Signe Hasso

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Signe Hasso
Signe Hasso, cirka 1950.
Signe Hasso, cirka 1950.
FöddSigne Eleonora Cecilia Larsson
15 augusti 1915
Kungsholms församling, Stockholm, Sverige
Död7 juni 2002 (86 år)
Los Angeles, USA
BegravdNorra begravningsplatsen[1][2]
kartor
Andra namnSigne Larsson
Aktiva år1927–1998
MakeHarry Hartnagel Hasso
(1933–1941; skilda)
William Langford
(1954?–1955; hans död)
Betydande roller
Monika Hall i Karriär
Kristina Ahrengren i Vi två
Emilie Högqvist i Filmen om Emelie Högqvist
Brita i Dubbelliv
IMDb SFDb

Signe Eleonora Cecilia Hasso, född Larsson den 15 augusti 1915[3] i Kungsholms församling i Stockholm, död 7 juni 2002 i Los Angeles i Kalifornien[4], var en svensk-amerikansk skådespelare, författare och kompositör. Hon var från 1940 främst verksam i USA, där hon kom att verka både i Hollywood och på Broadway. Under sin omkring 60 år långa karriär medverkade hon i drygt 30 långfilmer och över 50 TV-produktioner.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Barndom[redigera | redigera wikitext]

Signe Hasso föddes på Kungsholmen i Stockholm som dotter till kontorschefen Kaifas Larsson, stammande från Dalarna, och hans hustru Helfrid, född Lindström; hennes morfar var Fredrik Olaus Lindström. Familjen Larsson flyttade senare till Södermalm.[4] Efter faderns bortgång 1920 hade modern och de tre barnen Signe, Helfrid (1916–2011) och Valle (1918–1989) det svårt ekonomiskt. Hassos skolgång skedde på Kungsholms elementarskola för flickor och senare och fram till 1931 på Norrmalms enskilda läroverk.[4]

Tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

För att tjäna extrapengar staterade Hasso bland annat på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm, där hon 1927 – vid 12 års ålder – debuterade i rollen som Louison i Molières Den inbillade sjuke. Hon uppmärksammades där av pjäsens regissör Olof Molander.[4] Hon hann spela ytterligare några roller innan som 16-åring 1932 antogs till Dramatens elevskola. Där blev Hilda Borgström en av hennes lärare. Hon var liksom klasskamraterna Ingrid Bergman och Irma Christenson bland de yngsta som antagits till utbildningen. Efter examen 1935 engagerades hon vid nationalscenen och verkade där till och med 1939.[4]

Hasso filmdebuterade sommaren 1933 i Rune Carlstens Tystnadens hus. Under inspelningen mötte hon den tyske filmfotografen Harry Hasso, som blev hennes första make. När filmen hade premiär i november samma år framträdde 18-åringen för första gången under namnet Signe Hasso. Själva filmen blev dock ett fiasko och hon avstod under flera års tid från filmarbete.[4]

Samtidigt fick hon sitt stora scengenombrott som Manuela i Flickor i uniformBlancheteatern 1934, där hon var engagerad en period; 1935 återvände hon dock till Dramaten.[5] Regissören Schamyl Bauman övertalade henne att börja filma igen genom att locka med Gösta Ekman som motspelare i Häxnatten 1937 och trots att filmen fick ett svalt mottagande var kritikerna eniga om att en ny stjärna var född.[4] Hasso fick fortsättningsvis framträdande roller, och hon spelade bland annat den kvinnliga huvudrollen i Karriär (1938) och i Vi två (1939) mot Sture Lagerwall. I Filmen om Emelie Högqvist (1939) gjorde hon titelrollen som aktrisen Emilie Högqvist och Georg Rydeberg gjorde rollen som hennes älskare, den blivande kung Oscar I.[4]

Karriär i USA[redigera | redigera wikitext]

Signe Hasso spelade med i ytterligare närmare tio filmer i Sverige, innan hon antog anbudet från det amerikanska filmbolaget RKO och 1940 gav sig iväg till Hollywood. Trots flera provfilmer dröjde det med medverkan i någon amerikansk film, och under tiden sysselsatte hon sig i stället med att spela teater i New York. Detta ledde till att hon erbjöds kontrakt av filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer, och hon började därmed spela in film.[4]

En av de första filmer Hasso medverkade i var Himlen kan vänta år 1943 i regi av Ernst Lubitsch. Sedan följde bland annat Det sjunde korset (1944), Möte i dimman (1945), Huset vid 92:a gatan (1945) och Dubbelliv (1947) av George Cukor. Hennes motspelare var bland andra Spencer Tracy, Bob Hope, Dick Powell och Gary Cooper.[4] Trots flera huvudroller i stora produktioner blev Hasso dock aldrig ett lika stort stjärnnamn som Ingrid Bergman eller Greta Garbo, trots att hon vid sin ankomst introducerats just som ”nästa Garbo”.[4]

Senare år[redigera | redigera wikitext]

År 1950 hade Signe Hasso spelat in 14 filmer i Hollywood, och hon återvände till Sverige för att medverka i två dramafilmer, Ingmar Bergmans Sånt händer inte här (1950) och Börje Larssons Taxi 13 (1954). Hasso regisserade 1953 dramafilmen Maria Johanna tillsammans med exmaken Harry Hasso, och i Tyskland och i Sverige producerade och spelade hon 1955 i filmen Den underbara lögnen med sin dåvarande make Bill Langford. Hon medverkade även 1961 i TV-pjäsen I sista minuten i regi av Frank Sundström.[4]

Hasso varvade film med teaterarbete. Hon trivdes bäst vid teatern och spelade såväl i London som i New York samt genomförde teaterturnéer i USA. Hon slutade i stort sett agera i filmer efter makens och sonens död vid 1950-talets mitt och koncentrerade sig i stället på sin scenkarriär på Broadway. Hon förblev i sitt nya hemland främst känd som teaterskådespelare. Under 1950-, 1960- och 1970-talen medverkade hon dock även i amerikanska TV-filmer och gjorde gästroller i olika TV-serier, som Bröderna Cartwright (1963), Magnum, P.I. (1981) och Fame (1982). 1981 sågs hon i TV-filmen Evita Peron med Faye Dunaway i titelrollen. Hon gjorde 1998 comeback med filmen One Hell of a Guy mot Rob Lowe, vilket också kom att bli hennes sista filmroll.[4]

Under senare år var Hasso verksam som författare, poet, kompositör och sångtextförfattare. Hon översatte även svenska folkvisor till engelska. Hon hade sedan barndomen haft lätt för såväl det talade som det skrivna ordet och sålde sin första saga redan som åttaåring. Hon romandebuterade 1977 med Momo, som skildrar hennes uppväxt i mellankrigstidens Stockholm. Därefter följde en handfull böcker, som Kom slott och Sjunde dagen samt diktsamlingen Reflectively Yours – Signe Hasso. Åren 1988–1990 utgav hon sina memoarer i tre delar: Inte än, Om igen och Tidens vän.

Hasso var också musikalisk, spelade piano och skrev rim och ramsor från det att hon var sex år gammal. Hon skrev bland annat text och musik till Alice Babs samt översatte delar av dennas repertoar till engelska och tyska. Hasso gav även ut egna skivor, och hennes andra album, Where the Sun Meets the Moon 1979 består av tolkningar av svenska folkvisor. Hon menade i en intervju mot slutet av sitt liv att hon helst ville bli hågkommen för sin prosa och poesi, inte för sitt skådespeleri.[4]

Hasso avled på Cedars-Sinai Medical Center i Los Angeles i USA. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm.[6][7][4]

Privat[redigera | redigera wikitext]

Signe Hasso gifte sig 1933 med den tyske filmfotografen Harry Hasso. Äktenskapet varade fram till 1941. Makarna fick sonen Henry, som omkom i en bilolycka 1957. Sitt andra äktenskap ingick hon med den kanadensiske skådespelaren William Langford, som dock avled redan 1955 endast 35 år gammal.[4]

Signe Hasso blev 1948 amerikansk medborgare.

Priser och eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Signe Hasso är en av sex svenska stjärnor som hedrats med en stjärna på Hollywood Walk of Fame.

År 1935 förärades Signe Hasso Teaterförbundets Anders De Wahl-stipendium och 1939 det första nordiska Gösta Ekman-priset. Hon tilldelades Vasaorden 1972, och 1989 utnämnde Vasa Orden av Amerika henne till årets svensk-amerikan. Hasso tillhör även den lilla exklusiva skara svenska artister som hedrats med en stjärna på Hollywood Walk of Fame.

Signe Hasso var stor filmstjärna i Sverige under 1930-talets sista år. Hon var en av de aktörer som vid tiden bidrog till att ge svensk film ett nytt, fräscht ansikte och var samtidigt en av teaterscenens klarast lysande unga stjärnor. Hon förkroppsligade ett av tidens ideal som emanciperad men också sval och sensitiv kvinna.[4]

Produktioner[redigera | redigera wikitext]

Filmografi i urval[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Roller (ej komplett)[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi Teater
1927 Louison Den inbillade sjuke
Molière
Olof Molander Dramaten
1934 Fernande Domino
Marcel Achard
Per Lindberg Blancheteatern[8]
Manuela von Meinhardis Flickor i uniform
Christa Winsloe
Harry Roeck Hansen Blancheteatern[9]
1935 Margaret Bizarr musik
Rodney Ackland
Harry Roeck-Hansen Blancheteatern[10]
Medverkande Härmed hava vi nöjet, revy
Kar de Mumma, Karl-Ewert och Alf Henrikson
Harry Roeck-Hansen Blancheteatern[11]
Muriel Mc Comber Ljuva ungdomstid
Eugene O'Neill
Rune Carlsten Dramaten
Electrical girl Kvartetten som sprängdes
Birger Sjöberg
Rune Carlsten Dramaten
1936 Francine Huset vid landsvägen
Jean Jacques Bernard
Alf Sjöberg Dramaten
1936 Natalie Kokosnöten
Marcel Achard
Rune Carlsten Dramaten
1937 Lillian Vår ära och vår makt
Nordahl Grieg
Alf Sjöberg Dramaten
Ann En sån dag!
Dodie Smith
Rune Carlsten Dramaten
1940 Susie Fröken kyrkråtta (A templom egére)
Ladislas Fodor och Ludvig Schinseder
Ernst Eklund Oscarsteatern[12] [13]
1951 Maud Abbott Glad Tidings

Edward Mabley

Melvyn Douglas Lyceum Theatre, New York
1952 Rebecca West Rosmersholm

Henrik Ibsen

St Martin's Theatre, London
1956 Orinthia The Apple Cart

Georg Bernard Shaw

George Schaefer Plymouth Theatre, New York
1959 Renata Adorni I sista minuten (Gli ultimi cinque minuti )

Aldo de Benedetti

Frank Sundström Lilla teatern, Stockholm
1960 Renata Adorni I sista minuten (Gli ultimi cinque minuti )

Aldo de Benedetti

Frank Sundström Hälsingborgs stadsteater
1964 Ilse Jättarna på berget

Luigi Pirandello

Frank Sundström Upsala-Gävle stadsteater

Oscarsteatern (gästspel)

1966-1969[källa behövs] Fräulein Schneider

(ersatte Lotte Lenya)

Cabaret

John Kander/Fred Ebb

Harold Prince Broadhurst Theatre, New York

Följt av en över ett år lång USA-turné som spelade på bl.a:

Curran Theatre, San Francisco, Ahmanson Theatre, Los Angeles och Forrest Theatre, Philadelphia

1979 Desirée Armfelt Sommarnattens leende
Stephen Sondheim och Hugh Wheeler
Stig Olin Folkan[14]

Bibliografi, svenska utgåvor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 27 mars 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ Hasso, SIGNE ELEONORA CECILIA, Svenskagravar.se, läs online, läst: 27 mars 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ 1915 års Födelsebok för Kungsholms församling och dess Dopbok, sid 91; Ericson Uno, Engström Klas, red (1991). Myggans nöjeslexikon: ett uppslagsverk om underhållning. 8, Hagen-Högl. Höganäs: Bra böcker. sid. 101. Libris 7665086. ISBN 91-7752-266-4 (Wiken (Bra böcker) 
  4. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] Vintkvist, Jennifer (8 mars 2018). ”Signe Hasso” (CC BY 4.0). skbl.se. http://skbl.se/sv/artikel/SigneHasso. Läst 3 oktober 2022. 
  5. ^ Hasso, Signe i Svenska män och kvinnor (1946)
  6. ^ Hitta graven
  7. ^ SvenskaGravar
  8. ^ ”Domino”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22072&pos=81. Läst 11 april 2016. 
  9. ^ Svenska Dagbladets årsbok 1934 s. 181
  10. ^ ”Bizarr musik”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22089&pos=85. Läst 11 april 2016. 
  11. ^ ”Revysuccès på Blancheteatern”. Dagens Nyheter: s. 13. 5 maj 1935. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1935-05-05/121/13. Läst 8 januari 2016. 
  12. ^ ”Signe Hasso på Oscarsteatern”. Dagens Nyheter: s. 11. 14 april 1940. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1940-04-14/101/11. Läst 27 januari 2016. 
  13. ^ Stockholms teatrar 1940 i Svenska Dagbladets Årsbok – händelserna 1940 (1941) s. 210
  14. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 28. 12 januari 1979. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1979-01-12/10/28. Läst 20 augusti 2015. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]