Asteroidmåne
En asteroidmåne är en himlakropp som kretsar kring en annan asteroid som dess naturliga satellit. Man tror att många asteroider och objekt i kuiperbältet har egna månar, i vissa fall av ganska omfattande storlek. Upptäckten av asteroidmånar (och andra binära objekt i allmänhet) är mycket viktiga då man genom att kartlägga månens bana kan avgöra asteroidens densitet och massa och även få en inblick i dess fysiska egenskaper. Fram till december 2010 har 192 asteroider med tillhörande måne/ månar upptäckts.[1]
Innehåll |
Terminologi [redigera]
Som tillägg till termerna naturlig satellit och måne används ibland binära objekt för att beskriva asteroidmånar. Om ett av objekten är betydligt större så används ofta primär och för dess kompanjon sekundär. Dubbelasteroid kan ibland användas för att beskriva system där asteroiden och dess måne är av ungefär samma storlek medan binära objekt har en tendens att användas oberoende av de relativa storlekarna. Då binära asteroider liknar varandra i storlek kan även termen binära kompanjoner användas istället för att kalla det mindre objektet för en satellit. Ett exempel på en binära kompanjoner är 90 Antiope upptäckt först 1 oktober 1866 av den asteroidsökande astronomen R. Luther i Düsseldorf som då var ovetandes om dess ovanliga egenskaper. På Keck-observatoriet på Mauna Kea i Hawaii den 10 augusti 2000 upptäckte man sedan att asteroiden i själva verket bestod av två jämnstora binära objekt.
Upptäckter [redigera]
Fram till december 2010 har 192 asteroidmånar upptäckts, 72 i asteroidbältet (5 med två satelliter), 38 jordnära objekt, 4 i Jupiters omloppsbana runt solen, 4 som korsar Mars bana (2 med två satelliter, 1 med tre satelliter) samt 66 transneptunska objekt.[1]
I samband med en ockultation av stjärnan SAO 120774, 1978 föreslogs det att asteroiden 532 Herculina skulle ha en egen måne och ytterligare rapporter om asteroidmånar fortsatte sedan att presenteras de efterföljande åren. Även om observationerna ansågs kontroversiella till en början så föreslog Thomas Wm. Hamilton 1978 i ett brev till Sky & Telescope magazine att Clearwatersjöarna i Québec, Kanada, skulle ha uppstått genom en kollision av just binära kompanjoner.
Amatörastronomer fortsatte att observera stjärnor som tycktes släckas och tändas då asteroider passerade förbi i vad som kallas stjärnockultation men dessa observationer kunde aldrig bekräftas av upprepade observationer.
Det lät sig dröja till 1993 innan den första asteroidmånen blev bekräftad när rymdsonden Galileo tog bilder som visade att asteroiden 243 Ida hade en satellit i omloppsbana. 1998 blev 45 Eugenia den andra asteroiden att upptäckas med en egen måne. 2001 blev 617 Patroclus och dess i princip lika stora måne Menoetius de första binära kompanjonerna att upptäckas i Jupiters omloppsbana runt solen. Den första transneptunska dubbelasteroiden 1998 WW31 bekräftades 2002.
Trippelsystem [redigera]
Den 9 augusti 2004 blev 87 Sylvia den första kända trippelasteroiden att upptäckas då man fann den andra månen Remus i dess omloppsbana där man redan kände till Romolus. När man sedan 2005 fann en andra måne i omloppsbana runt 45 Eugenia blev systemet alltså även näst först i att identifieras som trippelasteroid. Under 2005 blev asteroiden Haumea det andra kända objektet i Kuiperbältet efter Pluto med fler än bara en måne.
Förekomst [redigera]
Man uppskattar 2% av alla asteroider att ha egna månar. Det är dock svårt att göra bedömningar gällande binära objekt då den data som finns tillgänglig är inkonsekvent och visar på att frekvensen tycks variera mellan olika kategorier av objekt. Den odiskutabla observatoriska datan som finns tillgänglig består av avstånd från jorden, storlek, separation mellan objekten samt den totala ljusmängd som himlakroppen exponeras för i förhållande mellan det ljus som reflekteras och utstrålas. Vidare uppskattar man att 11% av alla transneptunska objekt (TNO) består av binära eller multipla objekt medan tre av fyra kända stora TNO åtminstone har en satellit.
Uppkomst [redigera]
Man vet ännu inte med säkerhet hur asteroidmånar uppstår. Det finns mängder av teorier bland vilka det anses mest troligt att de formas av spillror från den primära asteroiden som brutits loss efter kollisioner. Det är även möjligt att asteroidmånar uppstår när den primära asteroiden fångar upp mindre objekt i dess gravitation.
Om formationen skapats genom en kollision så hindras det sekundära objektet från att helt separera genom rörelsemängdsmomentet av objekten, dvs. av massan och separationen. Denna modell stämmer väl in med närbelägna binära objekt som Pluto och dess måne Charon medan det anses osannolikt att distanserade binära objekt med liknande massa har tillkommit på detta vis.
Bland jordnära objekt, objekt i asteroidbältet, himlakroppar i Jupiters omloppsbana och objekt som korsar Mars omloppsbana så varierar avståndet mellan kända binära objekt från några hundra kilometer (243 Ida, 3749 Balam till mer än 3000 kilometer (379 Huenna]. Bland transneptunska objekt varierar avstånden mellan 3.000 till 50.000 kilometer.
Referenser [redigera]
- ^ [a b] Wm. Robert Johnston (2010-12-11). ”Asteroids with Satellites” (på engelska). Johnston's Archive. http://www.johnstonsarchive.net/astro/asteroidmoons.html. Läst 2010-12-22.
