Makemake (dvärgplanet)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Makemake
Hur Makemake kan tänkas se ut
Hur Makemake kan tänkas se ut
Upptäckt
Upptäckt av: Chad Trujillo, David L Rabinowitz, Mike Brown.
Upptäckt: 31 mars, 2005
Benämning
Småplanetsbenämning: (136472) Makemake
Alternativa namn: (136472) 2005 FY9
Småplanetskategori: cubewano
Omloppsbanans egenskaper
Aphelium: 7 939 700 000 km
53,0736 AU
Perihelium: 5 760 710 000 km
38,508 AU
Halv storaxel: 6 850 240 000 km
45,791 AU
Excentricitet: 0,159
Omloppstid: 113 179 d (309,868 år)
Medelbanhastighet: 4,419 km/s
Inklination: 28,963°
Longitud för
stigande nod:
79,3816°
Perigeumargument: 298,407°
Månar: 0
Fysiska egenskaper
Dimensioner: 1 300 – 1 900 km
Diameter: 1 500+400-200 km[1]
Area: ~ 7 000 000 km²
Volym: ~ 1,8 × 109 km³
Massa: ~ 4 × 1021kg
Densitet: ~2 g/cm³
Ytgravitation: ~ 0,5 m/s²
Flykthastighet: ~ 0,8 km/s
Albedo: 0,8 ± 0,2
Temperatur: ~30 K
Skenbar magnitud: ~+17
Absolut magnitud: -0,4

Makemake [ˈmɑkeˈmɑke], officiell beteckning (136472) Makemake, är den tredje största kända dvärgplaneten i Solsystemet och ett av de två största klassiska kuiperbältsobjekten. Dess diameter är ungefär tre fjärdedelar av Plutos.[2] Makemake har inga kända månar vilket gör den unik bland de större objekten i Kuiperbältet. Den extremt låga medeltemperaturen på omkring 30 K betyder att dess yta är täckt med metan-, etan och möjligen kväveis.[3]

Upptäckt[redigera | redigera wikitext]

Makemake upptäcktes den 31 mars 2005 av en astronomgrupp som leddes av Michael Brown. Upptäckten presenterades den 29 juli 2005, samma dag som två andra mycket stora transneptunska objekt, Haumea och Eris. Den tillfälliga benämningen 2005 FY9 fick den då upptäckten offentliggjordes. Innan det använde upptäckarna kodnamnet "Easterbunny" (engelska för påskhare) för objektet eftersom det upptäcktes kort efter påsk. Namnet Makemake har himlakroppen fått efter en skapelsegud med det namnet i mytologinPåskön i Stilla havet.

Makemake upptäcktes senare än en rad mycket ljussvagare objekt i Kuiperbältet. Den sena upptäckten beror troligtvis på dess relativt höga inklination, och det faktum att Makemakes angulära avstånd från ekliptikan var som störst vid tiden för upptäckten (i den norra stjärnbilden Coma Berenices). De flesta söker efter småplaneter runt ekliptikan, eftersom det är störst sannolikhet att finna objekt där.

Vid tidpunkten för Clyde Tombaughs upptäckt av Pluto 1930, var Makemake endast ett fåtal grader från ekliptikan, nära gränsen till Oxen och Kusken. Denna position är dock också mycket nära den galaktiska ekvatorn, vilket gör det nästan omöjligt att hitta sådana objekt mot den täta koncentrationen av bakgrundsstjärnor i Vintergatan. Tombaugh fortsatte att leta i några år efter Plutos upptäckt, men hittade inte Makemake eller något annat transneptuniskt objekt.

Omloppsbana[redigera | redigera wikitext]

Makemakes (blå), 2003 EL61s (grön) och Plutos (röd) omloppsbanor.

Makemake är klassificerad som ett klassiskt objekt i Kuiperbältet och följer en omloppsbana mycket lik Haumea: hög inklination (29°) och måttligt excentrisk (e~0,16). Makemake ligger något längre ifrån solen (inräknat både medel- och periheliumavstånd). Till skillnad från en del andra objekt i Kuiperbältet, som kan påverkas av Neptunus när de korsar gasjättens omloppsbana, har de klassiska objekten sitt perihelium längre ut från solen, fritt från Neptunus störningar. Makemakes omloppstid är nästan 310 år, längre än Plutos (242 år).

Diagrammet visar de två Kuiperbältsobjektens snarlika omloppsbanor i kontrast med Plutos. Periheliumet (q) och apheliumet (Q) är markerade med datum för passage. De nuvarande positionerna (april 2006) är markerade med sfärerna som illustrerar deras relativa storlekar och skillnader i albedo och färg. De båda cubewanos är för närvarande långt ifrån ekliptikan (illustrerad som Neptunus omloppsbana i grått). Makemake närmar sig sitt aphelium medan 2003 EL61 passerade sitt 1991.

Fysiska egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Storlek och ljushet[redigera | redigera wikitext]

Jämförelse mellan olika himlakroppar i Kuiperbältet samt jorden.

(136472) Makemake är för närvarande visuellt det näst ljusstarkaste objektet i Kuiperbältet efter Pluto med en skenbar magnitud på nästan +17, ljus nog för att vara synlig i mycket bra amatörteleskop. Makemakes storlek är inte känd, men observationer från Spitzer Space Telescope, kombinerat med likheter i spektrumet med Pluto, ger en uppskattning på en diameter uppgående till 1 500+400-200 km[1]. Det är något större än 2003 EL61 vilket gör Makemake till det tredje största objektet i Kuiperbältet efter Eris och Pluto.

Atmosfär[redigera | redigera wikitext]

Makemake förväntades ha en atmosfär som påminde om Plutos, men med lägre tryck vid markytan. Den 23 april 2011 fick emellertid astronomerna möjligheten att analysera dess atmosfär eftersom den passerade framför en stjärna av 18:e magnituden. Slutsatsen blev att Makemake saknar atmosfär. Trycket kan inte vara mer än 4-12 nanobar vid ytan. [4]

Förekomsten av metan och möjligen även kväve antyder att Makemake ändå har en flyktig atmosfär, som påminner om Plutos när den är i perihelium. [5]

Förekomsten av en tunnare atmosfär ger I så fall en naturlig förklaring till utarmningen av kväve. Eftersom gravitationen på Makemake är svagare än hos Pluto, Eris och Triton, så försvinner en stor del av kvävet ut i rymden. Metan är lättare än kvävgas, men har lägre ångtryck vid den temperatur som råder vid Makemakes yta, (32–36 K), [6] vilket gör att metangasen hålls kvar. Detta resulterar i att den relativa förekomsten av metangas långsamt ökar. [7]

Spektra[redigera | redigera wikitext]

Licandro et al. har visat att ytan på Makemake liknar Plutos genom att med William Herschel Telescope och Telescopio Nazionale Galileo mäta dess synliga och infraröda spektrum. Ytan är röd i det synliga spektret, till skillnad från Eris som har ett neutralt spektrum. Det infraröda spektret visar spår av metan (CH4), också observerat på Pluto och Eris. Metanets närvaro är här mer framträdande än på Pluto, vilket kan tyda på att Makemake kan ha en tillfällig atmosfär lik den Pluto har vid perihelium.

Månar[redigera | redigera wikitext]

Noggranna undersökningar har gjorts[8], men man har inte hittat några kända månar, vilket skiljer den från andra stora objekt i Kuiperbältet: Eris (1 måne), 2003 EL61 (2 månar) och Pluto (5 månar). Forskare uppskattar att 10-20 procent av alla objekt i Kuiperbältet har en eller flera månar.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Stansberry, J. (2007). ”Physical Properties of Kuiper Belt and Centaur Objects: Constraints from Spitzer Space Telescope”. http://arxiv.org/abs/astro-ph/0702538v1. 
  2. ^ Michael E. Brown (2006). ”The discovery of 2003 UB313 Eris, the 10th planet largest known dwarf planet”. California Institute of Technology. http://web.gps.caltech.edu/~mbrown/planetlila/. Läst 14 juli 2008. 
  3. ^ Michael E. Brown. ”The Dwarf Planets”. California Institute of Technology, Department of Geological Sciences. http://web.gps.caltech.edu/~mbrown/dwarfplanets/. Läst 26 januari 2008. 
  4. ^ Ortiz & Sicardy & Braga-Ribas & Alvarez-Candal & Lellouch & Duffard & Pinilla-Alonso & Ivanov & Littlefair & Camargo & Assafin & Unda-Sanzana & Jehin & Morales & Tancredi & Gil-Hutton & De La Cueva & Colque & Da Silva Neto & Manfroid & Thirouin & Gutiérrez & Lecacheux & Gillon & Maury & Colas & Licandro & Mueller & Jacques & Weaver (2012). ”Albedo and atmospheric constraints of dwarf planet Makemake from a stellar occultation”. Nature "491" (7425): sid. 566-569. 
  5. ^ Licandro & Pinilla-Alonso & Pedani & Oliva & Tozzi & Grundy (2006). ”The methane ice rich surface of large TNO 2005 FY9: a Pluto-twin in the trans-neptunian belt?”. Astronomy and Astrophysics "445" (3): sid. 35-38. 
  6. ^ ”Dwarf Planet Makemake Lacks Atmosphere”. ESO - European Southern Observatory. http://www.eso.org/public/news/eso1246/. Läst 28 augusti 2013. 
  7. ^ Schaller & Brown (2007). ”Volatile Loss and Retention on Kuiper Belt Objects”. The Astrophysical Journal "659" (1): sid. L61-L64. 
  8. ^ Brown et al, "Satellites of the largest Kuiper belt objects" the Astrophysical Journal, 639:L43-L46, 2006 March 1 http://www.gps.caltech.edu/~mbrown/papers/ps/gab.pdf
  • Licandro, J.; Pinilla-Alonso, N.; Pedani, M.; Oliva, E.; Tozzi, G. P.; Grundy, W. M. The methane ice rich surface of large TNO 2005 FY_9: a Pluto-twin in the trans-neptunian belt? , Astronomy and Astrophysics, 445 (2006), pp. L35-L38 Abstract.