Skelleftemål

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Skelleftemål eller skelleftebondska ("sje:letmɑ:Le", "sje:letbonnska" även "sjellet-" på dialekt) är en norrländsk dialekt som talas främst i norra Västerbotten och en variant av bondskan. Den är del i ett dialektkontinuum som sträcker sig i varje fall från Umeå i söder till Luleå i norr, varför en exakt geografisk avgränsning är svår att ange. Skelleftemålet talas i bygderna längs Skellefteälven (Skellefteå, Norsjö, Malå och Arvidsjaurs kommuner). Dialekterna som talas i kustbygderna nära gränsen till Piteå kommun tenderar att gradvis gå över till pitemål[1]. I industriorterna uppstod det vanligen blandspråk på grund av inflyttningen från andra orter[2]. I dessa blandspråk har rikssvenskan haft en tydlig påverkan på satsbildningen, grammatiken och ordförrådet och det förekom också några enstaka låneord från diverse dialekter, exempelvis sydvästerbottniska mål.

Dialekten är nära släkt med de omgivande dialekterna utmed den västerbottniska och norrbottniska kusten, och påtagliga likheter finns även med österbottniska, jämtska och sydligare norrländska mål.

Under 1900-talet så satsade myndigheterna på att försvenska språket i skelleftebygden vilket ledde till att många föräldrar valde att inte prata bondska med sina barn. Dialekten började därefter hastigt försvinna och numera är det främst äldre människor och folk som vuxit upp på landsbygden som talar skelleftebondska. Numera talar de yngre och boende i centralorten Skellefteå rikssvenska med dialektinslag i uttal, språkmelodi och ordförråd. Några författare från skelleftebygden har skrivit litteratur på skelleftebondska, bland annat Sara Lidman, Torgny Lindgren, P.O. Enquist och Nikanor Teratologen.

Karakteristika[redigera | redigera wikitext]

Vokalbalans[redigera | redigera wikitext]

Såsom de flesta övriga norrländska dialekter kännetecknas skelleftemålet av vokalbalans. Den fornnordiska kortstavigheten har skelleftemålet till skillnad från pitemålet inte bevarat, dock har tvåstaviga ord som i fornnordiskan var långstaviga i skelleftemålet ofta tappat sista stavelsen helt, medan de som var kortstaviga har bevarat eller förstärkt andra stavelsen. Trots att långstaviga flerstaviga ord således har blivit enstaviga, har tvåstavighetsaccenten behållits i ordet, vilket då kallas cirkumflexaccent eller tvåtoppsaccent. Cirkumflexaccent brukar i svenskan förekomma i ordet "fan" (fa-an).

Skelleftebondskan talas främst längs Skellefteälven, bild på Lejonströmsbron som går över Skellefteälven i Skellefteå
Exempel
Skelleftemål Riksspråk Fornsvenska Beskrivning
hä:ra hare hari, hara ursprungligen kortstaviga ord → bevarad slutstavelse
vɑ:ra vara vara
gæ:tu gata gata, gatu
bæækk backe bakke ursprungligen långstaviga ord → ej bevarad slutstavelse, tvåtoppsaccent på första stavelsen
vɑɑL varda varþa
laamp lampa lampa
båttn botten butn, botn ursprungligen enstaviga ord → ej tvåtoppsaccent
va:L varder varþr
grä:N gran gran, grän

Vokaler[redigera | redigera wikitext]

Skelleftemålet har likt gutamål bevarat diftonger från fornnordiskan. Dessa diftonger förekommer som /ai/ från både /ei/ och /øy/ och /au/ från /ǫu/. Orden "sten", "öra" och "gök" har historiskt haft diftonger och heter således staiN, aair och gauk (jfr. fornnordiska steinn, øyra, gǫukr). I ord där diftongerna hamnar före ett m, exempelvis i "hem" (f.no. heim), "gömma" (f.no. gøyma) och "ström" (f.no. strǫumr) monoftongeras de två förstnämnda till /æ/ medan den sistnämnda monoftongeras till /ö/, och orden heter därmed hæmm, djææmm och strömm[3][4]. I vissa fall så monoftongeras /ǫu/ till /æ/, som i æmm (f.no. ǫumr). I Kågedalen brukar /ai/ monoftongeras till /æ/ i alla positioner förutom utljud, så "ben" heter bæ:N (f.no. bein), men hö heter hai (f.no. høy)[2]. Skelleftemålet har också sekundära diftonger från gammalt ī, ȳ och ū, i form av /ei/, /öy/ och /öu/, varav dessa endast förekommer i utljud. Exempel på sådana ord är trei, möy och döu (jfr. f.no. þrīr, , þū). Annars uttalas både ī och ȳ som /i/ och ū som /u/, exempelvis i ord som i:s, miir och hu:s (f.no. īss, mȳrr och hūs). Kort i och y har diftongerats till /ei/ respektive /öy/, exempelvis i orden eint och möyttje. Diftongerna kan variera mellan olika byar, exempelvis så saknar nysätramålet i söder både primära och sekundära diftonger till skillnad från skelleftemålet och Burträsk saknar den systematiska monoftongeringen av de fornnordiska nedärvda diftongerna före m. Fornnordiskt långt ē har i skelleftemålet brutits till /je/, till exempel så heter "lätt" (f.no. lēttr) jett på dialekt. Vokalljudet i ord som 'komma' och 'sova', uttalas i skelleftemålet med å-ljud liksom i riksspråket, medan vokalen har ett ö-aktigt uttal i södra Västerbotten.

Skelleftemålets diftonger i olika byar[4][5][3][2]
Fornnordiska ei øy ǫu ī ȳ ū
Norr om Byskeälven
ei̯~ɛi̯~æi̯
ɛʉ̯~æʉ̯~œʉ̯*
i:, ei̯ i utljud
i:, œʏ̯~i: i utljud
ʉ:, œ̯ʉ~e̯ʉ i utljud
Malå
ai̯~ei̯
ai̯~œʏ̯
aʉ̯~œʉ̯
i:, œʏ̯ i utljud
ʉ:, œʉ̯ i utljud
Skellefteå, Jörn, 

söder om Byskeälven, 

Norsjö, vissa delar av 

Bureå, Arvidsjaur

ai̯
aʉ̯
Bureå
ai̯~æi̯
aʉ̯~æʉ̯
Burträsk
ei̯
æi̯~ei̯
æʉ̯
i:, e̯i i utljud
y:, ʏi̯ i utljud
ʉ:, œ̯ʉ i utljud
Lövånger
œʏ̯
œʉ̯~ɞʉ̯
i:
y:
ʉ:
Nysätra
e:
ø:
ɞ:

*Uttal med /œʉ̯/ är vanligast i Kinnbäck och bygderna vid gränsen till Piteå kommun.

Konsonanter[redigera | redigera wikitext]

Likt många andra dialekter så har både fornspråkligt /l/ och /rð/ utvecklats till tjockt-l. Ord som "hård" och "hål" uttalas därför som hɑL respektive håL (f.no. harðr och hol). De i fornnordiskan hårda k:en och g:en övergår till /tɕ/ respektive /dʒ/ framför en främre vokal, såsom i tjöörk (kyrka) och djära (göra). De blir också till skillnad från rikssvenskan också förmjukade i mitten av ord, som möyttje (mycket) och vaiddjen (väggen). Notera dock vaigg (vägg) med hårt g i obestämd form. Denna förmjukning har numera blivit ovanligare och följs inte regelbundet av alla talare i dag. Det gäller i synnerhet i fall där konsonanten skiftat i olika böjningsformer, som i nyss nämnda vaigg/vaiddjen eller paik/paitjen 'pojke'/'pojken'.

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Substantiv[redigera | redigera wikitext]

Substantiven i skelleftemålet tillhör ett av tre genus: maskulinum, femininum eller neutrum. De kan i likhet med riksspråket stå i bestämd och obestämd form, samt i singular och plural. Vad gäller kasus kan de förutom nominativ och genitiv också stå i dativ och vokativ. (Ackusativ har samma form som nominativ.) Maskuliner får i regel ändelsen -(e)n i bestämd form, medan femininer får -a eller, för femininer som slutar på 'u', -n. Neutrer får -e i bestämd form.

Ursprungligen långstaviga maskulina pluraler fallit samman med kortstaviga maskulina pluraler, exempelvis långstaviga hesta 'hästar' i stället för det förväntade *heest, detta i analogi med kortstaviga maskuliner som dɑga 'dagar'.

I plural obestämd form övergår maskuliner och femininer till grav accent samtidigt som maskulinerna får ändelsen -a. Neutrer står oförändrade i plural obestämd form. I bestämd form plural får maskuliner -a eller -aN, medan femininer vanligen får -eN, båda i grav accent. Neutrer får -a, med oförändrad accent. Detta är de vanligaste böjningsmönstren, åtskilliga undantag finns.

Sara Lidman var en av Skellefteås mest kända författare. Några av hennes litterära verk, i synnerhet romanen Tjärdalen är delvis skrivna på skelleftemål.
Exempel
Kön Singular Plural
Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Maskulin (dag) dæ:g dæ:n/dæ:jen dɑ:ga dɑ:gaN
Feminin (björk) bjerk bjerka bjeerk bjerkeN
Neuter (neuter) hu:s hu:se hu:s hu:sa

Pronomen[redigera | redigera wikitext]

Något utmärkande för skelleftemålet är att det personliga pronomenet "jag" heter i på dialekt[6][4], däremot när det står i betonad ställning så heter det jig. Något som är vanligt förekommande i de norrländska dialekterna som också återfinns i skelleftemålet är att ordet "det" uttalas som he (kort e). Uttalet av pronomen ändras en del beroende på om det är i betonad eller obetonad ställning[4]. I tabellen nedan har de betonade formerna skrivits inom parentes och lång vokal har markerats med ett kolon för tydlighetens skull. Märk att uttal kan skilja dialektalt från by till by och inget uttal av ett ord är mer eller mindre rätt än det andra.

Personliga Pronomen[4][6]
Kasus 1:a person 2:a person 3:e person
Singular (jag) Plural (vi) Singular (du) plural (ni) Maskulinum (han, den) Femininum (hon, den) Neutrum (det) Plural (de) Reflexiv (sig)
Subjekt i (ji:g) ve(:) dö/du (döu) je(:) 'en, 'n (hɑnn) hon, a (hoNN) he dem X
Objekt me(:g) ɑss de(:g) 'a 'e, 'ne (he) se(:g)
Dativ 'åm (hɑ:Nåm) 'n (hennar) döy

Likt norskan och danskan så brukar man sätta possesiven efter det som ägs, alltså så säger man exempelvis huse mett (mitt hus) och bilen hennars (hennes bil).

Possesiva pronomen[4][6]
Numerus

(+kasus)

1:a person 2:a person 3:e person
Singular (min) Plural (vår) Singular (din) Plural (er) (hans) (hennes) (deras) Reflexiv (sin)
Mask. Fem. Neut. Mask. Fem. Neut. Mask. Fem. Neut. Mask. Fem. Neut. Mask. Fem. Neut.
Singular menn mi:iN mett vo:oN vo:or vo:re denn di:iN dett jenn je:er jere hɑNNsj hennars dä:res senn si:iN sett
Dativ Singular mi:Nåm mennar mi:Ne vo:råm di:Nåm dennar di:Ne je:råm si:Nåm sennar si:Ne
Plural mi:iN vo:or di:iN je:er si:iN
Dativ Plural mi:Nåm vo:råm di:Nåm je:råm si:Nåm

Ren genitiv är sällsynt, men när den förekommer, har den samma ändelse som dativen. Det normala är omskrivning med possessivpronomen (bo:ka hɑNNsj Helge = Helges bok, tjaingsko:N hennars Eivor = Eivors näbbkängor) eller sammanskrivning (hestrompa = hästens svans). Dativ, vilket endast markeras i bestämd form, bildas i singular med -åm för maskuliner, -(e)n för femininer, och -en med grav accent för neutrer. I plural bildas dativen med -åm och grav accent i alla genus. Flera adjektiv och verb styr dativ. Ackusativen är alltid lika med nominativen. Vokativ (med ändelsen -e) används vid tilltal av levande varelser (mamma > mamme!)

Många geografiska namn (inkl. byars namn) står i bestämd form eller dativ beroende på sammanhang (dära kLutmærrken = i Klutmark). Partitiv artikel används vid ämnesnamn och i pluralis (hoN dreikk mjɑLka = hon dricker mjölk; jfr Torgny Lindgrens böcker).

Personnamn förses med artiklar (som också kasusböjs), i nom. och ack. – "(e)n" för män och "a" för kvinnor:

"I treffe n'Sture" (Jag träffade Sture.) "I gav åm Sture n'klɑɑkk" (Jag gav Sture en klocka.) "Wårs jer a'Sara?" (Var är Sara?)

Possessivpronomina står efter sitt substantiv och böjs i genus, numerus och kasus.

"NestdjäLa mi:iN" (min matsäck), "Einni skɑ:påm mi:Nåm" (i mitt skåp).

Verb[redigera | redigera wikitext]

Verben kan delas in i svaga, starka och oregelbundna verb. Samtliga verb, med undantag för 'gå' och 'stå', saknar -(e)r i presens. En stor grupp verb, svaga och ursprungligen kortstaviga, ser likadana ut i infinitiv, presens, preteritum och perfekt. Å bɑ:ka 'att baka', I bɑ:ka 'jag bakar', I bɑ:ka 'jag bakade', I hæ bɑ:ka 'jag har bakat'. Övriga svaga verb får -e i preteritum och perfekt. Å heemt 'att hämta', I heemt 'jag hämtar', I hemte 'jag hämtade', I hæ hemte 'jag har hämtat'. Starka verb har som i riksspråket vokalväxling i stammen. Å fɑ:ra 'att fara', I fæ:r 'jag far', I fo:r 'jag for', I hæ fö:re 'jag har farit'; plur. ve fo:or 'vi for(o)'.

Pluralböjning av verben förekommer i indikativ och imperativ. Pluralformen är i presens identisk med infinitivformen medan den i preteritum för svaga verb är identisk med singularformen. Starka verb har särskild pluralform i preteritum. Nö kåmma steinteN 'nu kommer flickorna', Dem djeeing först 'de gick först'. Plural imperativ ändas på -eN, med grav accent: KåmmeN ɑ etteN! 'kom och ät!'.

I skelleftemål kan man negera perfektformen av verb med o-. Betydelsen av verbet ändras då till 'inte ... än': Bussn hæ okåmme 'bussen har inte kommit än', I hæ ovö:re ɑ hɑnnle 'jag har inte varit och handlat än'.

Kända fraser[redigera | redigera wikitext]

  • "Harta borti hartn jer brano, å harta borti he jer nalta." (Hälften av hälften är en hel del, men hälften av det är något (litet).)
  • "I seg eint omm'ä" (jag är inte oenig med dig)
  • "Välise he" (Så bra)
  • "Du vahl hava nä" (Ha det så bra)
  • "I mått da raint eint vetta" (Jag vet faktiskt inte)
  • "He djäll eint annä" (Det är inte så mycket att göra åt det)

Ord och tal[redigera | redigera wikitext]

Stavning och uttal: Stort /L/ betecknar tjock l /ɽ/, stort /N/ betecknar tjockt n /ɳ/, /æ/ markerar ett främre a-ljud som förekommer i skelleftebondskan som i rikssvenskan brukar förekomma i ord som "Här" och "När", /ɑ/ betecknar ett bakre a-ljud, dubbelvokal markerar cirkumflexaccent. Lång vokal har markerats med ett kolon.

Tal 1-1000[redigera | redigera wikitext]

  • 1: aitt/ai:N
  • 2: tjwå:
  • 3: trei:
  • 4: fi:ir
  • 5: femm
  • 6: saiks
  • 7: sju:
  • 8: ɑɑtt
  • 9: neei
  • 10: teei
  • 11: elva
  • 12: tåLv
  • 13: trettaN
  • 14: fjortaN
  • 15: femtaN
  • 16: saikstaN
  • 17: sjuttaN
  • 18: æ:rtaN
  • 19: nittaN
  • 20: tju:gu
  • 30: tretti
  • 40: förti
  • 50: femti
  • 60: saiksti
  • 70: sjutti
  • 80: ɑtti, ɑ:teti (äldre)
  • 90: nitti
  • 100: hunnre
  • 1000: tu:sn

Ord[redigera | redigera wikitext]

A

  • Aldrig: ɑller
  • Alfabet: æbbesde:, æ:besde:
  • Allting: ɑlldai:la
  • Annanstans: æ:derst
  • Arbete, arbeta: ærrbai:t
  • Auktion: æ:vesjo:N

B

  • Baklänges, bakåt, på rygg: ɑtabæ:k
  • Barr: dɑ:rinɑ:L
  • Ben: baiN
  • Bestick, verktyg: deillfɑng
  • Bild, illustration: ro:os
  • Bli, må: vɑ:ɑL
  • Bord: bo:L
  • Bra: bræ:
  • Bredvid: ɑtve:
  • Broms (insekt): bremms
  • Brödspade: brö:fjö:L, bæ:kufjö:L
  • By: böy:

D

  • Det: he (kort e), i vissa positioner e och ne
  • Detta: heNNa/hæNNa
  • Dessa: demjeNNa
  • Dåligt: dɑ:Lit, o:bræ:
  • Där: deNNa/dæNNa
  • Du: /du (Obetonat) döu: (Betonat)

E

  • Enkom, speciell: aiNkåmm
  • Envis: tju:rut

F

  • Flicka, tjej: steeint, fLeeikk
  • Ful: ju:t

G

  • Ganska: bræ:No
  • Girig: dje:ru
  • Gästabud, fest: djesstbå:
  • Gök: gau:k
  • Göra: djä:ra

H

  • Halkigt: skre:Nut
  • Harkrank: möy:skrank, lɑngbai:Nemöy:
  • Hem: hæmm
  • Hemifrån: hæmma
  • Hjortron(en): snåtter, snåttren
  • Hos: nest
  • Hur: hö:re/hu:re, hy:ri (Burträsk)
  • Huruvida, ifall: hort
  • Här: jeNNa/jæNNa

I

  • Ihjäl: ihä:L
  • Ingefära: einfje:r
  • Inte: eint

J

  • Ja: jo (ofta genom inandning)
  • Jag: i (obetonat), "i vait eint", ji:g (betonat)"jig ɑ döu", je(:g) och jä(:g) (Burträsk respektive Lövånger)

K

  • Kal: snau:
  • Kaffe: kæffi
  • Kika: kååkks
  • Koffert, baklucka: skuff

L

  • Ladugård(en): fu:us, fu:se
  • Lavskrika: rau-åll, raufågel, kåkksik
  • Lägga, Ställa, Sätta: he:/he:v
  • Låsa: je:es
  • Lätt: jett

M

  • Matsäcken: nestdjä:La
  • Mycket: möyttje
  • Mygga: möy:
  • Myra: mau:r/mau:wer
  • Mustasch: munntæ:sch
  • Måste, vara tvungen: djetta
  • Människa: mennisj

N

  • Ni: je, ji (Burträsk)
  • Norrsken: lɑ:tersje:N, lɑ:tasje:N
  • Några: næ:ger
  • Någonstans: næ:gerst
  • Någonsin: nɑNsjtin, nɑnnsin
  • Någonting, väldigt: nænnteing, "he snjöödd nænnteing" (det snöade väldigt mycket)
  • Något (lite): nɑllta

O

  • Ont: illt, "he tæ:g se illt u:ti baiNe" (det gör så ont i benet)
  • Ord: o:L
  • Orka: wåårrk
  • Orrhöna: öörr
  • Orrtupp: wåårr

P

  • Pank: blækk
  • Pojke(n): pai:k, pai:tjen
  • Potatis: po:tæ:t, pä:reN
  • På: oppɑ

R

  • Ripa: ru:up
  • Rätt åt (någon): tjeNNlit, "he vær tjeNNlit ɑt de" (det var rätt åt dig)
  • Rök: rau:k
  • Röksvamp: fjau:ksɑpp
  • Rörigt, Ostädat: o:stö:kut

S

  • Se efter: sei ɑɑt
  • Skata: sji:r
  • Skida: ɑnnar (höger skida), sji: (vänster skida)
  • Skidspår: ɑnndö:ri
  • Snigel: su:rdjilt
  • Snö: snjö:
  • Sparkstötting: spærrkar
  • Spindel: kɑngerö:vel, kɑngero:vel (Bureå, Lövånger)
  • Strunt: tjåller
  • Svamp: sɑpp
  • Svans: roomp
  • Så där: seddeNNa
  • Så här: seNNa/sæNNa
  • Säl: sjä:L

T

  • Tidning: tinning
  • Till: deill
  • Tills: deillers/deillars
  • Toalett: kLo:
  • Tokig: gau:dut
  • Tänka: taaintj
  • Trött: traitt

U

  • Upp: opp
  • Ur, från: bårti

V

  • Vad: wå:
  • Var: wårs
  • Varannan: annwå:r/annvæ:r
  • Vem: wemm/wåmm, ho: (endast i uttrycket "ho vait?")
  • Vi: ve:

Y

  • Ylletröja, gensare: genns

Å

  • Åka skidor: reenn

Ä

  • Ämbar, hink: emmer
  • Är: je:r

Ö

  • Ö: ai:
  • Öga: ö:ög, au:we (ålderdomligt)
  • Öra: a:air

Toponymer[redigera | redigera wikitext]

Skellefteå kommun

  • Skellefteå: sje:let, sjellet, sjelefft(e) (det senare uttalet är påverkat av rikssvenska och förekom vanligt i staden)
  • Ursviken: ussjvi:ka, ossjvi:ka (akut accent)
  • Skelleftehamn: kællhåLmen, sjelefftehɑmN (den senare formen är nyare)
  • Bureå: bu:ur
  • Kåge: kɑ:ɑg
  • Byske: bööistj, bööisk, biisk, biske (det senare uttalet är förmodligen påverkat av rikssvenska)
  • Boliden: bo:li:a, bo:li:da
  • Ersmark: æ:rsmærrk, e:rsmærrk, airsmærrk
  • Lövånger: le:vɑnger
  • Jörn: jö:N, jö:råm (dativ)
  • Medle: me:el, me:leN (dativ)
  • Örviken: ö:rvi:ka (uttalet är påverkat av rikssvenska, borde vara *au:rvi:ka, men det finns inte attesterat)
  • Stackgrönnan: stækkgrönna

Norsjö kommun

  • Norsjö: nossjö, nossji
  • Mensträsk: meNNsjträsk (akut accent)

Umeå kommun

  • Umeå: uumm

Arvidsjaurs kommun

  • Arvidsjaur: ærrvischaur, ærrvisjaur

Piteå kommun

  • Piteå: pi:it, pö:öit (Byske), pa:ait (Arvidsjaur)

Luleå kommun

  • Luleå: lu:uL

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

Marklund, Thorsten (1986). Skelleftemålet: grammatik och ordlista : för lekmän - av lekman (4. uppl.). Skellefteå: Skellefteå museum. Libris 7790613. ISBN 91-970165-2-7 

Mikaelsson, Sven (1999). n'OLBOK på skelleftemål med läsestycken och ordlista 

  1. ^ ”Från Kinnbäck till Kåge”. 22 november 2019. http://portal.skelleftea.se/del-2-fran-kinnback-till-kage. Läst 12 december 2020. 
  2. ^ [a b c] Folkmål i Skelleftebygden : en liten ordlista till bygdemålen i norra länsdelen jämte ett urval visor, gåtor, härm, ramsor, öknamn och åtskilligt annat. 1978. https://libris.kb.se/bib/196994. Läst 20 december 2020 
  3. ^ [a b] Hansson, Åke. (1995). Nordnorrländsk dialektatlas. Dialekt-, ortsnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. ISBN 91-86372-27-0. OCLC 33162568. https://www.worldcat.org/oclc/33162568. Läst 12 december 2020 
  4. ^ [a b c d e f] Jonas Valfrid Lindgren (1940). Ordbok över Burträskmålet 
  5. ^ ”ORTNAMNSREGISTRET”. Institutet för språk och folkminnen. https://www4.isof.se/NAU-ortnamn/index.htm. Läst 20 december 2020. 
  6. ^ [a b c] Mikaelsson, Sven (1999). N'olbok på Skelleftemål med läsestycken och ordlista. ISBN 978-91-630-7887-3. https://libris.kb.se/bib/7453680. Läst 17 december 2020 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]