Alexander Lippisch

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Alexander Martin Lippisch född 2 november 1894 i München, Tyskland, död 11 februari 1976 i Cedar Rapids, Iowa, USA, var en tysk flygplanskonstuktör och pionjär inom utforskandet av aerodynamiken. Mans mest berömda konstruktion är Messerschmitt Me 163.

Lippischs flygintresse väcktes i samband med Orville Wrights flyguppvisning över Tempelhof i Berlin september 1909. När första världskriget bröt ut blev han inkallad till tyska armén, där han fick tjänstgöra med flygfotografering och luftspaning.

Efter kriget sökte han sig till Luftschiffbau Zeppelin och det var nu han började forska på stjärtlösa flygplan. Hans första konstruktion segelflygplanet Lippisch-Espenlaub E-2 byggdes av Gottlob Espenlaub 1921. Flygplanet väckte uppmärksamhet och kom att följas av ett femtiotal konstruktioner under 1920 och 1930-talen. Lippischs framgångar som konstruktör innebar att han tillfrågades om att bli chef för forskningsgruppen om segelflyg Rhön-Rossitten Gesellschaft (RRG).

Bland konstruktionerna märks en serie stjärtlösa segelflygplan från Storch I - Storch IX mellan 1927 - 1933. Dessa flygplan utvecklades till de flygande vingarna Delta IDelta V mellan 1931 - 1939. Rhön-Rossitten Gesellschaft ombildades 1933 till Deutsche Forschungsanstalt für Segelflug (DFS — "Tyska Institutet för Segelflygning") varför Delta IV och Delta V gavs namnen DFS 39 respektive DFS 40.

På våren 1939 flyttade Reichsluftfahrtsministerium Lippisch och hans medarbetare till Messerschmitts konstruktionsavdelning för att arbeta fram ett raketdrivet jaktflygplan till Hellmuth Walters raketmotor. För att spara tid använde man segelflygplanet DFS 194, som modifierades till raketdrift. Den första lyckade flygningen genomfördes tidigt 1940, och flygplanet blev föregångare till Messerschmitt Me 163 Komet. Flygplanet visade sig trots hög toppfart och goda flygegenskaper inte duga till att bli ett bra krigsflygplan, då det inte kunde medföra bränsle för längre uppdrag. Arbetet med Kometen ledde till slitningar mellan Messerschmitt och Lippisch, varför han 1943 sökte sig till Luftfahrtforschungsanstalt Wien (LFW) i Wien Österrike, där han skulle forska i problematiken med flygning i hög fart. Samma år blev han hedersdoktor vid universitetet i Heidelberg.

Vindtunnelförsök 1939 hade visat att deltaformade var optimala vid farter över 1000 km/h och Lippisch arbetade på konstruktion Lippisch P.13a om skulle drivas med en ramjetmotor. När freden kom var man långt ifrån färdiga. Ett glidflygplan med deltavingar DM-1 var byggt, men ingen provflygning var inledd.

Efter kriget erbjöds Lippisch att komma till USA, och Convair som arbetade framtagandet av F-92, ett flygplan som drevs av en hybridkonfiguration med raket och jetmotor, anlitade honom för att komma åt hans kunskaper om aerodynamiken runt deltavingar. Mellan 1950 - 1964 arbetade Lippisch vid Collins Radio Companys flygavdelning i Cedar Rapids, Iowa. Det var här han forskade och konstruerade flygplan som kunde utnyttja markeffekten (luftblåsan som bildas mellan marken och flygplanet och som delvis hjälper till att hålla flygplanet kvar i luften). Resultatet blev flygplan med VTOL egenskaper. Han startade sitt eget forskningsförtag 1966 Lippisch Research Corporation, där han producerade några prototyper med VTOL egenskaper.

Några av Lippischs konstruktioner[redigera | redigera wikitext]