Neptunus naturliga satelliter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den relativa massan av Neptunus månar

Neptunus har 14 bekräftade månar (2013). Den mest massiva är Triton, som upptäcktes av William Lassell 17 dagar efter att Neptunus hittats. Triton är den enda av Neptunus månar som är massiv nog för att gravitationen skall trycka ihop den till en sfärisk form.

Månar[redigera | redigera wikitext]

Inre månar[redigera | redigera wikitext]

Två vyer av Larissa, den näst största av de inre månarna

Neptunus har sex inre månar, Naiad, Thalassa, Despina, Galatea, Larissa och Proteus. Alla dessa månar är små i jämförelse med Triton. Det är mest troligt att dessa inre månar inte formades tillsammans med Neptunus. De blev istället skapade från det utkastade material från en stor kollision mellan Triton och någon annan stor himlakropp. Den bana som Triton infångades i skulle ha varit mycket excentrisk. Detta orsakade stora störningar i de inre månarnas omloppsbanorna, vilket gjorde att månarna började kollidera med varandra och bli buckliga. Först när Tritons bana blev cirkulär kunde de månar vi idag kan se från jorden skapas.[1]

Triton[redigera | redigera wikitext]

Triton är den enda stora måne som kretsar kring Neptunus samt är den sjunde av Neptunus satelliter. Den upptäcktes 1846 av William Lassell bara några veckor efter det att Neptunus upptäcktes. Man kan bara se ett fåtal kratrar, vilket bevisar att ytan är relativt ung. Nästan hela den södra hemisfären är täckt av fruset kväve och metan. Det finns vidsträckta bergskammar och dalar i komplexa mönster över hela Tritons yta. Dessa är troligen ett resultat av nedfrysnings- och upptiningscykler. De mest intressanta och totalt oväntade formationerna i denna ovanligt intressanta värld är isvulkanerna. Det eruptiva materialet är antagligen flytande kväve, rymdstoft, eller metanföreningar underifrån ytan.[2]

Triton går i en spiralbana runt Neptunus och kommer allt närmare för varje rotation. Man tror att den i framtiden kommer att slitas sönder av gravitationstrycket från Neptunus och bilda nya, mindre månar eller ringar liknande de runt Saturnus.

Yttre månar[redigera | redigera wikitext]

Under åren 2002 och 2003 upptäcktes fem nya små månar, med en uppskattad diameter på 30–60 kilometer, med hjälp av jordbaserade teleskop. Dessa månar är oregelbundet formade och har en mycket excentrisk bana som lutar mycket mot Neptunus ekvator; dessa månar kretsar också i retrograd riktning. Deras medelavstånd från Neptunus ligger mellan 15 miljoner och 48 miljoner kilometer, alltså utanför Nereids omloppsbana.[3]

Tabell över Neptunus kända månar[redigera | redigera wikitext]

Namn Diameter (km) Massa (×1016 kg) Omloppstid (dag) Lutning (°) till Neptunus ekvator Upptäcktsår
1 Naiad 67 (96×60×52) ~19 0,294 4,7° 1989
2 Thalassa 83 (108×100×52) ~35 0,311 0,2° 1989
3 Despina 152 (180×150×130) ~210 0,335 0,1° 1989
4 Galatea 175 (180×150×130) 212 0,429 0,1° 1989
5 Larissa 195 (216×204×164) ~420 0,555 0,2° 1981
6 S/2004 N 1 ~18[4] n/a 0,9362[4] ~0,0 2013
7 Proteus 418 (436×416×402) ~4 400 1,122 0,6° 1989
8 Triton 2707 2 140 000 5,877 156,8° 1846
9 Nereid 340 ~2 200 360,14 27,6° 1949
10 Halimede 60 ~9 1879,71 2002
11 Sao 38 ~9 2914,07 2002
12 Laomedeia 38 ~9 3167,85 2002
13 Psamathe 28 ~1,5 9115,91 2003
14 Neso 60 ~9 9373,99 2002
Neptunus och dess måne Triton fotograferade från Voyager 2

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ D. Banfield och N. Murray. ”A dynamical history of the inner neptunian satellites”. Icarus 99: sid. 390. http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-bib_query?bibcode=1992Icar...99..390B&db_key=AST&data_type=HTML&format=&high=444b66a47d03051. 
  2. ^ J. S. Kargel (1994). ”Cryovolcanism on the icy satellites”. Earth, Moon, and Planet 67: sid. 101-113. 
  3. ^ ”Encyclopædia Britannica - Neptune:Moons”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-54303/Neptune. Läst 10 december, 2006. 
  4. ^ [a b] Kelly Beatty (15 July 2013). ”Neptune's Newest Moon”. Sky & Telescope. http://www.skyandtelescope.com/news/Neptunes-Newest-Moon-215535121.html. Läst 15 juli 2013. 

Se även[redigera | redigera wikitext]