Pluto

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Pluto (olika betydelser).
Pluto  Pluto symbol.svg
Pluto and charon.jpg
Pluto och Charon, NASA
Upptäckt[1]
Upptäckt av Clyde Tombaugh
Upptäcktsplats Flagstaff
Upptäcktsdatum 18 februari 1930
Beteckningar
MPC-beteckning 134340 Pluto
Småplanetkategori Plutoid
Epok 22 september 2006
Aphelium 49,3 AU
7 380 000 000 km
Perihelium 29,6 AU
4 430 000 000 km
Halv storaxel 39,4 AU
5 890 000 000 km
Excentricitet 0,2502
Omloppstid 90 487 d (247,74 år)
Medelhastighet i banan 4,666 km/s
Medelanomali 25,2°
Inklination 17,1°
Longitud för uppstigande nod 110,4°
Periheliumargument 112,6
Månar 5
Fysikaliska data
Dimensioner 2306 ± 20 km
Area 1,795·107 km2
Massa 1,305±0,007·1022 kg
Medeldensitet 2,03±0,06 g/cm³
Ytgravitation vid ekvatorn 0,58 m/s²
Flykthastighet 1,2 km/s
Siderisk rotationsperiod 6,387230 d
Axellutning 122,54°
Albedo 0,49–0,66 (varierar med 35 %)
Yttemperatur
   Kelvin
min medel max
33 44 55
Absolut magnitud (H) -0,7
Atmosfär
Tryck vid ytan 0,30 kPa
Sammansättning Metan och kväve
Q space.svg
Hitta fler artiklar om astronomi med Astronomiportalen

Pluto (symbol: Pluto symbol.svg) är en dvärgplanet av typen plutoid i de yttre delarna av solsystemet. Pluto har ett större medelavstånd till solen än Neptunus, solsystemets yttersta planet. Tidvis befinner sig dock Pluto, som har en kraftigt elliptisk bana, närmare solen än Neptunus.

Upptäckt[redigera | redigera wikitext]

Pluto upptäcktes av astronomen Clyde TombaughLowellobservatoriet i Arizona den 18 februari 1930, då han jämförde fotografier tagna den 23 januari och den 29 januari. För att verifiera upptäckten jämförde han även med bilder av lägre kvalitet från den 20 januari.

Från planet till dvärgplanet och plutoid[redigera | redigera wikitext]

En storleksjämförelse mellan jorden, jordens måne, Pluto och Plutos måne Charon.

Pluto räknades från upptäckten 1930 fram till 2006 som den nionde och yttersta planeten i solsystemet. Sedan dussintals liknande småplaneter upptäckts bortom Pluto, däribland Eris som är större än Pluto, beslutade Internationella astronomiska unionen den 24 augusti 2006 att Pluto inte uppfyller kraven för att kunna kallas planet och istället ska klassificeras som en dvärgplanet. I juni 2008 infördes beteckningen plutoid[3] för dvärgplaneter utanför Neptunus.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Plutos astronomiska symbol är ett P-L-monogram, . Detta representerar de två första bokstäverna i Plutos namn, men även initialerna på Percival Lowell, som gjorde omfattande sökningar efter den nionde planeten, och som även gett sitt namn till det observatorium som upptäckte Pluto. Namnet föreslogs först av Venetia Burney (1918-2009), en elvaårig engelsk skolflicka, och syftar på det romerska namnetHades, den grekiska mytologins härskare över underjorden.

Plutos uppkomst[redigera | redigera wikitext]

En gång i tiden trodde man att Pluto kan ha varit en av Neptunus månar, men nu verkar detta knappast troligt. Enligt en tidigare vanlig teori flyttade sig Pluto till en egen omloppsbana runt solen och fångades senare upp av Neptunus. Nu tror man mer att den största Neptunusmånen Triton istället kretsade runt solen innan den kom in omloppsbana runt Neptunus, eftersom den har mer geologiska likheter med Pluto. Liksom jordens måne kan Plutos måne Charon vara ett resultat av en kollision mellan moderplaneten och en annan kropp.

Fysiska egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Massa och storlek[redigera | redigera wikitext]

En storleksjämförelse mellan de största månarna i solsystemet och Pluto (längst ner till höger)

Pluto är mindre och mindre massiv än sju av solsystemets månar: Ganymedes, Titan, Callisto, Io, månen, Europa och Triton, men den har mer än den dubbla diametern, och flera gånger massan av den största asteroiden i Asteroidbältet, Ceres. Pluto var även det största kända objektet i Kuiperbältet tills man upptäckte Eris år 2005.

Innan man upptäckte månen Charon hade man svårt att fastställa massa och diameter; diametern var uppe i som högst 6000 km och som lägst runt 2000 km (den lägre siffran är från tiden efter det att man hade upptäckt Charon). Det beror på att inga jordbundna teleskop kan visa Pluto som annat än en punkt eller en suddig fläck (skenbar diameter 0,1″).

Sammansättning[redigera | redigera wikitext]

Pluto består troligtvis av en stenkärna med ett tunt skal eller mantel av is. Mellan dessa två lager kan det finnas ett hav. Pluto och Charon tror man tillsammans består av 65 till 70 % sten (inkluderat metall) och ungefär 30 till 35 % is eller material nära isens densitet, vilket kan betyda flytande vatten och organisk massa. Det finns flera olika frusna ämnen på Plutos yta, (kväve, metan och kolmonoxid), men om dessa bildar en distinkt skorpa vet man inte.

Underjordiskt hav[redigera | redigera wikitext]

En möjlighet är att det kan finnas ett hav med flytande vatten under Plutos isiga mantel. Möjligheten finns att en sådan ocean skulle kunna innehålla ett yttre lager bestående av organisk materia. Man har funnit bevis på att Jupiters isiga månar har gömda hav, man vet rätt mycket om hur liv kan uppstå på ismånar och varför liv är en tänkbar möjlighet på Pluto:

Framtidsvision av hur ett hav på Jupitermånen Europa utforskas av en liten robot. I verkligheten är förstås underjordiska hav – såväl på Europa som Pluto – så gott som helt mörka.

Liv behöver värme för att överleva.[källa behövs] Plutos yta är alldeles för kall för liv men dess inre är troligtvis varmt. Man vet att Plutos kärna släpper tillräckligt mycket värme för att det ska kunna bildas ett hav mellan stenkärnan och ismanteln. Planetforskare har länge trott att ismånar har ett organiskt lager under sin yta.

Upptäckten, som gjordes av rymdsonden Galileo, att Jupitermånarna Europa, Callisto och möjligen Ganymedes har underjordiska hav ökar chanserna för att Pluto har ett. Det är också troligt att Plutos hav innehåller biogenetiska element i en blandning, speciellt om det är i kontakt med ett organiskt lager.

Pluto klarar troligtvis inte av de astrobiologiska kraven för att liv ska kunna finnas och dess hav är nog mörkt och kallt, nästan vid frystemperatur. Även om havet är i kontakt med kärnan är nog denna idag inte tillräckligt varm för att det ska finnas vulkanisk aktivitet, vilket gör att havet skulle frysa till is. Idag är det svårt föreställa sig ett djupt hav på Pluto. Men å andra sidan är det sant att Plutos kärna var mycket varmare förr och troligtvis var det vanligt med vulkanisk aktiv tidigare. Så för länge sedan kan det ha funnits mikroskopiskt liv på Pluto.[1]

Atmosfär[redigera | redigera wikitext]

Pluto och dess största måne (överst) tillsammans med de största plutinorna Orcus och Ixion.

Pluto är en av fyra himlakroppar i solsystemet som har en permanent kväveatmosfär. De andra är Saturnus största måne Titan, Neptunus största måne Triton och jorden. Likt sin tvilling i solsystemet, Triton, har Plutos atmosfär ett tryck på endast 3 till 100 mikrobar (3 till 100 miljontedelar av jordens tryck). Atmosfären är extremt kall, med temperatur på endast 43 kelvin (ca -230 °Celsius).

Man tror också att en del av ytan kan täckas av moln eller dimma.

Sublimering[redigera | redigera wikitext]

Man vet att en del av all is på Pluto sakta försvinner ut i Plutos tunna atmosfär som gaser. Man har hittat kolmonoxid- och metanisar på Plutos yta med hjälp av teleskop som mäter solreflektionen (vid närinfrarött). Forskare trodde utifrån tidigare kunskaper att atmosfären kan innehålla små mängder kolmonoxid och metangaser som sublimerat; därför var det en viktig upptäckt när man fann isar av dessa ämnen på Plutos yta.

Samverkan mellan atmosfär och yta[redigera | redigera wikitext]

Plutos stora axellutning (120°) gör att Pluto har stora årstidsvariationer. När isytan smälter i det ökande solljuset transporteras isens gaser och omfördelas i mörka, kalla ytregioner som frost. Samtidigt sjunker gaser ner till ytan på andra platser där en annan årstid råder. Dessa två saker gör att Plutos atmosfär och yta byter material med varandra. Detta eviga förnyande gör att materialet som finns på ytan nu kanske har funnits i flera tusen år.

Atmosfärens försvinnande[redigera | redigera wikitext]

Pluto rör sig i detta ögonblick bort från solen, efter att 1989 ha passerat sitt perihelium, där den i sin bana befinner sig som närmast solen. Nu när Pluto blir kallare sjunker atmosfären nedåt och kondenserar på ytan. Till slut har all atmosfär sjunkit ner till ytan och kondenserat och befinner sig i flytande eller i fast form. Man tror att atmosfären kommer att var helt borta år 2020. Därför vill man att rymdsonden New Horizons ska komma fram till Pluto så snart som möjligt. Den beräknas att komma fram till Pluto 14 juli 2015.

När Pluto passerat sitt aphelium och åter närmar sig solen kommer atmosfären återbildas på nytt. Detta på grund av att ökad solinstrålning gör att mer is sublimerar till gas än vad som hinner kondensera.

Yta[redigera | redigera wikitext]

De ljusa områdena på ytan verkar vara täckta av isar bestående av kväve med mindre metan- och kolmonoxidisar. Sammansättningen av de mörka områdena på Plutos yta är okänd. Materialen tros vara mineraler eller fasta material gjorda av komplexa organiska kemikalier, men forskare har inte gjort några specifika identifikationer av deras sammansättning.

Hubbles karta[redigera | redigera wikitext]

Den allra första kartan över Plutos yta

Hubble har tagit bilder som täcker nästan hela Plutos yta vid olika tillfällen under Plutos 6,4 dygn långa rotationsperiod. Bilderna, som tagits i blått ljus, visar att Plutos yta är mycket komplex, med kraftig kontrast mellan mörka och ljusa fläckar. Totalt kan ytan indelas i tolv distinkta regioner, som är antingen ljusa eller mörka.

De tydliga mönster som syns på ytan skulle kunna avspegla färska nedslagskratrar liksom motsvarande mönster på månen. Det troligaste är dock att ytans utseende beror på den komplexa flora av iskristaller som förändras med tiden beroende av årstidsväxlingar och Plutos föränderliga avstånd till solen på grund av den excentriska banan. Pluto ligger så långt från solen att till och med kväve, kolmonoxid och metan fryser till is under den period (omkring 100 år) då den befinner sig längst från solen.

Kometteorin[redigera | redigera wikitext]

Att Pluto har en så låg gravitation (ungefär 1/16 av jordens) leder forskare att tro att kolmonoxid, metan och kväve försvinner ifrån Plutos atmosfär i en hastighet på 75 kg per sekund. Detta beteende är likt en komets, men Pluto är mer än 1000 gånger större än en typisk kometkärna och gaserna blåser 100 till 1000 gånger snabbare ifrån en komet än ifrån Pluto.

Plutos månar[redigera | redigera wikitext]

Pluto med tre av sina satelliter. Hubblebild från 15 februari 2006.
Huvudartikel: Plutos månar
Bilden där två av de små månarna upptäcktes 2005.

Charon[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Charon (måne)

Plutos största måne Charon upptäcktes 1978 av James W Christy. Charon befinner sig på ett tämligen stort avstånd från Pluto. Pluto och Charon betraktas ofta som ett system av dvärgplaneter, eftersom storleksskillnaden dem emellan är så liten att deras masscentrum ligger mellan de två himlakropparna. IAU har dock inte formaliserat kriterier för dvärgplanetspar, varför Charons officiella status fortfarande är måne.

De yttre månarna[redigera | redigera wikitext]

Två av Plutos fyra yttre månar upptäcktes 2005 med hjälp av Hubbleteleskopet, och gavs ursprungligen endast beteckningarna S/2005 P1 respektive S/2005 P2. I juni 2006 namngavs dessa officiellt av IAU till Nix och Hydra efter förslag från upptäckarna. Dessa nyupptäckta månar, som är alltför små för att kunna ses med amatörutrustning, befinner sig i banor mycket långt utanför Charons bana och är mycket mindre och mycket ljussvagare (magnitud 23) än Charon. Diametrarna på Nix och Hydra är 40 km eller något större.

Den 20 juli 2011 observerade Hubbleteleskopet en fjärde måne innanför Nix' bana. Den månen fick den temporära beteckningen S/2011 P 1 eller P4.

De nyligen upptäckta månarna heter Styx och Kerberos. De bägge månarna upptäcktes 2011 respektive 2012 och det är teamet bakom upptäckten som även fått namnge dem.

På bilder tagna i juni och juli 2012 av Hubbleteleskopet har en femte måne i bana runt Pluto upptäckts. Den har fått den temporära beteckningen S/2012 (134340) 1, eller P5.[4]

New Horizons[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: New Horizons

Pluto har ännu inte blivit nära granskad av någon rymdsond. Pluto och Charon kommer dock att få besök av rymdfarkosten New Horizons, som sändes iväg 19 januari 2006. Den beräknas nå fram i juli 2015. Den ska inte landa utan bara ta närbilder på Pluto och Charon. När den har gjort det kommer den sedan att fortsätta ut mot Kuiperbältet.

Degradering[redigera | redigera wikitext]

Degraderingen till dvärgplanet, i augusti 2006, har orsakat mycket debatt, särskilt i USA. I delstaten New Mexico stiftade man 13 mars 2007 en lag om att Pluto är en planet och ska firas denna dag framöver.[5] Upptäckaren Tombaugh kom från denna delstat även om upptäckten skedde i grannstaten Arizona. Upptäckten av den större dvärgplaneten Eris år 2005 är en orsak till degraderingen av Pluto. Passande nog är Eris osämjans gudinna.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Hyllning[redigera | redigera wikitext]

Sångaren och låtskrivaren Jonathan Coulton har skrivit en låt om Pluto ur Charons synvinkel

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Discovery Circumstances: Numbered Minor Planets (130001)-(135000)”. http://www.cfa.harvard.edu/iau/lists/NumberedMPs130001.html. Läst 14 maj 2009. 
  2. ^ NASA JPL Small-Body Database Browser on Pluto Läst 14 maj 2009
  3. ^ ”Plutoid chosen as name for Solar System objects like Pluto”. International Astronomical Union (IAU). http://www.iau.org/public_press/news/release/iau0804. Läst June 16 2008. 
  4. ^ Hubble discovers new Pluto moon, BBC den 11 juli 2012 (på engelska).
  5. ^ NyTeknik; Pluto åter planet

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]