Valloner i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Valloner i Sverige
Belgien Sverige
Belgien
Sverige
David Beck - Louis De Geer d.ä. 1587-1657.jpg
Louis De Geer porträtterad av David Beck.
Språk

Franska
Svenska

Religion

Främst kristendom

Valloner är en franskspråkig eller vallonskspråkig folkgrupp i det område som nu utgör södra Belgien och norra Frankrike, vilka utgjorde en stor del av invandringen till Sverige under stormaktstiden, och etablerade sig i svenskt järnbruk med vallonsmide.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Under 1500-talet förbättrades smidesteknikerna i trakten runt Liège (se vallonsmide), som hade utvecklats till den europeiska järnhanteringens huvudort. Vallonernas rykte i fråga om järnhantering blev vida spritt, vilket uppmärksammades även i Sverige. Uppmuntrade av Gustav II Adolf började många valloner utvandra till Sverige under början av 1600-talet. De kom från två huvudområden belägna kring städerna Sedan och Liège. Det självständiga furstendömet Sedan, som blivit en fristad för protestanter under hugenottkrigen, svarade för den tidiga migrationen till Sverige (1610–1625), medan Liège i dåvarande Spanska Nederländerna svarade för den senare (1625–1655). Till en början kom de flesta vallonerna till Finspång och Norrköping, där den nederländske bergsmannen Louis De Geer kunde arrendera land.

Den förste att värva valloner till Sverige var De Geers landsman Willem de Besche, som tidigare hjälpt fram De Geer till bruket i Finspång, men från 1620-talets början tog De Geer helt över den verksamheten. Värvningen gick till på så sätt att agenter skickades ut till de mindre bruksorterna för att direkt på platsen värva den önskade yrkesmannen. Men lika ofta kom arbetslösa valloner till de större orterna för att på de värvarkontor som där upprättats söka anställning i Sverige.

Vallonernas utvandring väckte dock allvarsamma bekymmer hos kung Filip IV av Spanien (dit Belgien hörde under början av 1600-talet). År 1624 förbjöd han Valloniens smeder att ta värvning i Sverige. Detta påverkade dock inte nämnvärt migrationen. Louis De Geer blev ägare till Finspång- och Dannemoraverken, och under åren 16431650 nådde invandringen av valloner till Sverige sin kulmen. Trots att De Geer fått ett löfte av Gustav II Adolf att andra bruksägare inte skulle få använda sig av valloner som arbetskraft började vallonerna att ta anställning vid andra bruk i Mellansverige. Tillsammans med smederna kom även andra yrkesgrupper.

Antal[redigera | redigera wikitext]

Antalet valloner som kom att stanna i Sverige var litet, det är dock osäkert exakt hur många det rörde sig om. Nationalencyklopedin anger att 900 individer stannade i Sverige permanent.[1] De Geers anteckningar anger 134 vallonska arbetare som fram till 1633 kommit enbart till Norrköping. Ungefär 20 procent av vallonerna återvände till sitt hemland efter en första kontraktsperiod, en del från och med 1654 då religionsfriheten i Sverige inskränktes (i samband med drottning Kristinas abdikering); majoriteten av vallonerna var reformerta (numera är vallonerna i Belgien i allmänhet katoliker). I och för sig tillförsäkrades vallonerna vid flyttningen religionsfrihet och hade rätt att föra med sig egna präster.

För majoriteten blev flyttningen varaktig. Det totala antalet migranter som anlände under den här tiden – 1652 kom ett emigrationsförbud – har uppskattats till mellan 1 000 och 1 200 familjeenheter. Trots att de kvarvarande vallonerna inledningsvis var en särskild språklig och religiös grupp är de numera assimilerade i det svenska samhället.


Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Appelgren, Erik (1968). Vallonernas namn: de äldsta valloninvandrarnas fullständiga namn, yrke, årtal, arbetsplats och ursprungsort. .... Stockholm: förf. Libris 8241 
  • Berg, Bjarne (1998). Vallonernas spår. [Solf]: [Bjarne Berg]. Libris 8038570. ISBN 951-98137-0-5 
  • Berg-Frykholm, Annika (2009). ”Invandrarna som gav järnet”. Svenska turistföreningens årsbok 2009,: sid. [90]-103 : ill.. ISSN 0283-2976. 
  • Douhan, Bernt (1981). ”Vallonerna i Sverige.”. Fataburen (Stockholm : Nordiska museet, 1906-) 1981,: sid. 66-90 : ill.. ISSN 0348-971X. ISSN 0348-971X ISSN 0348-971X.  Libris 3236618
  • Haage, Sixten (1986). Vallonerna: bildberättelse. Stockholm: Konstfrämjandet. Libris 603086 
  • Isaksson, Olov; Bradbury Rodney, Hansson Göran (1995). Vallonbruk i Uppland: människor och miljöer. Stockholm: Bonnier i samarbete med Upplandsmuseet. Libris 7149343. ISBN 91-0-056020-0 (inb.) 
  • Kilbom, Karl (1958). Vallonerna: valloninvandringen, stormaktsväldet och den svenska järnhanteringen. Stockholm: Tiden. Libris 8074810 
  • Lindblom, Kjell (1989-). Vallonsläkter under 1600-talet. Johanneshov: K. Lindblom. Libris 894523 
  • Rahmström, Henning (1963). Bidrag till en bibliografi om vallonerna. [Stockholm]: [B. Rahmström]. Libris 688816 
  • Florén Anders, Ternhag Gunnar, red (2002). Valloner - järnets människor. Hedemora: Gidlund i samarbete med Dalarnas forskningsråd. Libris 7668664. ISBN 91-7844-333-4 
  • Anfält Tomas, red (1996). Vallonerna. Stiftelsen Leufstas utställningskataloger, 1101-3990 ; 3. Skärplinge: Stift. Leufsta. Libris 7767691. ISBN 91-87914-03-4 
  • Vallonskivan antavlor för ca 75 vallonsläkter (2.0). [Sundbyberg]: Sällskapet Vallonättlingar. 2008. Libris 10956045. ISBN 978-91-977209-1-5 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin: Valloner

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]