Tellur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tellur
Nummer
52
Tecken
Te
Grupp
16
Period
5
Block
p
Se

Te

Po
AntimonTellurJod
[Kr] 4d10 5s2 5p4
52Te
   

Tellurium2.jpg


Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Utseende Silverblänkande grå
Fysikaliska egenskaper
Densitet 6240 kg/m3 (273 K)
Aggregationstillstånd Fast
Smältpunkt 722,66 K (450 °C)
Kokpunkt 1261 K (990 °C)
Molvolym 20,46 × 10-6 m3/mol
Smältvärme 17,49 kJ/mol
Ångbildningsvärme 52,55 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie 10140 (123) pm
Kovalent radie 135 pm
van der Waalsradie 206 pm
Jonisationspotential Första: 869,3 kJ/mol
Andra: 1790 kJ/mol
Tredje: 2698 kJ/mol
Fjärde: 3610 kJ/mol
(Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration [Kr] 4d10 5s2 5p4
e per skal 2, 8, 18, 18, 6
Electron shell 052 Tellurium - no label.svg
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd ±2, 4, 6 (svagt sur)
Elektronegativitet 2,1 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstruktur hexagonal
Ljudhastighet 1610 m/s
Elektrisk konduktivitet 200 A/(V × m)
Magnetism icke magnetisk
Mohs hårdhet 2,25
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Tellurisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
120Te 0,096 %
Stabil
122Te 2,603 %
Stabil
123Te 0,908 % >1,0×1013 år ε 0,051 123Sb
124Te 4,816 %
Stabil
125Te 7,139 %
Stabil
126Te 18,952 %
Stabil
128Te 31,687 % 2,2×1024 år β- 0,867 128Xe
130Te 33,799 % 7,9×1020 år β- 2,528 130Xe
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Tellur är ett halvmetalliskt grundämne som tillhör kalkogenerna. Tellur har den kemiska symbolen Te och atomnumret 52.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Tellur upptäcktes i Transsylvanien (i dag en del av Rumänien) 1782 av Franz-Joseph Müller von Reichenstein i ett mineral som innehöll både guld och tellur. Ren tellur framställdes först av Martin Heinrich Klaproth som namngav det nya ämnet 1798 efter det latinska ordet för "jord", tellus.[1]

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Tellur är en glänsande, silvervit och spröd kristallin halvmetall. Det är olösligt i vatten och organiska lösningsmedel som bensen och koldisulfid. Tellurföreningar är i allmänhet giftiga och saknar naturlig biologisk roll.[1]

Kemiskt påminner tellur mycket om svavel och selen men har mera utpräglad metallkaraktär. [2]

Förekomst och framställning[redigera | redigera wikitext]

Naturligt förekommer tellur i jordskorpan med ca 0,002 ppm, i såväl gedigen form som i tellurider i guldmineral. Det framställs främst av anodslam, som är en biprodukt vid raffinering av koppar. Tellur kan också framställas genom att lösa tellurdioxid i natriumhydroxidlösning följt av elektrolys.[1]

I Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige bryts tellur tillsammans med guld i gruvan Kankberg i Skellefteå kommun.[3]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Tellur används främst som legeringstillsats till stål, men även till koppar och bly. Tellurider används inom elektroniken i t. ex. likriktare och solceller. Tellur och tellursuboxid används i CD-RW- och DVD-RW-skivor. Det kan även användas vid färgning av porslin och som vulkaniseringsmedel för gummi.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011
  2. ^ Bra Böckers lexikon, 1980.
  3. ^ Boliden AB (2011-02-24). ”Boliden startar guldgruva”. Pressmeddelande. Läst 9 januari 2015.

Se även[redigera | redigera wikitext]