest av män. Psalmodikon spelades inte sällan även av kvinnor. Det utgavs skillingtryck med siffernotskrift för psalmodikon

Under 1800-talet utgavs ett inte oansenligt antal böcker där olika sånger, främst psalmer, var utmärkta med psalmodikonets siffror över sångtexten. Ett exempel är Pehr Thomassons Sånger med melodier i zifferskrift till psalmodikon, utgiven i Carlshamn 1850.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Någon bestämd standard för hur ett psalmodikon ska se ut finns inte, utan de mest skilda lösningar på en resonanslåda finns representerade. Vid spelning läggs instrumentet på ett bord, och toner frambringas genom att man antingen knäpper på strängen eller spelar på den med en stråke. Det är mycket lätt att lära sig spela på ett psalmodikon i och med att det oftast finns endast en sträng, samt att tonerna är tydligt utmärkta i greppbrädan genom jack. Varje jack (ton) kan ha en siffra eller annan markering. Ett annat sätt att markera de rätta tonlägena är små pålimmade trälister (bandstavar), så att man får band som på en gitarr. Under förutsättning att bandstavarna placerats rätt blir det lätt att spela rent.

Böcker[redigera | redigera wikitext]

Nedan följer böcker för psalmodikon med sifferskrift efter år.

  • 1830 - Melodierna till svenska kyrkans psalmer i sifferskrift. Stockholm (Johan Dillner)
  • 1832 - Melodier för svenska kyrkan. Fyrstämmig sifferskrift. Stockholm (Johan Dillner)
  • 1834 - Psalmodikonnoter. Av O Bergling.
  • 1837 - Psalmodikon: Bas Stämman. Leffner & Sebell, Uppsala.
  • 1837 - Psalmodikon: Tenor-Stämman. Leffler & Sebell, Uppsala
  • 1838 - Svenska kyrkans sångböcker.
  • 1848 - Koralbok för folkskolor. (okänd)
  • 1848 - Fyrstämmig Siffernotbok. Gävle. (Landins förlag)
  • 1848 - Svensk siffer-koralbok. Stockholm. (Anders Fredrik Alard)
  • 1848 - Sifferkoralbok. Falun. (2:a upplagan)
  • 1848 - Svenska Mässan, psalmodikon fyrstämmigt.
  • 1848 - Svenska psalmbokens koralmeloder. Linköping. (Jonas Fredrik Törnwall)
  • 1850 - Andlig sångbok (Oscar Ahnfelt)
  • 1850 - Sångmelodier i siffror. (Per Thomasson)
  • 1851 - Sånglära för skolor. Uppställda i sifferskrift och anvisning för bruket av psalmodikon. Växjö. (C. P. Hulstedt, kantor i Wrigstad)
  • 1851 - Fullständig och förenklat psalmodikon. Diskantstämma. Örebro.
  • 1852 - Pilgrimssånger Baptistförbundet.
  • 1852 - Andliga sånger för barn. (Betty Ehrenborg]])
  • 1856 - Fyrstämmigt. Melodier till svenska kyrkans psalmer i sifferskrift till gagn för den gamla psalmboken 1695. Örebro. (P. Pettersson)
  • 1865 - Sånger för söndagsskolan (Teodor Trued Truvé)
  • 1876 - Sånger till himmelens lov.
  • 1878 - Nöd och Nåd. (Carl Lundgren)
  • 1929 - Sång till cittra och psalmodikon, SKD.
  • 1932 - Psalm för skolans andliga stunder. W. Carlsson, Delsbo.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Brügge, sid 59

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]