Skelleftefältet

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Skelleftefältet, ett av världens mineralrikaste områden med mycket gynnsamma förhållanden för gruvbrytning. Fältet är beläget i norra Västerbottens län från Skellefteå och längs Skellefteälven c:a 150-200km västerut.

28 gruvor har öppnats sedan gruvdriften kom igång. I området finns det i dag fem gruvor, dessa ligger i Kristineberg, Petiknäs, Renström, Maurliden samt Kankberg. Gruv- och smältverksföretaget Boliden AB äger alla gruvor.

Geologi[redigera | redigera wikitext]

Skelleftefältet är ett sulfidmalmsrikt område med cirka 1,9 miljarder år gamla suprakrustalbergarter, dvs. bergartsbildningar som avsatts på jordytan, i det här fallet sura till intermediära vulkaniter samt sedimentbergarter. För ca 1.90 Ga var Skelleftefältet en öbåge mellan en arkeisk kontinent i norr och ett djuphav i söder (Bottniska bassängen). Minst 3000 meter mäktiga sekvenser ryolitiska till dacitiska vulkaniter avsattes som senare metamorfoserades under den Svekokareliska orogenesen. De domineras av marint avlagrade vulkanoklastiska enheter. Dessa enheter överlagras av gråvackor och argilliter.[1] Skelleftefältet utgjorde en gång en plattektonisk kollisionsmiljö i likhet med dagens Japan. Denna typ av vulkanisk miljö är ursprunget till många av de malmer av VMS-typ (vulcanogenic massive sulphide ore deposit) som finns i området.[2]

I alla väderstreck utom norr inramas Skelleftefältet av gnejs- och granitområden medan det i norr gränsar till Arvidsjaurfältet som domineras av vulkaniska bergarter. Ur genetisk synpunkt är malmerna närmast att likna vid malmer av kurokotyp.

Historia[redigera | redigera wikitext]

1920 fann man ett värdefullt malmområde i Boliden, som ligger i det sulfidmalmsrika Skelleftefältet. Malmbrytning påbörjades 1924 från ett dagbrott och detta kom att vara starten för det världskända gruv- och smältverksföretaget Boliden AB.

Många av Skelleftefältets malmfyndigheter ligger djupt och är utspridda över en stor yta. Prospekteringsarbetet har därigenom varit krävande. Under mellankrigstiden utvecklades därför elektromagnetiska metoder av svenska geologer och ingenjörer för att underlätta arbetet. Geofysikern Sture Werner[3] och ingenjören Alfred Holm[4] uppfann 1936 slingramen[5]; en utrustning och metod för malmletning, som fortfarande används i hela världen.[6]

I dag sker ständigt nya prospekteringar i området och nya gruvor planeras. Bland annat undersöks det om förekomsten av mineraler i Copperstoneområdet är stor nog för utvinning.[7]

Linbanan[redigera | redigera wikitext]

Malm från Skelleftefältet transporterades under 44 år med en linbana mellan Kristineberg och anrikningsverket i Boliden. Malmlinbanan invigdes den 14 april 1943 och den sista malmkorgen gick den 9 januari 1987 från Kristineberg till Boliden. Därefter revs hela banan utom en sektion på 13,6 km Örträsk och Mensträsk. År 1989 öppnades den kvarvarande sektionen för turisttrafik. Den bevarade delen kallas i marknadsföringen ofta för Världens längsta linbana.

Gruvor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lindström, M., Lundqvist, J., Lundqvist, t-. 2000: Sveriges geologi från urtid till nutid. Studentlitteratur Lund, 532 s.
  2. ^ Andreasson, P-G (red)., 2006: Geobiosfären: En intro-duktion. Studentlitteratur Lund, s 614.
  3. ^ Nationalencyklopedin. Band 19 (1996) s. 372
  4. ^ "Sveriges geologiska undersökning, 150 år i samhällets tjänst - undersökningen, uppdragen, människorna". SGU (2008) s. 43
  5. ^ Nationalencyklopedin. Band 16 (1995) s. 622
  6. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100813225253/http://www.foretagsamheten.se/Entreprenorer/Entreprenorer/Alfred-Holm/. Läst 11 oktober 2010. 
  7. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 7 januari 2015. https://web.archive.org/web/20150107231614/http://www.svemin.se/nyhetsrum/nyheter/2014_1/kopparfyndighet-i-skelleftefalten. Läst 7 januari 2015. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]