Kaarlo Juho Ståhlberg
| Kaarlo Juho Ståhlberg | |
 | |
| Tid i befattningen 26 juli 1919–1 mars 1925 | |
| Statsminister | |
|---|---|
| Efterträdare | Lauri Kristian Relander |
| Född | 28 januari 1865 Suomussalmi, Finland |
| Död | 22 september 1952 (87 år) Helsingfors, Finland |
| Gravplats | Sandudds begravningsplats[1] |
| Politiskt parti | Framstegspartiet |
| Yrke | Advokat, tjänsteman, professor, domare |
| Maka | Hedvig Irene Wåhlberg (avli.) Ester Hällström |
| Namnteckning | 
|
Kaarlo Juho Ståhlberg, dopnamn Carl Johan, född 28 januari 1865 i Suomussalmi, Storfurstendömet Finland, död 22 september 1952, var republiken Finlands första president åren 1919–1925. Ståhlberg var även statstjänsteman och jurist.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Kaarlo Ståhlbergs föräldrar var Johan Gabriel (Janne) Ståhlberg och Amanda Gustafva Castrén. Ståhlbergs familj var på både fader och moderns sida till största del präster och tjänstemän i norra Österbotten. Dopnamnet Carl Johan bytte han under skoltiden till Kaarlo Juhana och som student till Kaarlo Juho.
Trots ekonomiska svårigheter sattes Ståhlberg barnen in i skola i Uleåborg. Ståhlbergs far dog 1873 och några år senare flyttade modern med barnen in till staden, där hon fick arbete först som vaktmästare på en flickskola och sedan som proviantör på länssjukhuset.
Ståhlberg blev student med betyget laudatur 1884 och avlade därefter filosofie kandidatexamen vid universitet, som följdes av en juris utriusque examen som han avlade 1889. Under sin auskultering i Gamlakarleby började Ståhlberg skriva sin doktorsavhandling, med siktet på en tjänst som adjunkt i förvaltningsrätt och nationalekonomi. Under avhandlingens gång ingick ett halvt års studiebesök i Tyskland. År 1893 blev Ståhlberg klar med sin avhandling Irtolaisuus Suomen lain mukaan (Lösdriveri enligt Finlands lag) och tillsammans med en godkänd licentiatexamen fick han juris utriusque doktorsgrad. Han blev därefter också utnämnd till universitetsadjunkt.
Under studietiden var Ståhlberg aktiv i studentpolitiken och han umgick bland annat i kretsen kring kulturtidskriften Valvoja, en gruppering av liberala ungfinnar som också hans professor i historia E. G. Palmén var medlem av. Under denna tid arbetade Ståhlberg bland annat som lärare i svenska vid Tavastehus gymnasium och huvudredaktör för tidskriften Finland.
Som färdig jurist inledde Ståhlberg sin karriär som sekreterare i lantdagens ekonomiutskott. År 1898 ansökte han till tjänsten som protokollsekreterare (näst högsta föredragande) i senatens civilexpedition. Utnämningen av Ståhlberg som sekreterare var en av generalguvernör Bobrikovs första tjänsteuppdrag i Finland. 1901 blev Ståhlberg invald i Helsingfors stadsfullmäktige. Trots menighetsskilnader var relationen mellan senaten och Ståhlberg god, men detta ändrades år 1902. Ståhlberg vägrade att att skriva och kontrasignera ett brev angående värnpliktslagen år 1901 som senaten hade fattat ett beslut om. Som följd av detta blev han avstängd och därefter avskedad 15 april 1903 på order av Bobrikov.
Efter avskedningen arbetade Ståhlberg som ordförande i styrelsen för livförsäkringsbolaget Suomi och som kansliassistent på Helsingfors drätselkammare.[2]
Ståhlberg tillhörde Ungfinska partiet och utsågs i november 1905, efter storstrejkens slut, till senator i ekonomiedepartementet samt till chef för Handels- och industriexpeditionen i den mechelinska senaten, men avgick två år senare på egen begäran. Åren 1908–1918 verkade han som professor i förvaltningsrätt i Helsingfors. Under denna tid som professor skrev Ståhlberg sitt huvudarbete Suomen hallinto-oikeus I–II (1913–1915, Finlands förvaltningsrätt), ett omfattande och banbrytande verk som länge användes som lärobok vid juridiska fakulteten.
År 1908 blev han invald i Ungfinska partiets centralkommitté och några år senare, 1914, blev han vald till talman i lantdagen.[2] Ståhlberg, som ordförande i grundlagskommittén 1917, var den som låg bakom en stor del av arbetet med 1919 års regeringsform, varför den ibland har kallats Ståhlbergs regeringsform.
Ståhlberg hade redan tidigare förts fram som en möjlig kandidat för president, men i början ville han inte lämna ämbetet som president för Högsta förvaltningsdomstolen för uppdraget som statsöverhuvud. Den 25 juli 1919 utnämndes Ståhlberg till Finlands första president av senaten, med 143 röster, och han svors in i ämbetet dagen därpå. Hans politik gick ut på att stärka Finlands ställning som självständigt land och försona de stridande parterna från inbördeskriget. Han tvekade inte att använda presidentens benådningsrätt och han inledde sociala reformer. När han styrt Finland i sex framgångsrika år avstod han att kandidera för omval, för att lämna ett gott föredöme för framtiden. Ståhlberg ställde dock upp i presidentvalen 1931 och 1937 men besegrades båda gångerna ytterst knappt.
Efter presidentperioden fortsatte Ståhlberg sitt arbete som politiker och jurist då han verkade som en medlem av lagberedningen 1926–1946 samt 1930–1932 som riksdagsman.
Hatet mot Ståhlberg från vissa grupper gjorde att han blev utsatt för en "skjutsning" av Lapporörelsen 14 oktober 1930 då han och hans fru Ester kidnappades från hemmet på Brändö och kördes i bil till Joensuu under hot om att tvingas över gränsen till Sovjetunionen.
Ståhlberg gifte sig 1893 med Hedvig Irene Wåhlberg, som dog 1917. När han blev president var han alltså änkling och hans döttrar fick ta över rollen som första dam. Han gifte om sig 1920 med Ester Hällström (född Elfving).[2]
Arv
[redigera | redigera wikitext]I september 1959 avtäcktes en staty(fi) till ära av Finlands första president, Ståhlberg. Statyn är skapad av skulptören Wäinö Aaltonen och står framför riksdagshuset i Helsingfors. K-J Ståhlberg-medaljen(fi) är en medaljs som delas ut av Finlands Juristförbund(fi) till en person vars verksamhet har haft en betydande nationell eller internationell inverkan på samhället, advokatyrket, rättslivet eller rättsvetenskapen. Medaljen har delats ut sedan 1989.
Ståhlbergs sonson, Kaarlo Ståhlberg, är en finländsk jurist och ämbetsman.
Utmärkelser
[redigera | redigera wikitext]
Storkorset av Finlands Vita Ros’ orden, 16 maj 1919[3]- Storkorset med kedja av Finlands Vita Ros orden, 25 juli 1919[3]
Estniska Frihetskorset, tredje divisionen, första klassen, 14 december 1920[4]
Storkorset av Tre Stjärnors orden, 15 maj 1926[5]
Storkors av Polonia Restituta[6]
.png){kind=small}
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Find a Grave, läst: 11 maj 2024.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c] ”Kaarlo Juho Ståhlberg”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4133-1416928956739 Hämtat 14 januari 2026
- ^ [a b] Antti Matikkala, Suomen Valkoisen Ruusun ja Suomen Leijonan ritarikunnat, Edita, 2017, s. 488.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, president.ee , läst: 14 augusti 2025.[källa från Wikidata]
- ^ Valdības Vēstnesis, 260, 17 november 1926 .[källa från Wikidata]
- ^ Aikalaiskirja, Otava, 1934, s. 646.[källa från Wikidata]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- Ståhlberg, (K.J.) i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Kaarlo Juho Ståhlberg.- ”Ståhlberg, Kaarlo Juho”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4133-1416928956739
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||
|