Svensk Talfilm
Svensk Talfilm var ett av de mer kända svenska filmbolagen från 1930-talet fram till 1960-talet. Bolaget ägdes till största del av Gösta Sandin (1892-1969). Svensk Talfilm var också delägare i AB Centrumateljéerna som restes på Djurgården i Stockholm.
Bolaget producerade 65 filmer mellan åren 1933 och 1968. Bland dessa återfinns klassiker såsom Åsa-Nisse-filmerna, Rännstensungar, Adolf Armstarke och Aktören.
Lustspel under 1930-talet
Gösta Sandin började som texttryckare på filmbolaget Svenska Bio men vid första världskrigets slut startade han ett eget bolag tillsammans med Carl Fritiof Andersson, "Kino-Andersson". Det bolaget blev 1920 Kinocentralen AB vars verksamhet bestod av att vara ett filmlaboratorium där Sandin var vice VD. Under 1920-talet producerade Sandin långfilmer. 1932 bildade han det egna bolaget Publikfilm som spelade in tre filmer, däribland Bröderna Östermans huskors. Långfilmen Två hjärtan och en skuta blev Edvard Perssons första ljudfilm. Sandin lyckades inte få kontrakt med Persson, däremot skrev skådespelaren Bullen Berglund ett tvåårskontrakt och medverkade i Hustru för en dag. De tre filmerna spelades in i en ateljé i Segeltorp utanför Stockholm, "Hollytorp".
Publikfilm lyckades inte få finansiärer för fortsatt verksamhet och Sandin bildade istället ett nytt bolag, Svensk Talfilm. Tillsammans med direktör Halvar R. Olson bildades distributionsbolaget Stockholms Filmcentral. Olson ägde också hälften av filmbolaget Ekfilm, som ägde rättigheterna till några filmlustspel. Sandin köpte den andra halvan och efter olika turer gick Stockholms Filmcentral i konkurs 1935 och Sandin stod som ägare till distributionsbolaget samt Ekfilms och Publikfilms filmrättigheter. Sandin bildade 1933 ett nytt distributionsbolag, Svensk Talfilms Distributionsbyrå AB.
Svensk Talfilms första egna film var lustspelet Djurgårdsnätter från 1933 med Bullen Berglund och Sture Lagerwall. Regissören Ivar Johansson spelade samma år in Hälsingar med Inga Tidblad i huvudrollen. Bullen Berglunds kontrakt hos bolaget avslutades 1934 med Kungliga Johansson där regementskocken Carl-Ulrik avancerar till försvarsminister. Samma år kom bolagets första film med Adolf Jahr, En bröllopsnatt på Stjärnehov. Adolf Jahr hade huvudrollen i bolagets stora succéer, Samvetsömma Adolf från 1936 och Adolf Armstarke från 1937. Den populäre skådespelaren Sigurd Wallén blev en av bolagets flitiga regissörer, bland annat regisserade han den av LO finansierade Mot nya tider om den svenska arbetarrörelsen.
Sandin anställde Torsten Lundqvist som manusförfattare i början av 1930-talet och Lundqvist kom att bli bolagets mest anlitade manusförfattare. Fram till sin död stod Lundqvist bakom manus till 20 av bolagets filmer. Professorn i filmvetenskap Leif Furhammar kallar Lundqvist för en rask brödskrivare och en nolla och att detta motsvarade Svensk Talfilms krav.
Beredskapsfilmer under 1940-talet
I och med andra världskrigets utbröt var bolaget snabbt med att producera patriotiska beredskapsfilmer, exempelvis Alle man på post med Bengt Idestam-Almquist som manusförfattare. Filmer som Kronans käcka gossar och Beredskapspojkar blandade patriotism med militärfars. I en rad av Svensk Talfilms filmer under kriget sågs Elof Ahrle. 1941 anställdes produktionsledaren Nils Berman vars inflytande gjorde att bolagets filmer under några år ofta hade litterär grund, exempelvis Doktor Glas 1942 efter Hjalmar Söderbergs roman samt Herre med portfölj från 1943 med Georg Rydeberg. Även Vändkorset och Den heliga lögnen från 1944 var filmer med litterär grund.
1940 byggdes Centrumateljéerna på Gärdet i Stockholm. Ateljéerna bestod dels av en stor hall som tidigare använts som lantbruksutställningslokal, dels tidigare kasernbyggnader som senare kom att användas av Tekniska museet. Där kom en rad av bolagets långfilmer att spelas in fram till 1943.
Sommaren 1944 flyttade bolaget till Malmö och den första film som spelades in där var Skåningar. Filmen blev ett publikfiasko. Desto större lycka hade bolaget med regissören Ragnar Frisk som spelade in melodramen Rännstensungar med Adolf Jahr och Sten Stensson kommer till stan med Nils Poppe. I den sistnämnda filmen spelar Nils Poppe Sten Stensson Stéen, jur. kand. från Skåne som kommer till Stockholm med stor svada och missionen att ta itu med huvudstadens brottslighet. För Nils Poppe innebar framgången att han fick ett kontrakt med Svensk Filmindustri. Den som var bolagets stora stjärna under kriget var Elof Ahrle som vanligtvis spelade den hurtige och rejäle optimisten "Loffe" som med hjärtat på rätta stället får rätta till orättvisor och hjärtesorg.
Efter krigsslutet hamnade den svenska filmproduktionen i kris, bland annat på grund av konkurrens från importerade filmer samt införandet av moms på biobiljetten och under 1946 hade ingen film från bolaget premiär. Bolaget försökte sig på spekulationsfilmer och nyinspelningar av 1930-talets framgångar utan att det hjälpte.
1949 kom komedifilmen Åsa-Nisse som visade sig bli en framgång utan motstycke. Filmen blev den första i en serie om 15 filmer. Gösta Sandin såg till att som förspel ha en kortfilm med Lapp-Lisa för att på så vis locka en publik som vanligen inte gick på bio. En annan åtgärd var också att i filmen undvika svordomar, alkoholkonsumtion och skämt om sprit. Åtminstone de tre första filmerna om Åsa-Nisse hade en publik över en miljon vardera.
Den som regisserade de flesta filmerna om Åsa-Nisse var Ragnar Frisk. Frisk var Svensk Talfilms allra flitigaste regissör och han regisserade 25 långfilmer för bolaget mellan 1939 och 1961. Frisk var bland de första som anställdes på Kinocentralen på 1920-talet. Bland Frisk meriter kan dock nämnas Aktören med Nils Poppe. Enligt Leif Furhammar är det mest typiska hos Frisk som regissör hans tilltagande slarvighet. I början av 1960-talet hade Gösta Sandin överlämnat ansvaret för bolaget till sina söner Hans och Urban och dessa ersatte Frisk som Åsa-Nisse-regissör med Börje Larsson.
Under en period på 1950-talet ägde bolaget ett tiotal biografer i stockholmsområdet men dessa avvecklades snart. 1953 kom ytterligare en spekulationsfilm om "ungdom på glid", Fartfeber och följande år en melodram i travmiljö, De röda hästarna. Utöver detta gjorde bolaget en rad komedifilmer av enklare slag med komikerpar som Gus och Holger eller Åke Söderblom och Åke Grönberg. Bolaget producerade också några klippfilmer där man klippt ihop olika scener ur bolagets äldre filmer.
Bolagets sista film blev Salta gubbar och sextanter 1965. 1977 ändrade bolaget namn till Kornknarren Aktiebolag.
Filmografi
Källor
 |
Den här artikeln har källhänvisningar, men eftersom det saknas fotnoter är det svårt att avgöra vilken uppgift som är hämtad var. (2012-01) Hjälp gärna till med att redigera artikeln, eller diskutera saken på diskussionssidan. |
- Leif Furhammar (1979). Folklighetsfabriken. Porträtt av ett svenskt filmbolag. Stockholm: Pan/Norstedts. ISBN 91-1-793101-0